Svante Axelsson kommer snart lämna sitt arbete som generalsekreterare i Naturskyddsföreningen. Det här är en engagerad slitvarg som bland annat, i otaliga debattartiklar, ofta tillsammans med företrädare för förnybart-industrin, krävt express-nedläggning av Sveriges framgångssaga inom miljövänlig icke-fossil elproduktion och förespråkat massiva investeringar i fågelkvarnar samt tiofaldigt CO2-intensiva solceller. Med det aktuella beskedet om förtida nedläggning av fyra reaktorer skulle jag förstå om han ansåg sig kunna kliva åt sidan efter välförrättat värv.

Nya grönare betesmarker?

Så vad ska Svante göra nu? Jo, han ska gästforska under ett år vid Linköpings Universitet på institutionen som kallas ”Tema” där man forskar ”gränsöverskridande” inom bland annat miljö, barn, teknik och genus. Och det visar sig att han trots allt inte är särskilt nöjd:

”Efter 16 år på posten vill Svante Axelsson ta reda på frågan varför det jobb han gjort inte fått ännu större resultat. Det vill säga, han ska ta reda på varför samhällsförändringen inte går fortare. Vad finns det för motiv att inte bejaka stora politiska reformer?”

Denna aningslöshet tycks inte bara vara en förflugen tanke, utan en röd tråd. I en intervju publicerad i min landsortstidning (ej på nätet) går att läsa något liknande:

”Framförallt vill jag försöka förstå varför det går så trögt att ställa om vårt samhälle trots att vi har så mycket kunskap. Vi vet ju att vi måste lämna fossilsamhället.”

Karln begriper inte, men trogna läsare av den här bloggen kan berätta för honom: Trögheten beror på att gröna alarmister tillsammans med fossilindustrin och förnybart-industrin står i vägen för effektiv uppskalning av det seriösa alternativet till fossiler. Ska vi tro att Svante under sitt år som forskare kommer göra matten, bryta med gammal prestige och komma till insikt? Kanske ingen lågoddsare direkt.

Aktionsforskare

Hur ska Svante forska, då? Jo, han ska vara inget mindre än en ”aktionsforskare”. Jag får erkänna att jag inte hade hört talas om begreppet, men det finns några rader på wikipedia och en hänvisning till en artikel från 1970. Google Trends går inte så långt tillbaka som till 70-talet, men intresset för den engelska termen, ”action research”, verkar lite vikande, om än stort i Etiopien och på Jamaica:

Å andra sidan, varför inte? Jag tycker själv att forskare kunde kliva fram lite mer i debatten och att politiker och media skulle låta sig influeras i större utsträckning. Men när Svante ska forska under ett ynka år, vill ta reda på varför det går så långsamt och samtidigt självsäkert uttrycker följande:

– Mitt jobb blir att vara hinderröjare, visa politikerna att om man gör så här så kommer man fortare fram.

… ja, då börjar man misströsta. Han säger att han inte vet vad han pratar om, men han ska ta reda på det och röja undan hindren tillsammans med politikerna. Under ett år. Känns inte helt realistiskt. Men på LiUs egen hemsida får vi reda på hur Svante kommer att gå tillväga för att lätt finna nödvändig kunskap:

”Svante Axelsson kommer att titta på hur olika länder har satsat på klimatomställningar, det vill säga hur de mött olika klimatutmaningar. Främst kommer han att fokusera på Tysklands klimatomställning, med bland annat försöken att fasa ut fossila bränslen.”

Jomenvisst. Genom en snabbstudie av det gröna föregångslandet Tyskland kommer Svante vara rustad till tänderna med information om hur man kommer fort fram!

Det grönakademiska sammanhanget

Jag har tidigare bloggat om institutionen Tema vid LiU, exempelvis inför dess satsning på posthumanistisk feministisk miljöforskning. Det var en riktig pärla, men Svantes nya trevliga anställning med det uttalade syftet att ägna sig åt grön lobbying med forskarstämpel och statlig lön, verkar inte vara en del av en sån större satsning.

Professor Björn-Ola Linnér är av allt att döma den som tagit in och kommer handleda Svante i hans forskargärning. En av Linnérs senaste publikationer, The Political Economy of Climate Change Adaptation, har han skrivit tillsammans med ökände Benjamin K. Sovacool. Den senare är en doktorshatt som tagit plats i skräckgalleriet för att han, bland annat, gjort stor skada i energidebatten genom att whitewasha forskningsfusk och på så vis vilseleda om kärnkraftens CO2-utsläpp.

Det grönakademiska komplexet har vuxit sig enormt stort och vittförgrenat vilket på sätt och vis är en helt naturlig utveckling. Gröna har under årtionden studerat och tagit akademiska positioner inom sina intresseområden, delvis med hjälp av rödgrön politisk styrning. Idag sitter många i position att kunna hjälpa gröna vänner att på olika sätt komma in i och dra nytta av den akademiska världen. Vi kan förvänta oss mer aktionsforskning framöver!