Det här är femte inlägget i en bloggserie om tillväxthaverister. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen, första, andra, tredje och fjärde inlägget. Kanske är detta femte inlägg det sista i serien, om inte ni läsare tycker jag missat någon aspekt?

Jag började haveri-serien med att citera en vanlig grön/peakar-ramsa: ”Den som tror på oändlig tillväxt på en planet vars resurser är ändliga, är antingen galen eller ekonom.” Citatet är, förutom att det är en halmgubbe, väldigt typiskt för haverism – att man anser att man begriper bättre än fackmänniskorna.

I det här inlägget tänkte jag knyta ihop säcken genom att dissa haveristernas övertygelse om att de har tämligen unika insikter inom ekonomi. Okej, i övriga inlägg i serien visar jag visserligen på ekonomiska missförstånd hos haveristerna så det räcker och blir över, men det kan vara värt att ta upp ytterligare ett par tematiska exempel.

Jag har använt ett Ekologistas-inlägg för att exemplifiera det mesta i min serien, och så även denna gång: ”[…] det kommer levereras en finit mängd energi per år. Men, om samtidigt ekonomin ska följa exponentiell tillväxt, så betyder det att vår energiproduktion kommer bli en allt mindre del av ekonomin för att inom en inte allt för lång tid för att närma sig 1 % av ekonomin, sedan 0,1 % och så vidare. Men då ska vi komma ihåg att alla våra transporter, all produktion, all matproduktion mm kräver energi. Men om energin endast upptar en så obetydlig del av ekonomin kommer priset på energi gå mot noll. Ett pris som går mot noll gör att ingen kommer kunna investera i energiproduktion, varvid allt som bygger på energi kommer kollapsa.”

Ovanstående hör till den klass av resonemang som är så stolliga att det är svårt att veta var man ska börja motbeviset. Gäller samma sak andra verksamheter, som matproduktion, vatten mm? Varför har vi inte sett att annat som vi verkligen måste ha plötsligt blir omöjligt att producera för att det är för billigt!? Vi andra tycker nog att billighet implicerar att det är lätt, inte svårt, att producera.

Dessutom kan energiproduktionen stagnera volymmässigt men ändå stanna vid exempelvis 1% av BNP (om det går åt ca 1% av befolkningen för att producera den.) När andra delar av ekonomin växer i värde så växer även energiproduktionen i värde. En orsak är att de som jobbar med det hänger med i lön, en annan är att värdet av energin växer när den utgör basen i en allt större ekonomi.

Ett annat citat från en miljödiskussion på FB: ”Ett framtida, grönt, magnettåg utan överflödig personal som kör Sthlm-gbg på nolltid och som tar fler passagerare per åkning skulle i teorin skapa riktigt billiga biljetter eftersom det finns så få grejer som kostar pengar i ett sådant tåg (förutom själva tillverkningen typ) – detta skulle vara ett jättebra steg för medborgarna och en god samhälls- och klimatinsatts men mycket dålig för ekonomin då t.ex bussar och bilresor kunde minska pga de billiga tågbiljetterna”

Det här ligger rätt nära Broken Window Fallacy samt idén om att katastrofer höjer välståndet. Personen som skrev ovanstående ser det uppenbara – dvs det som försvinner. Han ser inte de andra saker som medborgarna kommer använda sina pengar till, ej heller de ekonomiska vinsterna av att i praktiken göra Gbg och Sthlm till en storstadsregion. Och, framförallt, han förstår inte att de som räknar ihop BNP kommer att tillmäta de förbättrade resmöjligheterna ett stort värde (det kommer bakas in i BNP-deflatorn). Exempelvis blir real BNP högre när vi får snabbare datorer, även om datorpriserna och -volymerna är oförändrade. Samma gäller för förbättringar i transporter.

Jag tror att en starkare ekonomi-utbildning i den svenska skolan har potentialen att fixa väldigt mycket felaktigt tänkande och dåliga policies på allehanda områden. Det borde vara värt att traggla grunderna och fall-studier som dessa vartenda år från säg femman och uppåt, varvat med privatekonomiska och mikroekonomiska fundamenta. Men skulle några politiker möjligen förlora röster om folk förstod ekonomi bättre?