Det har exploderat en debatt där många debattörer tycks mena att vi har att välja på ett nazistiskt maktövertagande eller en demontering av våra demokratiska friheter. Det senare föredras och man ropar på hårdare tag från polisen, på förbud mot nazistisk organisering, på inskränkt yttrandefrihet och på förbud mot rasistiska demonstrationer. Låt oss försöka resonera oss fram till vilka djupare bevekelsegrunder de kan ha som ställer upp denna uppenbart falska dikotomi.
Det hela här triggades igång av att ett 50-tal medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) demonstrerade i Göteborg för någon vecka sen, som ett genrep för en lite större och mer internationell demonstration nu på söndag. De flesta av debattartiklarna som florerat har sedan byggt på den normala förtryckare-förtryckt-dimensionen där artiklarnas skribenter gör sig till tolk för de som upplevt nazismens fasor. Den länkade artikeln avslutas: ”Det värsta är att din granne, din partner eller din arbetskamrat tycker att det är okej. Det är så här det börjar.”
Frågan om yttrandefrihet reduceras alltså till frågan om det är ”okej” med nazism. Det är så ytligt och dumt att skulle kunna tolkas som att skribenten står, kanske inte på dagisnivå, men iallafall på högstadienivå. Artikeln framstår dock som lite slugare om man noterar det implicita hetsandet att skämma folk i sin närhet för att tycka att nazism är ”okej” om de vågar stå upp för universellt applicerade demokratiska rättigheter.
Nu måste vi fråga oss: Är det rimligt att dessa tyckonomer, väsentligen samma personer som till vardags möter stora islamistiska terrordåd med handhjärtan och bedyranden om att vårt öppna samhälle inte ska rubbas, tycker att det faktum att nazisterna kan mobilisera 50 pers utklädda till kypare innebär ett allvarligt systemhot som motiverar just ett sånt rubbande? Nej, självklart inte, det faller på sin egen orimlighet. Men de påstår det. Varför?
Jag ser det som en sorts parallell till hur USA har intervenerat i olika länder på sistone och gett stöd till lokala krafter, och dessa lokala krafter kunnat använda USAs flygbombningar till att bli av med gamla fiender genom att peka ut deras hus som terroristlyor. Delar av vänstern vill helt enkelt att samhället ska ”flygbomba” fienderna istället för att man ska behöva skicka AFA på dem. Det handlar inte om att hantera ett storskaligt hot, och det handlar verkligen inte om att hantera det statliga våldsmonopolet långsiktigt ansvarsfullt. Det handlar bara om att ta tillvara på tillfället att tvåla till de man hatar! (Att även Annie Lööf har gått ut och sagt att statsmakten bör ställa upp och flygbomba är principlöst och skamligt i min värld.)
WW2 är nu 70 år sen och vi har haft såväl en liten klick nazister och en hygglig demonstrations- och yttrandefrihet sen dess. Så varför uppenbarar sig tillfället och viljan att inskränka just nu? Jo, sossarna och vänsterpartiet har tidigare varit lite oroliga för att förbud mot demonstrationer, symboler, totalitär organisering mm ska sätta strålkastarljuset på den egna ytterkanten och därmed även till viss del återspegla på dem själva och den egna ideologiska grogrunden. Den oron är idag inte längre lika aktuell, eftersom identitetspolitiken nu växt sig så stark att lagarna kan skräddarsys mot motståndarna, snarare än att skrivas generellt med risk för att den egna sidans ytterkant får en släng av sleven. Den som påpekar att kommunismen är långt farligare och bör innefattas i varje restriktion som riktas mot antidemokratiska krafter kan lättvindligt avfärdas med en anklagelse om ”whataboutism” och diverse misstänkliggöranden gällande smygrasism.
När vi ger staten rätt att definiera grupper och tankar som misshagliga och förbjuda deras uttryck så öppnar vi dörren för en utveckling som kan styra oss in i demokratiska dödsspiraler som de vi nu ser i Turkiet och Venezuela. Femtio nassar är inte ett tillräckligt skäl att öppna den dörren!
För säkerhets skull: Nej, det är förstås inte ”okej” att vara nazist, men det ska inte vara olagligt att vara ond eller att vifta med symboler. Reella hot och tydlig uppvigling, visst, de ska vara straffbara, men inte åsikter och demonstrationer. Yttrandefrihet och andra demokratiska friheter är meningslösa om de bara utsträcks till de som har åsikter som makten tycker är ”okej”.
Bra rutet! Alltför många har inte reflekterat över konsekvenserna av sina önskningar. Proportionalitet måste vara vägledande.
Hear hear !
Nu handlar det ju egentligen inte om ett hot mot demokratin, utan om om underhållning. Ja, även politiker är en delmängd till den mängden.
Katastrofunderhållningen från Trump och orkanerna har nu tagit slut (det var förra veckan), och det är dags att rikta om folkets uppmärksamhet mot det näst bästa. Varken höger eller vänsterextremisterna inser att de är nyttiga idioter i denna underhållningsepisod.
Alla inser förstås att NRM aldrig kan bli något annat än en liten not i marginalen. Men underhållning kan det bli, speciellt om den andra extremistkanten levererar.
Följande text ifrågasätter den ”politiska korrektheten” och är läsvärd i sin helhet :
https://theamericanscholar.org/on-political-correctness/#
Finns ett avsnitt som berör ämnet för denna bloggpost och som jag instämmer i:
”Fortunately, we already have a tried-and-tested rule for free expression, one specifically designed to foster rational discourse. It’s called the First Amendment, and First Amendment jurisprudence doesn’t recognize “offensive” speech or even hate speech as categories subject to legitimate restriction. For one thing, hate is not illegal, and neither is giving offense. For another, what’s hate to me may not be hate to you; what’s offensive to you may be my deeply held belief. The concepts are relative and subjective. When I gave a version of this essay as a talk at Bard, the first comment from the panel of student respondents came from a young Palestinian woman who argued that “conservative narratives” like Zionism should be censored, because “they require the otherization, if not the dehumanization, of another group of people.” It didn’t seem to have occurred to her that many Zionists would say the same about what they regard as the Palestinian position. Once you start to ban offensive speech, there is no logical place to stop—or rather, where you stop will be determined by the relative positions of competing groups within the community.
In other words, again, by power. To take the most conspicuous issue around which questions of free expression are being disputed on campus, the disinvitation of outside speakers always reflects the power of one group over another. When a speaker is invited to campus, it means that some set of people within the institution—some department, center, committee, or student organization—wants to hear what they have to say. When they are disinvited, shouted down, or otherwise prevented from speaking, it means another set has proved to be more powerful.
When the latter are accused of opposing free speech, they invariably respond, “How can we be opposed to free speech? We are exercising it right now!” But everyone is in favor of their own free speech (including, for instance, Vladimir Putin). The test of your commitment to free speech as a general principle is whether you are willing to tolerate the speech of others, especially those with whom you most disagree. If you are using your speech to try to silence speech, you are not in favor of free speech. You are only in favor of yourself.”
Vi har en lagstiftning som om den upprätthölls skulle städa bort de flesta av de avarter som folk stör sig på (inbrott, hets mot folkgrupp, våldtäkt, rattfylleri, och andra). Tyvärr så är det oceaner av avstånd mellan lagarnas lydelser och hur de upprätthålls. Vi lider primärt inte en brist på lagar.