Fukushima och postfeminismen

Här är en bok som jag överväger att faktiskt inte läsa i sin helhet. Radiation Brain Moms and Citizen Scientists.

Jag är som bekant av övertygelsen att japanska staten kraftigt överdrivit sin reaktion på Fukushima och gör stor skada när man bekräftar folks oro och öser enorma pengar på onödiga åtgärder. Men författaren av den här boken är inte riktigt av samma åsikt, tycks det mig.

Det är trots allt lite fascinerande. Jag läser början:

”My argument in this book is that the constraints for citizen scientists came from the much broader forces of neoliberalism, scientism and postfeminism.
[…]
This book analyzes the complicated relationship between citizen science and politics in post-Fukushima Japan through the concept of food policing, which refers to the censoring of people’s concerns about food safety in the name of science, risk analysis and economy.
[…]
the complicated ”entanglement” implicates women in the often problematic tendencies of the modern scientific paradigm. Because of the dual stereotypes of women as domestic and irrational, food policing particularly targets women as people who have a strong attachment to food issues and who tend to act out of deficient scientific knowledge.
[…]
if citizen science becomes a means to perform a neoliberal, technical citizen, its radical political potential is likely to be lost.
[…]
Redress from injustice from contamination is difficult when citizen mobilizations are constrained by prevailing preferences for neoliberal, postfeminist and technical-rational identities.
[…]
Instead of judging what the true state of contamination was and what the appropriate response should have been, I am more interested in the power relations that shaped dominant understandings of these issues: Who had the power to decide the right way to be concerned”
Det är alltså problematiskt att hobby-alarmister och skadeståndskrav begränsats av att olika krafter i samhället:
  • vill behandla ekonomin seriöst (läs: är neoliberaler)
  • tycker att Fukushima ska bedömas främst naturvetenskapligt (läs: är scientister)
  • inte lägger sig platt när en kvinna tycker något (läs: är postfeminister)
Nå, det är inte så konstigt att jag inte begriper mig på det här, eftersom jag befinner mig ovanligt långt ut på den neoliberala, postfeministiska och teknik-rationella sidan. Kanske borde jag läsa boken ändå, för att öka mina kunskaper om den andra sidan. Men nä, jag tror jag skippar det, för den här gången.
  •  
  •  
  •  
  •  

Odenberg och integriteten

Jag är ofta ganska kritisk här på bloggen, särskilt mot politiker, myndighetspersoner mm. Detta inlägg får skänka en aning balans. En av mina favoriter, Mikael Odenberg, är nämligen aktuell på flera sätt och väl värd ett positivt blogginlägg. Ni kanske minns Odenberg som försvarsministern i Reinfeldts regering som avgick när han inte kunde acceptera strypningen av försvarets budget? Total integritet efterträddes således av Sten ”löspluggen” Tolgfors och resten (av försvaret) är (blev) historia.

Sedermera blev Odenberg generaldirektör för Svenska Kraftnät och har hela tiden varit tydligare och hederligare än vad man kan begära av en tjänsteman. Exempelvis är den här intervjun från september i DI absolut värd att läsa i sin helhet. Ett litet utdrag:

”Väderberoende elproduktion kan lämna stora bidrag, men gör det ofta vid fel tillfälle. De facto har vindkraften börjat konkurrera ut sig själv. När det blåser trycks el-priserna ned och då blir det inte bättre av att man subventionerar in ännu mer vindkraft.”

Tyvärr kommer Odenberg lämna sin post som generaldirektör för SvK när hans förordnande löper ut i början av nästa år. Fritt fram att gissa den rödgröna regeringens val av ny GD. Tomas Kåberger, kanske?

Hursomhelst, Odenbergs senaste facebook-postningar har blivit virala. Bakgrunden är ett Expressen-”avslöjande” om myndighetens vidlyftighet vad gäller fester. (Aftonbladet kör apropå det ett liknande tema och där finner man guldkorn bland tramset: Exempelvis missunnar jag absolut Erik Brandsma, grön generaldirektör på Energimyndigheten, att bjuda Baylan och några andra på en flott middag med myndighetens kontokort och jämna till notan med ca 1400 spänn i dricks.)

Men när Expressen, som sagt, började trakassera Odenberg för SvKs årliga personalfest så bet de av mer än de kunde tugga. Odenberg skrev först ett förebyggande blogginlägg där han välfunnet återgav konversationen med den måttligt begåvade intervjuade journalisten, sedan en uppföljning efter publicerandet. Rekommend läsning! Ett litet brottsstycke från det senare:

Sent på torsdagskvällen lade redaktionschefen Magnus Alselind följaktligen ut ett inlägg på Expressens nyhetsblogg med titeln ”Trump gör det på Twitter, Odenberg på Facebook”. […] Här anklagas jag för att som ”svensk makthavare” använda FB för att ”försvara sig, eller rättare sagt, gå till attack”. Vidare antyds det att jag skulle vara ”inspirerad av Trump” och att jag när Expressen ”konfronterade” mig med en ”granskning” av Svenska kraftnäts personalfest så nöjde sig inte generaldirektören med att ”försvara sitt agerande”, utan ”angrep istället vår reporter”. Och dessutom hade han fräckheten att begå detta övergrepp redan ”före publicering”. Välkommen till den nya världen, hr redaktör!

Medan mer moderna makthavare tycks krusa och vika sig för minsta journalist, tycks inget rå på integriteten och självförtroendet hos gammelmoderater som Bildt och Odenberg. Och det är inte utan viss skadeglädje jag ser hur journalisterna går i spinn och skriker ”Trump” i falsett när de inte kan vinkla och styra diskursen hur de vill utan istället får smaka på lite av sin egen medicin. Vi skulle behöva många fler av Odenbergs kaliber i energi-Sverige för att hålla emot de värsta galenskaperna.

  •  
  •  
  •  
  •  

Fukushimas ökade kostnader

Vad kostar ett lands arbetslöshetspolitik? Ett lands försvarsmakt? Förnybartsubsidier? U-hjälp? Det finns självklart inget svar på dessa frågor! Förutom att kostnaderna skalar med länders ekonomi, så är de dessutom föremål för politiskt godtycke, eller kanske snarare politiska behov. Vilka summor behöver läggas för att politikerna ska se bra ut?

Kostnaden för att hantera reaktorhaverierna i Fukushima är av samma art. Nu nås vi av en nyhet från Nikkei News, via Ny Teknik, att kostnadsestimatet stigit från 900 miljarder till över 1600 miljarder. Jag hade väntat mig kostnadsökningar, eftersom det initiala estimatet inte gärna kan räkna med att politikerna kommer fortsätta få impulser att ösa pengar på problemet för att gardera sig mot kritik.

De nya estimaten är cirka 650 mdr i kompensationer och 400 miljarder till dekontaminering (framförallt att skala bort översta jordlagret över enorma ytor), plus lagringsplatser för jorden. Det mesta av resten är kostnaderna för att hantera och demontera själva reaktorerna samt förhindra ytterligare läckage under tiden.

Andra rapporter ger vid handen att man hittills över de första fem åren ”bara” lagt ut cirka 4 biljoner yen, drygt 300 mdr, eller en femtedel av den förväntade totalkostnaden.

Överdrifterna

650 miljarder i förväntade kompensationer till 100,000 evakuerade blir cirka 6.5 miljoner per person, inklusive barn. 26 miljoner per fyrapersonersfamilj. De höga månatliga ersättningarna är en förklaring till varför motståndet är så högt mot att flytta tillbaka: Om staten lyckas repatriera dig så förlorar du din ersättning.

Samtidigt säger forskarna att varken långtids-evakueringar eller utbredd dekontaminering är medicinskt motiverat, eftersom att leva kvar i de värsta områden ändå är väldigt mycket mindre skadligt än att bo i exempelvis London med dess luftkvalitet.

När det gäller hanteringen av själva reaktorerna, så gör man väldigt mycket onödigt för att slippa tala klarspråk och gå emot särintressen som fiskerinäringen. Bland annat har man satsat ett antal miljarder på att skapa en isvägg i marken för att hindra nytt grundvatten från att nå reaktorerna och sen strömma vidare ut i havet. Grejen är bara att läckaget av radioaktiva ämnen från reaktorerna till havet innan isväggen var tillräckligt små för att snabbt spädas ut till insignifikanta mängder.

På samma hysteriska och kostsamma vis bygger man fler och fler vattentankar för att lagra dekontaminerat vatten som passerat genom reningssystem. Kruxet är nämligen att det inte på kemisk väg går att avskilja radioaktivt tritium (en väteisotop) som blivit en del av vattnet. Fiskare protesterar mot att göra det självklara, nämligen släppa ut vattnet i havet, trots att tritium är ganska snällt och mängderna sådana att utspädningen bums gör det till ett icke-problem. Politikerna vågar inte säga ifrån, så miljarderna får rulla.

fukushimatanks

Perspektiv

Ok, så 1600 miljarder är mycket pengar och det är inte någon stor tröst att en rationell politik baserat på cost-benefit-analyser antagligen hade reducerat kostnaderna till en femtedel eller mindre. Men går det att sätta kostnaden i relation till något?

Hittills har kärnkraften i världen producerat cirka 80 biljoner kWh el. Fukushima adderar en kostnad på 1.6/80 = 0.02 kr = 2 öre per kWh. Det är en relativt låg kostnad med tanke på exempelvis den svenska skattereduktionen på sol-el med 60 öre/kWh, plus ROT-avdrag eller investeringsbidrag mm.

Vi kan också jämföra med det tyska energi-eländet, vars totalkostnad väntas stiga till cirka 5000 miljarder fram till år 2025.

Japan har lagt ca 60 mdr per år på Fukushima hittills, att jämföra med Tysklands run-rate för energi-eländet på cirka 224 mdr/år i direkta EEG-avgifter. Elnätsförstärkningar mm tillkommer.

Slutsatser

Fukushima drar i storleksordningen två promille av Japans BNP. Det skulle en kärnolycka antagligen göra, ungefär, i vilket västerländskt land som helst. Sverige har mycket lägre BNP, så en olycka vore motsvarande billigare här. Detta är ett påstående som en del gröna reagerat mycket starkt på, men faktum är att kostnaderna är något politikerna väljer, och de väljer kostnader som är lagom tunga.

Fukushima ger oss också en möjlighet att skatta ett tak för kärnkraftens genomsnittliga katastrofkostnader: cirka 2 öre/kWh. Nu är det förstås så att Fukushima-reaktorerna var av 60-talsmodell med veka inneslutningar, sårbarheter vad gäller väteansamling och -explosioner mm. Nyare reaktorer som de svenska, som dessutom dragit lärdomar från Fukushima, är åtminstone en storleksordning säkrare (troligen betydligt mer). Den befintliga globala flottan borde därmed ha genomsnittliga skadekostnader under 0.2 öre/kWh. Nya reaktorer, gen3+, kan antas vara ytterligare en storleksordning säkrare.

Men få politikerna att sluta ösa pengar på att se ansvarsfulla ut och istället faktiskt vara ansvarsfulla, exempelvis genom att tillse att det byggs mer kärnkraft? Nejdetkanviinte! Istället spelar vi rysk roulette med klimatet genom fullt fokus på slumpkraft.

  •  
  •  
  •  
  •  

Penetration vs kapacitetsfaktor

”May you live in interesting times!” Så lyder en gammal kinesisk förbannelse. Och visst är det intressant att se hur långt man kommer på förnybartspåret, trots att det är något av en förbannelse med tanke på kostnaderna och konsekvenserna.

Jag har filat på några nya grafer som sätter slumpkraftens tillväxt i perspektiv och hjälper oss att få en känsla för hur det kommer utveckla sig. Men först lite ”teori”:

Slumpkraftens potential

Tidigare har jag pekat på hur vindkraftens tillväxt blivit ryckig och ostabil redan på ganska låga nivåer, samt att alla länder som är pionjärer inom solceller, dvs har skaffat sig en signifikant andel sol, numera bygger otroligt lite. De har alltså haft stora solcellsbubblor som sedan brustit. Förnybart-förespråkarna reagerar kraftigt när man påpekar detta och skyller på diverse olika saker: Kolkraftslobbying, finanskrisen, onda regeringar mm. Men det håller inte!

Istället är det så att slumpkraften i pionjärländer har börjat stöta på integrationsproblem och även problem med urholkat värde. För att förstå hur och var behöver vi två grundbegrepp: kapacitetsfaktor (hur mycket kraft man får i genomsnitt jämfört med toppeffekten) samt penetration (hur mycket el kraftslaget producerar som andel av all elproduktion). Båda uttrycks i procent.

Ett oflexibelt kraftslag (som vind och sol och för all del även kärnkraft) har svårt att närma sig (och överskrida) en penetration som motsvarar kapacitetsfaktorn. Orsaken är att när man närmar sig kapacitetsfaktorn så blir tillgången på el större än efterfrågan vissa perioder och el behöver då lagras eller kastas bort. Här är ett exempel där jag skalat upp Sveriges vindproduktion (egentligen ca 11%) till kapacitetsfaktor-nivån (ca 33%):

scaled_wind_dec_2015

Förutom att grafen visar hur vinden ofta är antikorrelerad mot förbrukningen, så ser man att produktionen av vind tidvis börjar överskrida totalförbrukningen.

Uppskalad slumpkraft gör fluktuationerna motsvarande större och svårare att balansera för övriga kraftslag. Ekonomiskt blir kraften värdelös på spotmarknaderna när verken producerar som bäst. Det här är inget större problem för kärnkraft som har en kapacitetsfaktor på 80-90%, men desto värre för sol och vind.

Vindkraftens nuläge

Om vi jämför vindkraftens kapacitetsfaktorer med penetration i olika länder ser det ut såhär:

wind-cf-pen-2015

(En teknisk not: Vindkraftskapacitet räknas i slutet på år medan elproduktionen räknas över hela år. Därför använder jag alltid medelvärdet av årets kapacitet och föregående års kapacitet när jag räknar fram kapacitetsfaktorer för året. Alla grafer i inlägget baseras på siffror från BP 2016.)

I grafen ovan kan vi se att den det enda land vars vindkraft överstiger kapacitetsfaktorn är Danmark, som har åstadkommit detta genom att vara ett mycket litet land med stor elhandel med grannarna. En del av ett elnät kan förstås ha tusentals procent vind, men hela elnät kan svårligen gå över kapacitetsfaktorn.

Trots talet om vindsnurror med hög kapacitetsfaktor så kan vi se att inget land har bättre kapacitetsfaktor i sin vindflotta än ca 34%, samtidigt som Kina är oöverträffat usel på cirka 16%. Det beror på att Kina subventionerat fram vind som man inte har tillräcklig flexibla och starka elnät för att hantera. Därför tvingar man ner produktionen, i den mån man ens anslutit vindparkerna till elnätet!

En annan observation är att vindpotentialen fortfarande är ganska outnyttjad i världen – bara några länder i Europa som kommit nära kapacitetsfaktorn. Totalt i världen ligger vindkraften på cirka 4% av elen.

Solkraftens nuläge

Här är motsvarande graf för solceller:

solar-cf-pen-2015

Ledarländerna i den här listan bygger i stort sett ingen solkraft längre. Italien och Tyskland har högst penetration – cirka 60% av ländernas respektive kapacitetsfaktorer. Jag tog inte med Spanien eftersom Spanien har en hel del termisk solkraft vilket inte särskiljs i BPs siffror och ger högre kapacitetsfaktor.

Bästa kapacitetsfaktorerna är runt 20% och om man tänker sig 15% som ett genomsnitt i världen så når man ungefär lika långt som Italien, med 8% solcellsel (idag ca 1%), utan att ta till dyra batterilösningar mm. Kapacitetsfaktorn kan dock höjas om man använder solföljar-utrustning, men det kräver att man motarbetar de takinstallationer som gröna älskar. (Annars kommer takinstallationerna stjäla utrymme av solföljar-installationer.) Solföljarutrustning kostar förstås extra och ger rörliga delar med vidföljande extra underhåll.

Utvecklingskurvor

Vindkraften har ett försprång till solcellerna, som bekant. Vindkraftens utveckling kan därför användas för att spå i hur det ska gå för solcellerna. Såhär har det sett ut globalt:

image012

Y-axeln anger tagna marknadsandelar per år. Vindkraften tog allt större marknadsandelar, ”exponentiellt”, fram till 2009. Sedan hände något och utvecklingen intog en mycket långsammare och mer ryckig bana. Medelvärdet de senaste tre åren har varit ca 0.4% tagen marknadsandel per år. Multiplicerat med en livslängd på 25 år så siktar det mot en slutlig global marknadsandel för vinden på 0.4*25 = 10%. Visst kommer vindkraften ta mer marknadsandelar än 0.4% framöver, men ännu så länge finns inget som tyder på att vindkraften kommer bli särskilt dominant. (Kärnkraften tog ca 2% global marknadsandel per år under sina bästa år på 80-talet med livslängder som visat sig vara långt över 40 år.)

Solcellerna har jag lagt på en förskjuten axel för att visa att de idag (2015) står ungefär där vindkraften stod 2009. Även solcellernas årligen erövrade marknadsandel kommer öka, men den historiska vindutvecklingen indikerar en risk för att även solcellerna snart börjar gå in i en mer ryckig och flack bana.

Solcellerna är förstås mer poppis och har en friare och enklare placering och har därför haft en mer brant stigande kurva trots högre kostnader. Den kan därmed även komma att skjuta upp högre, men med tanke på en dess lägre kapacitetsfaktor och att fler och fler länders solcellsbubblor spricker, så kommer inbromsningen isåfall bli desto tuffare. Vi vet att 2016 kommer medföra en ökning, men jag förutspår att 2017 blir det första solcellsåret som är sämre än det föregående.

Sammanfattning

Solcellerna ligger nu cirka 6 år efter vindkraften och knappar in på försprånget. Men fortfarande är utbyggnadstakterna av båda slumpkraft-slagen väldigt svaga om vi ser till vilka marknadsandelar som skulle behövas tas för ”100% förnybart”. Det finns också goda skäl att anta att visionen är svår att åstadkomma. Om slumpkraften tänjs och når upp till kapacitetsfaktorerna på 30 respektive 15% så blir summan bara 45% av världens el, och detta antagligen så långt in i framtiden att förbättringen äts upp av ökad efterfrågan. Vattenkraft och biomassa kan eller bör inte stå för resten, utan kanske 15% tillsammans som högst.

De gröna skriker varg när det gäller klimatet, men vägrar samtidigt plocka upp geväret utan skickar istället in en nybakad genuscertifierad relationskonsult i hagen. Vi har inget pionjär-elnät inom slumpkraft som visar på höga andelar. Frankrike visade däremot upp 80% kärnkraft redan för 25 år sen.

  •  
  •  
  •  
  •  

Finland på väg att förbjuda kolkraft

… är rubriken på ett inlägg hos Supermiljöbloggen.

Det är väldigt vanligt att något mer eller mindre förfluget förslag i något del av ett lands mylittleponyoffentlighet genast övertolkas till att bli ett garanterat utfall. Häromsistens rapporterade Veckans Affärer mfl att Tyskland förbjuder bensindrivna bilar år 2030. I själva verket handlar det om en resolution/önskan från förbundsrådet, som inte har någon lagstiftande effekt och därmed tillåter politikerna som sitter där att utan minsta risk önska fred på jorden och en ponny till alla barn.

Hursomhelst, Olli Rehn, finansminister med energiportfölj, tog i rejält när han jämförde ett kommande förslag att förbjuda finsk kolkraft från 2030 med att Finland var först i världen med kvinnlig rösträtt. (Även om jag tar kolkraftsproblematiken på allvar blir detta, för mig, ändå lite nedvärderande mot kampen för lika rösträtt.)

Supermiljöbloggens Beatrice Rindevall publicerar denna nyhet utan någon direkt reflektion, men hos mig går förstås tankarna igång. Hur kommer det sig att finnarna vågar utlova något sådant? Vilka faktorer gör att de kan befria sig från kolet? Tänka, tänka… Kan orsaken vara att landet producerade 0.01 TWh solcells-el under 2015? Kanske inte.

Finland producerade år 2015 ca 69 TWh el, varav 34% kärnkraft. Den försenade Olkiluoto 3-reaktorn kommer att addera cirka 18% extra kärnkraft och det nyligen påbörjade bygget av Hanhikivi 1 kommer addera cirka 14% för en total penetration av cirka 66%. Och kanske hinner man med ytterligare något bygge innan 2030 för att ersätta ett par av de små äldre finska reaktorerna. Nu är det förvisso så att Finland importerar en hel del el och om man jämför med konsumtionen så hamnar min prognos lägre än 66%. Men ändå, kolkraften är betydligt mindre idag än kärnkraftstilläggen.hanhikivi

Vilka slutsatser drar gröna av att det första landet som annonserat förbud mot kolkraft gör det främst genom att expandera kärnkraften? Givetvis samtidigt som Tyskland lägger ner kärnkraften och därför gör ungefär noll framsteg gentemot kolet?

  •  
  •  
  •  
  •  

Anrikning

För att skapa bränsle till de vanligaste reaktortyperna ”anrikas” naturligt uran till reaktor-uran. Detta innebär att halten av isotopen U235 höjs till 3-4% från det naturliga uranets 0.71%. Precis som i övriga delar av bränslecykeln, finns stor förbättringspotential som staterna och dess byråkratier står i vägen för. Jag ska förklara, men först lite grunder:

Gasdiffusion

Historiskt använde man gasdiffusionsteknik. Den går ut på att man kombinerar uranet med fluor för att skapa en gas, uranhexafluorid. Sen pressar man gasen genom ett membran och utnyttjar det faktum att U235 är något mindre än den andra isotopen, U238 (som alltså har 3 ytterligare neutroner) och kommer igenom något lättare. När man gör detta om och om igen så får man högre och högre andel U-235.

gaseous_diffusion

Att man måste komprimera gasen i varje steg och kyla bort värmen man får vid komprimeringsarbetet gör att metoden är väldigt energikrävande. Om man hittar gamla dåliga siffror för kärnkraftens ERoEI, energiåterbetalningstid eller CO2-intensitet, så kan det handla om att man räknat på gasdiffusionsteknik som dominerade fram till på 90-talet. Under höjden av kalla krigets kärnvapenproduktion så gick ca 7% av USAs el åt till gasdiffusionsanläggningar.

Gascentrifuger

Gasdiffusion har numera övergetts till förmån för gascentrifuger. Gasen centrifugeras alltså istället och de tyngre molekylerna rör sig mot centrifugens väggar medan de lättare molekylerna blir kvar i mitten.

centrifuge_cascade

Precis som med gasdiffusion så måste man göra detta många gånger för att höja andelen i varje steg och till slut nå den koncentration man önskar. Centrifug-tekniken minskar energibehovet till 1/50-del jämfört med gasdiffusion!

Utarmat uran

Avfallsströmmen från anrikningen kallas utarmat uran. I detta uran har halten U-235 sänkts från ursprungliga 0.71% till kanske 0.25%. Från 1 kg natururan får man idag ca 150 g kärnbränsle och 850 g utarmat uran.

Man låter alltså en relativt hög andel, 0.25/0.71 = 36% i exemplet, av allt U-235 hamna i avfallsströmmen. Det kan tyckas slösaktigt, men eftersom anrikningsarbetet som krävs blir större ju mindre U-235 som finns i materialet man jobbar med, så väljer man en ekonomiskt optimal punkt där det utarmade uranet kostar lika mycket extra att anrika som det kostar att köpa nytt natururan och anrika det istället. Om kostnaden för natururan blir högre, så flyttas optimum och man lämnar mindre U-235 i avfallsströmmen. Samma sak händer om anrikningstekniken blir effektivare och mindre kostsam! Det finns förstås kalkylatorer på internet som låter dig laborera med kostnader och finna optimum givet olika parametrar.

Laseranrikning

Det finns en effektiv teknik för isotopseparering som har varit känd rätt länge men ännu inte kommersialiserats, nämligen laserexitering. Genom att använda lasrar med särskilda våglängder kan man välja isotop att exitera vilket skapar laddade joner, och därefter kan man lätt separera ut dessa joner med ett elektriskt fält. Det här är en teknik som har potential att minska kostnaderna för anrikning till en femtedel, ungefär.

Om man minskar kostnaden för en enhet anrikningsarbete, en s.k. Separative Work Unit, eller SWU, till en femtedel, så får det till följd att optimal U235-halt i det utarmade uranet sjunker från 0.21% till 0.08%. Det höjer alltså mängden nyttiggjort uran från 0.5% till 0.63%, vilket innebär att man får ut 26% mer energi ur varje kg natur-uran!

Till det kommer att världen har lager av utarmat uran i storleksordningen 1.5 miljoner ton. Mellan tummen och pekfingret är den genomsnittliga halten i lagren av utarmat uran 0.25%. Det innebär att man med laser-teknik kan finna ekonomi i att åter-anrika lagren och få ut 0.25-0.08 = 0.17%, mot 0.71-0.08 = 0.63% från naturligt uran. Det innebär att lagren av utarmat uran motsvarar ca 1.5 miljoner ton * (0.17/0.64) = 400,000 ton natur-uran. Det motsvarar mer än sex årsförbrukningar i världens kärnkraftverk. Det finns hyggligt långt gångna planer på att bygga sådana anläggningar.

Tekniken skulle också teoretiskt även kunna användas till att separera isotoper efter plutonium- och uran-utvinning från utbränt kärnbränsle och på så vis ytterligare öka tillgången till fissilt bränsle och reducera avfallsströmmarna. Ackumulering av ”dåliga” isotoper av uran och plutonium begränsar annars kraftigt antalet varv man kan återanvända kärnbränsle i vanliga reaktorer.

Ni kan ju tänka er vad en storskalig utrullning av laseranrikning skulle kunna innebära för uranpriserna. 26% bättre utnyttjande av varje kg nybrutet uran, plus sex årsförbrukningar gratis. I den miljön blir det inte så kul att äga en urangruva! Men det är inte därför det sitter långt inne att få igång tekniken, utan det handlar om:

Vapenteknik

En väg till kärnvapen är att anrika uran till nästan rent U-235. Därför omgärdas anrikningsteknik av stora restriktioner när det gäller export, licenser, forskning mm. Det är exempelvis centrifuganläggningarna som varit det stora trätoämnet när det gäller Irans kärnprogram. Att Iran (och tillochmed Nordkorea) har civila kärnreaktorer anses okej, men centrifugteknik begränsar helst till de befintliga kärnvapennationerna.

Laseranrikning minskar fotavtrycket och kostnaden för anrikning kraftigt, vilket innebär att om tekniken blir spridd så kan stater gömma en fungerande anläggning på en yta som har ungefär samma storlek och energiförbrukning som en halvstor dagligvaruaffär. Det har inneburit att USAs regering, mfl, lägger på kraftiga restriktioner och byråkrati vilket givetvis driver upp kostnaderna och minskar såväl konkurrensen som den akademiska forskningen på området.

Det är på ett sätt förståeligt, men världen blir allt fredligare och vi har större möjligheter tilll spioneri och övervakning än någonsin, så sammantaget är den ökade risken för kärnvapenspridning obetydlig och bleknar jämte miljöskadorna och klimateffekterna av att hålla tillbaka kärnkraften.

Sammanfattning

Bättre anrikningsteknik utgör en av många metoder att stärka kärnkraften i världen, förbättra ekonomin och öka energiutbytet. Det är ytterligare ett argument till varför det helt enkelt är okunnigt att tro att urantillgången skulle vara en begränsande faktor för kärnkraften.

Givetvis skulle den här förbättringen inte vara så meningsfull om man istället valde breederteknik, exempelvis smältsaltreaktorer, som kan klyva alla tunga ämnen som man matar in och därmed öka utnyttjandet från ca 0.7% till nära 100%. Men eftersom lättvattentekniken är det som gäller idag och många betraktar innovativa reaktorer som orealistisk sci-fi, så är det meningsfullt att påpeka hur dagens teknik kan förbättras.

Som så ofta består det stora hindret i regeringars och byråkratiers motsträvighet och oförmåga att prioritera miljön högre än foliehattande om strålning och kärnvapen. En klassisk nejdetkanviinte!

  •  
  •  
  •  
  •  

CO2-utsläpp 2015

Det här blir en remake på ett två år gammalt inlägg, med färsk data över CO2-utsläpp illustrerad på några olika sätt. CO2-utsläppen i världen leds förstås fortfarande av Kina, följt av USA och Indien. De 20 största utsläppsländerna står för 80% av utsläppen (CO2-utsläpp enligt BP Statistical Review of World Energy 2016):

co2-2015

Sen förra inlägget har Indien växt en procentenhet, USA och Ryssland har tappat varsin procentenhet, några länder har bytt ordning och Turkiet och Thailand har ersatt Polen och Taiwan i topp-20. Dessa förändringar är ett ganska förutsägbart resultat av att ökande befolkning och ekonomisk konvergens förändrar marknadsandelarna i fossilutnyttjandet. Sverige ligger på 54 plats i utsläppsligan med sina 0.14%.

Självklart bränner folkrika länder oftast mycket fossiler, så första steget i att bilda sig en bättre uppfattning är att se på utsläppen per person. Grafen nedan visar CO2-utsläpp per person som en funktion av folkmängden. Den horisontella sträckan i grafen nedan är alltså respektive lands befolkningsantal i miljoner. (Befolkningsdata enligt FN).

co2-pop-2015

Notera att alla grafer i detta inlägg har samma inbördes storleksförhållande mellan areorna för respektive land – klumparna är bara är formade lite olika. Hursomhelst, vi får den vanliga bilden där USA och några andra länder står ut som stora utsläppare per person, medan några fattiga länder (Indien, Indonesien och Brasilien) har desto mindre utsläpp. Medelvärdet är 4.6 ton CO2/capita och Sverige ligger strax över snittet på 4.9 ton medan Kina ligger över på 6.5 ton och USA ligger på hela 16.9 ton och Indien på ynka 1.7 ton.

Ändå säger inte detta så mycket. Självklart har fattiga länder mindre CO2-utsläpp. Men om vi inte vill ha fattigdom, så vill vi antagligen hellre veta hur mycket CO2-utsläpp varje land ger upphov till per mängd producerat välstånd. Det kan vi se i följande graf, där CO2-utsläppen per BNP-dollar visas som en funktion av BNP-mängden. Den horisontella sträckan är alltså respektive lands BNP i miljarder USD: (BNP-data enligt Världsbanken.)

co2-gdp-2015

Här ser vi plötsligt att USA inte släpper ut särskilt mycket i förhållande till sin produktion, utan helt enkelt producerar mycket välstånd. Kina är däremot ganska ineffektivt, men det är förstås skillnad mellan att bygga upp ett lands infrastruktur och produktionsanläggningar på kort tid, jämfört med att producera rikedom utgående från en relativ mättnad i fysiskt kapital.

Jämför gärna våra europeiska länder. Det gröna föregångslandet Tyskland har CO2-utsläpp på 0.22 kg CO2/$, medan det ogröna kärnkraftslandet Frankrike ligger på 0.13 kg CO2/$. Det visar på skillnaden i utsläpp mellan att låta slumpkraft dryga ut fossiler och att låta kärnkraft ersätta fossiler. Sverige ligger i absolut världsklass på 0.097 kg CO2/$.

Grafen ovan visar den bistra verkligheten, dvs att Indiens låga per-capita-utsläpp inte beror på effektivitet, utan tvärtom på att man vägrat öppna upp landet och liberalisera ordentligt, vilket fått till följd att fattigdomen biter sig fast. Och eftersom genomsnittet i världen är cirka 0.45 kg CO2/$, så skulle världens utsläpp falla till en femtedel om jordens BNP producerades med svensk effektivitet!

Vill man problematisera ytterligare ett varv så kan man istället betrakta samma graf men där BNP är omräknat till köpkraftspariteter.  (BNP i köpkraftspariteter från Världsbanken.)

co2-gdp-pop-2015

Här är bilden väldigt likartad men något utjämnad. Vi ser att Kina fortfarande ligger högt, medan Indien framstår i lite bättre dager. Fortfarande är den absoluta ledaren i topp-20 kärnkraftslandet Frankrike på 0.12 kg/$ medan det gröna kolkraftslandet Tyskland hamnar på 0.20 kg/$. Sverige ligger utanför topp-20 på 0.10 kg/$ . Världsgenomsnittet hamnar på 0.29 kg/$. Och nej, om man tar med svensk utrikeshandel så blir våra utsläpp inte högre.

  •  
  •  
  •  
  •  

Helgläsning v39

Jag började för rätt länge sen med detta inlägg men fick inte iväg det, så allt är inte pinfärskt, men förhoppningsvis ändå intressant.

Flödesbatterier

Flödesbatterier är en teknologi som varit något av ett halmstrå för de som hoppas på fullt genomslag för slumpkraft. Det handlar egentligen om en sorts uppladdningsbara bränsleceller där elektrolyten lagras utanför cellen i tankar och därmed kan mängden skalas obegränsat för säsongslagring mm. Tyvärr har ett av de mer högprofilerade företagen som utvecklar tekniken nyligen konkat.

Dead Wrong

Hoppas att ingen missat Dead Wrong, en youtube-serie av Johan Norberg, där han förtjänstfullt gör processen kort med diverse myter och missförstånd kring ekonomi, miljö mm. Senaste videon:

Svensk solcellspark

Solsidan i Varberg, Sveriges största solcellspark, är invigd. 2700 KW för 23 miljoner, enligt uppgift. Anläggningen kommer producera ungefär lika mycket som en tredjedels landbaserad vindsnurra, vilket innebär att vi kan jämföra en kostnad på 23*3 = 69 miljoner med kostnaden för ett vindkraftverk på cirka 30-40 miljoner.

High Hitler

Hur droganvändning (crystal meth) påverkade tredje riket.

Clinton Cash

En text/dokumentär om hur Clintons rundat mutlagstiftningen genom att ta överpriser för att hålla tal. Jag hoppas för min del att detta är osann ryktesspridning, särskilt med tanke på den svenska kopplingen. Men eftersom jag ”primats” av exempelvis tv-serien House of Cards så har jag kanske blivit lite cynisk.

Tolerans

popper-tolerance

Science a la Carte

Sätter upp denna på min läslista.sciencealacarte

Oljepris-hämmare

Frackingen i USA har dämpat oljepriset, vilket i sin tur har dämpat frackandet. Idag finns det över 4000 borrade men inte färdigställda oljebrunnar i fälten i USA som väntar på ett högre oljepris. Det finns alltså en daglig produktion motsvarande hundratusentals fat olja som kan tas fram snabbt, lätt och billigt.

Moores lag

Det senaste om framtiden för Moores lag – vi börjar verkligen närma oss gränserna nu.

Hata politik

Bryan Caplans skäl att hata politik matchar mina egna.

Religiositet och långsiktig tillväxt

… är titeln på en färsk forskningsartikel som säger sig visa att det finns ett kausalt samband mellan minskande religiositet och högre tillväxt.

Kina expanderar kol utomlands

Då Kinas inhemska efterfrågan hackar och man sitter på extrema mängder industriellt kapital, så satsar man stort utomlands genom att kombinera finansiering och konkret byggande. Initiativet kallad ”One Belt, One Road” och har potential att göra enorm nytta när man finansierar och bygger infrastruktur och kraftproduktion. Men allt behöver förstås inte vara odelat bra och dit hör Kinas inblandning i 79 utländska kolkraftsprojekt:

chinas-overseas-coal-projects

  •  
  •  
  •  
  •  

Osubventionerat

Det dyker upp allt fler påståenden om att el från solceller och vindkraft kostar si eller så mycket ”osubventionerat”, vilket stör mitt ordningssinne en aning. Ett par vanliga cherry-pickade axplock holländska Borssele offshore vindkraftspark som ska producera el för 72.70 euro/MWh (70 öre/kWh), samt budet för en solcellspark i Dubai som nyligen kom in på 2.99¢/kWh (25 öre/kWh). Den gröna siten CleanTechnica bjuder på en översiktsbild vad gäller hur solcellsrekorden ersatt varandra och använder just termen ”osubventionerat”:

osubventionerat

Det går inte att komma ifrån att detta avspeglar rejäla kostnadssänkningar i solcellsbranschen, men vad menas egentligen med ”osubventionerat”? Låt oss bena lite i det!

PPA, FiT och auktioner

Den modell som Tyskland populariserade, Feed-in-Tariff eller FiT, byggde på att de som byggde elproduktion av ett visst slag garanterades en viss ersättning per kWh, oavsett elpriset i landet. Modellen gav upphov till ett antal tämligen okontrollerade bubblor då det inte fanns någon gräns för mängden som byggdes. När FiT-nivån var för generös i förhållande till verkliga kostnader så exploderade utbyggnaden och respektive stat blev sen tvungen att dra i handbromsen och utbyggnaden kollapsade.

FiT-modellen trängs nu undan allt mer av auktioner, där stater bestämmer sig för hur mycket man vill få byggt inom landet av olika energislag varje år och utlyser auktioner för dessa volymer. Det som står på spel i auktionerna är ett av staten garanterat energipris, dvs en FiT som gäller för bara just det projektet man budar på. Det energibolag som budar lägst får bygga och kan sedan i praktiken sälja sin elproduktion genom staten för det angivna priset. Fördelen för staten är potentiellt lägre kostnader och en helt kontrollerad utbyggnad utan överraskningar.

Auktioner resulterar i en sorts Power Purchase Agreements, eller PPA-er. I USA är det vanligt med PPA-er då delstater kan lagstifta om att delstaten ska ha en viss mängd förnybart till vissa årtal, varefter energibolag avtalar med leverantörer av förnybar energi om att köpa vissa mängder energi av dem till fastställda priser under mycket lång tid. Varje sådant avtal är alltså en PPA. I USA sänks priserna på PPA-er bland annat av skattesubventioner som kallas ITC för solceller och PTC för vind mm.

Uppenbart subventionerat

Det är tydligt att såväl PPA som FiT och auktioner innebär subventioner. Det handlar om att staten eller statligt näraliggande bolag garanterar priser som troligen ligger en bra bit över vad kraftslaget skulle kunna hämta på spotmarknaderna. Så hur kan man påstå att det är osubventionerade priser? Jo, logiken är förstås att det handlar om en sorts marknadsmässig upphandling och att den marknadsaktör som accepterar priset får antas kunna producera elen till en kostnad som är lägre för att kunna göra vinst. När det gäller USAs PPA-er så brukar man beräkna vad PPA-priserna skulle ha blivit utan subventionerna och sen kalla resultatet för det ”osubventionerade” priset. Det finns en logik i det, men en sådan beräkning missar något väldigt centralt, nämligen kostnaden för kapital.

För sol, vind och kärnkraft är lejonparten av kostnaderna i själva uppförandet av verket och tas alltså innan man börjat producera. Det gör sådana projekt väldigt känsliga för ränta, vilket avspeglar sig i LCOE-beräkningar:

discount-lcoe

Den ränta och avkastning som investerare och banker kräver för att finansiera ett projekt är kraftigt beroende av projektets riskprofil. När avkastningen är garanterad genom en PPA så blir risken i projektet relativt liten. Om man inte misslyckas med att drifta verket så kommer pengarna rulla in på ett förutsägbart sätt. När risken är låg blir räntan låg! Det betyder att utan PPAn så hade det ”osubventionerade” priset blivit högre. Samma gäller för skattesubventionen. Utan den hade räntenivåerna för projektet blivit högre.

Tyvärr finns inga gratisluncher – det projektet tjänar på den lägre riskprofilen belastar den som tar över risken, exempelvis den som utfärdar PPAn, typiskt ett statligt bolag. Eftersom förnybara energislags expansion snabbt sänker spotpriserna vid de tillfällen då energislagen producerar bra, så kommer differensen mellan PPA-priset och spotpriserna att vidgas över tid.

Dolda subventioner

Jag började inlägget med att nämna Borssele vindkraftpark och ett solcellsprojekt i Dubai. Låt oss ta en extra titt på dessa projekt. När det gäller Borssele så har staten bekostat vindutredning, bottenkartläggning mm och i princip gjort en färdig projektplan som företagen får bjuda på. Bara detta är en subvention, givetvis. Sedan står holländska staten för en mycket stor kostnadspost, nämligen offshore nätanslutning. Medan auktionspriset hamnade på cirka €73/MWh, så räknar man med att nätanslutningen ska kosta ytterligare €14/MWh. Men det är troligtvis en första optimistisk uppskattning och dessutom exklusive kapitalkostnader. Den verkliga kostnaden kan lätt bli det dubbla. Sen tillkommer förstås möjligheten att företaget som vann auktionen var för optimistisk och gör förlust.

När det gäller solcellsprojektet i Dubai, så heter parken förstås ”Mohammed bin Rashid Al Maktoum Solar Park” efter landets härskare.

mohammed-bin-rashid-al-maktoum

Det säger något om projektets prestige och ställning i Dubai. Det har skrivits och sagts en del om det låga budet – en kommentar från Bloomberg New Energy Finance är denna:

This bid tells us that some bidders are willing to risk a lot for the prestige of being the cheapest solar developer,” said Jenny Chase, head of solar analysis at BNEF. “Nobody knows how it’s meant to work.”

Nej, ingen förstår hur det ska gå ihop. Transparensen är låg, tyvärr, så jag vet inte med säkerhet, men det spekuleras i sånt som gratis land, muslimsk delfinansiering utan ränta, skattebefrielse och att priset är inflationsindexerat och valutagaranterat. Ovanpå, förstås, att Dubai nyttjar billig indisk arbetskraft och har ovanligt goda solresurser.

Det bidrar förstås att Kina har subventionerat fram ett överskott på solcellsproduktion och att vi har ett priskrig där solceller säljs med förlust och där det sägs att kapacitetsutnyttjandet i solcellsfabriker går neråt 50% just nu. Man räknar lite paradoxalt med låg efterfrågan på solceller framöver trots mycket låga priser på paneler. Det beror mycket på det jag skrivit om solcellsbubblorna, att fler och fler länder har byggt 4-8% solcells-el och bränt sig lite vad gäller kostnader och nu har svårt att integrera mer.

Alltså…

Det som kallas osubventionerat brukar inte alls vara det. Förutom att själva garantipriserna/PPA-erna lyfter bort risk från projekten och därmed sänker deras kostnader avsevärt, så finns ofta en uppsjö av andra små och stora subventioner som gör projekt väldigt svåra att jämföra sinsemellan, särskilt som det ofta är svårt att få kompletta uppgifter på villkor och förmåner på olika marknader. Något jag uppmärksammades på nyligen är att amerikanska solcellsbyggare kan utnyttja accelerated depreciation (ungefär direktavskrivning) vilket är en skattemanöver som kan medföra att man återhämtar en viss portion av investeringen inom något år eller två.

Med detta sagt så är det förstås trevligt att solceller nu börjar komma i en sådan ekonomisk position att de kan göra nytta på soliga platser i världen. I Mellanöstern totalt producerade man bara 1.7 TWh solcellsel år 2015, varav mer än hälften i Israel, av cirka 1089 TWh el totalt, dvs en och en halv promille ungefär. Om detta snabbt kan öka en faktor 100 till 15% så kan man exportera mer och billigare naturgas till förnybart-satsande länder i Europa. Eller åtminstone blir inomhusskidbackar i arabländerna billigare att driva, eller så kanske dess pingviner kan få det lite kallare!

ski-dubai-penguins

  •  
  •  
  •  
  •  

Idiotskatten

”Idiot” är alltså det nya epitetet på den skatt på solcellsanläggningar över 255 KW (ca 50 gånger större än en normal villa-installation) som regeringen infört. Detta epitet myntades av alltid vältaliga Åsa Domeij, hållbarhetschef på Axfood och gammalt miljöpartistiskt högdjur, när hon uttalade sig för SvT. Eftersom det var ett så briljant och gnistrande fyndigt retoriskt grepp har den fått ett eget liv och har nu bland annat 11400 träffar i Google.

De som ser den här skatten som en idiotskatt upplever att man beskattar produktion för egen användning, men det är snarare så att små solcellsanläggningar på mindre än 255 KW är undantagna från den energiskatt som all annan elproduktion betalar, inklusive exempelvis den elproduktion som pappersindustrin själv genererar och konsumerar genom förgasning av biomassa-rester. Här är en anläggning på fängelset Alcatraz på 307 KW, något över den svenska gränsen:

alcatraz_pv

Hursomhelst, Schlaug, också gammalt miljöpartistiskt högdjur, spekulerar kring spelet bakom idiotskatten i ett blogginlägg. Han hävdar att miljöpartistiska riksdagsledamöter lurats att tro att skatt på solceller är ett EU-krav, och undrar om partiledning och statsråd också lurats eller om de deltog i en ”kedja av bedrägerier”.  Jag brukar visserligen tro att folk begriper mer än de gör, men jag är övertygad om att miljöpartiets partiledning deltog i bedrägeriet.

Nu har regeringen fallit för trycket och lovat att reducera skatten till ett minimum. För mig är det tydligt att de gröna gräsrötterna inte förstår sitt eget bästa. De borde ha gett skatten sitt stöd. Låt mig förklara den politiska logiken:

Regeringen, inklusive de gröna partiledarna, får förstås dragningar av sakkunniga som förklarar att solceller är vansinne i Sverige, både miljömässigt och samhällsekonomiskt, och att den potentiella andelen solcellsel, även om man driver vansinnet ganska långt, är mycket låg, ca 5%. Statsråden är inte dummare än att de begriper detta, men har å andra sidan aldrig bekymrat sig om huruvida något är vansinnigt, utan funderar istället på hur man maximerar antalet röster som varje samhällsekonomiskt slöseri och varje förlorad skattekrona kan ge.

I det här fallet bedömer man att mängden röster är ganska stor, så länge solcellerna framförallt byggs av gräsrötter som med sin tak får en statusboost på andras bekostnad (se solförlustkalkylatorn). Det kan också ge bra röstutdelning att låta småföretag, lantbruk och smärre flerbostadshus bygga. Det får många att känna sig delaktiga och entusiastiska, och de flesta inser att de har regeringen att tacka för sin förhöjda status och röstar därefter.

Åsa Domeij, däremot, vill att även hennes feta uppdragsgivare ska kunna smita från energiskatter, men i deras fall genom att gömma stora anläggningar på sina industritak och sen göra reklam för det i sin produktannonsering. Då tillfaller PR-värdet förstås företagen och inte regeringen. Värre är att om man tillåter det, så äts mycket av den redan lilla solcellspotentialen i Sverige upp av stora företag, och utväxlingen i röster på detta är mycket låg.

Därför valde regeringen att se till att stora solanläggningar får betala normal energiskatt för sin elproduktion, även den som konsumeras inom fastigheten. Man inser att detta av gröna gräsrötter kan uppfattas som ett hinder för en skinande grön värld där man slipper exempelvis (vintertida) fossil spetskraft. Därför tar regeringen till syndabocken nummer ett: EU. Inget är för stort eller litet för att skylla på EU, så att man själv slipper ta ansvar för sina beslut!

Men det skulle visa sig att det var ett för tunn motivering. Folk trodde inte på EU-förklaringen, eller brydde sig inte. Och utan förklaring kunde de gröna gräsrötterna givetvis inte begripa sitt eget bästa. Hur skulle de kunna inse att många villa-anläggningar kommer bli utträngda av jättarna och att deras solsubventioner kommer sänkas när de ekonomiska kostnaderna eskalerar fortare? Upprördheten mot skatten var enorm – de flesta begrep nog inte ens att det bara handlade om gigantiska kommersiella anläggningar och ännu färre begrep att skatten är likformig med andra energislag. ”Om jag plockar äpplen på mitt eget äppelträd, ska jag skatta för det då?”

Trycket blev till slut för stort. Regeringen har backat eftersom den gör som regeringar brukar – tänker på nästa val. Bättre att försöka bli av med badwill idag och se om man kan klara valet 2018. Konsekvenserna av dålig skattepolitik i slutet av mandatperioden får man försöka hantera under nästa mandatperiod. Det hinner ändå inte bli så illa på den korta tiden mellan avskaffandet och nästa val och blir regeringen inte omvald har man dessutom lämnat över sin Svarte Petter till borgarna.

Idiotskatten var alltså en ganska smart skatt, men, som Schlaug skriver, dess motivering var en kedja av bedrägerier. Så länge man inte är ärlig mot väljarna (och kanske inte ens mot knapptryckarna i riksdagen) och förklarar logiken utan istället gömmer sig bakom exempelvis EU, så får man inte heller förståelse och stöd. Tänk om någon politiker kunde ta detta till sitt hjärta. Då skulle demokratin långsamt, långsamt börja bli på riktigt.

  •  
  •  
  •  
  •