Wetterstrand och den enda segern

På DN Debatt idag tycks Maria Wetterstrand, populärt fd språkrör för miljöpartiet, vilja kanalisera Kafka tillsammans med Per Gahrton.

mariaw

”Socialdemokraterna har ett stort ansvar för den kris regeringen är i, även om det är MP som befinner sig i stormens öga. […] Stefan Löfven tycks inte ha förstått att varje stabil koalitionsregering måste bygga på rimlig balans mellan eftergifter och framgångar för ingående parter. […] vi hade inte föreställt oss att S-strategerna skulle missbruka den gröna respekten för regerandets ansvar.”

Hmm. Den gröna respekten för regerandets ansvar? Är det när Fridolin karaktäriserar regeringens beslut som ”skit”? Fortsättningsvis i artikeln föreslår Wetterstrand att sossarna borde ge miljöpartiet en seger genom att antingen låta Vattenfall sabotera tysk energiförsörjning, släppa in godtyckligt många flyktingar igen, sänka normalarbetstiden till 35h eller idka ”fredspolitik” genom att lämna fältet helt öppet för ryssen genom att ge NATO fingret. Allihop fina exempel på hur man ”respekterar regerandets ansvar”, utan tvivel.

Hursomhelst, allt är sossarnas och Löfvéns fel. Smaka på den här:

”Ett flagrant exempel på S ovilja att ”bjuda” MP på en synlig seger är kärnkraften. Trots att det i Sverige pågår, verifierat av kärnkraftsbranschens företrädare, en de facto-avveckling av all kärnkraft av samma typ som i Tyskland, kallas detta av tidigare kärnkraftsentusiasten statsminister Löfven aldrig vid sitt rätta namn.”

Tro det? Jag har ett starkt minne av hur upprördheten var ganska stor på nätet över beslutet att lägga ner fyra reaktorer, och att Miljöpartiet var i full damage-control-mode och slog ifrån sig med både händer och fötter. Exempelvis gjorde Lise Nordin, MPs energipolitiske talesman (ni vet, hon med Hitler-frisyren som byggt en karriär på att i åratal spamma lokaltidningar med cut-n-pastade debattartiklar med grön energipropaganda), följande inlägg:

lisenordin

”Ägarnas beslut för övriga reaktorer är en naturlig följd av att de inte klarar av att bära sina egna kostnader. Det finns de som vill få det att framstå som att det är effektskatten som gör dessa reaktorer olönsamma att driva. Men uppräkningen av effektskatten motsvarar bara 1 öre per kWh.”

Det är alltså MP själva som vägrat ta på sig ansvaret. (Centerpartiets Annie Lööf var däremot snabb med att ta åt sig ”äran”.)

Hursomhelst, den som inte är överdrivet förtjust över miljöpartiet har lätt att mysa idag. Uppenbarligen är partiet ännu totalt renons på såväl sjukdomsinsikt som realism, åtminstone hos firma Wetterstrand och Gahrton. Partiet ersätter ett språkrör men behåller en tung belastning i form av Fridolin. Opinionsraset är välförtjänt och vägen tillbaka lär bli tung. Wetterstrand avslutar från en extra hög häst med att kräva att miljöpartiet sätter hårt mot hårt:

”Det skulle trots allt förvåna om Stefan Löfven föredrar att riskera att ersättas av en brunblå regering redan i år framför att visa sin gröna regeringspartner tillbörlig respekt.”

Tillbörlig respekt, yo! Du kanske tänker att jag inte visade respekt genom att göra mig lustig över Lise Nordins frisyr, men det ligger faktiskt en god och ren tanke bakom! Wetterstrand kräver nämligen att miljöpartiet får segrar till skänks och jag vill gärna dra mitt strå till stacken. Men hur ger man en miljöpartist en seger i en politisk diskussion? Det enda sättet jag kunde komma på var att ge henne möjlighet att hänvisa till Godwins lag! (Ni vet – regeln som säger att den som först hänvisar till Hitler eller nazisterna har förlorat.) Jag bjuder på det, denna enda gång.

  •  
  •  
  •  
  •  

2 reaktioner på ”Wetterstrand och den enda segern

  1. Det var en hårdhänt kärlek som du visar MP.

    Varken de röda eller de gröna kommunisterna har någonsin varit speciellt bra på det där med handling/konsekvens-analys, så bortförklaringarna var riktiga lågoddsare.

    Tyvärr tror jag inte alla MagPlask kommer att räcka för att deras väljarskara skall ramla under 4% i nästa val. Någon som hade varit bra för landets ekonomi.

  2. Miljöpartiets nedgång är kanske inte ett symtom på dåliga företrädare och allmänt snurrig politik utan en annan aspekt av att Sverige blivit mer ”etnokonservativt”. (Mitt namn, ni får kalla motståndet mot fjolårets flyktingpolitik för vad ni vill.) Om det var på annat sätt skulle miljöpartiets förlorade procentar motsvaras av lika stora uppgångar för V eller Fi men de partierna verkar stå stilla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *