Cornu, trogen sin doomster-instinkt, fortsätter på GMO-spåret, denna gång genom att hänvisa till artikeln The Precautionary Principle (with Application to the Genetic Modification of Organisms) av Nassim Taleb som alltså använder statistiska argument till försvar för användandet av försiktighetsprincipen inom GMO och kärnkraft. Läs gärna artikeln – den är skapligt kort och lätt att begripa.
Den statistiska kärnan i artikelns argumentation är att om man spelar rysk roulette tillräckligt många gånger så kommer man med säkerhet att dö till slut, oavsett hur låg döds-sannolikheten är vid varje avtryckning. Detta matematiska faktum går förstås inte att bestrida!
Det som däremot går att bestrida är den andra bärande delen av resonemanget: Författarna anser att varje genmanipulation i labb-miljö innebär en (förvisso väldigt liten) risk för eko-cid, att vi förstör jordens ekosystem. Vanliga, inkrementella genförändringar genom mutation/selektion, skulle däremot medföra väldigt lokal risk. Idén är givetvis inte ny, utan har bland annat utforskats i massor med science-fiction, exempelvis i B-filmen Species.
Problemet är att författarna inte presenterar några starka belägg för att genmodifieringar i labb är fundamentalt annorlunda och skulle skapa eko-cid-risker. Deras argumentet är, trots att de motsäger detta, bara en variant av appeal to nature – att anta att det naturliga är bättre, ofarligare etc. Mutationer, hopp mellan kontinenter, naturlig genförflyttning mha bakterier mm har introducerat helt nya gener och funktioner miljarder gånger förr, och jordens ekosystem är fortfarande intakt och oerhört mångfasetterat. Evolutionen har alltid fungerat tämligen språngvis.
Att jordens ekosystem är robusta över större ytor beror alltså inte på att evolutionen är ”gradvis”, för det är den inte. Skyddet består inte i att naturen hinner anpassa sig och utvecklas i synk, utan att mångfaldens skydd redan finns där! Ekosystemen och miljöerna varierar något oerhört, från skog till berg till sjö till hav till slätt till öken, från Sibirien till Sahara, och givetvis finns det inte en enda modifikation som är fördelaktig i alla miljöer och mot alla naturliga fiender. Naturen är inte transitiv – dvs även om A slår B och B slår C, så kan man inte dra slutsatsen att A slår C.
Cornu argumenterar i en kommentar på sin egen blogg för att miljarder frön på en gång inte ger omgivande ekosystem en chans att anpassa sig, men inte heller det argumentet hade dugt, inte ens om det inte hade varit så att GMO alltid utprovas i liten skala först. Mångfalden slår ändå den enda genen.
Dessutom är det så att människans modifikationer kan antas medföra en belastning för organismen i dess naturliga miljö, precis som avlade sorter. Extra stora frukter, giftresistans mm är helt enkelt inte evolutionära fördelar.
När det gäller kärnkraft är resonemanget i artikeln extra knäppt. Här har Fukushima och Tjernobyl med extrem tydlighet visat att kärnkraften inte är i närheten av att presentera en eko-cid-risk, utan att risken är mycket, mycket lokal. Så varför låtsas artikeln som motsatsen?
För att sammanfatta: GMO-motståndet förblir oinsatt trams. Förvisso kan man tänka sig att i en avlägsen framtid, med gen-ingenjörer med närmast gudalika förmågor att planera och designa liv från scratch (kanske tillochmed utan att vara bundna till DNA som bas), skulle kunna göra eko-cid-organismer à la Species på sin kafferast (men isåfall med avsikt). Men politik ska inte byggas på science fiction, utan på vad vi har att hantera idag. Framtida generationer får lösa sina problem. Det är hybris att tro at vi ska kunna göra det åt dem.
Kom ihåg: Ingen har bevisat att försiktighetsprincipen är säker att använda. Alltså kan vi enligt försiktighetsprincipen inte använda oss av den!
