Jag har hittills inte pratat droger på bloggen, trots att det är ett ämne som jag är rätt intresserad av eftersom det berör så många olika teman i mitt tänkande, och dessutom på ett lite motsägelsefullt sätt. Dags att börja skriva om det. Det här får bli start-inlägget. Inte så mycket länkar, utan mest ett resonerande.

Jag anser att det är klokt att vara försiktig med hur man hanterar sin hjärnas belöningssystem, att försöka hantera njutningsämnen med moderation (och variation!) och undvika beroenden. Det gäller allt från mat till sport till sex/porr till alkohol och andra droger. Det betyder inte att jag är en renlevnadsman, utan att jag vill att mina laster inte ska sänka min förmåga att fungera biologiskt, socialt och intellektuellt alltför mycket. Jag vill behålla kontrollen i den resonerande delen av hjärnan. Jag håller mig alltså personligen borta från droger samtidigt som jag är libertarian och inte utsträcker mitt eget kontrollbehov till andra.

När det gäller samhället i stort orsakar droganvändningen enorma skador, men det gör även förbuden. Nettot är inte lätt att avgöra, men jag tror, hursomhelst, att viss mjuk paternalism på området – skatter, tillgänglighet etc, åtminstone inte gör netto-skada. Folk agerar trots allt på ekonomiska incitament och exempelvis rökning har i stort sett bara nackdelar.

Därför stör det mig lite att mina med-libertarianer ofta väljer friare droghantering som den stora symbolfrågan. Ofta får det påtagligt barnsliga uttryck i en onödigt grabbig kultur, exempelvis när de kallar sina sammankomster för ”liberöl”. I min värld så är avskaffandet av mjuk paternalism på drogområdet bland det lägst prioriterade, och den sista utmaningen, i en libertariansk samhällsomvälvning.

Viktigt att förstå är ändå att kriget mot narkotikan har helt extrema skadeverkningar i många delar av världen och här skapas de flesta av narkotikans offer. Framförallt beror det på att förbuden skapar illegala strukturer som omsätter extrema mängder pengar vilket i sin tur genomkorrumperar många producent- och transitländer med redan svaga institutioner. Den korruptionen gör det svårt eller omöjligt för dessa länder att utvecklas, vilket håller kvar dussintals eller hundratals miljoner i fattigdom. Minns att  Sveriges framgång inte beror på alla regler, utan på att reglerna trots allt är skapligt smart utformade, hyfsat stabila och framförallt sköts förutsägbart, jämförelsevis rappt och utan alltför mycket korruption. Det gör att marknaden i skaplig utsträckning kan göra sitt jobb. Detta förvägras länder som Guatemala: