månadsarkiv: september 2014

Timdistribution av el per typ

Uncategorized, , ,

Sexig rubrik, inte sant? Jag stötte på en debattör som påstod att solceller knappast skulle börja påverka spotpriserna negativt förrän de nått 10-20% av Sveriges elproduktion (aka ”penetration”). Sån felsyn kräver ett par illustrativa grafer!

Först kärnkraftens el-leveranser per timme (procent av timmens förbrukning), sorterat, 2013. Notera att kurvan är ganska nära rektangulär, samt att kärnkraften producerar mest när det gäller och gör bränslebyten och underhåll på sommaren.

nuclear profile

Sen kommer vindkraftens el-leveranser 2013, på samma sätt. Notera den betydligt sämre fördelningen, en sorts triangelform med maxvärde på 28% och minvärde på 0.1%.

wind-profile

Slutligen solcellernas el-leveranser uppskalade till 7% penetration från 2013 års leveranser. Notera hur max-leveranserna når hela 97% av förbrukningen men att nästan inget produceras under 2/3 av timmarna. solar-profile

Solceller täcker hela förbrukningen vissa timmar vid ungefär 7% penetration. Vindkraft gör detsamma först vid cirka 25% penetration och kärnkraften vid 48%. Vi kan alltså räkna med att solceller har ungefär en tredjedel av vindkraftens potential vad gäller penetration, samt att de egna spotpriserna påverkas ungefär tre gånger kraftigare.

Skadliga skatter – finns det?

Uncategorized,

I Skattebetalarnas förenings senaste medlemstidning finns ett reportage där man ställt följande fråga till samtliga riksdagspartiers, samt Fis, ekonomisk-politiske talesmän: ”Vilken skatt är mest skadlig för framtida tillväxt och sysselsättning?”

Alla med minsta intuition för nationalekonomi begriper att det finns skadliga skatter. Alla partier borde begripa, eftersom de försöker skatta bort sånt de vill ha mindre av, som utsläpp, rökning mm. Vi vet alltså att vi  får mindre av det vi beskattar, exempelvis arbete som vi vill ha mer av. Ändå är det långtifrån alla partier som svarar vettigt på frågan. Låt mig ge en översikt, där jag rangordnar efter vad jag anser är bäst svar. Jag sammanfattar bara – vill man läsa alltihop får man leta rätt på ett ex av tidningen:

Anders Borg (M) svarar bolagsskatten och ”marginalskatterna”. Låter rimligt att dessa är skadligast.

Carl B Hamilton (Fp) svarar värnskatten, aka”utbildningsskatten”. Också en dålig skatt som missgynnar utbildning och stärker caset för skatteplanering.

Anders Sällström (Kd) räknar upp arbetsgivaravgifter, bolagsskatt och värnskatten. Minuspoäng för att inte förstå ordet skatt i singularis, dessutom är arbetsgivaravgifterna antagligen inte fullt så skadliga som övriga (per krona).

Oscar Sjöstedt (Sd) och Karin Nilsson (C) svarar ”allmänna löneavgiften”, en post i arbetsgivaravgifterna som inte ens har någon fiktiv koppling till förmåner. (Man låtsas att arbetsgivaravgifterna har något med diverse socialförsäkringar att göra genom att ge dem namn efter olika försäkringar. Trist att borgarna inte motsätter sig detta lurendrejeri helt och hållet.)

Magdalena Andersson (S) vägrar svara med följande politikersvar (del av citat): ”Men andra skatter [utom konsumtionsskatterna] kommer påverka människors beteende som man inte vill, det gör ju alla skatter. […] Så man kan inte se bara på om skatt är skadlig utan man måste också se på vad man använder pengarna till, för det kan ju vara så bra att det sammantaget gör att det blir bättre för ekonomin.” Pluspoäng för att hon erkänner att skatter är skadliga, minus för att hon vägrar peka ut den värsta.

Per Bolund (Mp) svarar ”Den skatt som har kortsiktigt mest skadliga effekter är den uttagssskatt som i dag tas ut på kooperativ vind- och solkraft och som effektivt har stängt möjligheterna för samägd förnybar energiproduktion.” Bolund syftar här till att man inte kan köpa andelar i industriell verksamhet (som enorma vindsnurror faktiskt utgör) och sen istället för vinst plocka ut produkter momsfritt och kapitalskattefritt. Tur är väl det, för annars skulle ICA låta alla kunder bli andelsägare för att låta dem smita från skatt när de handlar, men de gröna har aldrig varit mycket för neutrala regler. Sämre än vänstern eftersom han vill få bort delar av en annars likformig skatt vilket ökar skadorna och snedvridningseffekterna i ekonomin. Apropå detta, har någon sett Per Bolund och Alfred E. Neumann samtidigt?

bolund-neumann

Ulla Andersson (V) svarar med en lovsång till skatter i allmänhet och att skatteuttaget måste öka. Hon vägrar alltså också att svara på frågan.

Kenneth Hermele (Fi) svarar: ”Den skadligaste skatten för framtiden är en underlåtenhetssynd: vi saknar en smart skatt på spekulation. Vi bör beskatta finanssektorn så att den inte tillåts skapa fullt så många spekulativa bubblor”. Denna hamnar sist, eftersom de både vägrar svara på frågan och dessutom föreslår en skatt som motverkar det påstådda syftet. Kort förklaring:

När en spekulant upptäcker/upplever en felprissättning så handlar han i papperet för att tjäna pengar på detta, och därmed medverkar han till att göra marknadspriset mer korrekt. Säljer man (eller blankar) när priset är för högt så medverkar man till ett säljtryck som minskar priset och vice versa. När man inför transaktionsskatt så tvingar man spekulanten att vänta tills felprissättningen är större än nu, eftersom det behövs en större prisdifferens för att göra pengar när man blir straffad för att handla.

Den som läst lite reglerteori vet att när man ökar fördröjningen i ett reglersystem (exempelvis väntar lite med att vrida på ratten när man får indikation på att vägen svänger) så blir systemet självklart MINDRE stabilt, inte mer! Förslaget kommer alltså leda till fler och större spekulativa bubblor. Det är inte förvånande att just Fi är sämst och begriper minst. Jag önskar dem exakt 3.99% i valet.

Som slutlig reflektion är det intressant att notera att inget av de röd-grön-rosa partierna svarar rakt på en fråga som de faktiskt borde kunna svara på. Sossarna får med nöd och näppe godkänt eftersom de erkänner att skatter är skadliga. Men de övriga – vill någon verkligen rösta på partier som i princip förnekar att nationalekonomin har något att säga oss?

Tillväxtens komponenter

Uncategorized, ,

Detta är andra delen i en bloggserie om tillväxthaverism. Nytillkomna läsare kan vilja läsa prologen och första delen. I den här delen behandlar jag tillväxtens komponenter. Haveristerna tenderar nämligen att ha klen förståelse för vad tillväxten består av och drivs av. Bland annat försummar de befolkningstillväxten, överdriver befolkningstillväxten eller överdriver energi, vilket ger skeva slutsatser och klen förståelse.

I min värld är det enklast och kraftfullast att dela upp ekonomisk tillväxt i produktivitetstillväxt (BNP/capita) och befolkningstillväxt (capita). För att sedan göra prognoser behöver man veta dels att befolkningstillväxten är sublinjär och att antalet barn per kvinna faller över hela världen:

… dels att u-länder som har en välskött ekonomi har en kraftig tillväxt men bara tills de kommit ifatt skapligt. Jag fixade en scatter-plot på hur tillväxten ser ut som funktion av utgångs-BNP. Notera att det är en klen period som innefattar finanskraschen, eftersom jag tog de senaste fem åren jag hade data för (källa Gapminder):

growth-gdp

(Orsaken är förstås att det är enkelt för fattiga, hungriga länder att applicera befintlig teknologi och kunnande, samt att få draghjälp av handel med rikare länder. Det är svårare för rika länder att bryta ny teknologisk mark och upprätthålla efterfrågan när många av befolkningens behov är mättade.)

… dels att energibehovet per capita mättas vid en viss utvecklingsnivå:

image001

Det leder till slutsatserna att:

  • befolkningen planar ut vid 10 miljarder.
  • energibehovet kommer plana ut med mättnad och utplanande befolkning.
  • världen kommer få en ekonomisk tillväxt som endast består av per-capita-tillväxt.
  • världens per-capita-tillväxt kommer sjunka mot väst-nivå, säg 1-2%/år allteftersom u-länderna mognar.
Tillväxthaveristernas slutsatser

Haveristerna illustrerar ofta tillväxtens orimlighet med 4% tillväxt, vilket på sätt och vis är naturligt med tanke på att världsekonomin växer i ungefär den takten.  Enligt länken: ”Strax efter nästa sekelskifte skulle således ekonomin vara 32 gånger större än idag. Arton år senare 64 gånger större.” Det man missar i sådana scenarier är mina slutsatser ovan. En procentenhet av de fyra är befolkningstillväxt. Mycket av resten beror på att en del av u-länderna är på väg ifatt, dvs konvergerar.

En enkel simulering när det gäller konvergens – antag att ledarnas BNP per capita utvecklas med 1% per år i snitt medan hela världens BNP per capita utvecklas med 3% i snitt (tack vare att länder som Kina drar upp snittet med 8-10%-iga tillväxttal). Då får vi en utveckling i den här stilen:

world-growth-sim

Notera att det här inte är en förutsägelse, bara en MYCKET grov simulering. Världs-kurvan kommer givetvis inte korsa ledar-kurvan utan snarare bara närma sig alltmer och börja följa den, så förloppet blir mer utdraget. Citatet som hävdar 32-faldigad BNP strax efter sekelskiftet vid 4% tillväxt har rätt rent matematiskt men är orealistiskt eftersom det inte tar hänsyn till konvergens och befolkningsutplaning. Idag är världs-BNP i storleksordningen $74 biljoner. Om vi antar att befolkningen planar ut vid 10 miljarder och  per-capita-BNP konvergerar mot mogna ekonomiers kurva så pratar vi om en BNP på högst 10 miljarder*$130,000 strax efter sekelskiftet, dvs $1300 biljoner eller cirka 18-faldigande av BNP, inte ett 32-faldigande. Efter det fördubblas BNP vart 70:e år, inte vart 18:e år, enligt den mogna kurvan.

Lägg till detta att I-ländernas per-capita-tillväxt är i mycket ett resultat av miniatyrisering av integrerade kretsar, effektivisering samt tjänstetillväxt, dvs tillväxt som inte drar så mycket extra resurser. Det är alltså inte uppenbart att vi har ett problem, särskilt inte i närtid.

En av tillväxthaveristernas underkategorier är peak-oilare, och de överdriver förstås energins betydelse. Cornucopia är en sådan, och han trycker ganska ofta på sin modell där BNP skulle utvecklas som befolkning + energi. Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja kritisera det, eftersom det är så uppenbart godtyckligt och dumt. Jag pekar istället på min kurva som visar mogna ekonomiers utplaning i energi-behov. Idag är den globala energianvändningen cirka 13 miljarder ton olje-ekvivalenter, och mättnaden tycks ske vid 3-7 ton per capita enligt grafen. Vid 10 miljarder människor får vi en global mättnad vid 30-70 miljarder ton eller bara 2.3-5.4 gånger mer än idag. Alltså, 18 gånger större ekonomi än idag kan ge ca 3 gånger större energibehov! Allt fler länder kommer uppnå samma decoupling mellan energi och BNP som mogna ekonomier sett ända sen 70-talet.

En annan av tillväxthaveristernas underkategorier är människohatarna som skriker om att befolkningen växer exponentiellt, lika dumma och opportunistiska som jäst i en petri-skål och att vi måste ha befolkningsbegränsningar etc etc. Det är inte så mycket att säga om det. Jag har visat att befolkningen växer sublinjärt och de flesta känner numera till – via Hans Rosling om inte annat – att demograferna ser en utplaning i jordens befolkning kring 9-10 miljarder.

Medicin och incitament

Uncategorized,

Bloggen Antropocene serverar ofta stimulerande argumentation.  Dess bloggpostning Medicinskt etablissemang på villovägar är inget undantag. Ett långt citat:

”De enorma ekonomiska intressena bakom läkemedlen gör även att det alltid lönar sig för de etablerade forskarna att i det längsta försvara motbevisade hypoteser. Statinen Lipitor som är världens mest sålda läkemedel drog under fjorton år in ca. 1.000 miljarder kronor, bara för att nämna ett exempel.

Vi kommer aldrig att få en sjukvård som bygger på faktisk kunskap om människokroppens sätt att fungera, om inte den medicinska forskningens beroende av läkemedelsindustrin bryts. Det ställer mycket stora krav på ökad skattefinansierad forskning som måste styras utan allt inflytande från industriintressen. Det ställer även krav på att anslag till forskning inom alternativmedicin ges ett kraftigt ökat utrymme, väl i nivå med läkemedelsforskningen.”

Först vill jag förstås vända mig mot ”alternativmedicin”. Skattepengar och hokus pokus hör inte ihop. Men detta ur världen går vi vidare till det mer intressanta och mindre självklara:

Det finns välkända negativa externaliteter, som att kolkraftens skadeverkningar inte ingår i energiproducentens balansräkning. Forskning däremot ger positiva externaliteter, dvs nytta som inte kommer forskarna tillgodo när resultaten sprider sig. Det har man försökt fixa med patentlagstiftning. På ekonomspråk internaliserar man medicinernas externa vinster!

Staterna skapar enorma kostnader för att få mediciner licensierade och godkända, i storleksordningen 10 miljarder per medicin, och man kan se patentlagarnas långa skyddstider, 25 år, delvis som en sorts kompensation för dessa kostnader. Det är inte ovanligt att staten skapar orimliga kostnader som man sedan är tvungen att kompensera för att något ska bli gjort – se bara på kärnkraften.

När det gäller medicin så stämmer det förstås att de stora intäkterna från patenterade mediciner kan skapa viss moralisk risk, att man övermedicinerar. Samtidigt kan vissa sjukdomar antas vara så lågavkastande att det inte är företagsekonomiskt lämpligt att forska på dem, ffa gäller det mediciner som riktar sig mot fattiga befolkningsgrupper eller sällsynta sjukdomar. Även mediciner som botar snabbt (säg med en enda dos) skulle kunna vara svår att få ekonomi i, särskilt om man gör pengar på en symptomlindrare.

Så hur ska man lösa allt detta? Ska forskning och medicin organiseras helt kommunistiskt? Nej, antagligen inte – det bästa här i livet får vi inte genom byråkratisk planering. Jag skulle hellre se en helt fri medicinmarknad, utan vare sig patent eller licenser. Men det är för utopiskt och svårsmält för de flesta, så jag föreslår här ett aningen mindre utopiskt förslag som tvärtom bygger på att vi utnyttjar våra maktfullkomliga nanny-stater ytterligare:

Låt staterna gå samman och köpa in uppdragsforskning – ge olika kriterier som mediciner ska uppfylla och dela ut stora belöningar för mediciner som uppfyller dem (mot att resultaten är fria). På så vis kan forskningen riktas mot snabba lösningar snarare än exempelvis utdragen symptomlindring, eller mot lösningar på de köpsvagas medicinska problem.

Låt dessutom staterna köpa loss (expropriera mot ersättning) befintliga patent och släppa dem till public domain. Det kan kosta många miljarder, men att befria medicinen är en samhällsekonomisk optimering: Dels ger det få incitament att överdriva medicinens nytta för att öka intäkterna, dels är det inga patienter som undanhålls medicinen för att den är för dyr. Precis som det är vansinne att bygga en ny väg och sen ha avgifter så att en del väljer omvägar är det vansinne att forska fram en medicin och sen inte använda den fullt ut.

Ersättningen kan exempelvis betalas ut årligen (under kvarvarande patenttid) baserat på en uppskattad lidande-minskning hos befolkningen. Man bör vara generös men kan också sätta tak så samhällskostnaden inte blir alltför extrem. Trots allt är ju även de alternativa intäkterna som vi har idag väsentligen skapade av staten genom patentskydd. Ett godtycke ersätter således ett annat.