När jag påpekar att solcellsägare smiter från skatt och infrastrukturkostnader och att alla inte kan göra detta, att det är ett sorts pyramidspel som bygger på att ett fåtal pionjärer extraherar värde från den större basen av konsumenter, så möter jag oftast avfärdanden av följande typ: ”Så det är att smita från skatten att odla sina egna äpplen istället för att köpa i affären!? Lägg ner, jämrans kapitalistlakej!” Ytligt sett finns förstås en viss logik i denna invändning, men jämförelsen faller vid en närmare betraktelse. Låt mig förklara.
Elens kostnadsstruktur
Jag är helkund hos Vattenfall med rörligt elpris och tidstariff. Senaste årets summerade räkningar ser ut såhär när jag visualiserar det i ett tårtdiagram:
Här är abonnemang och elöverföring inräknat i ”distribution”, medan årsavgift, spotpris och spotpåslag är inräknat i ”el”, och slutligen energiskatt, elcertifikat och moms inräknat i ”skatter”.
Kostnaden för elen är alltså ca 28% av elräkningen eller ca 43 öre/kWh under senaste året. Värdet av solcellers produktion är denna, ca 43 öre/kWh. Man smiter från ca 72% kostnader i form av skatter och distribution. Skatterna måste antingen öka eller förmånerna skäras ner som kompensation. Samhällskostnaderna för distribution påverkas inte nämnvärt av solcellers produktion eftersom elnätet dimensioneras för maximal belastning vintertid. Inga investeringar eller driftskostnader kan undvikas då solcellerna stöttar upp under sommarhalvåret när lasten är långt under sitt max.
Äpplets kostnadsstruktur
Situationen när du odlar äpplen i din trädgård är väsensskild. Du smiter visserligen från livsmedelsmomsen på 12% men antagligen använder du istället pengarna till en vara med högre momssats.
Distributionen är inbakad i äpplekostnaden eftersom den skalar med efterfrågan. Det går åt färre lastbilar, mindre transportbränsle och det blir mindre fruktdiskar etc när den kommersiella försäljningen av äpplen minskar.
Det här betyder att smitandet i äpplefallet faktiskt inte är något smitande överhuvudtaget!
Moraliska synpunkter
De flesta har en rimlig instinkt – man måste få producera för husbehov utan att bli brandskattad eller att få sin moral ifrågasatt. Så är det, men skattar vi energi hårt är det inte orimligt att punktbeskatta privatinköp av solcellsanläggningar för att uppnå en jämnare spelplan. Alternativt, och rimligare, är att avveckla energiskatten som inte fyller något vettigt syfte. Energi är något gott och det finns inga starka skäl att pressa ner dess användning.
Ordet jag använder för att beskriva fenomenet, ”smita”, har förstås negativa konnotationer men jag ser egentligen inte detta som en privatmoralisk fråga. När samhället ställer upp incitamentsstrukturer som leder till suboptimeringar så är det samhället som gör snedsteget, inte individen. Skulle subventionerna bli tillräckligt extrema skulle jag själv dagtinga med mitt samvete och skaffa solceller.
Andra liknelser
En annan invändning jag hört är ”Är det inte bättre med solceller än ett nytt kök?”. Mitt spontana svar är nej. Ett fint och ändamålsenligt kök har medför avsevärd nytta och ett nytt sådant kan hjälpa en familj att stärka sin matkultur, avstyra skräpmats-inköp och reducera långsiktig fetma och ohälsa. Men invändningen är i grunden en sorts ”red herring” – den är irrelevant för mitt påpekande att alla inte kan smita från en gemensam kostnadsbörda.
En tredje invändning är ”Då är det smitning att skaffa värmepump också.” Och ja, det är det förstås. Det måste ske kompenserande förändringar av skatter och distributionsavgifter när många skaffar värmepump och staten bör göra en seriös analys för att skapa en neutral incitamentsstruktur. I de fall det kräver mindre resurser att producera en kWh än att spara en kWh så bör samhället undvika incitamentsstrukturer som gör att folk ändå väljer besparingen och vice versa.
Slutsatser
Den eventuella privatekonomiska vinsten med solceller, utöver olika subventioner, härrör från att man smiter från en gemensam kostnadsbörda. Den kostnadsbördan kommer alltid fördelas på kollektiven av elkonsumenter och skattebetalare. En del kostnader kommer belasta solcellsägaren själv på olika mer eller mindre subtila sätt, men så länge solcellsägarna är i minoritet kommer övervältringen av kostnader självfallet mest belasta icke-solcellsägare.
