Svårt att minnas med säkerhet, men jag tror att jag redan första gången jag hörde uttrycket ”alla människors lika värde” ställde jag mig ganska undrande. För mig och för i stort sett alla människor är det uppenbart osant om man tolkar begreppet brett. Måste jag exempelvis välja mellan att rädda en familjemedlem och en främling räddar jag förstås familjemedlemmen. Har jag positiv information om en person och negativ om en annan så räddar jag förstås den jag vet något positivt om.
Att jag kom att reflektera över detta beror på att jag kom att knyta ihop tre nyheter under dagen. Den första var att Fadime Sahindals bror blev ihjälskjuten av polisen i morse. Den andra att en dom föll mot det polisbefäl som beordrat broöppningen som ledde till att ett par flyende bensintjuvar i 20-årsåldern avled. Sahindal var en grovt kriminell flerfaldig våldtäktsman och kvinnomisshandlare. 20-åringarna vet jag inte så mycket om, mer än bensinstölden, flykten och det mamman skrev i sitt debattinlägg, att de var ”drogande”. Hon skriver också att:
”Gilla olika”, men det gäller inte alltid. Unga människor som för en tid gått vilse, de får ”skylla sig själva”.
Debattinlägget och nyheterna får mig att fundera lite över min egen attityd. Ska jag vara ärlig så lyckas jag inte uppbåda något medlidande. Jag kan tillochmed lite tyst tänka ”skönt, då gör de inte mer skada”. Jag är övertygad om att jag skulle tänka annorlunda om det var någon jag kände, men när jag bara känner till kriminaliteten så blir det just precis ”de får skylla sig själva”.
Den tredje nyheten då? Jo, det var det här med Sveriges försök att påverka Rumänien att ta emot EU-pengar för att bättre ta hand om romer. Birgitta Ohlsson, denna märkliga folkpartist med dubbelt socialistpatos, intervjuades i radion och dundrade på om fattigdom och förtryck, men vägrade medge att Sveriges uppvaknande beror på ett egenintresse och obehaget folk upplever med tiggeriet.
”Alla människors lika värde” är ganska självklart i sin allra snävaste betydelse, dvs att vi ska vara lika inför lagen och inför offentlig service, men romernas situation sätter fingret på att det egentligen bara fullt ut gäller egna medborgare. Som ultraliberal tycker jag att det är trist och förespråkar förstås öppna gränser, så i det här avseendet vill jag gå längre och empatiserar kanske bredare (alternativt drar moralfilosofisk logik lite längre) än de flesta.
Så hade jag någon poäng med det här inlägget? Det vete sjutton. Använd gärna kommentarsfältet till att reflektera över hur mycket du själv empatiserar med kriminella som dör i polisjakter och med romer som tigger. (Jag kanske är dum som frågar, men jag tror inte SD-svansen hittat hit än.)
Gillar det här citatet som berör ämnet:
”Yet is it not true that, from one year to the next, we each ourselves are capable of changes so fundamental that our present selves can in no reasonable way be considered equal to our past selves? If the rule does not apply even within our own individual lives, how can one dare hope to believe that it pertains collectively?”
Det ligger en del i detta, och det är skälet till att jag tycker att långa fängelsestraff är (extra) barbariska när det inte finns någon särskild återfallsrisk. Samtidigt, även om en yrkeskriminell skulle kunna bli en guld-person nästa år, så är sannolikheten ganska låg för att personen ska ha en netto-positiv framtid. Visst, lite fascistiskt att mäta folks värde efter deras nytta för omgivningen, men ändå.
Intressant med Birgitta Olssons idé om att ge bistånd till Rumänien så vi slipper romerna här – vill minnas att vissa SDare och nydemokrater sade detsamma om att man borde använda pengar till bistånd istället för integration; minns dock inte hur fp med flera bemötte det argumentet.
Intressant att Folkpartiet inte hade något emot att Bulgarien och Rumänien kom med i EU, trots romernas situation, den var lika illa 2007. Men då hette det från FP´s sida att Rumänien och Bulgarien uppfyller kriterierna om mänskliga rättigheter som EU ställer på sina medlemsländer. Först 7 år senare skall FP ut och göra sken som humanismens riddare.
Det finns olika sorters värden. En sorts värde skulle kunna vara ett människovärde. Det är ett värde som man har endast på grund av att man är människa. En annan sorts värde skulle kunna vara nyttovärde. Det är ett värde som beror på hur mycket nytta man kommer till. En människa som gör bra saker har ett positivt nyttovärde, en människa som gör dåliga saker har ett negativt nyttovärde och en människa som inte gör något alls har inget nyttovärde överhuvudtaget.
Ibland när man säger att alla människor är lika mycket värda menar man att vi alla har samma människovärde. Men hur mycket det överhuvudtaget spelar roll beror på hur stort man anser människovärdet vara i jämförelse med en vanlig människas nyttovärde. Vissa anser att människovärdet ligger på en helt annan nivå än nyttovärdet, oavsett hur mycket man kommer till nytta. I så fall tycker man att alla människor är i princip lika mycket värda, oavsett hur mycket nytta man kommer till. Ofta är det det man menar när man säger att alla människor är lika mycket värda.
Själv anser jag att nyttovärde är något man i första hand tilldelar ett verktyg. Olika verktyg kan komma till olika mycket nytta och är därmed olika mycket värda. Jag tycker att man bör värdera människor efter vårt människovärde, som jag anser är oändligt, och alltså lika för alla.
Det innebär att du, om du måste välja mellan att rädda en 80-åring eller en 20-åring skulle dra lott. Att du skulle dra lott i valet mellan en nybakad läkare och en Hells Angels-medlem. Att du skulle dra lott i valet mellan en familjemedlem och en främling.
Dessutom, för att fortsätta på ditt matematiska spår: 1000*oändligheten = oändligheten, så du skulle även dra lott när du ställs inför valet att rädda tusen personer och en person. Även det är egalt för dig.
Fast jag hoppas att jag har fel, förstås, och att du bara formulerat en princip som du inte följer i verkligheten.
Nej. Det här är mycket mer komplicerat än så. http://en.wikipedia.org/wiki/Cardinality
http://en.wikipedia.org/wiki/Ordinal_number
I det här fallet menar jag med oändligt ordinalen omega. Det vill säga det minsta tal som är större än alla naturliga tal.
2* omega > 1 * omega
Därför räddar jag hellre två människor än en (på sätt och vis är det två oändligheter).
omega + 1 > omega
Det gör att en människa som är oändligt mycket värd fortfarande kan öka sitt värde genom att göra goda handlingar. Dock ska man ha klart för sig att denna förändring inte gör någon skillnad i storleksordningen. I jämförelse med vad man redan är värd, är det i princip ingenting som tillkommer.
Detta gör det möjligt att prioritera människor trots att olika människor är lika mycket värda. Man skulle till exempel kunna välja en bra människa för en dålig. Däremot är det inte tillåtet att välja en människas ”brahet” före en dålig människa.
Nej, 2*omega = omega. Däremot är omega*2 > omega. Multiplikation är inte kommutativ över ordinaler. (Det kanske kan vara en liten hint att såpass esoterisk matte inte är en lämplig moralfilosofisk grund?)
Sen tycker jag du motsäger dig själv. Nyss sa du ”lika för alla”, men nu medger du att nyttovärdet faktiskt är praktiskt användbart när man värderar människor.
Dessutom kan vi gå vidare med exempel där din matte inte ger särskilt vettiga resultat. Själv skulle jag hellre rädda 5 läkare/småbarnsföräldrar än 6 hells angels-medlemmar/barnlösa, men det skulle inte du. Du skulle få det till omega*5 + N < omega*6, där N är ett naturligt tal. Vad betyder det att det inte är "tillåtet att välja en människas "brahet" före en dålig människa"? Hellre att en bra människa blir gravt mentalt handikappad än att en minus-nytta-person dör?
Jag förstår vad du menar med att 1000 * oändligheten = oändligheten, men det är bara sant för gränsvärdet oändligt, eller något av de oändliga kardinaltalen. För dem oändliga ordinaltalen (som jag föredrar att använda när man pratar om värde) är det däremot inte sant. Då är 1000 * ”oändligt ordinaltal” inte lika med ”oändligt ordinaltal”
Jag skulle aldrig dra lott om något viktigt val. Man måste i alla situationer försöka välja det bästa, även om det ibland är omöjligt att veta vad som är bäst egentligen.