Månadsarkiv: november 2018

Postmodernismen vs Rosling

Alf Hornborg, professor i Humanekologi vid Lunds universitet, kritiserar Hans Roslings ”glättiga världsbild” i en lång artikel i Ordfront (tryckt medium), som nu återpubliceras i delar på siten globalpolitics.se. Artikeln passade bra såhär i Halloween-tider, för i allafall jag blev mörkrädd när jag läste den. Här är första delen, och här är andra. Tredje delen är i skrivande stund ännu inte publicerad.

Jag försöker strukturera min kritik med ett liten kommentar före varje citat från artikeln. Det blir ganska långt, men ger förhoppningsvis ändå snabba inblickar.

Hornborg börjar starkt, såsom anstår en professor, med en ”guilt by association” baserad på att Bill Gates gillar Roslings bok Factfulness:

”Det kan knappast vara en tillfällighet att böcker som hyllar världssamhällets nuvarande utveckling får beröm av en av dem som tjänar mest på den.”

I postmodern antikolonial historieskrivning är normalt att världshistorien består av ”kolonialismen” i bestämd form. Andra imperiers kolonier, mongolernas slaktande, islams spridning via svärdet, det interna slaveriet i Afrika etc existerar inte, utan före Europas härjningar så ägde mänskligheten sin frihet och åtnjöt en jämnt fördelad rikedom:

”De flesta av hans historiska diagram börjar med året 1800, alltså efter att världen har formats av sekler av europeisk exploatering, slaveri och erövringskrig. Men kolonialismen nämns över huvud taget inte. Att mäta framsteg i förhållande till en punkt i tiden som för större delen av världen var ett extremt lågvattenmärke är att göra det felaktiga antagandet att genomsnittlig livskvalitet år 1800 kan ses som representativt för mänskligt liv genom hela vår arts förflutna.”

Att Kinas BNP år 1800 ännu var större än Västeuropas pga industrialiseringen ännu inte kommit igång ordentligt kanske Hornborg inte känner till, ej heller att USA knappt fanns på BNP-kartan då?

Kommunismen har stått för många övertydliga experiment som visar hur välståndsutvecklingen genom institutionell påverkan kan fås att ta paus i länder som i övrigt har utmärkta förutsättningar. Detta är inget Hornborg tagit notis om:

”I Roslings berättelse – liksom i Rostows, Pinkers och Norbergs – är alla människor på väg mot den översta nivån och framsteg är en fråga om att »komma ikapp«, som om ojämlikheten i världen handlar om skillnader i tiden snarare än i rummet.”

En av Roslings mest tydliga och välkända statistiska demonstrationer är hur världens välståndsklyfta försvunnit (kamelformen har blivit en dromedar):

Hornborg sov under ovanstående Rosling-lektion:

”Det finns i den berättelsen ingen egentlig klyfta mellan rika och fattiga – tydligen bara en illusion som bygger på att vi tänker fel – utan ett kontinuum av sju miljarder människor som alla är på väg åt samma håll.” 

Den vite mannens börda är uppenbarligen så djupt inetsad i Hornborgs världsbild att allt folk skriver omtolkas i ljuset av detta:

”Det underförstådda budskapet är att vi kan hjälpa alla människor nå fram till målet genom att fortsätta att göra det vi har gjort de senaste två hundra åren.”

(I själva verket så har varje land möjligheten att välja framgångsreceptet, dvs att anamma och vårda kapitalistiska institutioner! Det handlar inte om att ”vi” ska hjälpa.)

Ett vanligt tema i postmoderna antikoloniala irrläror är att västerlandets välstånd baseras på utsugning av u-länder. Det är helt enkelt fel – vår BNP producerades i allt väsentligt hos oss, uppfinningarna gjordes här och det hårda fabriksarbetet utfördes här, kolet utvanns här, stålet här. Visst, lite bling (guld), bomull, kryddor, porslin hämtade vi, men det var knappast avgörande. Inte ens gummit. Kolonialismen hade ingen avgörande betydelse för västerlandets välstånd, annat än vad gäller dess effekt på hur regelverket för handel och konkurrens påverkades i en gynnsam riktning. Hornborg tror annorlunda:

systemet präglas av motsättningar och maktrelationer. De låga lönerna på nivå 2 och 3 är vad som gör det möjligt för de som befinner sig på nivå 4 att köpa en bil – och vad som gör det omöjligt för dem på nivå 2 och 3 att göra det. Även om vi inte kan urskilja en enkel klyfta mellan rika och fattiga finns det alldeles tydligt en polarisering mellan de som har mycket pengar och de som har lite, och den polariseringen drivs fram av globaliseringen. Som länder som Kina har upptäckt är låga löner bra för affärerna.

(Sista meningen, att ”Kina upptäckt att låga löner är bra för affärerna” är rätt och slätt ekonomisk analfabetism. Varje land har lönelägen som motsvarar produktiviteten i deras ekonomiska sektorer. Och med Kinas snabba produktivitetsutveckling har givetvis löneläget ökat i motsvarande takt. Globaliseringen driver fram konvergens, inte polarisering.)

Hornborg tar lätt på statistiska sanningar:

Tvärt emot vad Rosling, Pinker och Norberg hävdar har den globala ojämlikheten ökat mellan 1980 och 2016.

Ourworldindata förklarar det faktiska läget i följande infografik.Du som bloggläsare vet med säkerhet att Bill Gates tjänade sina pengar inom ett mjukvaruföretag som ur ett makroperspektiv knappt haft någon fysisk tillverkning och vars arbetskraft främst består av högavlönade programmerare, och vars kunder främst varit rika västerländska företag, alltmedan privatpersoner och småföretag världen över traditionellt piratkopierat produkterna. Hornborg har föga förvånande en annan syn på saken:

”Sådana kategorier hjälper oss inte förstå hur Bill Gates tjänade ihop sin förmögenhet genom att använda sig av lågavlönad arbetskraft runt om i världen.”

Vi lever idag mitt i ett mirakel av välstånd, demokrati och tolerans. Men en postmodernist ser det förstås inte så:

”Liksom den biologiska evolutionen saknar människans historia en övergripande riktning. Frågan om världen blir bättre kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej.”

Man kan fråga sig hur mycket ljus som skulle observerats från en omloppsbana kring jorden för 200 år sen. I stort sett inget, förstås, vilket visar att resurser skapats. I den postmoderna världen har resurserna däremot mest flyttats, sugits ut:

”Att titta på satellitbilder på nattlig belysning är som att titta på de bilder som brukar användas för att illustrera optiska illusioner. En klassisk sådan teckning kan antingen tolkas som en hare eller en fågel. Satellitbilderna kan få oss att se ekonomisk och teknisk tillväxt antingen som ett ymnighetshorn eller som en ansamling av resurser från andra delar av världen.” 

Alla som förstår ekonomi bättre än Hornborg är förstås nyliberaler, även gamla sossar som Rosling:

”Eftersom framgångsrik miljöpolitik brukar korrelera med tillväxt är det lätt att dra slutsatsen att tillväxt gynnar miljökvalitet. Rosling, Pinker, Norberg och andra nyliberala optimister tänker sig därför att tillväxt och teknikutveckling är bra för miljön, snarare än en destruktiv kraft.

Som den ideologi-befriade professor han naturligtvis är, passar Hornborg på att ta avstånd från ekomodernismens idéer:

”som andra nyliberala ekomodernister ser han teknisk intensifiering – de lysande områdena på satellitbilderna – som nyckeln till global rättvisa och hållbarhet.”

(Låt oss vid sidan av ekomodernismen även ignorera att i princip såfort kvinnorna flyttar in till stan så ”normaliseras” födslotalen och övergången till utbildad och emanciperad medelklass påbörjas.)

Decouplingen i väst är ett faktum, men materialbehovet är förstås stort i Asien där man snabbt bygger upp ett modernt samhälle med betong och stål.

Dessa två faktum är tydligen svåra att hålla isär, trots att Rosling, Pinker mfl givetvis är tydliga:

En av hans optimistiska förutsägelser som genast kan avfärdas är att teknikutvecklingen skulle leda till avmaterialisering – att vi nu kan »göra mer med mindre«. Denna vision motsägs bestämt av en rapport från United Nations Environmental Programme (UNEP) som visar att den ekonomiska tillväxtens materialintensitet i stället har ökat under det senaste årtiondet.”

Kärnkraften som lösning bemöts smidigt med ett avfärdande med ”fantasifullhet” samt ett påstående rakt ut i det blå att ”ojämlikhet” är en förutsättning för att utveckla och anamma kärnkraften:

”När det gäller hur vi ska undvika dramatiska klimatförändringar är det knappast förvånande att Pinkers främsta förslag är att bygga ut kärnkraften. Den närmast universella tilltron till tekniska framsteg – som illustreras av Pinkers och Norbergs fantasifulla vision om kärnreaktorer som drivs av sitt eget avfall – utgår från ofullständiga insikter om vad modern, globaliserad teknik egentligen är, ur ett globalt perspektiv. Standardberättelsen utgår ifrån att snillrika personer sedan industriella revolutionen har upptäckt nya teknologier för att utvinna energi ur naturen. Men i den berättelsen ingår inte världsekonomins ojämlikhet som en del av förutsättningarna för att utveckla och anamma sådana teknologier.”

Hornborg redovisar en ideologiskt betingad och felaktig bild av industrialiseringens förutsättningar. De tekniska grundvalarna för industrialiseringen fanns i Kina långt innan processen tog fart i Europa. Kina var ett imperium med betydligt större BNP än Europa och hade kunnat dra igång en industrialisering OM man hade haft de institutionella förutsättningarna, dvs fri företagsamhet istället för toppstyrt feodalvälde:

Investeringarna i ångkraft i 1700- och 1800-talens Storbritannien skulle ha varit omöjliga utan den atlantiska slavhandeln, de koloniala bomullsplantagerna och ansamlingen av kapital i det Brittiska Imperiets kärna.

Hornborg talar om perifera områden och asymmetriska flöden, men varför periferier som Skandinavien och USA snabbt blev rika förklarar inte modellen:

”Arbets- och miljöbelastning försköts i stor skala till periferin, vars billiga arbetskraft och mark användes för att producera varor som gjorde köpmän och fabriksägare rika. Eftersom en del av rikedomen investerades i nya maskiner blev de asymmetriska flödena av nedlagd arbetstid och ianspråktagen mark mellan kärna och periferi allt mera ojämna.”

Som av en händelse råkar Hornborg cherry-picka effekter av statliga subventioner i sin observation att olika lönelägen och mark-tillgångar spelar viss roll (oavsett om det är inom eller mellan länder, min kommentar):

”Som vi har sett på senare år hänger Europas benägenhet att investera i solpaneler eller etanolbilar till stor del på priset på kinesisk arbetskraft och brasiliansk odlingsmark.”

Hornborg gör ett mycket tydligt ställningstagande för fattigdom och tycks se det som en bättre form av optimism än Roslings variant:

”Det finns en annan källa till optimism som utgår från den statistik och de diagram som de nya optimisterna presenterar. Att Rosling gratulerar de fem miljarder människorna på nivå 2 och 3 till sina framsteg bekräftar att det går att leva friska, trygga och meningsfulla liv med bara en bråkdel av de inkomster som människor har på nivå 4.
När man tänker på de stora ekologiska fotavtryck och koldioxidutsläpp som hör till de överkonsumerande livsstilar som är vanliga på nivå 4 framstår Roslings solskenshistoria plötsligt som ett argument för »nerväxt« (degrowth).”

Likt den druckne som letar efter sina borttappade nycklar i gatlampans sken finner Hornborg att alla politiska ideologier är ett resultat av globaliseringen:

”I själva verket har ju globaliseringen gett upphov till minst tre skilda politiska ideologier: liberaler som hyllar marknaden, socialister som kräver rättvisa och populister som slår vakt om sitt nationella territorium.”

Ovanstående bygger upp till ett sorts anti-kapitalistiskt crescendo som avslutas med nedanstående. En fabrik, en reaktor, ett nobelpris i fysik och ett handelsutbyte bör tydligen alla främst betraktas som antihumanistiska ”strategier för exploatering”:

”Den illusion som har formats av liberaler från Adam Smith till de nya optimisterna är att marknadshandel och teknik är neutrala företeelser som inte skall betraktas som strategier för exploatering. Med andra ord: att kapitalism inte strider mot centrala humanistiska värderingar. Den övertygelsen är naturligtvis ytterst ideologisk.”

Sammanfattning

Ja, vad ska man säga? Professor Hornborg sammanfattar själv sin forskargärning på Lunds universitets hemsida: ”The central ambition has been to examine how specific cultural assumptions constrain human approaches to economics, technology, and ecology, and how such assumptions tend to serve as ideologies that reproduce social relations of power.”

Det är inte precis något unikt. Postmoderna teoribildningar och akademiker, som idag dominerar västerlandets universitet, har gemensamt att de kokar ner samhället och dess dynamik till en maktkamp där de själva positionerar sig som försvararna av de förtryckta. I den maktkampen betraktas själva sanningen blott som ett patriarkalt förtryckarredskap.

Vi som inte är postmodernister borde/måste tyvärr agera därefter, i en maktkamp. Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel! Men tyvärr, det kommer bli värre innan det blir bättre (om det blir bättre). Postmodernismen kommer fortsätta stärka positionerna framöver, för medvetenheten om vad som händer är för låg och motkrafterna är för svaga.