DN har i veckan noterat att om man plottar ett 7-dagars släpande medelvärde över dagliga officiella covid-dödsfall per capita så är Sverige värst. De betraktade då en graf hos yourworldindata. Jag har laddat ner datat därifrån, valt länder lite bättre, och plottat det här:

Jag har särskilt markerat Sverige som en tjock svart linje och man kan mycket riktigt se att mot slutet av tidsperioden så ligger Sverige högst under några dagar. Vi har genom icke-lockdown en långsammare minskning av smittspridningen och därmed av dödsfallen.

Samtidigt har New York Times gjort en intressant sammanställning av överdödlighet i olika länder (i några fall städer/delstater, men då har jag låtit dem representera sina länder) kontra officiella covid-dödsfall och funnit stora diskrepanser. Här är en tabell med utvalda länder och min uträkning av en ”justeringsfaktor” som man kan applicera på varje dödstal för att transformera från officiella covid-dödstal till verkliga covid-dödstal. (Givetvis under antagandet att överdödligheten beror på covid-19.)

När man applicerar justeringsfaktorerna på den första grafen, så får man en ny graf som ser ut såhär:

Ecuador är ”off the charts” och jag har valt att inte ta med landets hela linje. Eventuellt har vissa länder förbättrat den officiella covid-19-statistiken med tiden, så att deras höga justerade dödstal mot slutet av perioden inte är rättvisande. Det finns givetvis också länder, som Iran, som har rejäla covid-epidemier men där vi inte har siffror på överdödlighet. Hursomhelst, Sverige var nog aldrig värst, utan såg bara värst ut pga relativt bra statistik och testning. Med det sagt är det fullt möjligt att Sverige idag har den största smittspridningen bland rikare länder. Jag tycker inte det spelar någon större roll; vi har, som värst, haft en hälften så hög topp som de värst drabbade länderna och det kommer ta lång tid, antagligen ett år eller mer, innan övriga meningsfulla resultat av olika strategier kan avläsas.

Några spridda reflektioner:

Karin Tegmark-Wisell är bäst

Jovisst, All makt åt Tegnell, vår befriare, men av alla de personer FHM roterar med på de dagliga pressträffarna är Tegmark-Wisell i en klass för sig. Hon besvarar alla pressfrågor med självklar auktoritet, otroligt pedagogiskt, rappt men ändå klart och uttömmande. Hade hon bara undvikit uttrycket ”till exempelt” hade hon varit helt perfekt!

Pengar är tid, tid är liv

Många argumenterar för att ekonomi, det kan man ta igen, men dödsfall kan inte repareras. Även om det ofta är lämpligt att omvandla allt till pengar, så blir det i det här fallet kanske lättare att förstå om man omvandlar allt till tid. Statistisk tidsspillan kan nämligen jämställas med dödsfall. Människor i vår del av världen har i genomsnitt runt 40 år kvar att leva, eller ca 500 månader. Om vi hade låst in vår befolkning på tio miljoner människor i strikt karantän i två månader, vilket många andra länder gjort med sina befolkningar, så förspills 20 miljoner månader vilket motsvarar ungefär 20,000,000 / 500 = 40,000 liv.

Man kan hävda att en månads karantän med Netflix är mer positivt än det ”intet” som är döden, men det framstår som ett ganska tveksamt hedoniskt perspektiv. Det fångar inte att barn tappar utbildningstid, att gamla som inte har långt kvar inte får träffa nyfödda barnbarn, att livsverk och karriärer spolieras, stillasittande och ohälsa ökar mm. En del av dessa negativa konsekvenser har vi fått ändå genom frivilliga åtgärder, men jag är ändå glad att Sverige valt att låta bli ”lockdown”. Eller glad är inte rätt ord egentligen – det är lite för mycket att stå med mössan i hand. Snarare förväntar jag mig inget mindre av någon stat än grundläggande frihet!

Ockerpriser är rätt

Vad är priser för något? Jo, det är den gemensamma informationsbärare som möjliggör för marknaden att spontant och decentraliserat organisera sig för att producera de varor och tjänster som behövs och distribuera dem dit de behövs. Jag förklarade i ett tidigare inlägg att detta är orsaken till att så kallade ”ockerpriser” är av godo och kanske tillochmed bör ges offentligt stöd.

Utdelningsstopp är politisk feghet

Företag som tar del av stödformer i coronakrisen ska inte samtidigt få dela ut pengar till aktieägarna. Det är totalt hål i huvudet, och vittnar om en otrolig politisk feghet att i stort sett hela finansutskottet i riksdagen går på den linjen. Politikerna, utom förstås några få ekonomiska analfabeter som förhoppningsvis inte sitter i finansutskottet, förstår att:

1. Det vore vansinne att rikta stödåtgärder bara mot dåligt skötta, illikvida och förlustbringande företag och låta bolag med stor kassa klara sig själva. Att stödja svaghet på det sättet skulle snedvrida konkurrensen på ett otroligt olyckligt sätt.
2. Utdelning är en grundsten i äganderätten och företagandet. Varför i kristid ge företagen orsak att minska framtidstron, styra investeringar och kapital utomlands?
3. När pengar tas ut från företag med stor kassa och gott kassaflöde så kan de användas till nyemissioner i krisföretag och detta behöver vi idag.
4. Utan utdelning kan pensionsfonder vara tvungna att sälja av en del av sitt innehav billigt i en björnmarknad för att få loss pengar till pensionsutbetalningar.

Istället för att ta av sig kavajen, kavla upp ärmarna och förklara dessa samband för de medborgare som till äventyrs inte begriper det här, så väljer politikerna att gå på optik.

Fattigmansvaccin är ett bra alternativ

I ett tidigare inlägg argumenterade jag för ett fattigmansvaccin i form av aktivt virus i lågdos, eftersom lågdos-smitta verkar leda till mildare sjukdomsförlopp. Ska man ändå gå mot flockimmunitet, varför inte göra det kontrollerat, men minimal nödvändig smittdos riktat mot de som inte tillhör riskgrupper? I mitt flöde passerar hela tiden anekdotiska belägg för att det skulle kunna vara en framkomlig väg, exvis en italiensk artikeln med rubriken Coronavirus in Lombardy: ”The virus seems to be less aggressive” som säger att fallen de får in är mindre allvarliga och att det kan bero på att the ”viral load has changed”.

Varför är inte det här en grej? Är det för att smitta och död som naturkatastrof betraktat är acceptabelt, men när en kraftigt lägre andel skador och dödsfall uppstår genom aktiv handling så blir det ändå moraliskt förkastligt? En ganska självklar utilitaristisk strategi blir en  no-starter?

Ryssland är fortsatt brutalt

Alla har väl sett att det går en falla-ut-genom-fönster-epidemin bland kritiska ryska läkare?  Attans otur de haft!

Giesecke är FHMs ”bad cop”

I ett tidigare inlägg spekulerar jag i att den pensionerade Giesecke får vara ”bad cop” när FHM agerar ”good cop”, men konstaterar samtidigt att hans matematik inte går ihop och ger en orimligt ljus bild.

Sverige är utan (exit-)strategi

Av statistiken ser vi att vi börjar trycka tillbaka smittan i Sverige och den har sisådär halverats på sen toppen. Det verkar som att det finns en möjlighet att Stockholm har tagit ett signifikant kliv mot flockimmunitet, men det gäller inte stora delar av övriga landet, så vi har potentiellt väldigt mycket av dödsfall och sjukdom framför oss. Och eftersom den sociala distanseringen är framgångsrik så kan det ta otroligt lång tid att ta sig igenom detta.

FHM bedyrar samtidigt att flockimmunitet inte är strategin, men om vår strategi bara handlar om att platta till kurvan och ge ett uthärdligt läge för vården så har vi de facto ingen exit-strategi, dvs ingen strategi för att komma tillbaka till ett normalläge. Hur länge kan vi skjuta på ett sånt strategiskt beslut och nöja oss med att våra åtgärder benämns som ”uthålliga”? En del andra länder har pratat om ”hammaren och dansen” som strategi, dvs att man efter lockdown på obestämd tid ska aggressivt smittspåra och sätta folk i karantän. Det kan säkert fungera om man har tillräckligt låg nivå av samhällssmitta, men jag gillar inte lösningar som innebär långvariga inskränkningar och aktiviteter riktade mot en allmänhet som väsentligen klarar smittan bra.

Ett samarbete mellan Paul Romer, nationalekonom och nobelpristagare, samt svenska biomedicinare, har resulterat i ett förslag att med extrem masstestning pressa tillbaka smittan och på sikt nolla den. Jag är skeptisk till simuleringens realism, av lite olika skäl, och gillar inte lösningen av ungefär samma skäl som jag inte gillar ”hammaren och dansen”. Men som koncept är det ändå intressant och ser genomförbart ut för välordnade länder.

Asymtomatisk smitta är fortfarande en myt

Det verkar väsentligen vara en myt att man kan vara covid-19-smittad och asymptomatisk genom hela förloppet. Karin Tegmark-Wisell förklarade på tisdagens pressträff att i deras breda testning visar det sig att de som är positiva har symptom, men att symptomen kan vara väldigt milda.

FHM är tystlåten om rökning mm

Med så mycket rekommendationer så skulle man kunna tänka sig att FHM gick ut brett och rekommenderade rökstopp och förbättrade kostvanor för att underlätta för vården och minska belastningen på intensivvården, men av någon anledning drar man sig för det. Kanske för att man inte vill späda ut budskapen kring handhygien mm, kanske för att man räknar med att få dålig efterlevnad, men det vore intressant om någon frågade dem om varför de inte tar till detta verktyg.

Immunitet är mer än antikroppar

Jag har svårt att förstå att den framtida immuniteten för covid-19-smittade ifrågasätts såpass. Även om antikroppsförekomsten försvagas med tiden finns det T-mördarceller mm, och det finns ingen anledning att tro att re-infektering ger annat än inga eller milda, kortvariga symptom med låg smittsamhet (sålänge viruset inte muterat mycket olyckligt, förstås). Vi kan vara ungefär lika säkra på det som att solen går upp igen imorgon.

F.d. statsepidemolog Johan Giesecke är ett märkligt fenomen. Obunden låter han sig intervjuas i otaliga sammanhang, där efterfrågan på hans synpunkter troligen drivs av att hans kärva, självsäkra och korthuggna svar intresserar och kittlar. Jag kan inte låta bli att undra om han visar prov på en kultur som alltjämt präglar FHMs smittskyddsenhet internt, även om nuvarande anställda uttrycker sig mer diplomatiskt. Man kan även fråga sig om det finns en tyst ”bad cop/good cop”-överenskommelse mellan Giesecke och FHM.

Jag gillar egentligen hans budskap, att de allra flesta av oss kommer få covid-19 förr eller senare så det är ingen idé att kämpa emot alltför mycket, att de som använder lockdown som redskap skjuter bara problematiken framför sig och inte minst att detta handlar om naturliga dödsfall.

Eftersom han vågar bomba oss med kärva sanningar i övrigt är det märkligt att han tycks leverera glädjekalkyler i fråga om framtida dödsfall. Han har många gånger sagt saker i stil med det han säger i denna intervju i DN:

Tar man med alla fall, även de som har haft en mild eller övergående infektion då blir mortaliteten mycket lägre. Jag tror att den kommer att hamna på runt 0,1 till 0,2 procent. Lite värre än vanlig influensa.

För att ta ett exempel nämner Johan Giesecke att när pandemin asiaten härjade 1957, och kom att kräva omkring 5 miljoner liv över hela världen, blev den totala dödligheten ungefär 400 döda per en miljon invånare, vilket för Sveriges del skulle betyda ungefär 4.000 dödsfall.

– Det är ungefär där vi är i dag. Nu har vi drygt 3.000 dödsfall och säg att vi har gått igenom halva epidemin och att det kan sluta på 5.000 eller något sådant när allt är klart. Då blir det ungefär som asiaten. Lite värre.

Hur många fel kan man klämma in? 5 miljoner döda på en befolkning på 3 miljarder år 1957 är ca 1600-1700 döda per miljon. Hur kan 0.1-0.2% av 10 miljoner bli 5000 pers? Hur blev dubblandet av tretusen bara femtusen? Och vilka ”vi” har gått igenom halva epidemin? Möjligen Stockholms län som haft 1660 dödsfall till dags dato. Karln måste väl för bövelen veta att Stockholm har haft mer än dubbelt så mycket smitta som landet i genomsnitt!? Låt oss räkna seriöst:

1. FHM släppte en modellering 21 april som förutspådde att 26% skulle vara eller ha varit smittade i Stockholms län 1 maj. Det är den bästa gissningen vi har idag.
2. Dödsfallen släpar efter smittotillfällena med ca 23 dagar i snitt (5.2 dagar inkubation + 17.8 dagar från symptom till död). Därtill tillkommer ca en veckas eftersläpning i inrapporteringen, dvs 31 maj kommer de inrapporterade dödsfallen motsvara dödligheten fram till 24 maj som i sin tur speglar alla smittade fram till 1 maj.
3. Vi bör därför matcha dödsfall fram till 31 maj med 26% smitta fram till 1 maj. Stockholms dödstal har ökat från 1192 rapporterade 24 april till 1660 rapporterade 8 maj, vilket innebär ca 33 dödsfall per dag. Antalet döda i Stockholm 31 maj kan därför extrapoleras till ca 2429.
4. Giesecke nämner i artikeln en flockimmunitetsnivå på 60%.
5. 2429 dödsfall i Stockholms län baserat på 26% smittade medför att flockimmunitet på 60% uppnås vid ca 5600 döda.
6. Giesecke estimerar alltså 5000 dödsfall för hela landet. Jag extrapolerar FHMs bästa skattningar och siffror till 5600 dödsfall bara för Stockholm, vilket uppskalat till hela landet blir ca 24000 dödsfall.
7. 24000 dödsfall är 0.24% populationsdödlighet, men eftersom det bara omfattar 60% smittade så blir smittodödligheten 0.39%. Båda dessa siffror ligger utanför Gieseckes angivna intervall.

Det jag räknat fram tror jag dessutom är optimistiskt. Det antar inga mörkertal i dödstalen och det antar framförallt att FHMs modellering/kalibrering är korrekt (det tycks implicit bygga på att covid-19-testet de använt bara ger positivt svar under ca 5 dagar av sjukdomsförloppet i genomsnitt, vilket verkar väldigt lite).

Det blir intressant att se vad antikroppstesterna säger framöver, men det är tydligt att Giesecke ligger omotiverat lågt i sina skattningar.