Nazism eller yttrandefrihet?

Det har exploderat en debatt där många debattörer tycks mena att vi har att välja på ett nazistiskt maktövertagande eller en demontering av våra demokratiska friheter. Det senare föredras och man ropar på hårdare tag från polisen, på förbud mot nazistisk organisering, på inskränkt yttrandefrihet och på förbud mot rasistiska demonstrationer. Låt oss försöka resonera oss fram till vilka djupare bevekelsegrunder de kan ha som ställer upp denna uppenbart falska dikotomi.

Det hela här triggades igång av att ett 50-tal medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) demonstrerade i Göteborg för någon vecka sen, som ett genrep för en lite större och mer internationell demonstration nu på söndag. De flesta av debattartiklarna som florerat har sedan byggt på den normala förtryckare-förtryckt-dimensionen där artiklarnas skribenter gör sig till tolk för de som upplevt nazismens fasor. Den länkade artikeln avslutas: ”Det värsta är att din granne, din partner eller din arbetskamrat tycker att det är okej. Det är så här det börjar.” 

Frågan om yttrandefrihet reduceras alltså till frågan om det är ”okej” med nazism. Det är så ytligt och dumt att skulle kunna tolkas som att skribenten står, kanske inte på dagisnivå, men iallafall på högstadienivå. Artikeln framstår dock som lite slugare om man noterar det implicita hetsandet att skämma folk i sin närhet för att tycka att nazism är ”okej” om de vågar stå upp för universellt applicerade demokratiska rättigheter.

Nu måste vi fråga oss: Är det rimligt att dessa tyckonomer, väsentligen samma personer som till vardags möter stora islamistiska terrordåd med handhjärtan och bedyranden om att vårt öppna samhälle inte ska rubbas, tycker att det faktum att nazisterna kan mobilisera 50 pers utklädda till kypare innebär ett allvarligt systemhot som motiverar just ett sånt rubbande? Nej, självklart inte, det faller på sin egen orimlighet. Men de påstår det. Varför?

Jag ser det som en sorts parallell till hur USA har intervenerat i olika länder på sistone och gett stöd till lokala krafter, och dessa lokala krafter kunnat använda USAs flygbombningar till att bli av med gamla fiender genom att peka ut deras hus som terroristlyor. Delar av vänstern vill helt enkelt att samhället ska ”flygbomba” fienderna istället för att man ska behöva skicka AFA på dem. Det handlar inte om att hantera ett storskaligt hot, och det handlar verkligen inte om att hantera det statliga våldsmonopolet långsiktigt ansvarsfullt. Det handlar bara om att ta tillvara på tillfället att tvåla till de man hatar! (Att även Annie Lööf har gått ut och sagt att statsmakten bör ställa upp och flygbomba är principlöst och skamligt i min värld.)

WW2 är nu 70 år sen och vi har haft såväl en liten klick nazister och en hygglig demonstrations- och yttrandefrihet sen dess. Så varför uppenbarar sig tillfället och viljan att inskränka just nu? Jo, sossarna och vänsterpartiet har tidigare varit lite oroliga för att förbud mot demonstrationer, symboler, totalitär organisering mm ska sätta strålkastarljuset på den egna ytterkanten och därmed även till viss del återspegla på dem själva och den egna ideologiska grogrunden. Den oron är idag inte längre lika aktuell, eftersom identitetspolitiken nu växt sig så stark att lagarna kan skräddarsys mot motståndarna, snarare än att skrivas generellt med risk för att den egna sidans ytterkant får en släng av sleven. Den som påpekar att kommunismen är långt farligare och bör innefattas i varje restriktion som riktas mot antidemokratiska krafter kan lättvindligt avfärdas med en anklagelse om ”whataboutism” och diverse misstänkliggöranden gällande smygrasism.

När vi ger staten rätt att definiera grupper och tankar som misshagliga och förbjuda deras uttryck så öppnar vi dörren för en utveckling som kan styra oss in i demokratiska dödsspiraler som de vi nu ser i Turkiet och Venezuela. Femtio nassar är inte ett tillräckligt skäl att öppna den dörren!

För säkerhets skull: Nej, det är förstås inte ”okej” att vara nazist, men det ska inte vara olagligt att vara ond eller att vifta med symboler. Reella hot och tydlig uppvigling, visst, de ska vara straffbara, men inte åsikter och demonstrationer. Yttrandefrihet och andra demokratiska friheter är meningslösa om de bara utsträcks till de som har åsikter som makten tycker är ”okej”.

 

  •  
  •  
  •  
  •  

Nyhetssvep v27

Glad sommar på er. Några få axplock och kommentarer:

Sydkorea ur askan i elden

Kärnkraftsbranschen berättar sakligt om hur Sydkoreas nya socialistiska president skissar på utfasning av landets kärnkraft. Sydkoreas förra president fick avgå pga korruptionsskandal. Nu fick man istället en som tycks köpt av naturgasintressena. Extra sorgligt eftersom Sydkoreas kärnkraftsprogram varit så framgångsrikt i att hålla låga kostnader och även som exportprodukt till Förenade Arabemiraten. Dessutom vill han återuppta den misslyckade eftergiftspolitiken gentemot Nordkorea. Katastrof på många plan.

En ny stjärna?

Många av er har säkert sett honom på Youtube redan: Jordan Peterson. En psykologiprofessor från Kanada som är en veritabel guldgruva av insikter om allt mellan himmel och jord, men inte minst kring postmodernism, feminism, IQ, Social Justice Warriors mm. Hans popularitet exploderade efter att han invänt mot Kanadas nya lag om obligatorisk användning av fantasifulla könspronomen. Han snackar fritt med oerhörd skärpa och visdom, med djupa filosofiska och psykologiska insikter (inte med clowneri och provokationer som exempelvis Yiannopoulos). Jag rekommenderar att man söker på Peterson på Youtube och väljer videos med många visningar i första hand. Hans egen kanal tycker jag inte fungerar lika bra som portal.

10 små reaktorer

… och så var de bara åtta. Oskarshamn 1 har genererat sin sista el. Man var inne på 47:e året vilket är respektabelt, även om modernare reaktorer givetvis har betydligt längre tekniska livslängder. Sverige har historiskt funderat på att köra kol istället, och hade man gjort det så hade dessa 110 TWh el orsakat utsläpp av omkring 110 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar två år av Sveriges totala utsläpp. Tack, O1, för lång och trogen tjänst!

Jacobson debunkad igen

Ett allstar-team av forskare har skrivit en artikel som demonstrerar felaktigheterna i Mark Z Jacobsons kvasi-vetenskapliga och oerhört populära plan för 100% förnybart. Genomslaget i energidebatten har blivit ganska stort.

Låginkomsttagare i USA spenderar 40% på lyx

Intressant undersökning från Deutsche Bank. Politiska konsekvenser får ni fundera på själva.

Ryssland bygger kärnkraft i Indien

Det är en populär nyhet att solceller slår ut kolkraft i Indien, men det bör man inte lägga alltför mycket vikt vid. Solcellsflottan är pyttig i Indien (också), kolkonsumtionen ökar stadigt och är dubbelt så stor som för tio år sen. Inte heller är det särskilt stort, egentligen, att man börjat bygga en rysk reaktor i Indien i dagarna, eller att man tänkt börja bygga ett dussin ryska reaktorer i Indien innan 2020, eller att man dessutom ska bygga tio av inhemsk modell osv. Indien har en förkärlek för grandiosa planer men har sällan infriat dem.

Politiskt inkorrekt forskning motarbetad

Amir Sariaslan har forskat inom fältet beteendegenetik. Han har sett sig tvingad att sadla om, för hans rön om ärftlighet är såpass oaptitliga att han har svårt att bli publicerad.

  •  
  •  
  •  
  •  

Pionjärer och S-kurvan

De tre främsta pionjärländerna inom kärnkraft, vindkraft och solceller, har utvecklat sina procentandelar enligt följande diagram (data från BP Statistical Review of World Energy 2017):Med de främsta pionjärländerna menar jag de som nu har högst penetration (procentandel) av respektive kraftslag. Jag har här uteslutit Litauen, som har hög vindandel av den inhemska produktionen men nettoimporterar det mesta av sin kraft från Ryssland sen stängningen av Ignalina.

Det nya året i statistiken är ett förlorat år för pionjärländerna. Faktum är att de hamnar på likartad nivå som 2014 eller tidigare. Solpionjärerna har mycket tydligt planat ut på 6-8% sol-andel. Vindpionjärerna, med undantag av Danmark och Litauen, som är plutt-länder som utnyttjar stora grannars förmåga att absorbera variationerna, har fortsatt svårt att bryta ut från ca 20% penetration.

Med tanke på att många påstår att solceller och vindkraft nu är billigare än allt annat är det ganska anmärkningsvärt, men helt i linje med en av mina grundteser här på bloggen: att intermittent kraft har helt andra mättnadsnivåer än kärnkraft. Låt mig förklara:

S-kurvan

Teknik-spridning i samhället brukar följa en S-kurva, det man matematiskt modellerar med en logistisk funktion. Försök gärna urskilja S-kurvorna för respektive energislag i grafen ovan. Såhär såg det exempelvis ut för Frankrikes kärnkraft:

Stiliserat kan det se ut såhär, i en snodd graf som jag kryddat med ett par egna pilar:

Kurvan kan sägas ha tre faser, den exponentiella i början, den linjära i mitten och den logaritmiska mot slutet. Den linjära fasen i mitten har kurvans snabbaste ökning i absoluta tal och därför buntas den ofta ihop med den exponentiella fasen, vilket gör att man tappar precision: När man är i den linjära fasen och extrapolerar exponentiellt så hamnar man i väldigt felaktiga förutsägelser. Jag har argumenterat för att vindkraften lämnade den rent exponentiella kurvan ca år 2009, och att solcellerna är på väg att lämna den nu.

Den linjära delen delen kallas i grafen ovan för ”exponential growth with saturation”, och det är precis det som händer: Pionjärländer mättas (blir klara med sina S-kurvor) medan vissa eftersläpande länder fortfarande introducerar tekniken exponentiellt. Tiotusenkronorsfrågan är var vi ligger globalt på kurvan för vind respektive sol, och var deras mättnadsnivåer ligger! Det är därför jag varje år följer pionjärländernas utveckling här på bloggen – det säger nämligen en del om mättnadsnivåerna.

Mättnadsnivåer

I en del kretsar finns en övertygelse om att pionjärländernas långvariga oförmåga att fortsätta öka beror på kol- och kärnkraftslobbyns stora makt och att man politiskt, helt i onödan, stoppat den förnybara kraftens framväxt. I mina ögon är det ganska verklighetsfrånvänt, närmast konspirationsteoretiskt. Istället handlar det om kostnaderna och värdeminskningen som uppstår då en kraftkälla närmar sig en penetration i nivå med sin kapacitetsfaktor. Det verkar som att kraftkällor har svårt att nå sådana penetrationer, dvs 10-20% för solceller, 20-40% för vindkraft och 80-90% för kärnkraft.

(De som säger att kärnkraft har likartade problem med lagringsbehov och elnät som intermittent kraft har alltså rätt, kvalitativt, men är helt ute och cyklar kvantitativt.)

För att närma sig dessa mättnadsnivåer måste elnäten stärkas och lagringsresurser integreras (staten måste punga ut), försäljningspriset sjunker kraftigt under soliga/blåsiga timmar (så konsumenterna måste stå för mellanskillnaden i feed-in-tariffer mm) samtidigt som det helt enkelt uppstår överskott som kostar men måste kopplas bort.

Många stora länder har bättre solinstrålning än Europa. Vindkraftens kapacitetsfaktorer förbättras också på sina håll. Det innebär att jag förväntar mig att nya pionjärländer kommer passera de nuvarande, men det kommer vara en förbättring från kanske 7-8% hos solcellspionjärer till det dubbla, eller kanske något mer om man kör hårt med solföljande utrustning. Men totalt ser jag 40% sammanlagd sol och vind globalt som optimistiskt även på ganska lång sikt.

Slutsats

För cirka 30 år sen nådde Frankrike 70% el från kärnkraft och några år senare 80%. Andra länder som nått över 50% kärnkraft historiskt är Sverige, Belgien, Ungern, Sydkorea och Litauen. Det är en vältrampad stig som alla länder med politisk vilja kan vandra.

När västvärlden fortsätter undvika sådana storsatsningar på kärnkraft så lägger vi ytterligare decennier till tre redan förlorade. Om förståelse för solens och vindens begränsningar (mättnadsnivåer) hade varit mer utbredd hos demokratiska befolkningar, så hade större satsningar antagligen kunnat komma till stånd.

  •  
  •  
  •  
  •  

Primärenergi 2016

För några timmar sen släpptes BP-rapporten, en guldgruva för energi-intresserade statistikbitare. Som vanligt har jag gjort diverse grafer genom att kombinera dessa data på lite olika sätt. Först ut är denna bloggpostning som ger den stora och långa bilden kring global energiproduktion. Klicka på graferna för förstoring. Först total primärenergi:Den fortsätter gå upp, som synes, men lite långsammare nu när Kina börjat mättas. Energiproduktionen i världen gick upp cirka 1.3% totalt under 2016, fördelat såhär på energislagen:Kolet gick ner något (varning dock för att kinesisk statistik hittills inte varit pålitlig), vilket matchades av gas. Oljan gick starkast. Kärnkraften gick knackigt trots att Kina ökade hyggligt, delvis beroende på strulande i Frankrike. Sol och vind tog små marknadsandelar, med vindenergi-ökningen fortfarande kraftigt dominerande över solkraften.

Totalt sett har de inbördes förhållandena mellan primärenergislagen utvecklats såhär:Sol och vind är väldigt små, men uppväger nu att kärnkraften inte lyckats hålla ställningarna sen 90-talet. Man kan jämföra ovanstående med en graf över CO2-intensiteten i energiproduktionen:1965-73 expanderade olja och gas kraftigt i andel på bekostnad av kolandelen, vilket sänkte CO2-intensiteten. Sen växte andelarna kärnkraft och gas långsamt till ca år 2000, vilket fortsatte sänka CO2-utsläppen. År 2000-2007 gör sig Kinas koldrivna ekonomiska expansion påmind och CO2-intensiteten ökar. Därefter börjar gas+vind+sol käka lite kol-andelar igen och intensiteten går ner en aning.

Från det lokala CO2-intensitets-minimumet år 2000 till nivån år 2016 har CO2-intensiteten krympt med ca 1.5% eller en årsförbättrings-takt på ungefär en promille. Så om 1000 år kanske vi är nere på noll?

Om man vill få en bild över marknadsandelarnas tillväxt per energislag kan man använda ett logaritmiskt diagram:Tillväxt är lätt på låga nivåer och svårare ”högre upp” i grafen, eftersom det blir så mycket större volymer där. Man kan notera att vindkrafts- och kärnkraftskurvorna är snarlika men förskjutna knappt 40 år, och att vinden fick sin ”knäck” i kurvan vid en lite lägre nivå än kärnkraften. Vindens kurva kommer fortsätta bli flackare. Kärnkraften kommer hämta sig något de kommande åren med ganska många nya reaktorer som färdigställs plus att japanerna långsamt kickar igång sin flotta igen.

Solen opererar ännu på en mycket låg nivå och kommer antagligen växa med ungefär samma bana ungefär 2-3 år till innan vi får en märkbar knäck.

Återkommer med mer detaljer och grafer allteftersom.

  •  
  •  
  •  
  •  

Nissan Leaf, slutet gott?

Trogna besökare vet att jag privatleasade en Nissan Leaf (en ren elbil) för 2 år sen. Leasingperioden var just 2 år, så nu har jag lämnat tillbaka den. Detta inlägg blir en kort rapport om hur det har gått och vad mina intryck är, samt hur jag gör framöver.

1.7 kWh/mil plus 21 kr/mil

Enligt Nissans webinterface, som jag läste av dagen innan jag lämnade tillbaka bilen, har kört ca 4550 mil med en förbrukning på 7777 kWh, för en genomsnittlig förbrukning på ca 1.7 kWh/mil. Leaseavgiften har varit 2951:- per månad med en maxdistans på 1500 mil/år, + 595:- i uppläggningsavgift och 15 kr/mil i övermil. Övermilen kostade alltså hela 15*(4550-1500*2) = 23250:-. Tillkom gjorde också en avgift på 1500:- för en kantskrapning av en fälg. Totalt ca 96169 kr eller ca 21 kr/mil. Oftast har jag tankat el fritt på jobbet, men om man skulle lägga till elkostnaden så hamnar man på cirka 23 kr/mil.

Upplevelse

Kostnaden är hygglig, men jag blir lite mörkrädd när statistik-appen påpekar att jag kört cirka 725 timmar över dessa två år, dvs ca en timme per dygn. Inte så konstigt iofs eftersom jag pendlar cirka 35 minuter enkel resa.

Som jag förklarat förut, så har bilägandet varit otroligt smidigt. Ingen trassel, har inte ens behövt byta någon lampa i bilen. Körupplevelsen tycker jag är strålande: mjukt, tyst, starkt, bekvämt. Som jag förklarat förut, så handlar det en del om friheten att accelerera. I en vanlig bensinare eller diesel, även om man har automat, så är upplevelsen att accelerera snabbt från stillastående inte den bästa. Det låter illa och blir lite ryckigt. Med en elbil är responsen mjuk, stark, tyst och i stort sett linjär. Det betyder att man inte bara har en hel del kraft, utan även kan utnyttja den fritt utan att väcka uppståndelse!

Bilen har fått vara kvar i länet utom på en enda semesterresa, så räckviddsångest har jag sällan haft, trots klena 12 mil i realistisk räckvidd. Familjen har en bensinbil också, så den har vi tagit på semesterresor etc, men Leafen har gjort dubbelt så många mil som bensinaren totalt under dessa två år.

Nästa 10% billigare, 25% mer batteri

Det har varit lite fram och tillbaka. Jag ska definitivt ha en ny elbil och det är mycket spännande på väg ut, Tesla Model 3, Chevrolet Bolt, nästa generations Nissan Leaf, Volkswagen e-Golf mm. Men gemensamt är att de bara är ”nästan här”, men min lease gick ut nu. De andra alternativen på marknaden (BMW i3, Renault Zoe, mm) är inte så intressanta för mig. Till slut fick jag ett erbjudande på en ny lease på en ny Leaf i lager, och accepterade det. Det är lite ospännande, men jag har trivts väldigt bra och jag räknar med ett roligt utbud när den nya leasen löper ut sommaren 2019.

Nya leasingavgiften kommer bli 3779 kr/månad (inkl faktureringsavgift) för 5000 mil på två år. Jag ville nämligen inte acceptera 15 kr för övermil den här gången och därför ordnade min bilhandlare med Nissan om en lease på 5000 mil. (Fortfarande 15 kr för övermil, men jag kommer inte komma över 5000 mil.)

Min leasingkostnad för kommande tvåårsperiod skulle med samma miltal och övriga förutsättningar bli 92791, eller ca 3400 kr lägre, men då har jag också möjlighet att åka 450 mil till ”gratis”. Om jag gör det blir milkostnaden ca 19 kr + el. En bonus är att den nya Leafen har ett 30 kWh-batteri, medan den förra hade 24 kWh. 10% billigare och 25% större batteri på två år, alltså. Men kanske hade jag kunnat förhandla ner övermilen redan förra vändan?

CO2-vinst

Nissans webbstatistik påstår att jag sparat 7816 kg CO2 under mitt körande. En kontrollräkning ger vid handen att det är ett ganska högt estimat. Om man jämför med 0.5 liter bensin per mil i 4550 mil och 2,31 kg CO2/liter bensin så har jag snarare sparat 5300 kg CO2, om man räknar med nollutsläpp från elen (jag köper 100% kärnkraftsel från Vattenfall, så det är inte så långt från sanningen). En aktuell rapport tyder på att utsläppen vid tillverkning är cirka 150-200 kg CO2/kWh batterikapacitet, dvs 3600-4800 kg för 24 kWh, så redan under mitt korta ägande hann Leafen ”amortera” bort batteritillverkningens utsläpp. Kommande ägares körning blir närapå klimatneutral.

Kuriosa

Jag fick ett erbjudande om att köpa loss gamla bilen för ca 207,000 kr. Det kändes inte aktuellt och jag tvivlar på att de kan sälja den för det priset. Men om så är fallet är det bara att glädja sig åt att elbilars andrahandsvärde är högt!

Jag hade också kunnat köpa den nya bil jag ska leasa för cirka 280,000 kr efter supermiljöbilspremie. Det är billigare än vanligt och tyder på att Nissan vill bli av med sitt lager inför släppet av nästa generations Leaf. Det kan finnas fynd att göra, och kanske hade jag fått ännu bättre erbjudanden om jag väntat ett par månader. I september ryktas det att nya Leafen ska avtäckas.

  •  
  •  
  •  
  •  

Statens kärnkraftsvinst

Jag triggas litegrann av gnället om att staten riskerar att få betala en del av kärnkraftens slutförvar, senast uttryckt av anti-kärnkraftsprofessorn Tomas Kåberger som numera är ledarskribent för den likaledes oseriösa tidningen ETC. Faktum är att:

  • staten har mjölkat kärnkraften på enorma resurser.
  • eftersom staten på olika sätt tvingar reaktorer att lägga ner så är det dess eget fel om kärnavfallsfonden inte fylls på under längre tid.
  • slutförvaret är onödigt dyrt pga överdrivna statliga regler.
  • bolagen som driver reaktorer är skyldiga att betala och ställa upp säkerheter för att kunna betala slutförvaret även om fonderade medel inte räcker.

Det här inlägget tänkte jag främst ägna åt lite detaljer kring första punkten. Men först kan det nämnas att kärnavfallsfondens inbetalningar och avkastning summerar till cirka 97 miljarder och av detta har man betalt ut cirka 34 miljarder för att finansiera mellanförvar, forskning och förberedelser för slutförvar, gröna stolleföreningar mm.

Den huvudsakliga källan för uppgifterna i detta inlägg är Ekonomistyrningsverkets dokument ESV 2016:41 Tidsserier, statens budget m.m. 2015. Jag har inflationsjusterat siffrorna genom att använda SCBs KPI-serier, vilket innebär att siffrorna är i fasta priser med år 2016 som bas.

Punktskatter på kärnkraft

År 1995 infördes en skatt som hette ”Särskild skatt på elektrisk kraft från kärnkraftverk”. År 2006 ersattes den av ”Skatt på termisk effekt i kärnkraftverk”. Utvecklingen har sett ut såhär:

Totalt blir summan 62.5 miljarder. Detta är utan att räkna med någon form av realränta/avkastning.

Övriga skatter

Energiskatten idag drar in ungefär 45 mdr/år. Av detta är 21 mdr/år skatt på elektrisk kraft. I tidsserierna redovisas elektrisk kraft från 2006, tidigare fanns bara energiskatt som en stor post. Om jag antar att elektrisk kraft upptar samma andel av energiskatterna även före 2006, och att kärnkraftens andel är ca 40% av skatten på elektrisk kraft, så ser det ut såhär:

Över perioden i grafen summerar det till ca 175 mdr. En av det svenska skattesystemets egenheter är att vi betalar moms på skatten, så där tillkommer skatteintäkter, men låt oss ta ett helhetsgrepp på momsen: Överslagsmässigt, om vi betalat 60 öre för el innan moms och hushållen fått cirka hälften av kärnkraftens cirka 60 TWh/år, så pratar vi ca (60 mdr/2) * 0.60 kr * 25% * 25 år =  112 mdr i moms under samma period som i grafen ovan.

(Det verkar förresten som att energiskatterna hade en hyggligt stor roll i ”saneringen” av statsfinanserna efter 90-talskrisen. De totala energiskatterna steg från ca 20 mdr år 1992 till ca 61 mdr år 1998, uttryckt i 2016 års prisnivå.)

Vinstmedel

Staten har tillgodogjort sig stora delar av kärnkraftsindustrins vinstmedel på flera sätt. Vi har länge haft en bolagsskatt på runt 28% som utgår på vinstmedel. Därtill kommer utdelningar från Vattenfall till staten. Sen år 2000 har Vattenfall delat ut cirka 61 mdr. Tyvärr har jag inte utrymme att lägga ner det arbete som skulle krävas för att klargöra hur mycket pengar som staten dragit in på dessa vägar. Inte heller kan jag kvantifiera hur mycket staten vunnit på att vår tunga industri åtnjutit mycket konkurrenskraftiga elpriser.

Statens kostnader

Givetvis kan man anföra att statens stöd till kärnkraftsrelaterad R&D i begynnelsen, samt reaktorernas byggkostnader i den mån de bekostades av staten, bör läggas till minusposterna. Men faktum är att bara vissa av reaktorerna byggdes statligt, och allesammans givetvis skrivit av sina kapitalkostnader mot rörelseresultat. De ursprungliga kapitalkostnaderna är betalda och avskrivna sedan länge. Kärnteknik var också väldigt billigt när det begav sig, innan byråkratin exploderade och leverantörskedjorna ödelagts. Att bygga Oskarshamn 1 kostade exempelvis 3-4 miljarder i dagens penningvärde, vilket är ungefär en fjärdedel av vad vindkraft kostar att bygga idag, justerat för kapacitetsfaktor.

Vi har också statliga kostnader i form av att driva SSM mm, men även den finansieras av kärnkraftsbolagen själva genom ett avgiftssystem. Sen 1992 har staten försett sig med cirka 6.4 mdr i avgifter, inflationsjusterat, för att driva kontrollbyråkratin och viss relaterad forskning.

Statligt skapade kostnader

Detta är också svårt att kvantifiera, men onödiga statliga krav på slutförvar, oberoende säkerhetssystem, byråkratiska redovisningar och fördröjningar, fånigt låga utsläppsnivåer mm har påfört kostnader som säkert också hamnar i 100-miljardersklassen. Till det kommer de onödiga förtida nedstängningar av reaktorer som lagstiftats om direkt (Barsebäck 1-2) samt de som vindkraftssubventionerna skapat (O2, O1 mfl), vilket givetvis också ger kostnader i sådan storleksordning.

Sammanfattning

Kärnavfallsfonden har tagit in runt 97 mdr och fortsätter dra in pengar från kärnkraftsägarna. Det är inte särskilt troligt att det blir en restpost för staten att betala, men OM det blir det så är det rätt åt oss med tanke på hur vi rycker undan mattan för fortsatta inbetalningar!

En restpost skulle hursomhelst inte drabba någon fattig: Staten har dragit in 62 mdr i särskilda kärnkraftsskatter, runt 175 mdr i kärnkraftsrelaterad energiskatt, över 100 mdr i moms, okända summor i bolagsskatter och utdelningar, och detta utan att gå längre bak i tiden än cirka 1992. Vi kan vara trygga med att 350 mdr i statlig kärnkraftsrelaterad nettointäkt är en mycket låg nuvärdes-skattning och kärnkraften fortsätter sopa in pengar i statsbudgeten även om just effektskatten avvecklas.

Men denna framgångssaga går nu ändå långsamt mot sitt slut. O1, en välskött reaktor i gott skick, stängs nästa månad. Dess storebror O2 återstartades aldrig efter att den i princip var klar med nyrenovering och uppgradering. Nejdu, käre Kåberger. Elefanten i rummet är INTE att vi eventuellt får betala lite extra för ett extremt överdesignat slutförvar.

  •  
  •  
  •  
  •  

Säkerhet dödar

Något om kärnkraftskrisen i västvärlden, byråkratiernas roll och innovativa kärnkraftsdesigner.

Krisen

Toshiba/Westinghouse har lämnat in om konkursskydd, vilket skakar kärnkraftsbranschen i västvärlden. USAs fyra AP1000-reaktorer under byggnation har en osäker framtid. Själv tycker jag det är lite fånigt. En reaktordesigner som Toshiba tar på sig onödigt stor risk genom att ta totalentreprenad och garantera ett nyckelfärdigt pris på en omogen marknad. Om USA inte vill montera ner sin kärnkraft på medellång sikt, så måste man antingen skapa en jämn spelplan eller subventionera även kärnkraft uthålligt, åtminstone 20 reaktorer för att få lite fart på leveranskedjorna. Att dra igång fyra byggen, de första i sitt slag, och konstatera att det gick sådär är inte seriöst.

Spelplanen är nämligen inte jämn idag. Fossilt måste inte betala sina externa kostnader, förnybart subventioneras kraftigt medan kärnkraften belastas med enorm onödig byråkrati. Facebook-sidan ”Refutations to anti-nuclear memes” tar ut svängarna ganska mycket, men har ibland tänkvärda betraktelser. Detta är en:

Y-axeln är alltså beställningar av reaktorer i USA, och NRC är ”Nuclear Regulatory Commission”, USAs kärnkraftsbyråkrati, dvs motsvarigheten till vår SSM, Strålsäkerhetsmyndigheten. Det går att kritisera grafen och finna andra förklaringar till nedgången. Exempelvis höga räntelägen, en elkonsumtion som mättas, mm. Men hursomhelst, det är väldigt tydligt för dem som studerat kärnkraftens kostnader att byråkratin är kraftigt kostnadsdrivande och att den även lägger en våt filt över utvecklingen.

Small Modular Reactors

Hursomhelst, ”krisen” har gjort en pågående trend lite hetare, Small Modular Reactors (SMR-er). Man börjar komma till en ny insikt, att även om stora prylar ger skalfördelar på papperet, så är det viktigare att komma igång med massproduktion och minska kapitalkostnaderna. Stora projekt (oavsett om det är broar, tunnlar, reaktorer eller något annat) har en tendens att försenas och gå över budget samtidigt som själva storleken ökar den finansiella risken för byggarna som kanske inte har muskler att klara ett misslyckande. Detta medför högre kapitalkostnader (bankerna kräver mycket högre ränta).

En intressant SMR-design är NuScale:

Tanken att man fabriksproducerar kompletta reaktormoduler, ca 20 meter höga och 2.7 meter i diameter. Dessa kan sedan köras ut med långtradare och installeras på plats i en reaktorbyggnad enligt ovan. Varje modul är på 50 MW och totalt tänker man sig ett dussin sådana per reaktorbyggnad. Med så här små reaktorer är härden och effektdensiteten tillräckligt liten för passiv cirkulation. Man producerar alltså kraft utan kylpumpar, och om all strömförsörjning förloras så kyls härden i evighet genom naturlig cirkulation, utan härdsmälta. Med bland annat färre rör, inga pumpar och fabriksproducerade moduler kan man hålla nere kostnaderna. Man kan också skala efter behov, dvs alla moduler behöver inte installeras från början.

Det här är annars en traditionell lättvattendesign, inget nytt. Det är bara det att litenheten ökar säkerheten genom att göra det lättare att kyla och möjliggör ett kylsystem helt utan ström. Att man installerar reaktorerna under mark i en gigantisk vattenpool gör det ännu säkrare för skulle det ändå bli en härdsmälta så kyls och isoleras den av vattenpoolen. Givetvis gör litenheten (50 MW) att härdens innehåll av radioaktiva ämnen är 1/40-del av Fukushimas (som i sin tur släppte ut 1/10-del av Tjernobyl).

NRCs ”samarbete”

Saken borde vara biff, eller hur? Standard-teknik, men mindre, enklare och säkrare. Väldigt lätt att se. Dessutom har vi ett skenande klimathot och miljoner dör varje år av dålig luftkvalitet, så det finns en viss brådska. Därför kan man fundera på hur NRC och amerikanska staten agerar för att smidigt bereda vägen. Jo:

  • I juli 2008 började NuScale uppvakta NRC. Man har hållit ett 40-tal större presentationer för NRC, lämnat in 15 rapporter i olika ämnen och köpt ca 43,000 konsult-timmar av myndigheten för att den ska granska och ge synpunkter på designen informellt. Allt för att förbereda det steg som nyligen tagits:
  •  I december 2016 lämnade man in sin 12,000-sidiga ansökan om designcertifiering. NRC planerar nu att behandla ansökan under cirka 42 månader, om allt går som på räls.
  • När designlicens utgetts (i mitten av 2020, förhoppningsvis) så kan kunder ansöka om konstruktions- och operationslicens, dvs tillstånd att bygga och driva designlicensierade reaktortyper på särskilda platser av särskilda operatörer.

Förutom att kraftigt fördyra och fördröja att man kommer till skott, så fördyrar NRC antagligen designen genom olika krav som kanske inte är helt nödvändiga, samtidigt som man fördyrar driften genom pappersarbete och krav på fast stationerad NRC-personal på plats, med kostnadstäckning från operatören.

Ca 12 år byråkrati för en standarddesign i ett enklare och säkrare utförande. Det är inte särskilt konstigt att Bill Gates med sin mer nydanande ”Travelling Wave Reactor” har konstaterat att man visserligen kan tänka i USA, men bygga får man göra någon annanstans. Han har därför startat ett samarbete med Kina. En annan innovativ startup, ThorCon, planerar att prototypa i Indonesien, med visioner om 100 GW/år fabriksproducerade reaktormoduler per skeppsvarvsliknande fabriksområde.

Alternativ byråkrati

Visst är det tänkbart att designen blir säkrare genom interaktionen med NRC, men det är ändå en tydlig suboptimering. 12 extra år av växthuseffekt och årliga miljondödsfall i partikelutsläpp… Då är det bättre att acceptera kärnkraftsolyckor, göra haveriutredningar, sanera, fixa bristerna och köra vidare, så många gånger det behövs!

Men det är bara det utilitaristiska perspektivet. Ur ett sunt liberalt perspektiv, vad har myndigheten egentligen för rätt att ställa sig ivägen för entreprenörer som kan rädda liv och miljö, samt ordna ren kraft till folket? Och dessutom kräva betalt för att de lägger sig och fördröjer? Om något så borde myndigheten kompensera för fördröjningar och ökade kostnader!

Jag föreslår inte att man lämnar området helt oreglerat, men byråkratin måste vara väldigt lätt. Jag föreslår att myndigheten ställer upp ett antal abstrakta kriterier/egenskaper som måste uppfyllas av en reaktordesign (med möjlighet till dispens om en innovativ design gör vissa kriterier irrelevanta). Sen avstår från att på djupet övertyga sig om att designen håller vad den lovar, utan tar det i efterhand bara vid en olycka. För den som bara läst mediala överdramatiseringar och övertygats om att kärnolyckor är värre än allt annat är detta förstås en absurd tanke, men för oss andra så är det mindre konstigt. Men visst, det blir en nejdetkanviinte på detta, pga mediadrev och politikers enorma behov att låtsas vara ”ansvarsfulla”.

  •  
  •  
  •  
  •  

Knäböj inför peer-review?

Vetenskapen har idag en otroligt stark ställning. Dawkins förklarar varför:

En världsomspännande demonstration för vetenskap hölls i lördags. Trumps inställning till klimathotet mm tycks ha mobiliserat väldigt många att delta, men här i Sverige har det rests legitima invändningar mot att de svenska demonstrationerna istället är för inställsamma mot svenska makthavare.

Jag är i grunden positivt inställd till demonstrationen, men jag finner det lite lustigt att många som ställt upp har en väldigt flexibel inställning till vetenskap i andra sammanhang. Men sådan är vetenskapens ställning idag – den som önskar någon särskild policy behöver argumentera med vetenskapligt färgade inslag och kanske tillochmed övertyga sig själv om att det man önskar har vetenskapligt stöd. Det gäller alla, från foliehattar till kufiska bloggare som jag själv, kulturskribenter och politiker.

Det är ofta jag i debatter möter personer som hänvisar till någon väldigt märklig peer-reviewad artikel och kräver att man knäböjer inför den som vore den den ultimata sanningen. Det är tyvärr nonsens och jag tänkte ta tillfället i akt att så lite tvivel.

Fejkad eller dålig peer-review

I torsdags annonserades att 107 artiklar i en seriös vetenskaplig journal, Tumor Biology, dras tillbaka pga fejkad peer-review. Bedrägerierna hade ett ganska enkelt upplägg och byggde på att artikelförfattare ombeds ge förslag till reviewers. Orsaken är att de flesta forskningsområden är ganska smala och det är en handfull som kan bedöma vad man sysslar med och det är därför svårt för journalredaktörerna att veta vilka som är lämpliga. Men här lät man artikelförfattarna även uppge kontaktuppgifter till sina reviewförslag. Fejkade mailadresser bifogades, lata redaktörer bad om review via dessa och man fick givetvis en positiv review tillbaka.

Hur upptäcktes bedrägerierna? Jo, man började få upp ögonen för att man fick tillbaka reviewsvar utan att behöva tjata och jaga. Stor röd flagga på det! Forskare är upptagna personer med många järn i elden.

Vad kan man dra för slutsats? Om en artikel är peer-reviewad så är det inte en särskilt pålitlig kvalitetsstämpel. Det kan vara en välgjord review, det kan vara en ren fejk-review, eller det kan vara en kompis/meningsfrände i forskarvärlden som gjort review. Lite pikant är att det nu både finns program som kan automatgenerera forskningsrapporter (med nonsens, förstås), samt program som kan automatgenerera peer-reviews. Finns potential för ett självspelande piano!

Replikationskrisen

En peer review är inte en replikationsstudie. Det betyder att peer review inte kan förväntas upptäcka när data falsifierats/cherrypickats eller när slumpen har medfört att man fått ett falskt positivt resultat. Flera studier tyder dessutom på att data ofta hanteras och refereras felaktigt så att replikationsstudier blir svåra att genomföra, men ändå tar de sig igenom peer review.

Replikationsstudier på senare år har misslyckats med att reproducera att replikera förbluffande många resultat. Den länkade studien i psykologi fann att man bara kunde replikera 36% av resultaten, trots att man tagit ursprungsförfattarna till hjälp för att undvika att falla på oklarheter i test-setup.

Att man har svårt att upprepa kan bero på slump eller på något av många tänkbara felaktiga sätt att hantera data. Om man undersöker många samband så kommer man hitta några som tycks vara signifikanta. För att undvika det måste man i förväg välja den tes som ska undersökas, bestämma hur mycket data man ska samla in, göra det och inte utesluta några resultat. Några fel som kan göras är att:

  • avsluta datainsamling när man fått ett signifikant resultat.
  • avrunda sk p-värden (signifikansvärden) neråt.
  • strunta i att publicera vissa data som inte stämmer med tesen, exempelvis extrema resultat, sk ”uteliggare”. som ändå är rimliga.
  • att tvärtom inte utesluta uteliggare när det är påkallat.
  • publicera resultatet av en datamining-studie som om det vore resultat av en konfirmationsstudie.
  • strunta i att publicera när resultatet inte ger signifikant resultat.

Kostnaden inom det medicinska fältet för forskning som är icke reproducerbar har uppskattats till 28 miljarder dollar årligen. Och det är bara den direkta kostnaden. Att man sätter läkare och andra forskare på fel spår är oräknat.

Sannolika resultat

Man har funnit att följande förhållanden ökar sannolikheten för att ett funnet samband är falskt:

  • Mindre undersökningar (färre sampel).
  • Mindre funna effekter. (Enkelt att binda rökning till cancer, hopplöst med små doser radioaktivitet.)
  • Att välja ut få samband av många möjliga.
  • Stor flexibilitet i metodik och definitioner. (ej standardiserat).
  • Intressekonflikter, ekonomiska intressen och förutfattade meningar i fältet.
  • Att forskningsfältet är ”hett”, så att tajming blir väldigt viktigt.

Mer info här för den intresserade.

Vad kan man lita på?

Så, nu har jag varit lite negativ, trots att jag i grunden tycker att vetenskapen ska inneha en tämligen central roll i samhället på många sätt. Så vad kan man lita på? Egentligen inget, men det är lämpligt att anta att mainstreamforskning är sann, att lita mer på resultat publicerade i prestige-journaler och som citerats mycket, på resultat som stått emot tidens tand, resultat som replikerats eller byggts vidare på på ett sätt som skulle avslöjat fel, resultat vars tendens kan bekräftas på flera sätt etc. Här är ett exempel på skräpforskning av en gök som heter Scherb, där resultaten inte alls stämmer med vad man sett i allmänhet. Får nog tillfälle att återkomma till honom och lägga in honom i skräckgalleriet.

Måste väl också erkänna att många av punkterna ovan talar emot klimatvetenskapen: flexibilitet i metodik, små effekter (åtminstone på kort sikt), intressekonflikter mm samt att forskningsfältet är hett. Men jag står ändå fast vid det jag skrivit tidigare i ämnet, att den bästa gissningen en lekman kan göra är att huvudfåran stämmer.

Men hursomhelst, peer review är verkligen ingen garanti.

  •  
  •  
  •  
  •  

The Usual Suspects

Ägnar min pendlingstid åt podden The Usual Suspects av Norberg, Segerfeldt och Svensson. Jag rekommenderar varmt! Trion är äkt-liberaler och har generellt väldigt bra koll på hur världen faktiskt fungerar.

Vänsterintelligentian är förstås inte road och finkammar podden efter saker som går att rycka ur sin kontext för att måla upp en mindre smickrande bild. Det följer ett mönster som länge varit oerhört tydligt för mig: Medan libertarianer överlag är intellektuellt hederliga och gör sitt bästa för att behandla motparter och deras idéer korrekt, så har andra läger en stark tendens att behandla diskussioner som en social kamp utan några särskilda regler.

Politisk utvecklingsnivå

Det handlar för mig om en utvecklingstrappa. De flesta i vänstern lever kvar i en sorts tribalistisk ordning där det yttersta goda är en lojalitet till de egna grupperna och idéerna. Att trycka till övriga för att stärka sin egen och gruppens ställning är en social självklarhet och plikt. Men när man plattar till sin motståndare har man inga interna krav på intellektuell renhårighet, lika lite som när man tänker ut en supporter-ramsa till en fotbollsmatch. Det ska helt enkelt bara låta bra och elda upp vännerna. Libertarianerna däremot har en mer autonom inställning till diskussion där sanningshalt och korrekta världsbilder är det högre goda.

Visst, jag förstår att min analys kan verka knäpp när jag pratar om en podd där några libertarianska grabbar sitter och skrockar med varandra, men det är ändå detta jag ser, hos dem och hos andra. Jag är förhoppningsfull om att mänskligheten som helhet med allt högre intelligens, mer kunskap, mindre religiösa inställningar, mer självförverkligande-ideal mm ska fortsätta röra sig mot en mer autonom, sökande och intellektuellt hederlig inställning till politik. Libertarianernas ökenvandring kommer inte vara för evigt.

Ros och ris

Eftersom jag läser mycket och dessutom har läst och lärt en del av dessa herrar tidigare, så är förstås inte så mycket nytt, och ibland skulle man önska lite djupare dyk och lite mer detaljer, men ändå är det väldigt intressanta perspektiv och kringfakta som lyfts fram på ett underhållande sätt med bra tempo. Om Segerfeldt bara kunde snacka lika nära micken som de andra så man slapp höja och sänka volymen hela tiden i bilen.

Bäst hittills har varit diskussionerna om bistånd och kolonialism. Mest utrymme har nog invandringen fått. Ett av de sämre avsnitten, tyvärr, har varit inslaget om en ”grön nattväktarstat”. Tänkte kort (nåja) kommentera de två senare ämnena.

Invandring och 3D-modellen

Podden har ägnat mycket tid åt att diskutera invandring och fascism. Deras lösningsskiss är sund och frihetlig, att låta invandringen vara fri men inte ge tillgång till välfärdssystemen. I diskussionerna i stort upplever jag dock att förståelsen kring den mentala omsvängning vi sett i Sverige inte är fullständig. Det talas en del om rädsla respektive hat och det konstateras exempelvis att hedersförtryckta kvinnor inte får det bättre om de tvingas stanna i ursprungsländerna. Men jag tror inte det handlar så mycket om sådana saker.

Det handlar istället om att systemen vi byggt inte tycks förmå bjuda motstånd när de utmanas, utan offentligheten ger vika på område efter område. Vi kan inte hålla ordning på bibliotek, festivaler och simhallar, polisen håller sig undan vid upplopp och låter folk misshandlas sönder och samman och deras egendom förstöras (istället för att gå in med dragna vapen och skjuta stenkastarna tills det blir lugnt). Det anpassas och det spenderas dubbla försvarskostnader på området, men vi tycks inte våga berätta för de nyanlända vad vi förväntar oss av dem när det gäller kvinnors och minoriteters rättigheter mm. Vi sväljer att 30-åringar säger att de är 15 år, vi kan inte hantera kriminella som har flera identiteter etc. Vi utfärdar dussintals pass till folk som påstår att de tappat dem men uppenbarligen säljer dem vidare. Vi har en kraftig slagsida i invandringen mot unga män, som givetvis alltid varit en lite problematisk grupp. Vi har gjort oss, eller kanske alltid varit, impotenta i dessa frågor och det börjar nu märkas.

Men det handlar alltså inte primärt om rädsla eller ”hat”, utan om att man, vid lite större förändringar och när konfliktlinjen civilisation-barbari blir större och viktigare, naturligt går i en mer konservativ riktning. Det förklaras på ett bra sätt av 3D-modellen. Man kräver helt enkelt att offentligheten och systemen ska kunna stå hyggligt pall, inte låta sig utnyttjas och inte vika från den form av ordning vi kommit att förvänta oss. Att MSM länge systematiskt försökt släta över och mörklägga att systemen är impotenta och att diverse statistik pekar åt fel håll ger en naturlig motreaktion. (Jag betraktas som stolle-liberal av omgivningen, men även jag får auktoritära impulser när systemen är för veka och våra galjonsfigurer snackar strunt.) För övrigt: att SD betraktas som pestsmittade, även av podden, medför att de som en gång röstat på SD inte känner sig välkomna av några andra utan tvingas stanna kvar i den fållan.

För att vända trenden behöver partierna (och media) bli mindre politiskt taktiserande och mer raka, tror jag. Sluta försöka göra alla till lags, sluta vara så ängsliga, sluta gardera sig, sluta svamla och börja strama upp systemen. Att göra detta utan att retoriken blir populistisk och systemen omänskliga är givetvis utmaningen. Men när man inte tar sig an utmaningen så lämnar det ett vakuum som fylls av SD.

Grön nattväktarstat

Jag hoppas att det inte bara är en effekt av min kunskapsbias, ni vet, som när man alltid ser fel i tidningsartiklar där man själv är inblandad. Mitt bestående intryck är en överdriven förhoppning vad gäller sol och batterier, en iochförsig korrekt kommentar (i förbigående) om att kärnkraft inte är så farligt, samt det självklara idealet om internalisering av externaliteter (polluter pays-principen). Men det saknas så mycket, inte minst en känsla av att det faktiskt är bråttom! Massor av påståenden i inslaget, som att tyskarna gjort solceller billigt, väcker mer frågor än de ger svar.

Jag har därför några förslag på uppföljande teman som podden skulle kunna dyka i när mer generella ämnen tryter:

  • Regleringars effekter på världens energiförsörjning och fossilanvändning iochmed att kärnkraftens utbyggnad och utveckling stoppades kring 1980.
  • Demokrati kontra äganderätt/frihet när folk missuppfattar risker och konsekvenser, underblåst av dramatiserande media. Hur gör man exempelvis med kärnkraft, som räddar liv men trots allt medför risk för (låt vara kraftigt överdramatiserad) vida spridd kontaminering?
  • Det finns oerhört mycket vilseledande forskning kring kärnkraft (och en del annat kontroversiellt). Ska man vara helt fri att vilseleda medvetet i yttrandefrihetens eller den akademiska frihetens namn? Hur förhindrar vi att offentliga medel går till sånt?
  • Är det rimligt med tung tillståndsbyråkrati som tvingar byggherrar mfl att bevisa att deras konstruktioner är sunda, eller kan man nöja sig med att utkräva ansvar efter kollapser? Är det rimligt med kontinuerliga inspektioner utan ”probable cause” och dessutom tvinga ägarna att betala avgifter för inspektionerna och byråkratin? (Gäller inte bara kärnkraft utan allt möjligt.)
  • Hur hanterar man skadeståndsansvar och straff vid svarta svanar: galna ko-sjukan, kärnkraftsolyckor, neurosedyn, brustna vattenkraftsdammar, AGW mm, med tanke på att inblandade företag, om de hålls ansvariga, troligen bara konkursar och inte förmår täcka skadorna?
  • Vem/hur avgör internaliseringarna av externa kostnader? Vem ska betala, till vem, och hur bestämmer man hur mycket? Vad gör man om senare forskning visar att det var för mycket? Kan vilka triviala grejor som helst internaliseras, eller ska det vara riktigt stora saker? Hur undviker man att det blir mycket byråkrati?
  • Är det någonsin av godo för regeringar att subventionera något för att skapa industriella läreffekter och därmed göra något ”billigt”? Isåfall, hur avgör man vad? Borde Tyskland låtit bli eller var det deras demokratiska rätt att tvinga varandra att betala orimliga pengar för för solceller?
  •  
  •  
  •  
  •  

Alla elektroner är inte lika mycket värda

Tänkte först skriva om terrorattentatet i Stockholm, men det blev det här istället. Kanske senare.  Hursomhelst, även 2016 producerades det el i Sverige, såhär, enligt Svenska Kraftnäts timvisa statistik:

Kärnkraften hade ett hyggligt år med 60 TWh, medan solcellerna matade ut 0.05 TWh på nätet vilket är för lite för att plotta i grafen ovan (ca 0.03%). Vindkraften skrapade ihop 15.6 TWh eller 10.7%, vilket faktiskt är sämre än 2015 som samlade 16.8 TWh vind och 10.9% av elen totalt. Tyvärr korrelerar dåliga vind-år med dåliga vattenkraftår. Exempelvis producerade vattenkraften 2016 bara 62 TWh medan den 2015 producerade hela 75 TWh.

Därför är det inte heller förvånande att vindkraftens värdefaktor inte har försämrats utan snarare förbättrats och låg på hela 97% mot 95% förra året. Det innebär alltså att medelpriset för en kWh vind på Nordpools spotmarknad var 97% av medelpriset för alla kWh-ar. El såldes för i genomsnitt 28 öre, medan vindkraften i genomsnitt var värd 27 öre (genom egen prispåverkan får man sämre betalt när man producerar som bäst). Jag har plottat en trendlinje för spotpriset i en graf mot sorterad vindkraftsproduktion:

Om vi tänker oss att vindkraften fyrfaldigas (till ca 43% i snitt) så kommer topp-timmarna leverera över 120%. Värdet kommer då vara betydligt lägre än vad en naiv extrapolering av den linjära trendlinjen ger vid handen. Jag förväntar mig fortfarande en brantare värdeurholkning av vindkraften än vad vi hittills sett, men det kommer ta tid innan vi får se om jag har rätt, med tanke på att vindkraften står hyggligt still nu.

Om vi normaliserar vind- och kärnkraftsleveransen (båda får genomsnittet 1) och plottar dem under året, så blir resultatet detta:

Mönstret är det vanliga: Kärnkraften producerar stabilt 50-130% kring sitt genomsnitt och är bäst när det gäller, dvs vintertid, och förlägger revision och bränslebyte sommartid då efterfrågan är låg. Vindkraften är tämligen opålitlig, producerar ca 0-300% av sitt genomsnitt och det är tydligt att den producerade lågt i januari. Business as usual.

  •  
  •  
  •  
  •