Helgläsning v39

Jag började för rätt länge sen med detta inlägg men fick inte iväg det, så allt är inte pinfärskt, men förhoppningsvis ändå intressant.

Flödesbatterier

Flödesbatterier är en teknologi som varit något av ett halmstrå för de som hoppas på fullt genomslag för slumpkraft. Det handlar egentligen om en sorts uppladdningsbara bränsleceller där elektrolyten lagras utanför cellen i tankar och därmed kan mängden skalas obegränsat för säsongslagring mm. Tyvärr har ett av de mer högprofilerade företagen som utvecklar tekniken nyligen konkat.

Dead Wrong

Hoppas att ingen missat Dead Wrong, en youtube-serie av Johan Norberg, där han förtjänstfullt gör processen kort med diverse myter och missförstånd kring ekonomi, miljö mm. Senaste videon:

Svensk solcellspark

Solsidan i Varberg, Sveriges största solcellspark, är invigd. 2700 KW för 23 miljoner, enligt uppgift. Anläggningen kommer producera ungefär lika mycket som en tredjedels landbaserad vindsnurra, vilket innebär att vi kan jämföra en kostnad på 23*3 = 69 miljoner med kostnaden för ett vindkraftverk på cirka 30-40 miljoner.

High Hitler

Hur droganvändning (crystal meth) påverkade tredje riket.

Clinton Cash

En text/dokumentär om hur Clintons rundat mutlagstiftningen genom att ta överpriser för att hålla tal. Jag hoppas för min del att detta är osann ryktesspridning, särskilt med tanke på den svenska kopplingen. Men eftersom jag ”primats” av exempelvis tv-serien House of Cards så har jag kanske blivit lite cynisk.

Tolerans

popper-tolerance

Science a la Carte

Sätter upp denna på min läslista.sciencealacarte

Oljepris-hämmare

Frackingen i USA har dämpat oljepriset, vilket i sin tur har dämpat frackandet. Idag finns det över 4000 borrade men inte färdigställda oljebrunnar i fälten i USA som väntar på ett högre oljepris. Det finns alltså en daglig produktion motsvarande hundratusentals fat olja som kan tas fram snabbt, lätt och billigt.

Moores lag

Det senaste om framtiden för Moores lag – vi börjar verkligen närma oss gränserna nu.

Hata politik

Bryan Caplans skäl att hata politik matchar mina egna.

Religiositet och långsiktig tillväxt

… är titeln på en färsk forskningsartikel som säger sig visa att det finns ett kausalt samband mellan minskande religiositet och högre tillväxt.

Kina expanderar kol utomlands

Då Kinas inhemska efterfrågan hackar och man sitter på extrema mängder industriellt kapital, så satsar man stort utomlands genom att kombinera finansiering och konkret byggande. Initiativet kallad ”One Belt, One Road” och har potential att göra enorm nytta när man finansierar och bygger infrastruktur och kraftproduktion. Men allt behöver förstås inte vara odelat bra och dit hör Kinas inblandning i 79 utländska kolkraftsprojekt:

chinas-overseas-coal-projects

  •  
  •  
  •  
  •  

Osubventionerat

Det dyker upp allt fler påståenden om att el från solceller och vindkraft kostar si eller så mycket ”osubventionerat”, vilket stör mitt ordningssinne en aning. Ett par vanliga cherry-pickade axplock holländska Borssele offshore vindkraftspark som ska producera el för 72.70 euro/MWh (70 öre/kWh), samt budet för en solcellspark i Dubai som nyligen kom in på 2.99¢/kWh (25 öre/kWh). Den gröna siten CleanTechnica bjuder på en översiktsbild vad gäller hur solcellsrekorden ersatt varandra och använder just termen ”osubventionerat”:

osubventionerat

Det går inte att komma ifrån att detta avspeglar rejäla kostnadssänkningar i solcellsbranschen, men vad menas egentligen med ”osubventionerat”? Låt oss bena lite i det!

PPA, FiT och auktioner

Den modell som Tyskland populariserade, Feed-in-Tariff eller FiT, byggde på att de som byggde elproduktion av ett visst slag garanterades en viss ersättning per kWh, oavsett elpriset i landet. Modellen gav upphov till ett antal tämligen okontrollerade bubblor då det inte fanns någon gräns för mängden som byggdes. När FiT-nivån var för generös i förhållande till verkliga kostnader så exploderade utbyggnaden och respektive stat blev sen tvungen att dra i handbromsen och utbyggnaden kollapsade.

FiT-modellen trängs nu undan allt mer av auktioner, där stater bestämmer sig för hur mycket man vill få byggt inom landet av olika energislag varje år och utlyser auktioner för dessa volymer. Det som står på spel i auktionerna är ett av staten garanterat energipris, dvs en FiT som gäller för bara just det projektet man budar på. Det energibolag som budar lägst får bygga och kan sedan i praktiken sälja sin elproduktion genom staten för det angivna priset. Fördelen för staten är potentiellt lägre kostnader och en helt kontrollerad utbyggnad utan överraskningar.

Auktioner resulterar i en sorts Power Purchase Agreements, eller PPA-er. I USA är det vanligt med PPA-er då delstater kan lagstifta om att delstaten ska ha en viss mängd förnybart till vissa årtal, varefter energibolag avtalar med leverantörer av förnybar energi om att köpa vissa mängder energi av dem till fastställda priser under mycket lång tid. Varje sådant avtal är alltså en PPA. I USA sänks priserna på PPA-er bland annat av skattesubventioner som kallas ITC för solceller och PTC för vind mm.

Uppenbart subventionerat

Det är tydligt att såväl PPA som FiT och auktioner innebär subventioner. Det handlar om att staten eller statligt näraliggande bolag garanterar priser som troligen ligger en bra bit över vad kraftslaget skulle kunna hämta på spotmarknaderna. Så hur kan man påstå att det är osubventionerade priser? Jo, logiken är förstås att det handlar om en sorts marknadsmässig upphandling och att den marknadsaktör som accepterar priset får antas kunna producera elen till en kostnad som är lägre för att kunna göra vinst. När det gäller USAs PPA-er så brukar man beräkna vad PPA-priserna skulle ha blivit utan subventionerna och sen kalla resultatet för det ”osubventionerade” priset. Det finns en logik i det, men en sådan beräkning missar något väldigt centralt, nämligen kostnaden för kapital.

För sol, vind och kärnkraft är lejonparten av kostnaderna i själva uppförandet av verket och tas alltså innan man börjat producera. Det gör sådana projekt väldigt känsliga för ränta, vilket avspeglar sig i LCOE-beräkningar:

discount-lcoe

Den ränta och avkastning som investerare och banker kräver för att finansiera ett projekt är kraftigt beroende av projektets riskprofil. När avkastningen är garanterad genom en PPA så blir risken i projektet relativt liten. Om man inte misslyckas med att drifta verket så kommer pengarna rulla in på ett förutsägbart sätt. När risken är låg blir räntan låg! Det betyder att utan PPAn så hade det ”osubventionerade” priset blivit högre. Samma gäller för skattesubventionen. Utan den hade räntenivåerna för projektet blivit högre.

Tyvärr finns inga gratisluncher – det projektet tjänar på den lägre riskprofilen belastar den som tar över risken, exempelvis den som utfärdar PPAn, typiskt ett statligt bolag. Eftersom förnybara energislags expansion snabbt sänker spotpriserna vid de tillfällen då energislagen producerar bra, så kommer differensen mellan PPA-priset och spotpriserna att vidgas över tid.

Dolda subventioner

Jag började inlägget med att nämna Borssele vindkraftpark och ett solcellsprojekt i Dubai. Låt oss ta en extra titt på dessa projekt. När det gäller Borssele så har staten bekostat vindutredning, bottenkartläggning mm och i princip gjort en färdig projektplan som företagen får bjuda på. Bara detta är en subvention, givetvis. Sedan står holländska staten för en mycket stor kostnadspost, nämligen offshore nätanslutning. Medan auktionspriset hamnade på cirka €73/MWh, så räknar man med att nätanslutningen ska kosta ytterligare €14/MWh. Men det är troligtvis en första optimistisk uppskattning och dessutom exklusive kapitalkostnader. Den verkliga kostnaden kan lätt bli det dubbla. Sen tillkommer förstås möjligheten att företaget som vann auktionen var för optimistisk och gör förlust.

När det gäller solcellsprojektet i Dubai, så heter parken förstås ”Mohammed bin Rashid Al Maktoum Solar Park” efter landets härskare.

mohammed-bin-rashid-al-maktoum

Det säger något om projektets prestige och ställning i Dubai. Det har skrivits och sagts en del om det låga budet – en kommentar från Bloomberg New Energy Finance är denna:

This bid tells us that some bidders are willing to risk a lot for the prestige of being the cheapest solar developer,” said Jenny Chase, head of solar analysis at BNEF. “Nobody knows how it’s meant to work.”

Nej, ingen förstår hur det ska gå ihop. Transparensen är låg, tyvärr, så jag vet inte med säkerhet, men det spekuleras i sånt som gratis land, muslimsk delfinansiering utan ränta, skattebefrielse och att priset är inflationsindexerat och valutagaranterat. Ovanpå, förstås, att Dubai nyttjar billig indisk arbetskraft och har ovanligt goda solresurser.

Det bidrar förstås att Kina har subventionerat fram ett överskott på solcellsproduktion och att vi har ett priskrig där solceller säljs med förlust och där det sägs att kapacitetsutnyttjandet i solcellsfabriker går neråt 50% just nu. Man räknar lite paradoxalt med låg efterfrågan på solceller framöver trots mycket låga priser på paneler. Det beror mycket på det jag skrivit om solcellsbubblorna, att fler och fler länder har byggt 4-8% solcells-el och bränt sig lite vad gäller kostnader och nu har svårt att integrera mer.

Alltså…

Det som kallas osubventionerat brukar inte alls vara det. Förutom att själva garantipriserna/PPA-erna lyfter bort risk från projekten och därmed sänker deras kostnader avsevärt, så finns ofta en uppsjö av andra små och stora subventioner som gör projekt väldigt svåra att jämföra sinsemellan, särskilt som det ofta är svårt att få kompletta uppgifter på villkor och förmåner på olika marknader. Något jag uppmärksammades på nyligen är att amerikanska solcellsbyggare kan utnyttja accelerated depreciation (ungefär direktavskrivning) vilket är en skattemanöver som kan medföra att man återhämtar en viss portion av investeringen inom något år eller två.

Med detta sagt så är det förstås trevligt att solceller nu börjar komma i en sådan ekonomisk position att de kan göra nytta på soliga platser i världen. I Mellanöstern totalt producerade man bara 1.7 TWh solcellsel år 2015, varav mer än hälften i Israel, av cirka 1089 TWh el totalt, dvs en och en halv promille ungefär. Om detta snabbt kan öka en faktor 100 till 15% så kan man exportera mer och billigare naturgas till förnybart-satsande länder i Europa. Eller åtminstone blir inomhusskidbackar i arabländerna billigare att driva, eller så kanske dess pingviner kan få det lite kallare!

ski-dubai-penguins

  •  
  •  
  •  
  •  

Idiotskatten

”Idiot” är alltså det nya epitetet på den skatt på solcellsanläggningar över 255 KW (ca 50 gånger större än en normal villa-installation) som regeringen infört. Detta epitet myntades av alltid vältaliga Åsa Domeij, hållbarhetschef på Axfood och gammalt miljöpartistiskt högdjur, när hon uttalade sig för SvT. Eftersom det var ett så briljant och gnistrande fyndigt retoriskt grepp har den fått ett eget liv och har nu bland annat 11400 träffar i Google.

De som ser den här skatten som en idiotskatt upplever att man beskattar produktion för egen användning, men det är snarare så att små solcellsanläggningar på mindre än 255 KW är undantagna från den energiskatt som all annan elproduktion betalar, inklusive exempelvis den elproduktion som pappersindustrin själv genererar och konsumerar genom förgasning av biomassa-rester. Här är en anläggning på fängelset Alcatraz på 307 KW, något över den svenska gränsen:

alcatraz_pv

Hursomhelst, Schlaug, också gammalt miljöpartistiskt högdjur, spekulerar kring spelet bakom idiotskatten i ett blogginlägg. Han hävdar att miljöpartistiska riksdagsledamöter lurats att tro att skatt på solceller är ett EU-krav, och undrar om partiledning och statsråd också lurats eller om de deltog i en ”kedja av bedrägerier”.  Jag brukar visserligen tro att folk begriper mer än de gör, men jag är övertygad om att miljöpartiets partiledning deltog i bedrägeriet.

Nu har regeringen fallit för trycket och lovat att reducera skatten till ett minimum. För mig är det tydligt att de gröna gräsrötterna inte förstår sitt eget bästa. De borde ha gett skatten sitt stöd. Låt mig förklara den politiska logiken:

Regeringen, inklusive de gröna partiledarna, får förstås dragningar av sakkunniga som förklarar att solceller är vansinne i Sverige, både miljömässigt och samhällsekonomiskt, och att den potentiella andelen solcellsel, även om man driver vansinnet ganska långt, är mycket låg, ca 5%. Statsråden är inte dummare än att de begriper detta, men har å andra sidan aldrig bekymrat sig om huruvida något är vansinnigt, utan funderar istället på hur man maximerar antalet röster som varje samhällsekonomiskt slöseri och varje förlorad skattekrona kan ge.

I det här fallet bedömer man att mängden röster är ganska stor, så länge solcellerna framförallt byggs av gräsrötter som med sin tak får en statusboost på andras bekostnad (se solförlustkalkylatorn). Det kan också ge bra röstutdelning att låta småföretag, lantbruk och smärre flerbostadshus bygga. Det får många att känna sig delaktiga och entusiastiska, och de flesta inser att de har regeringen att tacka för sin förhöjda status och röstar därefter.

Åsa Domeij, däremot, vill att även hennes feta uppdragsgivare ska kunna smita från energiskatter, men i deras fall genom att gömma stora anläggningar på sina industritak och sen göra reklam för det i sin produktannonsering. Då tillfaller PR-värdet förstås företagen och inte regeringen. Värre är att om man tillåter det, så äts mycket av den redan lilla solcellspotentialen i Sverige upp av stora företag, och utväxlingen i röster på detta är mycket låg.

Därför valde regeringen att se till att stora solanläggningar får betala normal energiskatt för sin elproduktion, även den som konsumeras inom fastigheten. Man inser att detta av gröna gräsrötter kan uppfattas som ett hinder för en skinande grön värld där man slipper exempelvis (vintertida) fossil spetskraft. Därför tar regeringen till syndabocken nummer ett: EU. Inget är för stort eller litet för att skylla på EU, så att man själv slipper ta ansvar för sina beslut!

Men det skulle visa sig att det var ett för tunn motivering. Folk trodde inte på EU-förklaringen, eller brydde sig inte. Och utan förklaring kunde de gröna gräsrötterna givetvis inte begripa sitt eget bästa. Hur skulle de kunna inse att många villa-anläggningar kommer bli utträngda av jättarna och att deras solsubventioner kommer sänkas när de ekonomiska kostnaderna eskalerar fortare? Upprördheten mot skatten var enorm – de flesta begrep nog inte ens att det bara handlade om gigantiska kommersiella anläggningar och ännu färre begrep att skatten är likformig med andra energislag. ”Om jag plockar äpplen på mitt eget äppelträd, ska jag skatta för det då?”

Trycket blev till slut för stort. Regeringen har backat eftersom den gör som regeringar brukar – tänker på nästa val. Bättre att försöka bli av med badwill idag och se om man kan klara valet 2018. Konsekvenserna av dålig skattepolitik i slutet av mandatperioden får man försöka hantera under nästa mandatperiod. Det hinner ändå inte bli så illa på den korta tiden mellan avskaffandet och nästa val och blir regeringen inte omvald har man dessutom lämnat över sin Svarte Petter till borgarna.

Idiotskatten var alltså en ganska smart skatt, men, som Schlaug skriver, dess motivering var en kedja av bedrägerier. Så länge man inte är ärlig mot väljarna (och kanske inte ens mot knapptryckarna i riksdagen) och förklarar logiken utan istället gömmer sig bakom exempelvis EU, så får man inte heller förståelse och stöd. Tänk om någon politiker kunde ta detta till sitt hjärta. Då skulle demokratin långsamt, långsamt börja bli på riktigt.

  •  
  •  
  •  
  •  

Pluginbilar vs elproduktion

Jag snubblade över den här grafen som visar försäljningsandelar för pluginbilar under första halvåret 2016 i Europa.

PHEV

Det som direkt slår mig är en väldigt stark korrelation med ledarskap inom olika elproduktionsslag. Egen graf med länderna i samma ordning:electricity_shares_2015

Norge, Sverige och Island är ledare inom vattenkraft/kärnkraft och ligger i topp i försäljningslistan. Schweiz, Frankrike och Belgien likaså och ligger stabilt på övre halvan. (Belgien har normalt ca 50% kärnkraft.)

I mitten ligger Österrike, UK och Finland som inte leder något särskilt. Även Nederländerna hör till denna kategori, men ligger relativt högt.

I botten ligger Portugal, Tyskland, Irland, Spanien, Danmark och Italien som alla är världsledare inom antingen solceller eller vindkraft, eller båda! Som sämst är sol-ledaren, Italien.

But why?

Om nu detta inte bara är någon sorts slumpens skördar, så är frågan vad korrelationen kan bero på. Först och främst verkar plug-införsäljningen till stor del vara policydriven. Sverige exempelvis har sin supermiljöbilspremie. Så varför har slumpkraft-ledare taskiga elbilspolicies trots att de uppenbarligen inte tvekar att ha generösa slumpkraft-policies?

Kanske är det så att en uppoffring tränger ut en annan finansiellt. De som måste hälla pengar på elproduktionen kanske inte tycker sig ha råd att hälla pengar på att ställa om persontransporter. Å andra sidan är supermiljöbilspremierna inte så särskilt dyra jämte annat.

Kanske har det med rikedom att göra, PIIGS-länderna ligger lågt och Norges extrema elbilsledarskap skulle knappast vara möjligt utan oljan. Men å andra sidan ligger rika Danmark och Tyskland lågt, och elbils-subventioner är inte särskilt dyrt jämte solceller och vindkraft, vilket PIIGS uppenbarligen orkat med.

Kanske upplevs mindre poäng med elbilar om man har dyrare el, vilket slumpkraft-länderna tenderar ha? Jag har dock inte undersökt om det finns en lika stark korrelation där.

Kanske är det så att en uppoffring eller utmaning överskugga annan politiskt (eller mentalt). De som behöver ställa om och kämpa med elproduktionen lägger mycket tid på att prata om och tänka på hur det ska gå till och mindre politisk och medial bandbredd finns kvar till att fundera på transportområdet. De som har gott om gammal kärnkraft och vattenkraft däremot är hyggligt klara och då faller fokus naturligt på transporter.

För det kan väl knappast vara så väl att länder med hög andel fossilproduktion, vilket råkar sammanfalla hyggligt med länder som satsar mycket på slumpkraft,  inser att elbilar inte hjälper så mycket när elen ändå är övervägande fossil?

Reflektioner

Det sägs ofta att elbilar ska hjälpa slumpkraftslagen att öka sina andelar genom att erbjuda lagring. Det som är tydligt är att detta inte fått avtryck i policy, tvärtom är slumpkraftsledarna samtidigt plugin-bil-eftersläntrare.

Det finns ett antal tänkbara skäl till korrelationen. Den starkaste förklaringen i min värld är den politiska överskuggningen, inte minst för att den har en mest direkt koppling till policies och subventioner.

Hursomhelst, slumpkraftsländerna är ganska miljöskurk-aktiga som det är. Man satsar på fel häst och kommer i allmänhet fortsätta ha höga andelar fossil elkraft under överskådlig framtid. Detta verkar också, på något sätt, hänga ihop med att man håller fast vid fossil-bilar. En olycka kommer sällan ensam?

  •  
  •  
  •  
  •  

Elbils-update

Det här blir ett lite blandat inlägg med elbils-observationer.

Min Leaf

Jag har haft en privatleasad Nissan Leaf sen i maj 2015, kört över 2500 mil, och i sommar tog jag den på långresa för första gången. (Jag är tydligen inte så äventyrlig av mig, eftersom det tog ett år.) Hittills är jag nöjd, bilen har varit problemfri och jag kommer fortsätta på elbilsspåret även efter det att leasingen går ut i maj nästa år.

Prisutveckling

En Leaf med 24 kWh batteri kostar ungefär lika mycket idag som när jag köpte i maj 2015. Numera finns dessutom en 30 kWh-version som de tar 19,000 kr extra för (lätt värt det). Nissan stoppade det mycket förmånliga privatleasingprogrammet för nyteckning av Leaf i våras, men nu har det återkommit med högre priser. Jag har förutspått att elbilspriserna ska gå ner, men än så länge har det kommit på skam. Misstänker att Nissans höjning av leasingpriset beror på att Tyskland slutligen satt igång med en supermiljöbilspremie, vilket innebär att Nissan inte behöver sockra lika mycket för att möta sina försäljningsmål för Leaf i Europa. Att Tyskland dröjt så länge med en supermiljöbilspremie beror i sin tur troligen på att tyska biltillverkare inte förrän nu börjat komma med i matchen. Hade man satt in premien tidigare har man i stor utsträckning styrt konsumenternas pengar bort från inhemska märken.

Leaf och långkörning

Bilen fick en semesterresa på cirka 60 mil tur och retur i somras. Jag snabbladdade tre gånger åt varje håll, cirka 20-30 minuter per tillfälle. Till saken hör att snabbladdning till 80% går fort, men sen slår den av rejält på takten för att inte skada batteriet. Det innebär att man inte laddar fullt (även om man givetvis startar med 100%) utan hellre stannar en gång extra.

Snabbladdandet gick smidigt och smärtfritt på Clever-laddstationer vid Statoil/CircleK-mackar, även om det krävdes en stund planering innan jag åkte. Jag behövde aldrig vänta på min tur, dock var en laddstation i Borås lite ostabil, vilket kostade en halvtimme extra. Jag började nämligen ladda och passade på att äta på en pizzeria i närheten, men vid återkomst hade den bara laddat cirka 1 kWh och sen lagt av, så det var bara att börja om.

Farten blev lite lägre i snitt än vad den hade blivit i en bensinbil. Orsaken är förstås att lägre fart ger lägre förbrukning och på någon av delsträckorna ville jag undvika räckviddsångest. Det kostar numera 5 kr/kWh att snabbladda, vilket gör att bränsle under långresor kostar ungefär som bensin.

Hade bilen haft 30 kWh-batteriet som finns i årets modellserie, så hade det räckt med två stopp för snabbladdning istället för tre. Troligen hade farten blivit precis som för en bensinbil också. En 30-mila-resa tar alltså cirka 5h med en 24 kWh Leaf istället för bensinbilens 3h. Det är förstås inget kul, men med 30 kWh skulle tiden snarare bli 4h, vilket är mer acceptabelt om man kan äta under en del av tiden.

Framtiden

Nästa version av Chademo ska upp från 50 kW till 150 kW och andra standarder planerar också ökningar. Oklart när bilarna klarar av att ta emot det. Med framtida 60 kWh batteri och 150 kW-laddare så blir tankningen något av ett icke-problem då en 20 minuters kissepaus/bensträckare ändå är att rekommendera på en långresa. För Tesla-ägare är framtiden redan här, förstås, med stora batterier och snabbladdning upp till 130 kW.

Inget direkt nytt har framkommit när det gäller nya modeller. De mest omtalade är fortfarande Chevrolet Bolt och Tesla Model 3, båda med batterier på ca 60 kWh och med priser i nivå med dagens 30 kWh Nissan Leaf. Dock kommer Bolten att lanseras redan i slutet av detta år, medan Tesla Model 3 kommer i slutet på nästa år. Bolten kommer alltså ha ett försprång på ett år. Det sägs att även Leafen kommer i en omdesignad version med längre räckvidd i slutet på nästa år, vilket jag antar är nödvändigt i den hårdnande konkurrensen. Konceptbil från Nissan:

nissan_ids_concept

”Elbilsmarknaden krymper”

En artikel (som verkar vara ett beställningsjobb från biodrivmedelsindustrin) i DN påpekar att elbilarna just nu minskar sina försäljningsvolymer i Sverige. Och mycket riktigt, enligt SCB så har elbilsförsäljningen minskat från 1728 bilar under januari-juli 2015 till 1508 bilar under samma period i år. Faktum är dock att början av året fram till april gick bättre, och proppen gick sen ur under maj-juli. Jag tror att det beror på två saker: Dels hade Nissan en paus i sitt privatleasingprogram under våren och sommaren. Dels har många ersatt konkret elbilsköpande med att betala 10,000 kr för att förboka en Tesla Model 3.

Det finns en samplingsbaserad uppskattning på antalet Model 3-reservationer per land och Sverige ligger där på hela 8652 stycken. Även om det är en överskattning så är inte en minskning på 220 bilar särskilt mycket i relation.

Batteriförbättringar

Jag har sett så många artiklar om tekniska/vetenskapliga genombrott på batterifronten att jag börjar bli rätt cynisk. Men här är en teknik som lovar i närheten av en fördubbling av kapaciteten och det är inte bara en labb-pryl, utan det finns prototyper, en (ganska konventionell) produktionslina under uppbyggnad och leveranser om ett halvår för konsumentelektronik. Det verkar lovande.

Slutsatser

Det här blev ganska spretigt, men elbilarna fortsätter att etablera sig och framtiden ser ljus ut. Redan nu är det en överlägsen körupplevelse i mina ögon och om ett par år så finns det hyggligt överkomliga modeller där räckviddsbegränsningarna är väsentligen bortbyggda. Sen kommer det ta ytterligare ett antal år att få upp volymerna, komma in på budgetmarknaden, att få riktig fart på laddinfrastrukturen mm, men redan år 2025 är det nog inte så många som är intresserade av bensinbilar längre. Kanske är förbrukningen av flytande drivmedel i personbilsflottan i Sverige halverad till år 2030? Visst, det kan verka extremt optimistiskt, men jag tror att det kommer gå rätt fort i början på 2020-talet.

  •  
  •  
  •  
  •  

Energi vs el

Det är ganska vanligt i debatten att se energi och el jämföras på ett tokigt sätt och tyvärr är det ganska omständligt att förklara hur det istället bör göras. Därav denna bloggpostning (alla grunddata enligt BP Statistical Review of World Energy 2016):

Grafen nedan visar Sveriges primärenergiproduktion per energislag, totalt 53 Mtoe (miljoner ton olje-ekvivalenter), plottat direkt från data i fliken ”Primary Energy – Cons by fuel” i BPs excelark.

primary-energy-2015

Som synes är kärnkraft + vattenkraft över 50% tillsammans, utan att räkna in vindkraft mm. Elproduktionen upptar alltså mer än hälften av energiproduktionen i Sverige. Detta är en bra och rättvisande jämförelse!

Nu till det som gör det förvirrat: Enligt samma källa producerar Sverige 170 TWh el, men om vi konverterar svensk totalenergi på 53 Mtoe till TWh så blir det 616 TWh. Det ger vid handen att elen i Sverige bara utgör 170/616 = 28% av totalenergin. Nyss sade vi att det var över 50%. Hur kan det bli så?

Det finns egentligen två skäl. Den första är att i primärenergigrafen ovan räknas kärnkraftens förluster in. Verkningsgraden är bara cirka en tredjedel. Det kan tyckas knäppt att räkna in förluster, men det är tvärtom fullt logiskt. När vi pratar energiproduktion så ska all produktion räknas in. Kolkraftverk och gaskraftverk har liknande förluster. Olja, som främst används i motorer, har liknande eller sämre verkningsgrader i omvandlingen från termiskt energiinnehåll till mekaniskt arbete. Det enkla och logiska är därför att räkna all energi.

Det andra skälet är att om icke-termiska energikällor som vattenkraft, vindkraft och solceller jämfördes rakt av med termiska energikällor så skulle exempelvis svensk vattenkraft se mycket mindre ut än svensk kärnkraft, trots att vattenkraften producerar mer energi åt användarna. Därför har man (de flesta) bestämt sig för att räkna upp sådana energikällors produktion vid primärenergijämförelser. BP skriver det som: ”Converted on the basis of thermal equivalence assuming 38% conversion efficiency in a modern thermal power station.” Man dividerar alltså sådana energikällors produktion med 0.38 för att få fram en jämförbar primärenergimängd.  Detta kallas även för att ”justera med avseende på energikvalitet”.

Alltså, även om elens energiinnehåll är ca en fjärdedel av totalenergins i Sverige, så används mer än hälften av primärenergin inom elproduktionen. Det förra ligger i kategorin värdelöst vetande, medan det senare är något som ger förståelse!

I världen som helhet går cirka 41% av energin till el och man kan se tydligt att mer utvecklade länder tenderar att låta en större andel av energin gå till el. Elandelen ökar dessutom stadigt – år 1990 gick bara ca 33% av världens energi till elproduktion.

  •  
  •  
  •  
  •  

Sabotage, avvänjning eller mobilisering?

Fredagens nyhetsflöde bjöd på tre axplock av vad vänstern kan tänka sig göra åt klimathotet. Tillsammans ger de en bild av total förvirring, naivitet och handfallenhet.

Sabotagespåret

Först ut är Supermiljöbloggen, som publicerar en debattartikel av paret Vinthagen. Herr Vinthagen har den intressantaste titeln av de två, nämligen ”professor i motståndsforskning”. Och nej, det handlar alltså inte om ellära och Ohms lag. Såhär går argumentationen:

vi menar att den globala nyliberala marknadsfundamentalismen gått in i ett nytt stadie av naken girighet, och att de folkvalda politikerna allt mer har flyttat sin lojalitet till den ekonomiska makten. […] Frågan för klimatrörelsen är därför hur de politiska kampstrategierna bör utformas i en samhällskontext där demokratins räckvidd hastigt krymper och den ekonomiska makten över vår planets framtid förstärks. För oss framstår svaret tydligt: vi måste trappa upp. […] När pensionärer och ungdomar, professorer och arbetare, studenter och föräldrar, tillsammans med andra samhällsgrupper konkret nedmonterar klimatförstörande fabriker och anläggningar, blir aktionerna svåra att karakterisera som ”extrema”. […] Ende Geländes kampanj i Tyskland i maj 2016 har pekat ut en hoppfull riktning för hela klimatrörelsen. 3 500 aktivister från många olika länder gjorde civil olydnad och stängde en av Europas största kolgruvor i två dagar genom att ockupera gruvan och järnvägsspåret. […] Om aktivisterna nästa gång tar steget och utför en nedmontering av infrastrukturen för kolgruvan skulle deras materiella påverkan vara kraftfullare. Järnvägsspåren, elledningar och telefonledningar till kolfabriken är några av möjligheterna.

Riktigt klassiskt vänstertänkande och revolutionsromantik, detta! Han själv (professorer) leder arbetare, studenter och föräldrar i ett folkligt uppror mot de onda marknadskrafterna och bankar konkret sönder den onda tekniken. På så vis kommer vi inom några decennier demontera kolkraften och naturgasen i Kina, Indien, Ryssland, USA och Japan! Behöver jag säga ”nejdetkanviinte”?

Avvänjningspåret

Den andra debattartikeln är skriven av Michael T. Klare, professor i fred- och världssäkerhetsstudier vid högskolan i Hampshire. Rubriken är Hooked! Our Addiction to Fossil Fuels Must Be Fought in the Way We Tackled Smoking and Drugs. Den pekar iochförsig föredömligt på att förnybartspåret, som det ser ut idag och enligt gängse prognoser, inte duger. Men problembilden i relation till förnybart målas upp såhär:

Today, remarkably enough, wind and solar are already competitive with fossil fuels for many uses and in many markets. If that wasn’t predicted, however, neither was this: despite such advances, the allure of fossil fuels hasn’t dissipated. Individuals, governments, whole societies continue to opt for such fuels even when they gain no significant economic advantage from that choice and risk causing severe planetary harm. Clearly, something irrational is at play. Think of it as the fossil-fuel equivalent of an addictive inclination writ large.

Föga förtroendeingivande med ett så grönskimrande filter. Som trogna läsare av den här bloggen vet, så är förnybart generellt dyrare och framförallt mindre skalbart.

Han fortsätter:

We all know that smoking tobacco, snorting cocaine, or consuming too much alcohol is bad for us, but many of us persist in doing so anyway, finding the resulting thrill, the relief, or the dulling of the pain of everyday life simply too great to resist.  In the same way, much of the world now seems to find it easier to fill up the car with the usual tankful of gasoline or flip the switch and receive electricity from coal or natural gas than to begin to shake our addiction to fossil fuels.

Typisk västerländsk grönvänster – man vet inget annat än det egna välståndet, förstår inte var det kommer ifrån men känner viss avsmak. Fastän man vet att CO2-utsläppen är störst i Kina som ännu har hundratals miljoner riktigt fattiga, och att kolet troligen ökar mest i Indien framöver, så pratar man om energi som vore det en skadlig och onödig drog, snarare än som en nyckelfaktor i samhällsutvecklingen.

Åtgärder som föreslås:

Success in any global drive to avert climate catastrophe will involve tackling addictive behavior at its roots and promoting lasting changes in lifestyle.  To do that, it will be necessary to learn from the anti-drug and anti-tobacco communities about best practices

Detta följs konkret upp i artikeln med förslag på bilfria stadskärnor, bensinpumpar med varningstexter som ”Notice: consumption of this product increases your exposure to asthma, heat waves, sea level rise, and other threats to public health.”. Dessutom ska USAs fossilbolag inte få ge kampanjpengar i presidentvalen och ExxonMobil mfl ska stämmas för att ha undertryckt information om koppling mellan fossiler och klimatet.

Känns det här som kraftfulla och välinformerade förslag som kommer ändra världens konsumtionsmönster och vänja oss av från vårt ”beroende”?

Mobiliseringsspåret

Demokraternas plattform i presidentvalet har publicerats med uppskruvad retorik, talandes om en mobilisering som inte setts sedan andra världskriget:

We believe the United States must lead in forging a robust global solution to the climate crisis. We are committed to a national mobilization, and to leading a global effort to mobilize nations to address this threat on a scale not seen since World War II. In the first 100 days of the next administration, the President will convene a summit of the world’s best engineers, climate scientists, policy experts, activists, and indigenous communities to chart a course to solve the climate crisis.

Man ska alltså ta några framstående ingenjörer, klimatvetare, policyexperter, Greenpeace och en eskimå och låta dem dra upp en roadmap? Ok. Det är nästan så jag vill brista ut i någon form av Trumpsk retorik här: ”They’ve been in power for eight years and still don’t know what the hell they are doing! They’ve done a terrible job. Pathetic!”

När jag söker efter ordet ”nuclear” i plattformen så får jag bara upp det i kontexten kärnvapen. Däremot ”renewable” ger ett antal träffar, bland annat:

We are committed to getting 50 percent of our electricity from clean energy sources within a decade, with half a billion solar panels installed within four years and enough renewable energy to power every home in the country. […] These efforts will create millions of new jobs and save families and businesses money on their monthly energy bills.

Så kallad vänsterekonomi – förnybart kan både ge fler jobb (dvs kosta mer) och samtidigt spara pengar. För mig är det uppenbart att Hillarys ”clean power plan” kommer ge ett sorts tyskt scenario: Landets kärnkraft kommer successivt ersättas av förnybart. Efterfrågan på fossiler kommer däremot att kvarstå och permanentas då de krävs för att leverera el när sol och vind inte gör det.

Nej till det mesta-spåret

Som bonus ger jag er ett facebookinlägg av Greenpeace Sverige som delats 387 gånger och har 1100 reaktioner:

gp-damm

Kommentarerna på FB-inlägget inkluderar en hel del gnäll på människans girighet. Givetvis från svenskar som får över 800 watt per capita i genomsnitt från vattenkraft (och ungefär lika mycket till från andra källor), riktat mot ett land vars innevånare totalt konsumerar cirka 300 watt el per capita. En annan av kommentarerna, till synes utan ironi, är kort och gott: ”När det finns solenergi”. Lite Marie Antoinetteskt, om du frågar mig, och helt utan tanke på vad som ska balansera all den här solen och vinden och säkerställa att vi har el när vi behöver den.

Slutsats

Det kan inte bli tydligare: förvirringen och desperationen är total; vänstern har helt enkelt ingen aning om vad man ska göra eller varför det är som det är. I ena andetaget svär man på att sol och vind är billigast och kommer lösa biffen, och i nästa andetag slår man alla vansinnesslag i luften som man kan mot fossilerna medan man förbannar omgivningens girighet.

Man skulle förstås försynt kunna påpeka att det finns en uppenbar och välbeprövad lösning, eftersom kärnkraften i mitten på 80-talet tog ca 2% marknadsandel per år utan någon större ansträngning eller hot riktat mot oss. Men vilka har civilkurage nog att gå i bräschen för en återgång till rationalitet?

  •  
  •  
  •  
  •  

Proof by EPR

Förr mötte vi ofta argumentet: ”Kärnkraft är dyrt, se bara på finska Olkiluoto 3.” Numera ser jag lika ofta kostnadsjämförelser mellan någon förnybar teknologi och det brittiska kontraktspriset på £92.50/MWh för Hinkley Point C. Detta bör inte accepteras!

Cherry-picking

De nämnda reaktorerna, Olkiluoto 3, Hinkley Point C, samt Flamanville, är alla av den franska modellen EPR-1600. Det är världens största reaktormodell och de fyra första byggena (två i Kina) har tyvärr visat att den är relativt svår att bygga och EDF, företaget bakom modellen, håller därför på att omarbeta den.

Eftersom det har byggts i storleksordningen 600 kommersiella reaktorer i världen, varav ca tre fjärdedelar ännu är i drift, så är det uppenbar cherrypicking att välja ut en fransk tämligen misslyckad monstermodell som ett bevis på att kärnkraft i allmänhet är dyrt. Tyvärr är det ändå så vanligt att jag har börjat kalla fenomenet för ”proof by EPR”. Det är helt enkelt oseriöst att hävda att Olkiluoto 3/Flamanville eller Hinkley Point C bevisar något om ”kärnkraften”. En EPR är en EPR. Den modellens kostnader är inte representativ för världens kärnkraft.

Äpplen och päron

Den brittiska regeringen har kommit överens med EDF om ett kontraktspris för elen från Hinkley Point C på £92.50/MWh i 35 år, att räknas upp med inflationen. Det är alltså cirka 1 kr/kWh. Det är alltför vanligt att detta jämförs med Levelized Cost of Energy (LCOE) för någon förnybar kraftkälla i något annat land. Detta är att jämföra äpplen och päron på flera sätt. (Samma gäller att jämföra med kontraktspriser i något annat land – ofta skiljer sig villkoren åt kraftigt, exempelvis kan staten ta enorma kostnader för nätanslutning av offshore-vind).

LCOE är ett break-even-pris räknat över ett verks hela livslängd. Det brittiska kontraktspriset avviker på ett antal avgörande sätt.

  1. LCOE inkluderar oftast inte inkluderar nätanslutning och nätförstärkningar, vilket brittiska producenter måste betala i sin helhet. Jag har tidigare visat att svenska vindkraftsproducenter betalar en mycket liten del av de kostnader de åsamkar nätet, och att deras externa kostnader för elnätet egentligen borde ge ett påslag på 25% på vindkostnaden. Det är också en orsak till att även andra kontraktspriser i Storbritannien är höga: vid tiden för Hinkley C-överenskommelsen ca £95/MWh för landbaserad vind, £120/MWh för solceller och £155/MWh för offshore-vind, alla högre än priset för Hinkley C.
  2. LCOE är ett teoretiskt break-even-pris, medan kontraktspriset inkluderar vinster och dessa vinster beräknas kunna bli enorma, vilket tillochmed har varit föremål för kontroverser och anklagelser om otillåtet statligt stöd till enskilda företag. En bedömare säger:
    ”The contract is structured so that EDF can recover the full value of its investment over the 35 years, even though the power station is likely to have an asset life of 60 years. We calculate that EDF and its partners should be able to extract £65 billion to £80 billion in cash dividends in addition to paying off all of the debt taken on to fund construction.”
    Om jag matar in EDFs uppskattade byggkostnad, £18 miljarder för två reaktorer (uppskattad kostnad 2015), i mitt kalkylark för LCOE, så får jag ut ca 60 öre/kWh vid 5% ränta.
  3.  Kontraktspriset är som sagt över 35 år, inte över hela livstiden. Dessutom finns det en vinstdelningsklausul som säger att brittiska staten ska få 60% av all vinst överstigande 13.5% i projektet. Dvs britterna kan få tillbaka en del av kontraktspriset.

Alla dessa tre punkter borde göra det fullständigt klart att kärnkraft INTE kostar ca 1 kr/kWh bara för att britternas kontraktspris är så högt. Kontraktspriset är inte jämförbar med kostnader, utan bara med andra brittiska kontraktspriser.

Äpplen och äpplen

Finland ska bygga en sjätte reaktor vid Hanhikivi och räknar med att kostnaden inte ska överstiga €50/MWh (47 öre/kWh), inklusive allt. Det är en siffra som är rimlig att använda vid kostnadsjämförelser. Om man tittar på UAEs bygge av fyra sydkoreanska reaktorer så är kostnadsbilden likartad.

Det finns en spridd uppfattning om att kärnkraft blir dyrare och dyrare, men forskning har visat att så inte är fallet. Byråkrati kan lyfta kostnaden godtyckligt högt, men med strömlinjeformad byråkrati och intakta leverantörskedjor kan kostnaderna hållas mycket låga:

nuclear-costs

 

Britternas seriositet

Där tyskarna förhalar kolkraftens utfasning och fortsätter lägga ner reaktorer utan någon trovärdig plan, tar britterna tjuren vid hornen. Storbritannien har ett försörjningsproblem men vill inte återuppta kolgruvor och har sinande naturgasreserver och åldrande kärnkraftverk. De drar de korrekta slutsatserna av detta och satsar återigen på kärnkraft. Inklusive de två reaktorerna i Hinkley Point C har man förslag på 13 reaktorer om totalt ca 18 GW ny kapacitet på fyra olika reaktortyper. Det är dubbelt så mycket som idag och motsvarar ca 40% av landets elproduktion. Plus planer på några SMR-er (Small Modular Reactors).

Hinkley Point C är dyrt för att vara ett reaktorprojekt men fransoserna var tidiga i licensieringen för den brittiska marknaden samtidigt som britterna vill komma igång och är uppenbarligen beredda att betala för det. Tyskland har plöjt ner tusentals miljarder i att få igång leverantörskedjor och kostnadsreduktioner inom vind och solceller. Det är ett märkligt hyckleri att gnälla på att UK vill lägga kanske en tiondel på att få igång motsvarande inom en reaktorindustri som är långt viktigare och en mer komplett lösning.

Även finnarna bör ha en eloge för att kicka igång bygget av en sjätte reaktor fast det gått troll i femman. Men de är uppenbarligen kloka nog att inte falla för ”proof by EPR”!

Sammanfattning

Att jämföra Hinkley Point Cs kontraktpris med andra kostnader är i stort sett alltid cherry-picking och att blanda äpplen och päron. Man bör aldrig acceptera påståenden om att ny kärnkraft kostar en krona per kWh, utan kostnaden är runt hälften för västerländska förhållanden och kan pressas neråt från den nivån med strömlinjeformad byråkrati och serieproduktion. Britterna är seriösa och klimatvänliga som siktar på att faktiskt lösa problemen istället för att bränna kol med lite förnybart som alibi.

  •  
  •  
  •  
  •  

100% förnybart 2020

Signaturen Foliehatt önskade att jag skulle kommentera denna DN-debatt-artikel som handlar om hur man kan ordna ett 100% förnybart elsystem till 2020. Tyvärr är jag lite sen på bollen pga semesterresa, men jag kör ändå.

Artikeln är författad av ett par personer ur det grönakademiska komplexet (från Högskolan i Halmstad) tillsammans med ett par lobbyister från förnybartindustrin. Som underlag till artikeln har de sin egen ”vetenskapliga” rapport utgiven av just högskolan i Halmstad, men beställd av ”Nätverket 100% förnybart”, Greenpeace, WWF och SNF efter deras missnöje med energiöverenskommelsen. Denna rapport har ungefär den kvalitet man kan förvänta sig med tanke på förutsättningarna, inkluderande att det knappt gått en månad sen överenskommelsen. Jag tänkte belysa bristerna, men givetvis har även andra reagerat:

Befintlig kritik

Till att börja med kan man notera att tre repliker har inkommit till DN Debatt. Magnus Olofsson vid Svenska Energiinstitutet konstaterar att artikeln och den underliggande rapporten har svagheter i det att den inte analyserar förutsättningarna i stamnätet för att hantera kraften och att stamnätet tar längre tid att uppgradera än att bygga vindkraft. Dessutom att man inte beaktar att nordisk vattenkraft har efterfrågan även i övriga Europa, samt att rapporten räknar på ett ”normalår” för vind och vatten.

Lars Wiegert från Miljövänner för kärnkraft påpekar att rapporten inte tar minsta hänsyn till effektbalans och om energin kan levereras när den behövs, samt att biomassans miljöproblem negligeras.

Sivert Göthlin, tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och det svenska stamnätet, påpekar att solceller är uruselt för svenska förhållanden och att inte heller vindkraft ger något påtagligt bidrag till effektbalansen.

Mina egna reflektioner kommer här:

Vanlig grön mytbildning

Artikelns rubrik och ingress talar om solceller som nyckeln, men brödtexten har mycket låga siffror för solceller medan vindkraften får stå för merparten av ökningen. Även om rapporten ägnar oproportionerligt mycket kraft åt solen kanske vi får skylla detta på uselt jobb på DN-redaktionen.

Artikeln instämmer sedan i vanlig grön mytbildning genom att slå fast att:

Kostnaden för elproduktion från nya anläggningar för sol- och vindkraft är eller kommer snart att vara den billigaste nya energin. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till de så kallade externa kostnaderna för klimatpåverkan och miljö som andra energislag ger.

Varför man jämför ny energi är oklart, när man i föreslår snabb-avveckling av gammal, avskriven energiproduktion. Hursomhelst, den underliggande rapporten har mer detaljer om kostnader som i sin tur bygger på en konsultrapport kallad Ecofys 2014 (som två gånger av tio benämns ”Ekofys” i den ganska måttligt korrekturlästa rapporten från Halmstad). Jag tar kritiken mot Ecofys i ett senare inlägg, så att inte detta inlägg blir för långt, men som spoiler kan jag nämna att den i sin tur hänvisar till Greenpeace, och att dess beräkningsgrunder givetvis är tillrättalagda för att straffa ut kärnkraft. Artikeln fortsätter:

Genom fortsatt energieffektivisering, utbyggnad av elproduktion från vind och sol kan Sverige nå miljömål och samtidigt skapa tusentals nya arbeten i grön sektor.

Vilka miljömål kan man nå genom att destruera befintlig kärnkraft som inte har något signifikant miljöfootprint samtidigt som man bygger tusentals vindkraftverk, solcellsanläggningar och ökar biokraften? Det är givetvis en miljöförsämring, inte en förbättring. Vidare, när man tar nordisk vattenkraft i anspråk för att balansera egen vind, så är denna vattenkraft givetvis sämre rustad att hjälpa till i balanseringen av dansk, brittisk och tysk vind. Denna omgivning måste då ordna mer naturgas eller begränsa sin egen vindutbyggnad ytterligare.

Och det här med att ”skapa jobb” visar förstås på brist på nationalekonomisk bildning.

Extrem feldensitet

Smaka på detta stycke:

En kostnadseffektiv omställning till ett hållbart elsystem ger god leveranssäkerhet, minskar klimatpåverkan och ger oss möjlighet att exportera elenergi med låg klimatpåverkan till andra länder. Ett 100 procent förnybart elsystem säkrar industrins konkurrenskraft och skapar goda förutsättningar för ekonomisk utveckling i hela landet.

Det är nu man verkligen börjar fundera över begåvningsreserven i Halmstad. Finn fem fel? Nej, det blev sju!

  1. Att lägga ner reaktorer i förtid är inte kostnadseffektivt.
  2. Vi har redan ett hållbart elsystem, så vi kan inte ställa om till det.
  3. Att förlita sig på vindkraft kan självklart bara försämra leveranssäkerheten.
  4. Det ökar klimatpåverkan att gå över från kärnkraft till vind, biomassa och sol.
  5. Deras eget scenario för 2020 ger 100% konsumtionstäckning för ett normalår, vilket innebär att de föreslår att Sveriges avsevärda fossilfria el-export avvecklas.
  6. Industrin lär inte bli särskilt förtjust över avvecklat överskott, försämrad leveranssäkerhet och vilt fluktuerande priser.
  7. Att blåsa upp en enorm förnybart-bubbla på kort tid kommer självklart att dränera landet på ekonomisk utveckling under utbyggnaden och komma surt efter.

Kostnadseffektiviteten

Apropå punkt ett och sju ovan, så är en brist i artikeln att man bara får veta att det blir billigare och bättre, men ordet ”miljarder” saknas genomgående. Man pratar alltså om att på fyra år införa 25 TWh landbaserad vind, 3 TWh havsbaserad, 4 TWh solceller. Det motsvarar cirka 10 GW landvind, 1 GW havsvind och 5 GW solceller till en totalkostnad på en bit över 200 miljarder. Då har vi inte räknat med att biomassan skulle stå för ytterligare 5 TWh och effektiviseringar ytterligare 5 TWh. Till det kommer nätförstärkningar – baserat på tidigare utveckling säkert 50 miljarder. Samt kostnader för backup, försämrat arbitrage i utrikeshandeln med el, och även att man frånhänder sig årliga intäkter från nettoexporten. Och här har vi heller inte räknat med några kostnadsdrivande överhettningseffekter av att man försöker få personal och resurser till så stor utbyggnad blott fyra år. Ej heller konsekvenser när tung basindustri flyttar härifrån.

Notera att inga besparingar införs utan detta är rena nettokostnader. Det är nämligen inte billigare att driva dessa förnybara energislag än att driva kärnkraftverk. De kostnader jag nämnt blir inte heller mindre av att sprida ut det på fler år, förutom att överhettningseffekterna kan mildras.

Industrins konkurrenskraft

Angående punkt sex: Man kan notera att den underliggande rapporten har som första policyförslag:

En elmarknad i balans, med ett pris som speglar kostnaden för ny produktion. […] Den förnybara energin har byggts ut utan att den produktion som ska ersättas tagits ur drift. Perspektivet i denna rapport är att kärnkraften och kvarvarande fossilkraft ska avvecklas. Det måste finnas en plan för att detta görs parallellt med utbyggnaden av förnybar energi.

Hur säkras industrins konkurrenskraft av kraftigt höjda elpriser, månntro?

Logik?

Resten av artikeln går i samma stil, men jag var bara tvungen att nämna det som presenteras med extra eftertryck nära slutet:

Vi ser framför allt tre fördelar med ett 100 procent förnybart elsystem:

  1. Det är det mest kostnadseffektiva sättet att trygga framtidens elförsörjning samt uppnå miljö- och klimatmål.
  2. Vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar att klara effektbalansen med en hög andel förnybar energi.
  3. En omställning till ett förnybart elsystem tryggar framtiden för den elintensiva industrin och skapar dessutom fler arbetstillfällen i  hela landet.

Jag har bemött punkt ett och tre, men betrakta punkt två. En fördel med ett 100% förnybart elsystem är alltså att vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar? Ja, vad ska man säga… Det som tänks i Halmstad kanske borde stanna i Halmstad?

  •  
  •  
  •  
  •  

Helgläsning v27

Ingen har väl missat att miljöpartiet säljer Vattenfalls tyska brunkol, och att de gröna gräsrötterna nu genomgår en total härdsmälta och bedyrar sin trohet till Jonas Sjöstedt? Jag tänkte därför inte orda så mycket mer om det, utan plockar fram några andra intressanta saker att läsa. Kolla gärna in bloggen då och då trots att det är semester.

Greenpeaces brott mot mänskligheten

Etthundratio nobelpristagare går till hård attack mot Greenpeace för dess GMO-motstånd i ett öppet brev. Ett mycket gott initiativ, även om Greenpeaces kärnkraftsmotstånd givetvis är långt dödligare. Avslutningen på brevet:
WE CALL UPON GOVERNMENTS OF THE WORLD to reject Greenpeace’s campaign against Golden Rice specifically, and crops and foods improved through biotechnology in general; and to do everything in their power to oppose Greenpeace’s actions and accelerate the access of farmers to all the tools of modern biology, especially seeds improved through biotechnology. Opposition based on emotion and dogma contradicted by data must be stopped. How many poor people in the world must die before we consider this a ”crime against humanity”?

OBS: Samtidigt visar forskningen att de som är starka motståndare mot GMO motiveras av en dragning mot avsky/äckel i allmänhet. ”This research suggests that many opponents are evidence insensitive and will not be influenced by arguments about risks and benefits.” Samma verkar gälla kärnkraften.

Svante – regeringens man

Svante Axelsson, naturskyddsföreningens generalsekreterare, blir regeringens nya nationella samordnare för initiativet fossilfritt Sverige, från i höst till och med 2018. Därmed får Svante måhända sin belöning för att han i god tid förberedde de gröna på kärnkraftskapitulationen och sen gav den översvallande beröm. Antar att han lägger aktionsforskningen på is?

Det är skillnad på grön kraft och annan kraft

Siemens och Vestas har skapat ett 90-tal svåra kroniska arbetsmiljöskador vardera i sin tillverkning av vindkraftverk. Tänk er om en tiondel av detta hade hänt på ett kärnkraftverk – vilket liv det blivit!

Brexit och kärnkraften

De bedömningar jag sett hittills har varit lugnande. Kanske kan tillochmed Storbritannien accelerera sina kärnkraftsplaner iochmed Brexit. Andrea Leadsom, energiministern som leder Storbritanniens kärnkraftsrenässans, har uttalat sig tydligt: ”energy security is non-negotiable, and is our top priority”. (Andrea är för övrigt en av två kvarvarande kandidater till premiärministerposten efter Cameron.)  Och givetvis faller Österrikes ondsinta juridiska utmaning mot Hinkley Point C. Men kanske blir EU mindre kärnkraftsvänligt istället? Man siktar hursomhelst på 16 GW ny kärnkraft före 2030.

Kolkraftens hälsoeffekter

Anders Hellberg på Supermiljöbloggen återrapporterar några gröna organisationers rapport om att kolkraften orsakar tiotusentals dödsfall i Europa och hundratals miljarder kronor i hälsokostnader. Med den typen av källor kan man alltid ifrågasätta riktigheten, men visst vore det intressant om Hellberg gick ett steg extra och räknade ut hur många liv det kostar att stänga en kärnreaktor. Men jag kan göra det åt honom: 22900 dödsfall på ca 870 TWh och cirka 8 TWh/reaktor, det blir ca 200 personer per reaktor och år, om reaktorn är medelstor. Och det ligger ungefär i linje med andra uppskattningar jag sett från seriösa källor. Tyskland har stängt ca 80 TWh kärnkraft och kommer stänga cirka 90 TWh till, så nedstängningen hittills kostar ca 2000 liv per år och när den är fullbordad blir det cirka 4000 liv per år. Och nu har vi gått varvet runt och återkommer till Greenpeaces brott mot mänskligheten och dess immunitet mot fakta.

  •  
  •  
  •  
  •