Den som debatterar ibland med folk från religiösa trakter (USA exempelvis) kommer förr eller senare upptäcka att många som ser religiositet som en förutsättning för moral. Ateister antas vara amoraliska hedonister. Vi i Sverige tycker förstås det låter helt vrickat, men för de som lever sina liv i religösa hegemonier är det inte så konstigt. I deras vardag kopplas hela tiden religion och moral ihop, och brist på moral förklaras regelmässigt, oavsett sanningshalt, med bristande gudsfruktan. Samtidigt saknar de motexempel – ateisterna i sådana samhällen vågar sällan komma ut ur garderoben och därför har de troende inga vänner som är ateister.

I Sverige har vi våra paralleller, förstås, beroende på våra egna hegemonier. Feministisk ideologi ses i vissa kretsar som en förutsättning för jämställt tänkande. På samma sätt ses grön ideologi som en förutsättning för miljövänligt tänkande. Övriga är amoraliska hedonister – är man inte feminist så är man likgiltig till jämställdhet och man behandlar då kvinnor som det passar ens tillfälliga begär. Är man inte grön är man likgiltig inför miljöproblemen och konsumerar och exploaterar som det passar. Vilket förstås är trams.

Gröna krafter uppmanar nu folk att #miljörösta, men det är uppenbart att de egentligen vill att man ska rösta grönt, dvs på Mp, V, Fi eller i absoluta nödfall C. Jag kan hålla med om att det kan finnas en poäng i att miljörösta, men tycker kanske att man isåfall verkligen ska titta på miljövänlighet och inte på grönhet.

När det gäller miljövänlighet borde den första ambitionen för politiker rimligen vara att de inte själva ska tvinga fram onödiga miljöskador. När man subventionerar förnybart gör man just detta. Man skapar efterfrågan på metaller, skogsprodukter, mer elledningsgator, fördämningar, transporter mm, utan att det finns en motsvarande efterfrågan på mer el! Vindsnurrorna, solcellerna, biomassaverken, småskalig vattenkraft, de utbyggda stamnäten mm hade för det mesta inte byggts om marknaden fått råda. Och funnes efterfrågan hade marknaden troligen byggt två ganska oansenliga fabriksbyggnader innehållande varsin reaktor istället för allt det där övriga.

Mp tror, enligt bland annat en färsk debattartikel i Ny Teknik, att marknaden ratar såväl kärnkraft som fossilt, och då faller hela vitsen med fortsatt subvention av alternativ. Det enda som subventioner kan åstadkomma i det läget är ett överskott av energi.

Så hur ska vi veta vilka politiker som tycker att slöseriet och det konstlade upp-pumpandet av elproduktionen ska fortsätta? Hur ska vi kunna kryssa en vettig kandidat med minimalt med arbete? Här har vi faktiskt fått hjälp från Svensk Vindenergi, som har genomfört en enkät med 510 av toppkandidaterna till riksdagsvalet! De har ställt fyra frågor:

1. Håller du med om att elcertifikatsystemet bör förlängas till 2030 så att den förnybara
   elproduktionen i Sverige kan fortsätta att öka?
2. Anser du att Energimyndigheten bör få i uppdrag att utreda om det, utanför det befintliga elcertifikatsystemet, bör införas någon form av stödsystem för havsbaserad vindkraft?
3. Håller du med om att Svenska Kraftnät bör få i uppdrag att arbeta fram en konkret
   handlingsplan för hur ett förstärkt stamnät och nya utlandsförbindelser ska kunna möta den ökade förnybara elproduktionen i Sverige fram till 2030?
4. Håller du med om förslaget att Energimyndigheten bör ges i uppdrag att utreda och ta ett samlat grepp över hur tillståndsprocesserna för vindkraft kan förkortas och underlättas?

De som svarar ”ja” på fråga 1-2 är uppenbart gröna (eller kuvade av partipiskan) personer som enligt sin förnybart-dogm gärna pressar fram slöseri och ökad miljöbelastning. Att svara ”ja” på 3:an är halv-ok, eftersom det kan ses som en beklaglig men nödvändig följd av annat vansinne. Att svara ”ja” på 4:an är inget konstigt alls – vi ska inte ha onödiga hinder. Så hur ser det ut, när det gäller de viktigaste frågorna, dvs 1-2? Jo, såhär:

Ovan ser man alltså att moderaterna under Reinfeldts trianguleringsregim blivit förnybartkramare och att knappt någon vågar gå emot partipiskan. Det lysande undantaget är Marie Malmer Stenergard (M) från Skåne, som antingen har civilkurage eller saknar koll på partiets officiella hållning. Fp har tvärtom vettig partipolicy med nej till elcertifikat, men de flesta går emot(!) eller är för fega för att ta ställning. Du kan läsa den länkade enkät-rapporten för hela listan på toppkandidater i ditt län. För din bekvämlighet ger jag här en lista på kandidater med acceptabla svar (dvs ”nej” på 1-2):

• Bengt Eliasson (fp) – Halland
• Christer Nylander (fp) – Skåne
• Michael Anefur (kd) – Skåne
• Marie Malmer Stenergard (m) – Skåne
• Roger Haddad (fp) – Västmanland
• Roland Utbult (kd) – Västra Götaland
• Mathias Sundin (fp) – Östergötland

(Plus nästan alla Sd-kandidater, som tycks ha en gemensam rikslista.) I de flesta län saknas alltså en vettig kandidat i undersökningen, men det finns säkert kandidater med vettiga åsikter längre ner på respektive lista. Jag råkar bo i ett av länen som har en acceptabel kandidat och ett alternativ (om jag inte röstar Dd) är att jag väljer den kandidaten. Ska du #miljörösta? På vem?