Cornu, trogen sin doomster-instinkt, fortsätter på GMO-spåret, denna gång genom att hänvisa till artikeln The Precautionary Principle (with Application to the Genetic Modification of Organisms) av Nassim Taleb som alltså använder statistiska argument till försvar för användandet av försiktighetsprincipen inom GMO och kärnkraft. Läs gärna artikeln – den är skapligt kort och lätt att begripa.
Den statistiska kärnan i artikelns argumentation är att om man spelar rysk roulette tillräckligt många gånger så kommer man med säkerhet att dö till slut, oavsett hur låg döds-sannolikheten är vid varje avtryckning. Detta matematiska faktum går förstås inte att bestrida!
Det som däremot går att bestrida är den andra bärande delen av resonemanget: Författarna anser att varje genmanipulation i labb-miljö innebär en (förvisso väldigt liten) risk för eko-cid, att vi förstör jordens ekosystem. Vanliga, inkrementella genförändringar genom mutation/selektion, skulle däremot medföra väldigt lokal risk. Idén är givetvis inte ny, utan har bland annat utforskats i massor med science-fiction, exempelvis i B-filmen Species.
Problemet är att författarna inte presenterar några starka belägg för att genmodifieringar i labb är fundamentalt annorlunda och skulle skapa eko-cid-risker. Deras argumentet är, trots att de motsäger detta, bara en variant av appeal to nature – att anta att det naturliga är bättre, ofarligare etc. Mutationer, hopp mellan kontinenter, naturlig genförflyttning mha bakterier mm har introducerat helt nya gener och funktioner miljarder gånger förr, och jordens ekosystem är fortfarande intakt och oerhört mångfasetterat. Evolutionen har alltid fungerat tämligen språngvis.
Att jordens ekosystem är robusta över större ytor beror alltså inte på att evolutionen är ”gradvis”, för det är den inte. Skyddet består inte i att naturen hinner anpassa sig och utvecklas i synk, utan att mångfaldens skydd redan finns där! Ekosystemen och miljöerna varierar något oerhört, från skog till berg till sjö till hav till slätt till öken, från Sibirien till Sahara, och givetvis finns det inte en enda modifikation som är fördelaktig i alla miljöer och mot alla naturliga fiender. Naturen är inte transitiv – dvs även om A slår B och B slår C, så kan man inte dra slutsatsen att A slår C.
Cornu argumenterar i en kommentar på sin egen blogg för att miljarder frön på en gång inte ger omgivande ekosystem en chans att anpassa sig, men inte heller det argumentet hade dugt, inte ens om det inte hade varit så att GMO alltid utprovas i liten skala först. Mångfalden slår ändå den enda genen.
Dessutom är det så att människans modifikationer kan antas medföra en belastning för organismen i dess naturliga miljö, precis som avlade sorter. Extra stora frukter, giftresistans mm är helt enkelt inte evolutionära fördelar.
När det gäller kärnkraft är resonemanget i artikeln extra knäppt. Här har Fukushima och Tjernobyl med extrem tydlighet visat att kärnkraften inte är i närheten av att presentera en eko-cid-risk, utan att risken är mycket, mycket lokal. Så varför låtsas artikeln som motsatsen?
För att sammanfatta: GMO-motståndet förblir oinsatt trams. Förvisso kan man tänka sig att i en avlägsen framtid, med gen-ingenjörer med närmast gudalika förmågor att planera och designa liv från scratch (kanske tillochmed utan att vara bundna till DNA som bas), skulle kunna göra eko-cid-organismer à la Species på sin kafferast (men isåfall med avsikt). Men politik ska inte byggas på science fiction, utan på vad vi har att hantera idag. Framtida generationer får lösa sina problem. Det är hybris att tro at vi ska kunna göra det åt dem.
Kom ihåg: Ingen har bevisat att försiktighetsprincipen är säker att använda. Alltså kan vi enligt försiktighetsprincipen inte använda oss av den!
Det finns så kallade naturliga kloner, potatis är en sådan.
Mellan 1845 till 1852 hade Irland en svältkatastrof som berodde på att de hade ensidigt odlat en sorts potatis.
Globalt drabbade den klonen av ett svampangrepp.
I andra länder användes flera olika sortes potatiskloner och de klarade sig bra.
Nu vet jag inte exakt hur stor intern genetisk spridning det är på specifika GMO grödor, men om det är en liten spridning ja då kan det som hände på Irland hända globalt.
Eftersom ”mångfalden slår ändå den enda genen” eller hur var det nu?
Det problemet har vi nog ändå, oavsett GMO. Fast det tycks mig som att vi har problemet i mycket lägre grad efter WWII, och det gäller även mänskliga pandemier. Det tycks som att hygien/bättre hantering, mediciner/besprutning mm håller det mesta stången. Vidare är vi ju inte beroende av en enda gröda. Även i Irland, om jag förstått det rätt, hade man tillräckligt med matproduktion under perioden, men man netto-exporterade.
Monsanto står ju för 90% av GMO av den globala försäljningen. Sedan hur står spridningen inom den försäljningen är vet jag ej.
Fast mångfaldet i naturen minskar ju med ganska skaplig takt.
När det gäller GMO globalt så skulle jag tro att DuPont är större än Monsanto just när det gäller utsäde. De har väl en stor del av sojamarknanden.
Nu undrar jag om du läst artikeln så noga. Vad gäller kärnkraften argumenterar ju faktiskt författarna för att den inte ger upphov till ekocidrisk och därför inte bör omfattas av försiktighetsprincipen, till skillnad från GMO.
Vad gäller GMO tycker jag inte att det kategoriskt bör förbjudas (bl.a. för att det inte är realiserbart att förhindra småskalig forskning och teknikutveckling). Dock finns det stora skäl att diskutera under vilka ramar det ska tillåtas. Ett djupare liggande problem i det globala matsystemet är den väg monokulturer som jordbruket alltmer gått åt. Detta skapar ömtåliga, ofta nära globalt kopplade, ekosystem. Det går också att ifrågasätta om det är hälsomässigt säkert att konsumera alltför stora mängder av politiskt valda monokulturellt odlade grödor som ofta haft en väldigt kort historia som människokost (ex. soja, det moderna vetet). Evolutionärt sett har den plantbaserade delen av människors föda alltid varit betydligt mer varierad än idag. Som sagt är detta inte ett inneboende problem hos GMO men jag tror det har en tendens att förskjuta produktionen än längre åt detta håll. Har du lagt ned dyra forskningspengar på en gröda vill du nog odla den monokulturellt och har du dessutom patent på den (immaterialrätt på biologiska organismer är förvisso absurt!) lär det inte göra saken bättre.
Jag håller med om att artikeln hävdar att måttligt med kärnkraft inte presenterar en ekocidrisk, men den FUD-ar tyvärr ändå kring avfallsfrågan och kring uppskalad kärnkraft (och uppskalad kärnkraft är exakt vad världen behöver just nu). Detta borde tydliggjorts i min kritik och jag förstår din reaktion.
När det gäller GMO så är monokulturer inom jordbruket inte ett ekocid-problem utan presenterar möjligen en risk för en samtidig utslagning av en viss gröda. Såvitt jag vet så presenterar GMO snarare större möjligheter att bekämpa utslagning av grödor än det presenterar risker. Även när det gäller näringsinnehåll påstår jag att GMO presenterar större möjligheter än hot. Se ”golden rice” mm.
En miljömässig fördel med GMO är att dess ökade avkastning medför minskad yta som tas i anspråk för monokulturer, vilket ökar biodiversiteten i övrigt.
Vid en återblick på artikeln håller jag med dig om att de är inkonsekventa och något oärliga i sin bedöming av risker vid uppskalning av kärnkraft. Oavsett hur många kärnkraftverk man skulle bygga i världen skulle ju fortfarande riskerna vara lokala, globala kopplingar skulle bara existera som negativ återkoppling genom erfarenhetsutbyte. Att avfallet skulle kunna innebära globala ruinrisker verkar också taget ur luften och de låter bli att referera någonstans med motiveringen att det kan finnas osedda risker. Min uppfattning är att så länge det finns civilisation nog att oroa sig över kärnavfall finns det civilisation nog att ta hand om det.
Jag tycker du har en snygg poäng i att vända försiktighetsprincipen mot sig själv. Kärnkraft är ett väldigt bra exempel på detta. Om man anser att den bör innefattas i principen kan man ju fråga sig hur man ska se på risken att låta bli att expandera kärnkraft globalt. Där kan man snacka om ekocidrisk!
Vad gäller GMO får jag också ge dig rätt i att det snarare gäller risk för kollaps av matsystemet än ekocidrisk. Det jag vänder mig emot är inte GMO per se, utan 1) monokulturer som förhärskande odlingsmetod och 2) den minskande diversiteten i vilka grödor som odlas globalt. Joel Salatin är ett utmärkt exempel på en visare och mer holistisk syn på hållbart jordbruk.
Helt ense om kärnkraft. Också ense om det affärsstrategiska perspektivet och där tror jag att det är svårt att komma bort ifrån monokultur-odling. Robusta ekosystem får man nog hålla utanför åkrarna, dvs i skogar, på hedar, i viss mån på betesmarker mm. Ju effektivare monokulturella åkrar, desto mer utrymme för robusta ekosystem utanför monokulturerna. Att avvika från monokultur (ha mer ogräs i åkern?) känns som en konstig väg att gå.
Sen när det gäller att diversiteten i våra grödor är låg, så beror det kanske på grödans art? Åtminstone verkar vi ha ett antal sorter inom äpplen, potatis, jordgubbar och annat vi väljer mer eller mindre styckevis i affären. Däremot föreställer jag mig att spannmål, bomull, sockerbetor mm som vi bara ser i förädlad form har mindre variation i odlingen. Men det kanske kan vara en (kommersiellt?) efterfrågad uppgift till genetikerna att skapa genetisk variation utan att det fysiska uttrycket (storlek på ax mm) varierar så mycket? Dvs man tar ett antal sorter med stor genetisk variation och modifierar ett litet antal gener för maximal avkastning. Då exponerar man ganska få svagheter, så att säga. Och på så vis kanske variationen tillochmed kan bli betydligt större än med traditionellt korsningsarbete?
Näringsmässigt är jag skeptisk till att vi skulle ha några problem pga låg diversitet inom olika grödor. Åtminstone verkar vetenskapen skapligt ense om att ekologisk odling inte erbjuder några fördelar där och jag kan inte komma på några skäl till att GMO skulle avvika:
http://nejdetkanviinte.se/2014/05/20/ekologiskt-ar-samre/
Fast jag får erkänna att jag är väldigt begränsat insatt i jordbruk och matproduktion. Globalt tycker jag det är självklart viktigt att bevara ekologisk mångfald för att systemet som helhet ska vara robust, men jag inser att jag inte har något vidare fog för mitt fördömande av monokulturer på lokal skala. Ju mer jag tänker på det desto mer tycks det bara som ett affärsstrategiskt val, och blomstrar det på den globala marknaden, vem är då jag att ifrågasätta det. Det är när subsidier a la EU och USA kommer in i bilden och alla i ett stort geografiskt område incentiveras att odla samma grödor som problem kan uppstå för hälsa och försörjning. Och jag inser också att jag bara tacklat GMO-frågan i ett I-landsperspektiv.