(Rubriken är en en popreferens. På engelska: ”Under the Sea”.)

Hybridkrigföringen eskalerar i Rysslands aggressioner mot Ukraina och västvärlden. Ett prioriterat område tycks vara att sabotera infrastruktur på havsbottnen. Hittills har sabotagen skett från ytfartyg, men det är rimligt att anta att Ryssland mfl har eller utarbetar kapacitet för att utföra sabotage från undervattensfarkoster.

Västvärlden är i mångt och mycket ett löst havsbaserat imperium baserad på integration och fri och välfungerande handel och kommunikationer. Våra huvudfiender är landbaserade imperier placerade på världens största och folkrikaste kontinent. Sabotage på och under haven har därför en assymmetrisk aspekt.

Landbaserad infrastruktur och produktion är betydligt lättare att försvara, övervaka och reparera än havsbaserad. Nu är frågan om västvärlden kommer att ta hänsyn till det i sina långsiktiga investeringar eller om vi chansar på att den eviga freden är nära förestående. Det är förstås på sitt sätt rimligt att anta att det nuvarande kriget är över inom ett decennium, men det är tveksamt om vi ska fortsätta bygga in samma sårbarheter i våra system som tidigare.

Ett antal frågor är nu motiverade att ställa och kräva svar på, och på elsidan inkluderar det om havsbaserad vindkraft överhuvudtaget kan motiveras ur ett riskperspektiv. Bör kärnkraft belönas med en resilienspremium, med extra premium för mer distributerad kärnkraft? Bör intermittent kraft som är beroende av långväga distribution för utjämning belastas med en riskskatt? Hur mycket reparationskapacitet har vi på standby och hur kan vi säkerställa snabba lagningar?

Den offentliga debatten om kärnkraft har varit väldigt fokuserad på kostnader på sistone, där hundratals miljarder framställs som skräckinjagande utan att direkt balanseras av en förståelse av hur enorma tidsrymder och elmängder det handlar om. Däremot är det väldigt tyst om hur mycket det kostar hushåll, företag och investeringsklimat att priserna redan nu skvalpar något oerhört och inte går att lita på långsiktigt (trots att mer än hälften av kärnkraften ännu är kvar och stabiliserar systemet).

En graf bloggen strävat efter att uppdatera årligen är den som gäller pionjärländer inom sol, vind och kärnkraft. Nu har BP flyttat ansvaret för sin årliga rapport till Energy Institute, men datakvaliteten och utgivningstakten är samma.

Årets graf ser ut såhär:

Som synes så har pionjärländer inom sol tagit sig upp till 20% och har inte nått någon synbar platå än. Det finns några länder strax därefter på cirka 17%: Grekland, Nederländerna och Spanien. Kina och USA är på 5-6% sol.

Pionjärländer inom vind har tagit sig rätt högt, 27%-58% vindproduktion. Irland och Portugal har förstås ovanligt bra vindlägen vid Atlantkusten. UK och Tyskland har idag ungefär lika hög vindandel som Portugal (27-29%), så jag hade lika gärna kunnat ta med dem. Vindandelen hos pionjärländer har en tendens att plana ut.

Pionjärländer inom kärnkraft har tappat lite kärnkraftsandelar, men deras snabba utbyggnadshastigheter under pionjärperioderna är fortfarande oöverträffad.

Sverige hade 1.9% sol 2023, Norge 0.3% och Island 0.0%. Island hade även 0.0% vind och är därmed unik bland rapportens namngivna länder med 0.0% vind, sol och kärnkraft.

Ledaren bland namngivna länder i sammanlagd sol+vind är Danmark på 68%, men landet är starkt beroende av grannar för balans. Tyskland, Grekland, Irland, Spanien, Portugal och Nederländerna ligger alla på ca 40%. Världen som helhet på drygt 13%. Forna Sovjet, de s.k. CIS-länderna, är den region som ligger lägst på 1.0% sol+vind. Afrika har ca 2% sol och 3% vind. Mellanöstern 2.5% sol och 0.3% vind. Europa leder regionerna starkt med 24% sammanlagt.

Varenda tyckonom har sin egen käpphäst och menar att Demokraternas dåliga hantering av denna käpphäst är orsaken till att Trump vann valet. Ett exempel är att ekonomin ”inte funkar för arbetarklassen” eller att Demokraterna är för woke, eller inte hanterat invandringen eller att de föraktar väljarna när de dissar Trump eller  …

Men anta att alla USAs väljare hade bra koll på dessa två faktum:

1. Inflationsspiken var global och ett oundvikligt ekonomiskt skvalp efter ffa covid som krävde stora stimulansåtgärder och som skapade flaskhalsar i leverantörskedjorna. Biden har helt enkelt inte sabbat ekonomin.
2. Trump försökte sig på en kupp efter valet 2020 och har sedan dess underminerat USAs demokrati genom att ljuga om det valet. Han har dessutom förberett ett inbördeskrig i händelse av valförlust 2024 genom att plantera ytterligare lögner om valfusk.

Skulle Trump ändå vunnit? Det är mycket svårt att tro. Är det Demokraternas ansvar att få folk att förstå detta? Nej, det är väljarnas eget ansvar. Vi ser likartade problem i hela den demokratiska världen med auktoritära missnöjespartier på frammarsch, att partier som haft otur med ekonomiska konjunkturer blir bortröstade, etc.

Krav ställs på att partier och partiledare ska blända väljarna med karisma och politikförslag så att folk får förtroende för dem, och om de inte gör det så ”förtjänar de att förlora”. Det är en sorts politisk konsument-kultur som vi odlar, att politiker ska pusha information, sätta agendan, vara genuina, verka starka och handlingskraftiga etc etc. De ansvarar för att sälja konserverad gröt till oss passiva politik-konsumenter som har att välja och vraka. Vad sägs om att istället odla en kultur där vi som medborgare tar ansvar?

Det är MITT ansvar som väljare att:

• leta upp information och begripa orsakerna till nyckelskeenden.
• sträva efter att fela på sidan att ha hög tillit till experter och institutioner.
• gå bortom ytlig framtoning hos galjonsfigurerna.
• inte falla för lögner i alternativmedia.
• reducera polarisering.

Här kan vi hjälpas åt på olika sätt, exvis:

• ta det lugnt med att kritisera mainstream-media
• sluta upp med att elitistiskt dissa Wikipedia
• kräv att sociala media-plattformar har en ansvarsfull modereringsstrategi. (Rekommenderar Anders Puck Nielsens senaste video.)

Vi i det demokratiska Väst, oavsett samhällsklass, åtnjuter ett mirakel av fred och välstånd. Det bör vi hantera med varsamhet, för även om etablerade demokratier är ganska robusta så går de att ta sönder och det nya medialandskapet medför uppenbara risker åt det hållet.

Det här inlägget är tänkt som en kurs i hur man gör sådana här uträkningar själv, med allt från hur man hämtar data till hur man genomför uträkningarna i Excel.

Olika kraftslag har olika genomsnittligt värde på spotmarknaden. Vattenkraften väljer att producera mest när elpriset är högt, kärnkraften producerar relativt jämnt, medan vindkraften förstör sitt eget spotpris när det blåser bra.

Man kan därför räkna ut en värdefaktor per kraftslag, lämpligen uttryckt i procent. Hittills i år är kärnkraftens värdefaktor 97%, vindkraftens 78%, solkraftens 60%, vattenkraftens 114% och övrigt 128%. (Övrigt är framförallt biomassa.) Så här ser det ut i en graf, i öre/kWh istället för som procent:

Man räknar ut det genom att timvis multiplicera produktionen och den timmens spotpris. Varje timme får man då ett värde. Sen summerar man värdet för alla årets timmar per kraftslag och totalt. Sen dividerar man värdet per kraftslag med antalet kWh producerat per kraftslag för att få ett genomsnittligt värde.

Börja med att gå till energy-charts.info. Här kan man ladda ner data över valt år, land, mm. Jag har valt Sverige, engelskt språk, år som ”Interval”. Sen har jag klickat i alla relevanta kraftslag i grafen, plus ”Day ahead auction, SE3” för att få de mest representativa spotpriserna i Sverige. (SE3 är största elnätsområdet och har ett prisläge lite mittemellan SE4 och SE1-2.) Sen väljer man ”export” i menyn till höger, väljer xlsx-format för Excel och sen klickar man på nedladdningsknappen. Öppna filen i Excel och det ser ut något sånt här:

Här har vi bekvämt timvis produktionsdata och längst till höger spotpriset i EUR/MWh. Så nu är det bara att räkna! Vi lägger för bekvämlighetens skull till en kolumn mellan G och H med en produktionssumma för alla kraftslag, såhär:

Sen fyller vi den kolumnen neråt hela vägen (markera H4 och neråt och tryck Ctrl-D).

Nästa steg är att beräkna årsproduktionen per kraftslag. Det gör vi längst ner:

Om resultatet ser ut som brädgårdar (#####) så kan det vara så att talet blivit så stort att det inte ryms. Sätt celltypen till ”tal” utan decimaler, och kanske öka kolumnbredden för att fixa det. Fyll till höger (Ctrl-R) så att du får summor för alla kraftslag. Ta inte med den högersta kolumnen med spotpriser.

Nästa steg är att räkna ut periodens totala värde per kraftslag. Vi använder funktionen ”produktsumma” för att multiplicera varje timmes produktion med spotpriset och sen summera alltihop, såhär:

Notera hur jag låser priskolumnen till ”i” med dollartecknen i formeln. På så vis går det att fylla högerut. Gör det!

Nästa steg är att räkna ut snittvärde (EUR/MWh). Här dividerar vi bara värdet med årsproduktionen:

Fyll åt höger igen. Nu har vi snittvärdet per kraftslag och för all produktion. Värdefaktorn är nu sista steget:

Återigen notera dollartecknet för att låsa jämförelsen till snittpriset för all kraft. Välj procent för celltypen och fyll åt höger. Slutresultatet ser ut såhär:

Sådär, hoppas det var begripligt!

Västerländska demokratier är i kris och det är oklart om de kommer överleva som sådana. Presidentvalet i USA är ett exempel, där en djupt olämplig kandidat som genomförde ett kuppförsök efter valet 2020 kulminerande med stormningen av USAs kongressbyggnad i januari året därpå. De flesta i Sverige och mer än hälften av invånarna i USA tycks omedvetna om att det var ett kuppförsök, vilket i sig är spektakulärt. De informationskällor vi nyttjar räcker alltså inte till för att skapa grundläggande förståelse för våra viktigaste samtidshändelser.

Meningen med stormningen var inte att direkt ta över makten med våld, utan meningen var att förhindra certifieringen av valet på den dag då valet måste certifieras enligt lag. Trump-administrationen ansåg att det fanns stora legala möjligheter, om valet inte certifierades den dagen, att kullkasta valresultatet genom att exvis delstater väljer andra (republikanska) elektorer baserat på påståenden om valfusk.

Nu har Trump goda chanser att vinna valet 5 oktober i år istället. Det verkar som att ca 25% av USAs befolkning är kultmedlemmar som tror att Trump är frälsaren, ungefär. Sen finns det ytterligare ca 25%+ som söker skäl att rösta på honom trots att de ser att han är helt olämplig på posten.

Om man letar efter rationaliseringar så finner man förstås, och jag ser i sociala medier att två har utkristalliserats. Det första skälet är att ”rösta med huvudet och inte med känslor”, samt att rösta på ”policies och inte personlighet”. De anser att Trumps påståenden om att han ska lösa immigrationskrisen, Ukrainakriget, budgetunderskottet, wokeism mm dag ett utgör ”policies”, och att detta är så viktigt och bra att det ursäktar att han uttrycker sig ofint. Det här baseras på en moralisk grundproblematik, att folk lurar sig själva att tro att Trumps självsäkerhet är styrka, och tillåter sig att ha överseende med helt oacceptabelt beteende. I denna mix ingår förstås svårigheten för många att se en kvinna som seriöst presidentmaterial.

Det andra skälet är att de lägger skulden på inflationen på Biden/Harris-administrationen, och drömmer sig tillbaka till tiden under Trump då priserna var lägre. De är omedvetna om att inflationsspiken var global, ett resultat av överhettning efter pandemin samt av Ukraina-kriget, och att den amerikanska presidenten alltså inte kunde göra något särskilt åt den. De verkar också drömma om att priserna ska falla tillbaka, omedvetna om att lönerna ökat så mycket att det är i princip omöjligt. Det här är en brist i utbildning och, återigen, vilka informationskällor folk använder.

Om Trump vinner så uppstår förstås stora geopolitiska risker, samt risker för amerikansk demokrati. Trump kommer göra vad han kan för att ersätta karriärbyråkrater med lojalister, och sen är frågan om han försöker lämna över till exvis en av sina söner i ett ofritt val 2028. Det kan absolut vara så att amerikanska institutioner håller för ytterligare en mandatperiod, men det är långt ifrån säkert. När Venezuela valde en kuppmakare till president så höll inte deras demokrati för det.

Statistical Review of World Energy 2024 har släppts med helårssiffrorna för 2023 och bloggaren har börjat skapa grafer. Här delas världens 8 miljarder människor upp i sex ungefär lika folkrika delar för att sedan jämföra delarnas energianvändning.

Att Kina, Indien, Afrika och OECD är lika stora befolkningsmässigt kan vara värt att lägga på minnet, även om det givetvis kommer se annorlunda ut om 10 år.

OBS: ”Residual Asia-Pacific” inkluderar varken Mellanöstern eller CIS (dvs den ryska intressesfären), utan dessa två block ligger i ”Rest of the World”. OECD + Taiwan är den västerländska gemenskapen inkluderande Japan, Sydkorea, Turkiet, Chile och Colombia.

Som synes är energianvändningen fortfarande störst i den västerländska sjättedelen, men Kina närmar sig. Indien ligger långt efter, och Afrika väldigt långt efter. (Afrikas energianvändning per capita har stått still sen 1985 ungefär.)

Om man ser på CO2-utsläpp från energiproduktion så är förstås tårtbitarna liknande som för energi, förutom att Kina har lika stora utsläpp som den västerländska gemenskapen pga en koldioxidtung energimix i Kina, framförallt massor med kol:

Här ser vi att kolanvändningen är helt extrem i Kina: 56% av världens kolanvändning sker där. OECD har halverat sin kolanvändning sen 2007 medan Kina och Indien hela tiden ökar. Kinas kolanvändning ökade 4.7% år 2023, Indiens 9.8%.

Det ser helt annorlunda ut på olje-sidan:

Den rika sjättedelen av världen slurpar i sig nära hälften av världens olja, medan Kina bara använder i paritet med sin befolkning. Här står OECD still medan Kina och Indien ökar kraftigt. Förnybart då?

Den rika västerländska sjättedelen dominerar kraftigt i förnybartproduktion (vattenkraft ej inräknat), tätt följt av Kina som också satsat en hel del. Övriga lägger inte mycket krut på det.

Nedan är världens primärenergiproduktion per energislag (sol-vind-vatten uppskalade till den termiska energimängd som skulle krävts för att producera elen i kolkraftverk):

Världens energiproduktion är nu ca 81% fossil.

Låt oss leka med tanken att Sverige kontinuerligt investerar i kärnkraftsflottan genom att vartannat år starta ett bygge av exvis Hitachis BWRX-300 SMR. Reaktorerna har en livslängd på 60 år, vilket innebär att jämviktsläget blir 30 reaktorer à 300 MW = 9,000 MW kärnkraft.

Erfarna kärnkraftsbyggare är då ständigt redo att ta hand om ”sin” byggfas i nästa SMR-bygge, vilket ger effektivitet och låga kostnader. Kostnadsestimaten ligger på runt 12 mdr per reaktor och alltså investeras 6 mdr per år (oavsett byggtid) med en byggstart vartannat år.

Den färdiga flottan kommer producera 71 TWh/år vid 90% kapacitetsfaktor. Det innebär att varje kWh att ha en nyinvesteringskostnad på 6/71 = 8.5 öre kopplat till sig. Med denna modell behöver vi noll investeringar i sol och vind och sparar pengar på elnätssidan. En region kan relativt snabbt förstärkas med mer elektrisk kraft genom att förlägga nästa bygge dit.

Dessa 6 mdr per år kan jämföras med Vattenfalls investeringsplan för 2024-2025 (sida 20):

En annan jämförelse är att Svensk Vindenergi uppskattar investeringarna i svensk vind år 2020-2026 till 140 miljarder för 35 TWh. Med antagande om 25 års livslängd skulle detta omformat till en kontinuerlig investeringsmodell bli 140/(35*25) = 16 öre/kWh mot kärnkraftens 8.5 öre/kWh.

Modellen försummar kapitalkostnaden (räntan) av att ha pågående byggen. Dessa pengar skulle kunna investeras i något annat och ge en alternativ intäktsström. När systemet är etablerat och börjat generera ström skulle man kunna välja att se den kontinuerliga investeringen som en driftskostnad.

Det finns såväl pedagogik, en beredskapstanke och en stark rättviseaspekt i modellen; att varje generation tar ansvar och kontinuerligt återinvesterar och upprätthåller kompetens. Det är bättre än att en generation (som 1965-1985) gör ett jättejobb som ett antal senare generationer, utan större uppskattning, lever av.

I den hårdnande geopolitiska konflikten mellan Väst och Kina står mer på spel än någonsin och demokratiernas utgångspunkt i relativ styrka är betydligt sämre än under kalla kriget. Väst skulle kunna utkämpa ett storkrig om Taiwan inom bara ett par år. Skeptisk? Låt oss gå igenom tydliga paralleller i andra konflikter i vår samtid!

Irakkriget 2003

… lanserades efter att Kuwaitkriget hade efterlämnat ett ”skav”, en olöst gnagande konflikt: USA/Väst hade en flygförbudszon, starka sanktioner, kurderna hade skapat sig en sorts autonomi i norra delen av landet, och det fanns inget sätt att normalisera relationerna. Saddam hade dessutom försökt lönnmörda Bush Sr under hans efterträdares (Clintons) presidentperiod. När Bush Jr blev president, så såg han ett Irakkrig som sättet att lösa knuten från tidigare presidentperioder och själv bli en framgångsrik och historisk president. Bush Jr var förstås tvungen att agera i god tid inom sina max 8 år och läget var utmärkt; USA var ännu militärt överlägset efter kalla krigets slut.

Ukrainakriget 2022

… lanserades efter att Rysslands småskaligare invasion 2014 hade efterlämnat ett skav: Det fanns ingen internationell legitimitet i Rysslands annektering av Krim och ockupation av delar av Donbass. Ukraina närmade sig alltmer Europa. Putin ville fixa skavet och skriva in sig i historieböckerna. Rysslands demografiska utveckling är kass, Putin som 69-åring måste agera innan han blev för gammal, och han hade metodiskt byggt upp militären med fossil- och mineralpengar samtidigt som väst successivt hade försvagat sig självt med förnybart-inducerat naturgasberoende och avrustning. År 2022 var förutsättningarna ungefär så bra som de någonsin kunde bli.

Gaza-kriget 2023

… lanserades efter att palestiner förvisats till Gaza generationer tidigare och efterlämnat ett skav. Arabvärlden hade länge sett det som otänkbart att normalisera relationerna med Israel utan att lösa palestinafrågan, men Netanyahus vision var att göra just det, och arabvärlden hade börjat acceptera detta och palestinierna skulle då bli övergivna. Hamas ledare ser Israels existens som oacceptabel, byggde upp sin förmåga, såg Israels brist på vaksamhet som en möjlighet samt risken att deras förhandlande om normalisering med arabvärlden strax skulle kunna slutföras. Gazaborna hade uppenbarligen tränat och byggt upp mycket metodiskt i åratal inför attacken 7 oktober. Tidspress och bra militärt läge!

Taiwan-kriget 2025

… bygger på ett efterlämnat skav från 1949 då nationalistpartiet Kuomintang förlorade ett inbördeskrig mot kommunisterna och gick i exil från fastlands-Kina till just Taiwan. I Kina har presidenterna suttit två femårsperioder och sen lämnat vidare makten. Xi genomförde alltså en low-key statskupp när han i början av 2023 tillskansade sig en tredje period och han angav skavet kring Taiwan som ett skäl till att sitta kvar! Kinas demografi är usel och man skulle kunna ha lika många invånare som USA år 2100. Taiwaneserna glider snabbt ifrån Kina mentalt, Xi är 70 år och behöver agera snart; 2025 är halvvägs in i hans tredje femårsperiod. Därför bygger han metodiskt upp Kinas militär för att kunna genomföra ett återförenande med våld. Självklart skulle formering av en andra Trump-administration i början av 2025 kunna utgöra ett gyllene tillfälle. Här har jag skapat en graf som visar inledningen av Kinas demografiska kollaps:

Sammanfallande nyckelfaktorer

I alla dessa exempel, och i fler liknande fall, finns fyra nyckelfaktorer:

1. ambitiösa ledare som vill skriva in sig i historieböckerna
2. ett skav i form av en olöst gammal konflikt, ofta kring gränser.
3. en viss tidspress baserat på exvis ledarens ålder eller mandatperioder.
4. en uppbyggnad och peak av militär förmåga

Det finns en stor bunt mer abstrakta teorier om vad som styr internationella relationer. John Mearsheimer, en akademiker som är väldigt populär bland putinister och som rör sig i Russia Today-kretsar, talar exvis för skolan som kallas ”realism”. Alla dessa teorier tycks ignorera olika signifikanta faktorer/aspekter i syfte att kunna presentera ett snyggt sammanhållet ramverk. Troligen är verkligheten för komplex och för kaotisk för att boxas in av dessa.

Förändra framtiden

Vad kan vi göra för att undvika Kinas förestående invasion av Taiwan? Det enda av de fyra faktorerna ovan som verkar realistiskt är att påverka den relativa militära förmågan, dvs sätta upp en avskräckning. Med tanke på det korta tidsperspektivet så krävs antagligen något ganska abrupt och överraskande så att inte Kina sätter upp en blockad av ön i en sårbar period mellan beslut och genomförande. Det enklaste och rimligaste vore att göra precis det vi inte gjorde i Ukraina, dvs etablera militära baser med tusentals personal som snubbeltråd, plus helst en kärnvapenplacering och en formell ömsesidig försvarspakt som inkluderar blockadbrytning såväl som regelrätt invasionsförsvar. Låt oss kalla det WPTO, West Pacific Treaty Organization – inkluderande USA, Japan, Taiwan, Sydkorea och Australien. Det skulle gjorts redan för 20 år sen. Om det initiala steget av snubbeltrådsetablering kunde tas överraskande i samband med en ansamling av stridskrafter i regionen (säg en övning med Sydkorea) så vore det bra. Nejdetkanviinte?

Den här bloggen försöker förmedla en kvantitativt underbyggd förståelse av vilka faktorer som är av vikt för olika avväganden. Alltför många perspektiv ”därute” bygger på information som antingen är rent falsk eller är vinklad för att lägga fokus på mindre viktiga aspekter.

Bloggen har därmed deltagit i en kamp om förståelse som har existerat lika länge som mänsklig civilisation men som på sistone förändrats i grunden. Sociala medier, traditionella mediers nedgång, informationsbubblor, trollarméer och AIs har skapat nya utmaningar. Information har tydligare än förut gjorts till geopolitiska vapen. Detta tillsammans med politisk polarisering och slitningar i den geopolitiska ordningen har börjat föra upp själva kampen som sådan till ytan.

Området är fortfarande under snabb utveckling och politiken ligger efter tekniken. Vi vet exvis inte hur vi ska balansera yttrandefrihet mot behovet av undertryckande av desinformation. Medan detta utvecklas borde det vara självklart att staten iallafall inte aktivt ska stödja desinformation och därför är det glädjande att regeringen nu stryper det direkta stödet till desinformation på kärnavfallsområdet!

Jag skrev redan 2015 om hur Kärnavfallsfonden mjölkas av stollar och nämnde där hur både ”Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning”, MKG, och ”Miljörörelsens kärnavfallssekretariat”, MILKAS, bildades år 2004 för att mjölka kärnavfallsfonden på pengar. MKG har fått nog med anslag för att ha ett litet kansli med ett par personer, och MILKAS har fått motsvarande ungefär en avlönad. (För ett antal år sen fick förresten MKGs kanslichef bloggen att ta bort en bild där han satt i intimt samspråk med en RT-affilierad konspirationsteoretiker och skräpforskare vid namn Busby. Mycket tyder på att kärnavfallsfondspengar kanaliserats till Busby via dessa organisationer för att delfinansiera hans skräpforskning kring svenskt slutförvar.)

Då anslagen inte förnyas för 2024 lägger MKG nu ner kansliet, strax innan man fyller 20 år. Man ska inte överdriva betydelsen av detta, men ca 3 miljoner mindre till desinformation och byråkratisk friktion är ändå ett steg på vägen. Bloggen håller tummarna för att personalen har möjlighet att snabbt ställa om till någon form av samhällsnyttig verksamhet.

Ett kraftverk som producerar bara när elen är dyr får givetvis en mycket bättre genomsnittlig intäkt per kWh, och omvänt. Vi har haft väldigt slagiga elpriser på sistone och det har varit tydligt för de flesta att det har varit mycket billigare när det blåser bra. Det innebär att vindkraften producerar mycket när värdet är lågt, och lite när värdet är högt. Lägger man till ytterligare vindkraft så kommer även den producera dåligt när befintlig vindkraft producerar dåligt, och på så sätt kommer den producera relativt lågt värde.

Under Ukraina-krigets första år såg det genomsnittliga värdet (baserat på prisbilden i SE3) ut såhär:

Vi ser att kärnkraften med sin jämna produktion har ett värde som ligger mittemellan den styrbara vattenkraften och den slumpmässigt koncentrerade vindkraften. Kärnkraftens genomsnittliga produktionsvärde var 31 euro/MWh = 35 öre/kWh högre än vindkraftens under perioden! Värdegapet förstärks kraftigt för varje reaktor som ersätts med mer vindkraft.

Som synes är exporten väldigt vindkraftstung och värd relativt lite. Det jag inte lade med i diagrammet är värdet av import-el på hela 453 euro per MWh = 508 öre/kWh. Det jag då har räknat är de timmar vi haft netto-import till Sverige och vad nettoimporten har för genomsnittligt spotpris under dessa timmar. Vi importerar för 508 öre och exporterar för 118 öre. Notera att vi netto-importade under mycket få timmar.

En ny reaktor på 1.1 GW hade kunnat sälja el för ca 12 miljarder per år med första krigsårets elpriser. Om reaktorn kostar 80 mdr att bygga så blir det 7 års avbetalningstid. Enbart värdeskillnaden på 35 öre/kWh mot vindkraft är värd ca 3 mdr per år. Nedlagda och nyrenoverade Ringhals 2 har kunnat dra in ca 9 miljarder kronor om den körts under perioden.

Här är en scatterplot av spotmarknadspriserna som funktion av vindkraftsproduktion:

Grafen visar hur snabbt värdet dyker. Visuellt sett, om man lägger ner kärnkraft och ökar vindkraft, så kommer trendlinjen starta på en högre prispunkt och dyka ”snabbare”. På denna länk finner du motsvarande scatterplot för Tyskland.