Ägnar min pendlingstid åt podden The Usual Suspects av Norberg, Segerfeldt och Svensson. Jag rekommenderar varmt! Trion är äkt-liberaler och har generellt väldigt bra koll på hur världen faktiskt fungerar.
Vänsterintelligentian är förstås inte road och finkammar podden efter saker som går att rycka ur sin kontext för att måla upp en mindre smickrande bild. Det följer ett mönster som länge varit oerhört tydligt för mig: Medan libertarianer överlag är intellektuellt hederliga och gör sitt bästa för att behandla motparter och deras idéer korrekt, så har andra läger en stark tendens att behandla diskussioner som en social kamp utan några särskilda regler.
Politisk utvecklingsnivå
Det handlar för mig om en utvecklingstrappa. De flesta i vänstern lever kvar i en sorts tribalistisk ordning där det yttersta goda är en lojalitet till de egna grupperna och idéerna. Att trycka till övriga för att stärka sin egen och gruppens ställning är en social självklarhet och plikt. Men när man plattar till sin motståndare har man inga interna krav på intellektuell renhårighet, lika lite som när man tänker ut en supporter-ramsa till en fotbollsmatch. Det ska helt enkelt bara låta bra och elda upp vännerna. Libertarianerna däremot har en mer autonom inställning till diskussion där sanningshalt och korrekta världsbilder är det högre goda.
Visst, jag förstår att min analys kan verka knäpp när jag pratar om en podd där några libertarianska grabbar sitter och skrockar med varandra, men det är ändå detta jag ser, hos dem och hos andra. Jag är förhoppningsfull om att mänskligheten som helhet med allt högre intelligens, mer kunskap, mindre religiösa inställningar, mer självförverkligande-ideal mm ska fortsätta röra sig mot en mer autonom, sökande och intellektuellt hederlig inställning till politik. Libertarianernas ökenvandring kommer inte vara för evigt.
Ros och ris
Eftersom jag läser mycket och dessutom har läst och lärt en del av dessa herrar tidigare, så är förstås inte så mycket nytt, och ibland skulle man önska lite djupare dyk och lite mer detaljer, men ändå är det väldigt intressanta perspektiv och kringfakta som lyfts fram på ett underhållande sätt med bra tempo. Om Segerfeldt bara kunde snacka lika nära micken som de andra så man slapp höja och sänka volymen hela tiden i bilen.
Bäst hittills har varit diskussionerna om bistånd och kolonialism. Mest utrymme har nog invandringen fått. Ett av de sämre avsnitten, tyvärr, har varit inslaget om en ”grön nattväktarstat”. Tänkte kort (nåja) kommentera de två senare ämnena.
Invandring och 3D-modellen
Podden har ägnat mycket tid åt att diskutera invandring och fascism. Deras lösningsskiss är sund och frihetlig, att låta invandringen vara fri men inte ge tillgång till välfärdssystemen. I diskussionerna i stort upplever jag dock att förståelsen kring den mentala omsvängning vi sett i Sverige inte är fullständig. Det talas en del om rädsla respektive hat och det konstateras exempelvis att hedersförtryckta kvinnor inte får det bättre om de tvingas stanna i ursprungsländerna. Men jag tror inte det handlar så mycket om sådana saker.
Det handlar istället om att systemen vi byggt inte tycks förmå bjuda motstånd när de utmanas, utan offentligheten ger vika på område efter område. Vi kan inte hålla ordning på bibliotek, festivaler och simhallar, polisen håller sig undan vid upplopp och låter folk misshandlas sönder och samman och deras egendom förstöras (istället för att gå in med dragna vapen och skjuta stenkastarna tills det blir lugnt). Det anpassas och det spenderas dubbla försvarskostnader på området, men vi tycks inte våga berätta för de nyanlända vad vi förväntar oss av dem när det gäller kvinnors och minoriteters rättigheter mm. Vi sväljer att 30-åringar säger att de är 15 år, vi kan inte hantera kriminella som har flera identiteter etc. Vi utfärdar dussintals pass till folk som påstår att de tappat dem men uppenbarligen säljer dem vidare. Vi har en kraftig slagsida i invandringen mot unga män, som givetvis alltid varit en lite problematisk grupp. Vi har gjort oss, eller kanske alltid varit, impotenta i dessa frågor och det börjar nu märkas.
Men det handlar alltså inte primärt om rädsla eller ”hat”, utan om att man, vid lite större förändringar och när konfliktlinjen civilisation-barbari blir större och viktigare, naturligt går i en mer konservativ riktning. Det förklaras på ett bra sätt av 3D-modellen. Man kräver helt enkelt att offentligheten och systemen ska kunna stå hyggligt pall, inte låta sig utnyttjas och inte vika från den form av ordning vi kommit att förvänta oss. Att MSM länge systematiskt försökt släta över och mörklägga att systemen är impotenta och att diverse statistik pekar åt fel håll ger en naturlig motreaktion. (Jag betraktas som stolle-liberal av omgivningen, men även jag får auktoritära impulser när systemen är för veka och våra galjonsfigurer snackar strunt.) För övrigt: att SD betraktas som pestsmittade, även av podden, medför att de som en gång röstat på SD inte känner sig välkomna av några andra utan tvingas stanna kvar i den fållan.
För att vända trenden behöver partierna (och media) bli mindre politiskt taktiserande och mer raka, tror jag. Sluta försöka göra alla till lags, sluta vara så ängsliga, sluta gardera sig, sluta svamla och börja strama upp systemen. Att göra detta utan att retoriken blir populistisk och systemen omänskliga är givetvis utmaningen. Men när man inte tar sig an utmaningen så lämnar det ett vakuum som fylls av SD.
Grön nattväktarstat
Jag hoppas att det inte bara är en effekt av min kunskapsbias, ni vet, som när man alltid ser fel i tidningsartiklar där man själv är inblandad. Mitt bestående intryck är en överdriven förhoppning vad gäller sol och batterier, en iochförsig korrekt kommentar (i förbigående) om att kärnkraft inte är så farligt, samt det självklara idealet om internalisering av externaliteter (polluter pays-principen). Men det saknas så mycket, inte minst en känsla av att det faktiskt är bråttom! Massor av påståenden i inslaget, som att tyskarna gjort solceller billigt, väcker mer frågor än de ger svar.
Jag har därför några förslag på uppföljande teman som podden skulle kunna dyka i när mer generella ämnen tryter:
- Regleringars effekter på världens energiförsörjning och fossilanvändning iochmed att kärnkraftens utbyggnad och utveckling stoppades kring 1980.
- Demokrati kontra äganderätt/frihet när folk missuppfattar risker och konsekvenser, underblåst av dramatiserande media. Hur gör man exempelvis med kärnkraft, som räddar liv men trots allt medför risk för (låt vara kraftigt överdramatiserad) vida spridd kontaminering?
- Det finns oerhört mycket vilseledande forskning kring kärnkraft (och en del annat kontroversiellt). Ska man vara helt fri att vilseleda medvetet i yttrandefrihetens eller den akademiska frihetens namn? Hur förhindrar vi att offentliga medel går till sånt?
- Är det rimligt med tung tillståndsbyråkrati som tvingar byggherrar mfl att bevisa att deras konstruktioner är sunda, eller kan man nöja sig med att utkräva ansvar efter kollapser? Är det rimligt med kontinuerliga inspektioner utan ”probable cause” och dessutom tvinga ägarna att betala avgifter för inspektionerna och byråkratin? (Gäller inte bara kärnkraft utan allt möjligt.)
- Hur hanterar man skadeståndsansvar och straff vid svarta svanar: galna ko-sjukan, kärnkraftsolyckor, neurosedyn, brustna vattenkraftsdammar, AGW mm, med tanke på att inblandade företag, om de hålls ansvariga, troligen bara konkursar och inte förmår täcka skadorna?
- Vem/hur avgör internaliseringarna av externa kostnader? Vem ska betala, till vem, och hur bestämmer man hur mycket? Vad gör man om senare forskning visar att det var för mycket? Kan vilka triviala grejor som helst internaliseras, eller ska det vara riktigt stora saker? Hur undviker man att det blir mycket byråkrati?
- Är det någonsin av godo för regeringar att subventionera något för att skapa industriella läreffekter och därmed göra något ”billigt”? Isåfall, hur avgör man vad? Borde Tyskland låtit bli eller var det deras demokratiska rätt att tvinga varandra att betala orimliga pengar för för solceller?
Ja, det är rimligt med en tillståndsbyråkrati. Det är framför allt två orsaker till varför det är så.
För det första utgår post hoc upplägget från att skador sker. Att utkräva att verksamheter/produkter ska innehålla en mininivå av säkerhet mot skador kommer inte att säkerställa att kollapser aldrig kommer kunna ske, men det minskar på antalet kollapser. Detta är ett samband som i och för sig är kopplat till hur skadeståndslagstiftningen ser ut. Men givet den mycket kraftiga begränsning av ansvar som t.ex. drift av verksamhet i aktiebolagsform ger så är incitamenten för att säkerställa säkerhetsnivån jämfört mot risk för utkrävt ansvar inte tillräckligt stora. Tillståndsförfarandet minskar i dagsläget på antalet skador och därmed antalet skadade.
För det andra kräver ett post hoc upplägg att alla parters möjligheter att driva sin sak i rätten är likvärdiga. Det är de inte idag eftersom vårt rättssystem inte är utredande utan endast bedömande av de utredningar som presenteras i en domstolsförhandling. Det lönar sig då att ha stora ekonomiska resurser, vilket gör processen ojämlik med en sannolik övervikt för beslut i den ekonomiskt starkares favör. Det är inte ofta i verkligheten som David slår Goliat.
Skulle man ändra på dagens rättsprinciper och låta domstolarna bli utredande så hamnar vi i en utredningsbyråkrati istället. Det blir en liknande process som tillståndsbyråkratin, bara det att vi kommer att ha fler drabbade än om Olle motas i grind.
Det är också rimligt att den som söker tillståndet betalar. Det är en god princip att den som söker något betalar för de kostnader som uppkommer, med undantag av det som vi har beslutat ska ingå i välfärdsstaten, ex.vis vård, försvar, skola, etc.
Huruvida man bedömer byråkratin som tung, t.o.m. antiproduktivt tung, är en annan diskussion.
Även om vi antar att det stämmer att tillståndsbyråkratin minskar antalet kollapser, så är frågan om inte dessa kollapser är att föredra framför kostnaderna som tillståndsbyråkratin medför. Om byråkratin dessutom inte står i vägen för ny teknik så kan den rullas ut snabbare och rädda många liv. Självstyrande bilar samt nya mediciner/biotekniker är ett par exempel utanför energi. Vi bör också betänka möjligheten att exvis Fukushima-reaktorerna hade varit ersatta av något helt annat och bättre om världens kärnkraftsindustri inte fått en tung, våt filt över sig.
Sen är förstås frågan, om man accepterar tillståndsbyråkrati, hur man hittar rätt nivå. Kan rätt nivå vara att helt enkelt kräva att verk uppfyller ett antal ganska abtrakta egenskaper utan att kontrollera att dessa egenskaper verkligen finns (annat än efter påvisbara misslyckanden under drift)? Exempel på egenskaper kan vara utsläpp vid drift, tidspann innan härdsmälta vid kraftförlust, möjlighet att fylla på kylmedel, inneslutningens motståndskraft mot exvis flygplansträff, områdesskydd mot kriminella/terrorister etc. Och möjlighet att väldigt enkelt få dispens från vissa krav om man har en innovativ design som gör kravet irrelevant.
För att gå utöver aktiebolagets ansvar bör det kanske finnas ett personligt ansvar att inte medverka till fusk. Har man medvetet medverkat till att fuska med egenskaperna (som exempelvis i dieselskandalen) så bör fängelse kunna utdömas.
Om tillståndsbyråkratin ska vara tyngre än så, är frågan varför inte snarare byråkratin ska betala det privata företaget för dess ansökningsrelaterade kostnader (och eventuellt för vissa designfördyringar som tvingar kärnkraften, exempelvis, att bli väsentligt mindre skadlig än befintlig teknik). Detta med tanke på att det är byråkratin som gör intrång på äganderätten och möjligheterna för företaget att fritt och snabbt kommersialisera sin idé.
Vi har redan ett (jag antar flera) intressanta historiska exempel på hur det går utan ”tillståndsbyråkrati”, och dessa exempel förskräcker. Det jag främst tänker på är ångmaskinernas framväxt kring förr-förra sekelskiftet. I korthet: När ångmaskinerna utvecklades och blev allmänna med högre tryck i pannorna så fick man problem. Ångpanneexplosioner där eldare och maskinist omkom var vanligt förekommande. I
Europa och USA så valde man olika sätt att hantera detta problem i Europa så tillkom regelverk kring säkerhetsmekanismer (övertrycksventiler) och krav på testning. (I det här fallet provtryckning med övertryck). I USA så sade man att stämningar och civilirätten kunde lösa problemet. Efter ungefär tjugo år så fick man dock krypa till korset. Inget hade hänt, bara mellan 1841 och 1851 så gick tusen liv till spillo[1]. Det var nämligen i samtliga fall billigare för ångpanneägarna att ”muta” änkan och barnen (som nu stod utan försörjning) än att öka sin säkerhet så att risken för explosioner blev acceptabel. Man införde ett kontrollsystem och regelverk efter Europeisk modell.
En enkel analys visar ju på att det här antagligen blir resultatet även idag. Det är alldeles för enkelt att ta hem vinsterna man får på verksamheten på ett sådant sätt att de inte går att komma åt (exv. genom strukturering och konkurser) så att ansvar inte går att utkräva i efterhand. Även personligt ansvar är enkelt att undfly för den som är stadd vid kassa genom ”målvaktsförfarande”. Incitamenten för att spara pengar på att minska sin säkerhet är stort och ofta rationellt ur ett rent ekonomiskt perspektiv, vi skulle exv. i Sverige antagligen åtminstone behöva införa straffskadestånd (punitive damages) enligt amerikansk modell för att det ens i teorin skulle behöva väga över till syndarens ekonomiska nackdel.
(Det här är fö ett vanligt libertarianskt tankefel; alla är inte lika informerade och lika starka aktörer. En jämn spelplan förutsätter jämna spelare, och det är ytterst sällan sant.)
[1] https://books.google.no/books?id=Rqq1BwAAQBAJ&pg=PA304&lpg=PA304&dq=boiler+explosion+regulation+widow&source=bl&ots=jpwY46lsuM&sig=d9gVN4-1nWB5tMKYlrh8SD0PMzg&hl=en&sa=X&ved=0ahUKEwj6r-jA4IjUAhVrEJoKHVKjA2cQ6AEIKzAB#v=onepage&q=boiler%20explosion%20regulation%20widow&f=false
Tack för intressanta synpunkter. Det låter som en intressant bok och jag ska se om jag kan få fatt i den. Har svårt att idag verifiera exemplet du ger på de olika plan jag skulle behöva, men jag kan konstatera att det inte riktigt bär sannolikhetens prägel. Förutom skadeersättning i efterhand och riskpremie på förhand så förstör sådana explosioner själva anläggningstillgången och ger långa produktionsavbrott.
En stor skada påverkar inte bara förmögenheten utan inverkar även menligt på förmågan att fortsätta generera vinst. Dessutom kan vi ta oss förbi försök att distansera sig från ansvar; exempelvis var Deepwater Horizon såvitt jag förstått varken ägd eller direkt opererad av BP, men BP fick betala ändå som leasetagare.
Du skriver:
Jag håller med och det är faktiskt en del av min poäng. Rent krasst, om det är rationellt ur ett ekonomiskt perspektiv att betala skadorna snarare än att öka säkerheten (ytterligare), så är det kanske det man ska göra. Det är ju faktiskt där någon sorts cost-benefit-jämvikt ligger i säkerhetsarbetet. En av mina käpphästar är att man har gått extremt långt från den jämviktspunkten på kärnsäkerhetssidan och att miljoner dör och planetens klimat riskeras för att man inte tillåter reaktorer att ligga rimligt nära ett sådant optimum i säkerhetsarbetet.
När det gäller din parentes om ”libertarianskt tankefel”, så är det självklart att alla aktörer inte kan vara jämnstarka och sitta på samma information. Ändå talas det om ”jämn spelplan”, vilket indikerar att den här jämnstarkheten inte anses vara ett villkor.