Vem älskar inte förnybart?

Konspirationsteorier är jag inte mycket för, rent allmänt, men här tänkte jag spinna något åt det hållet. Om inte annat är det intressant att fundera över motstridiga intressen i energi-världen. Ta det med en nypa salt – det gör jag!

Industrins intressen

I en artikel i The Guardian från slutet av januari påpekar att fossilindustrin i Europa sen 2010 använt sina kapitalresurser för att skaffa sig dominerande positioner i olika förnybart-organisationer. Total, Iberdrola, E.On och Enel har exempelvis tillsammans tagit majoritetspositioner i styrelserna för European Wind Energy Association (EWEA) och European Photovoltaic Industry Association (EPIA):

”Officials in EPIA were told to argue for a renewable-gas alliance as the answer to Europe’s energy security concerns, while EWEA lowered its 2030 clean energy ambitions by a third, according to ex-staffers, renewables experts and policy insiders. They argue that the more pro-gas stance influenced the 2030 climate targets adopted by EU governments last year.”

Olje- och gasindustrin, här Shell genom sitt gasbolags vice-VD, går ett steg längre – man stödjer CO2-skatter:

Shell believes that one important step for policymakers to take is to introduce well-implemented carbon pricing systems. This will help encourage the switch to cleaner-burning natural gas to generate electricity.

Sug på den en stund. Exakt så skraja är olje- och gasindustrin för sol och vind! För dem är sol och vind en möjlighet, inte ett hot. Och kanske resonerar man som så att det gäller att smida medan järnet är varmt: Om mycket vind och sol installeras medan kärnkraften har dåligt momentum, så cementeras behovet av naturgas för överskådlig framtid och kärnkraften får svårare att göra comeback.

Svenska gasföretag hänger förstås med på tåget i egna debattartiklar och förklarar utan omsvep hur det är (men hänvisar bara indirekt till nedläggningen av Barsebäck):

Utbyggnaden av den förnybara elproduktionen, som vindkraft, ger ett fantastiskt positivt tillskott. Produktionen är dock till stor del volatil och behöver kompletteras med annan produktion som kan tillgodose efterfrågan oavsett väder och vind.I dag är det framförallt kärnkraft och vattenkraft som står för denna bas. Ju mer förnybar elproduktion vi får, desto viktigare blir det att också hitta ny baskraft som komplement. Detta gäller speciellt södra Sverige där bristen på elproduktion blir tydlig. 

Samtidigt så slåss bolagen i EU förstås för att tillåtas använda fracking, samtidigt som Ryssland föga förvånande är emot:

Rysslands intressen

Självklart vill Ryssland dominera gasmarknaden i Europa och inte få konkurrens från fracking. I somras hävdade NATOs generalsekreterare (Danmarks förre statsminister) Anders Fogh Rasmussen, som rimligen sitter på en hel del info om ryska psyops, att Ryssland finansierar gröna organisationer för att lobba mot europeisk fracking. Påståendet förlöjligades av Greenpeace mfl och det verkar för mig otroligt att GP med vänner medvetet tar finansiering direkt från Putin, men varför skulle Ryssland vara främmande för att använda olika former av bulvaner för att stödja och stärka nyttiga idioter som försvagar väst-länder?

Den ryska kampanjen förstärks bland annat genom att ryska medier på engelskspråkiga utåtriktade siter skriver enorma mängder anti-fracking-artiklar, samtidigt som man inåt talar mer tyst och driver ryska frackingprojekt. Det finns mer, mycket mer – påstått ryskt stöd för anti-fracking-”dokumentären” Gasland, mutor mm. Här finns en ganska matig rapport i genren.

Rapporten nämner en term, ”Schroederization”, som betecknar trenden hos europeiska politiska och byråkratiska ledare att stötta ryska intressen. Termen uppkom förstås genom Merkels företrädares, socialdemokraten Gerhard Schroeders, stöd till ryska intressen medan han satt som förbundskansler, bland annat i form av starkast möjliga politiska stöd för pipelineprojektet Nordstream och i form av tyska lånegarantier till Gazprom. Schroeder har sedan dess fått lukrativa jobb i nyckelpositioner i Gazprom.schroeder-putin

 

 

 

 

 

 

Kinas intressen

Kina dominerar som bekant utbyggnaden inom solceller, vindkraft, vattenkraft, kolkraft och kärnkraft. I stort sett allt, faktiskt. Utan tvivel är motiven blandade för att man bygger just vindkraft och solceller, men ekonomi är knappast en av dem med tanke på hur billigt kineserna bygger reaktorer och kolkraft. Man kan istället tänka sig:

  • äran – att dominera och imponera kan vara ett mål i sig.
  • industripolitik – stärka sin exportindustrin inom sol och vind
  • luftkvalitet – man vill snabbt begränsa kolets tillväxt något
  • flaskhalsar – i kolkrafts- och kärnkraftsutbyggnad gör att man behöver skala annat
  • maskirovka – att man vill hålla upp en dimridå och ett grönt hopp för västvärlden medan man skaffar sig en ointaglig marknadsposition inom kärnkraft

Västvärldens intressen

… är inte så intressanta att skriva om, för vi har egentligen inga. Medan länder som Kina och Ryssland jobbar långsiktigt och målmedvetet, ofta mot strömmen, flyter västerländska demokratiska ledare planlöst med i opinionsströmmarna mot nästa val. Opinionsströmmarna i sin tur drivs till stor del av medias behov av att överdramatisera för att deras alster ska väcka intresse och konsumeras av folket. Det blir som det blir och vi har det som vi förtjänar.

9 tankar kring ”Vem älskar inte förnybart?

  1. Det är inte alltid politikerna lyckas, ens i Kina.

    Ur en gammal Forbes (2009) artikel: ”China’s wind turbine installation boom kicked off in 2006 as a result of a law that required power companies with over 5 gW of production capacity to build enough non-hydro renewable power sources to make up at least 3% of their installed capacity by 2010, and at least 8% by 2020. However, the regulations do not stipulate how much energy must actually be generated from renewable power sources.” Vilket ledde till ”Citigroup also estimated about 30% of wind power capacity in 2008 was not connected to the electrical grid.”

    Fick upp ögonen för ovanstående efter att själv ha pratat med en montör från Siemens som varit i Kina och monterat vindkraftverk som inte anslöts till elnätet och som han bedömde uppfördes på en plats med uselt vindläge. Handlade tydligen om att kunna tillgodogöra sig skattelättnader och ev uppfylla regelverk. I sammanhanget blir anslutning till elnätet bara dyrt och så slipper man ju drift och underhållskostnaden också samtidigt som man kan uppföra verken på billigast möjliga mark. Perfekt! 🙂

    1. Ja, det är helt sjukt. Kina hade i början på 2014 cirka 91 GW vind och lyckades bara producera 153 TWh, vilket ger en kapacitetsfaktor på 19%. Och då installerade man ändå 23 GW ytterligare under året. Räknar man med hälften av det så blir det 102 GW och en kapacitetsfaktor på 17%.

  2. Jag tror att man nu måste älska förnybart, dvs gilla läget. Den tyska energiomvandlingen är här för att stanna oavsett om andra tycker den är lyckad eller ej. Det – i kombination med minskande elkonsumtion har lett till mycket låga elpriser som sannolikt består de närmaste åren.

    De europeiska statsstödsreglerna kommer göra det svårt för kärnkraften att komma igång – i vart fall i närtid. Elnäten kommer byggas ihop alltmer. Marknaderna växer samman och då måste man ta in en bedömningen av utvecklingen för hela den aktuella delmarknaden – i vårt fall norra Tyskland och norden. I det läget finns inget privat bolag som går in och bygger kärnkraft på kommersiella villkor.

    Och de västeuropeiska byggbolagen som är i närheten av kompetens för att bygga kärnkraft har allvarliga ekonomiska problem. Areva hade varit i konkurs om det inte till 80% var statligt.

    1. Ja, man kan säga att vi är mitt inne i en lång period i Västeuropa, inklusive Sverige, där förnybart subventioneras till att ersätta kärnkraft. Utvecklingen på energimarknaderna är auktoritärt politiskt styrd. Så länge det är så, så är utrymmet för kärnkraft litet eftersom förnybart, milt talat, är föremål för en mer gynnsam medialogik. Läget är lite bättre i Östeuropa inklusive Finland.

      Det blir intressant på medellång sikt, om cirka 10 år. När elnäten mättas allt mer med intermittent kraft och utsläppsrätterna förhoppningsvis skärs ner, subventionskostnaderna ökar, samtidigt som elpriserna blir mer volatila och folk tvingas lägga tid och kraft på att anpassa sig så finns vissa förutsättningar för omvärdering. Samtidigt är det oerhört politiskt svårt att skära bort överdrifterna i kärnkraftsbyråkratin, så det är kanske troligare att man helt enkelt struntar i växthuseffekten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *