Penetration vs kapacitetsfaktor 2019

Greta besökte USAs kongress häromdagen och höll ett tal (transkribering här) som jag, den här gången, inte har några starka invändningar mot. Kanske som en anpassning till det land hon rest till, använde hon inte grönvänsterns idégods från 70-talet som fond. Hon förmanade däremot åhörarna: ”Stop pretending that you, your business idea, your political party or plan will solve everything”. Som kärnkraftsentusiast skulle jag förvisso kunna ta åt mig, men det är måhända intressantare att ge Greta stöd genom att titta på den numera förhärskande synen, nämligen att slumpkraften, dvs sol och vind, globalt sett växer snabbt, är tokbillig och snart kommer tränga undan fossilkraften.

Jag har problematiserat kostnadsbilden i min analys av Lazardrapporten, men värre är att kraftslagen producerar ryckigt, ofta knappt något alls och ofta mer än man behöver, och är därför svåra att skala upp förbi en viss nivå. Vilken nivå? Jo, slumpkraftens penetration, dvs dess andel av den totala elproduktionen, får det allt svårare med marknadsvärde och överskott när man närmar sig respektive energislags lokala kapacitetsfaktor. (Kapacitetsfaktorn är i procent räknat hur mycket energi kraftslaget producerar i genomsnitt under året i förhållande till vad det skulle producerat om det hade kunnat utveckla sin fulla effekt konstant.) För Sverige och solceller är kapacitetsfaktorn ungefär 10%, exempelvis, och det innebär att man också kan förvänta sig att 10% sol-el är svårt att hantera.

Baserat på BP-rapportens data har jag gjort ett par grafer, först för solceller:

Till vänster i grafen är de 10 främsta sol-länderna räknat i penetration och därefter ett urval stora och intressanta länder. Här ser vi att inget land är i närheten av att få en penetration högre än sin lokala kapacitetsfaktor. Vi kan också se hur kapacitetsfaktorerna varierar kraftigt. Notera att Kina har en taskig kapacitetfaktor, medan Chile ligger extremt högt. De senare subventionerar tydligen nätanslutning till höglänta områden i landet (dit man också förlagt rymdteleskopssatsningar då luften är såpass klar och molnfri).

Den andra grafen är för vindkraft:

Här är de sex högsta penetrationerna med, sedan ett urval intressanta länder. Vi ser att Danmark har långt högre penetration än kapacitetsfaktor, vilket möjliggjorts genom att agera som en ”by med en vindkraftspark” i ett mycket större elnät. Det är ganska ointressant, men tvåan Irland är desto intressantare. Irländarna har uppenbarligen kommit upp i ungefärlig paritet. Frågan är hur lätt det varit. Rapporten Annual Renewable Energy Constraint and Curtailment Report 2018 har en graf som tyder på att mängden el som behöver strypas bort vid den här penetrationen inte är så fasligt hög:

Men om man tittar närmare på förändringen till 2018, att total vindgenerering ökade med 1796 GWh och total strypt vindkraft ökade med 321 GWh, så inser man att ett marginaltillskott av vindkraft vid den lägre nivå som gällde 2017 medfört en kostnadsoverhead på ca 321/1796 = 18%. Irlands elproduktion är för övrigt naturgasdominerad, vilket är idealiskt för integration av slumpkraft. Kärnkraft däremot är förbjudet.

I övrigt kan man konstatera att inte mycket hänt på 3 år sen jag gjorde en variant på det här inlägget senast. På solsidan har inga länder tagit sig förbi de mer eller mindre stillastående ledarna Italien, Tyskland och Grekland och inga är ännu nära kapacitetsfaktorn. På vindsidan har Danmark, Portugal och Spanien inte rört sig märkbart, medan Irland och Tyskland har tagit sig upp till intressanta nivåer. Inget tyder på att fler länder kommer testa gränserna under de kommande 3 åren heller. Segt.

  •  
  •  
  •  
  •  

Sol och vind i pionjärländer

Med nya BP-rapporten finns underlag att återigen ta en titt på hur sol och vind utvecklar sig i pionjärländerna, dvs de länder som har störst procentuell andel av respektive energikälla i sin elmix. Jag har hoppat över plutt-landet Luxemburg, samt även Litauen pga att landet importerar ca 70% av sin el.

Över en längre tidsperiod är det instruktivt att jämföra med kärnkraftens historiska tillväxt i pionjärländer.

För att få en bättre bild av solens utveckling måste vi zooma in och betrakta fler länder:

Inget land har klättrat högre än de ca 8% som Italien uppnådde redan 2014, vilket skär sig en aning mot narrativet att sol-el är tokbilligt och växer exponentiellt. Av de europeiska pionjärer som stått still länge har de rikare länderna Tyskland och Belgien vänt uppåt och kapat åt sig någon procent ytterligare, medan övriga fortsätter stå still. I Spanien och Italien verkar dock solcellsmarknaden vakna till liv något igen nu. Japan, Chile och Australien har fortsatt tugga på uppåt men åtminstone takten i Japan sjunker nu kontinuerligt pga sänkta bidrag.

För vind ser det ut såhär:

Som sagt, här är Litauen överhoppat pga extrem import, medan Danmark fått vara kvar trots att även det har ett visst underskott i elproduktionen och egentligen bara är en liten del av ett större regionalt elnät. De som inte förstår intermittensproblematiken ser förvisso inget problem med detta.

Irland har låg import/export av el och har växt till 27% vind-el år 2018, vilket visar på en bred potential åtminstone upp till den nivån. (Visserligen har Irland ovanligt goda vindresurser, men ändå.) Den iberiska halvön ligger still runt 20%. Tyskland och UK klättrar långsamt och närmar sig 20%-strecket. USA anses ligga i en vind-boom just nu då operatörer försöker få in mycket kapacitet innan en utfasning av federala subventioner, men i jämförelse med pionjärländerna växer marknadsandelarna relativt långsamt.

Globalt sett tog vindkraften 0.38% ny marknadsandel år 2018 och landar på 4.8%, medan solcellerna tog 0.43% ny marknadsandel och landar på 2.2%. Sammanlagt tog de alltså ca 0.8% marknadsandel. Kärnkraften växte som bäst 1984-1985 då den globalt tog ca 2% marknadsandel årligen.

  •  
  •  
  •  
  •  

Världens energi, updatering 2019

Årets utgåva av världens främsta energi-statistiksamling, BP World Statistical Review of World Energy, släpptes tidigare i veckan. Jag har bearbetat siffrorna och skapat en bunt grafer för att ge den övergripande bilden.

Glädjande nog ökar världens totala energianvändning med 2.9% (ca 1.8% per capita). Tonvikten ligger som alltid på de fattiga icke-OECD-länderna som ökade med 3.9% (2.7% per capita) medan de rika länderna ökade med 1.5% (0.9% per capita). Några notabla länder:

Av dessa är det bara Venezuela som verkar ta klimathotet på riktigt allvar!

I det långa perspektivet, över de senaste tio åren, har de rika länderna stått still i total energiförbrukning (-5% per capita). medan de fattiga ökat 35% (+19% per capita). Förändringarna i absoluta tal de senaste tio åren domineras helt av icke-västliga länder:

Per energislag såg det ut såhär:

Fossiler stod alltså för ca 72% av energi-tillskottet år 2018. Den långa historiska trenden i miljoner ton olje-ekvivalenter visar alltjämt på mycket måttliga ökningar av icke-fossil energi:

Sol står just nu för ca 1.0% av global energi-tillförsel och vind står för ca 2.1%, fossilt för 85.5%, kärnkraft för 4.4%, vattenkraft för 6.9%. (Notera att andelarna för vissa energislag vore högre om man tittade på el enbart.)

Men växer inte sol och vind exponentiellt, säger kanske någon. Kommer inte solen att dominera om bara några år? Nej, tyvärr växer inte sol och vind exponentiellt för närvarande. De årliga installationerna antyder att energislagen nu växlat in på linjära tillväxtbanor (vid en nivå där deras gemensamma andel av totalenergin ökar med ca 0.37% per år):

Du som har läst hit är inte förvånad över att de globala koldioxidutsläppen år 2018 ökade med ca 2.0%. De fattiga länderna utanför OECD står nu för ca 64% av utsläppen. EU står för ca 10%, Sverige för ca 0.12%. (Skurkstaten Tyskland ca 2.1%, trots bara 8x högre befolkning än Sverige.)

Trots allt detta är det alltjämt så att bara miljövänner vill bygga kärnkraft, medan gröna vill lägga ner kärnkraft. Kan det förändras under 2020-talet, tro? Kan klimatrörelsen växa upp och frigöra sig från sina gröna föräldrar eller är det ett nejdetkanviinte?

  •  
  •  
  •  
  •  

Mellanöstern och fossilfritt

Jag ställde mig frågan häromdagen varför det annars dominanta Saudiarabien med ca 33 miljoner invånare och enorma oljerikedomar inte leder Mellanöstern i termer av förnybart och kärnkraft. För det gör man inte. Storvulna planer med bland annat 16 reaktorer och extrema solparker har formulerats, men det är väldigt lite verkstad. Kontrasten till UAE (10 miljoner invånare) och dess snart färdiga bygge av fyra feta kärnreaktorer samt stora solcellsparker är rejäl. Efter att ha funderat en stund har jag en teori som jag tänkte presentera, som vanligt tillsammans med lite storleksordningar.

Marknadskostnaden för olja

Saudiarabien genererade 2017 ca 154 TWh el från olja, 221 TWh från naturgas och 0.1 TWh från förnybart. UAE genererar 2 TWh från olja och 134 TWh från naturgas. En servettkalkyl ger vid handen att Saudiarabiens oljekraftverk sväljer i storleksordningen 230 miljoner fat olja per år eller 6% av oljeproduktionen. Med ett oljepris på $72/fat så motsvarar det ca $17 mdr/år.

Olja innehåller ca 1700 kWh termisk energi per fat, eller vid 40% verkningsgrad i ett oljekraftverk ca 680 kWh el. Med $72/fat så blir det alltså över 10 cent per kWh eller ca 1 krona/kWh i bränsle. Det är ganska dyrt som produktionskostnad betraktat; svenskt spotpris brukar ligga mellan 20 och 50 öre i snitt.

Alternativkostnad

Okej, så oljan kostar $17 mdr/år.

Om man bygger bort den med kärnkraft så krävs ca 20 GW kärnkraft för kanske $140 mdr för 60-80 års livslängd.

Om man istället bygger bort oljan med solceller och ignorerar allt vad lagring etc heter, så kräver det runt 86 GW och ca $86 mdr för 20-25 års livslängd.

Tittar man på dessa fundamenta borde det gå att räkna hem investeringar i sådan alternativ produktion. Men…

Saudikostnaden för olja

Saudiarabien är fortfarande den dominerande OPEC-producenten med reservkapacitet. Man säljer helt enkelt så mycket olja på de internationella marknaderna som man vill sälja. Skulle man sälja mer så skulle man påverka priset mer och störa överenskommelser med andra länder om utbudsbegränsningar! Det betyder att olja som man sparar internt genom att bygga alternativ till oljeverken inte automatiskt leder till intäktsökningar genom ökad försäljning internationellt. Oljan sparas istället i marken.

Saudiarabien har en totalkostnad inklusive kapital i sin oljeproduktion på löjligt låga $10/fat.

Saudiarabien producerar alltså oljekraft med en bränslekostnad på inte 1 kr/kWh utan snarare 14 öre/kWh. Oljekraftens kostnad är inte marknadspriset på $17 mdr/år, utan snarare $2 mdr/år!

Long game

Att bygga solceller, kärnkraft eller liknande för att spara olja skulle alltså innebära att man investerar för perioden då Saudis oljeproduktion peakat, eller när efterfrågan är sådan att man skulle kunna sälja allt man kan producera utan hänsyn till prispåverkan.

Att ta en så lång vy måste vägas mot en diktators behov av att ha pengar i nuet, att använda för att köpa lojaliteter, bygga sånt som medborgarna ser en omedelbar nytta av, eller åtminstone spektakulära byggen inom synhåll från storstäderna, militära utgifter för att dominera över Iran och Jemen etc.

UAEs dominans

Så varför är just UAE (som består av bland annat Dubai) större på fossilfria investeringar? Egentligen förklarar min teori inte detta. UAE har likartade storleksordningar i sin oljeproduktion med hänsyn taget till befolkningsmängden. Vi kan ändå konstatera att UAE har varit betydligt mer aktiv i att diversifiera sin ekonomi än oljegrannarna Kuwait, Quatar, Oman, Bahrain och Saudi,  så  det  handlar  inte  bara  om  energi.

Det kan vara så enkelt att det handlar om en ledning som känner sig lite mindre hotad och är lite mer idealistiskt lagd.

  •  
  •  
  •  
  •  

Miljöpartiet och hederligheten

Per Bolund valdes nyligen till miljöpartiets nya språkrör. Ikväll intervjuades han i SVTs Agenda och uttalade sig om kärnkraften. Han sa (-38:30) om frågan att driva befintliga reaktorer vidare:

”Ja det är ju dom dom finns ju möjlighet att köras om det finns marknadsförutsättningar dvs om de är ekonomiskt lönsamma. Nu säger ju de som kör dem att de faktiskt inte är lönsamma, de blir utkonkurrerade av vindkraften som ökar jättemycket i Sverige av solkraften som kommer mer och mer och finns det ingen lönsamhet i att köra kärnkraftverken ja då är det väl bättre att de blir ersatta av av andra och ännu bättre miljöenergislag.”

För en månad sen publicerade regeringen följande i samband med vårändringsbudgeten:

– Det ska vara enkelt och lönsamt att investera i förnybar energi för eget bruk. Det här är ett stöd som varit oerhört efterfrågat och det känns bra att kunna hjälpa den gröna omställningen på vägen, säger finansmarknads- och bostadsminister Per Bolund.
[…]
I vårändringsbudgeten tillförs 300 miljoner kronor i budgeten för 2019. Det innebär en nivå på 736 miljoner kronor som får direkt stöd till utbyggnaden av solceller.

Kärnkraften ska bort eftersom den inte är lönsam, medan det SKA vara lönsamt med solceller? En lätt illamåendekänsla infinner sig. Men låt oss ta en titt på ”olönsamheten” för kärnkraften. Från Vattenfalls hemsida:Det står inte uttryckligen, men den matematiskt literate kan räkna ut att produktionskostnaden för RInghals är 5.2/24% = 22 öre/kWh. Elpriset 2018 var i genomsnitt strax över 45 öre. Är slutsatsen att kärnkraften är olönsam? Knappast, va?  Vattenfall spelade högt ett högt politiskt spel genom att offra Ringhals 1-2 och hota att lägga ner resten på kort tid och fick då energiöverenskommelsen som tog bort effektskatten. (Nedläggningen av dessa genomförs under 2019 respektive 2020.)

Och solceller då, som får 60 öre/kWh i skattereduktion + 700 miljoner/år i investeringsstöd + elcertifikat + möjligheten att smita från skatt och nätavgifter? Jo, det blev förstås ”lönsamt”.

Per Bolund tvekar alltså inte att slira på sanningen, och tvekar inte heller att föra fram skräpforskning. Här på bloggen har ofta en prominent skräpforskare figurerat, en viss Chris ”Baskern” Busby, bland annat i skräckgalleriet. Denne man bjöd Per Bolund in till riksdagen för att på skattebetalarnas bekostnad föra fram sitt forskningsfusk. Busby är samma man som Johan Swahn på miljöorganisationernas kärnkraftsgranskning absolut inte vill kopplas samman med.

Sedan har vi Miljöpartiets andranamn till EU-parlamentet, Pär Holmgren, den gamla TV-meterologen. Han twittrar:Låt oss bena ut det här: På DN Debatt hänvisar alltså Jonny Hylander, professor i förnybar energi, samt Göran Sidén, universitetslektor i elkraftteknik, båda vid Högskolan i Halmstad, till en rapport från Stanford. Gissa, vem tror du står för Stanford-studien? Jo, en viss Mark Z Jacobson som också han omtalats i skräckgalleriet. Just det, det är den rapporten där kärnkraft leder till kärnvapenkrig och de brinnande städernas CO2-utsläpp läggs till kärnkraftens livscykelutsläpp. Ett par aktiva akademiker för alltså fram ökänd och utskrattad skräpforskning på Sveriges främsta debattplats och detta retweetas av Pär Holmgren!

Ett ärligt misstag, säger du? Stackars Pär måste väl lita på de extremt pinsamma akademikerna? Nej, jag har från källor jag litar på att han informerats om just denna rapport tidigare och mer än en gång. Har dock inga fotobevis på detta just nu, så du får tro det om du vill. Man kan ju tycka, oavsett, att har man gjort klimatet till sitt levebröd så är man skyldig att kunna detta och att NRELs livscykelsöversikt (som är den bästa och mest respekterade översikten, mig veterligen) sätter kärnkraftens CO2-utsläpp till 12 g/kWh, ca en fjärdedel av solcellernas.

Kombinera intellektuell hederlighet med politik? Nejdetkanviinte, tydligen.

  •  
  •  
  •  
  •  

Greta om kärnkraft

Fenomenet Greta är intressant att analysera i så många dimensioner, men jag försöker hålla mig till idéerna hon för fram om klimatet och vägen framåt. Jag har redan skrivit ett inlägg om det och hade tänkt nöja mig med det, men nu när Greta tyckte till om kärnkraft som en del av ett längre inlägg på FB så kan jag inte riktigt hålla mig. 

Gretas inlägg är ganska långt, så jag begränsar mig till det som jag uppfattar som den röda tråden. Hon skriver på engelska, mina kommentarer på svenska:

People keep asking me ”what is the solution to the climate crisis.” And how do we ”fix this problem”. They expect me to know the answer. That is beyond absurd as there are no ”solutions” within our current systems. No one ”knows” exactly what to do. That’s the whole point. We can’t just lower or heighten some taxes or invest in some ”green” funds and go on like before.

Där återkommer vi till ropet på ett nytt system, som jag i förra inlägget kopplade till 70-talet och Rom-klubben och dess pessimistiska syn på resurser mm.

Jag håller inte med, utan anser att nationella CO2-skatter med ett globalt överenskommet golv löser problemet.

Yes there are many many things that are very good and necessary, and improves the situation. Such as solar- and wind power, circular economy, veganism, sustainable farming and so on. But even those are just parts of a greater picture.

We can no longer only focus on individual and separate issues like electrical cars, nuclear power, meat, aviation, bio fuels etc etc. We urgently need a holistic view to adress the full sustainability crisis and the ongoing ecological disaster.

Notera att hon tar ett bredare perspektiv än klimatet här, och talar om hållbarhet i allmänhet och en ospecificerad pågående ekologisk katastrof. Det är inte klimatcentrerat utan allmän-grönt!

And this is why I keep saying that we need to start treating the crisis as the crisis it is. Because only then – and only guided by the best available science (as is clearly stated throughout the Paris Agreement) can we together start creating the global way forward.

Frågan är vad det är värt att tala för vetenskap när man i förra andetaget avfärdat den sak-inriktade reduktionism som annars brukar känneteckna ett vetenskapligt angreppssätt.

But that can never happen as long as we allow the ”yeah-but-what-about-nuclear-power-then-debate” to go on and on and on. This is wasting our time. This is climate delayer-ism.

Här har vi förstås ganska radikalt olika perspektiv. Medan jag tycker att den gröna rörelsen fördröjt lösningen i över 40 år genom att vägra kärnkraft och andra viktiga teknologiska bidrag (GMO mm) till förmån för naturromantik, så tycker Greta att det är klimatfördröjande att prata teknologi och att vi istället borde fundera holistiskt på nya system.

We need to keep a great number of thoughts in our head at same time and yet move forward with the changes at unprecedented speed.

Här blir återigen lite motsägelsefullt. Vi ska inte fokusera på separata sakfrågor, utan tänka holistiskt, men ändå hålla många saker i huvudet samtidigt?

Personally I am against nuclear power, but according to the IPCC, it can be a small part of a very big new carbon free energy solution, especially in countries and areas that lack the possibility of a full scale renewable energy supply – even though its extremely dangerous, expensive and time consuming.

Här uppdaterade Greta sitt inlägg i efterhand, för hon skrev först detta utan det personliga ställningstagandet i början,och då blev tillräckligt många gröna stofiler upprörda för att tvinga henne att lägga in en brasklapp. Hursomhelst, de flesta läsare på denna blogg vet att kärnkraft skalar mer eller mindre obegränsat, är ovanligt ofarligt som industri betraktat och är billigt och snabbt att skala upp i serieproduktion.

Some people seem so desperate to go on with the comforts and luxuries of their every day life that they tell others to not have any children. As children, speaking for our little sisters and brothers, we don’t find that very encouraging. It is not us or future generations who have created this. And yet – once again – you blame us.

Här tar hon avstånd från den ganska vanliga hardcore-gröna idén att man inte ska skaffa barn för att undvika att belasta naturen ytterligare. Kanske har hon tänkt ut det själv, kanske är det en utlöpare från mamma Ernmans kristna arv. Jag vet inte, men det är hursomhelst uppmuntrande med ett litet brott från den gröna ortodoxin!

Once you have done your homework, you realize that we need new politics. We need a new economics, where everything is based on our rapidly declining and extremely limited carbon budget. But that is not enough. We need a whole new way of thinking.

Upprepat krav på ett nytt system. Man kan iofs tolka det i linje med det jag förespråkar, dvs en överenskommelse om CO2-skatter, men det stannar inte där, denna gång heller. Återigen, för att fixa klimatkrisen på några få år så ska vi tydligen hitta på ett helt nytt sätt att tänka.

The political system that you have created is all about competition. You cheat when you can because all that matters is to win. To get power. That must come to an end. We must stop competing with each other.

Här vänder hon sig mot tävlan/konkurrens och i kommentarsfälten har socialisterna extatiskt bejakat att oraklet tydligt legitimerar socialism, men ska man tolka henne både bokstavligt och välvilligt så talar hon om tävlan inom det politiska systemet, inte inom det ekonomiska. Och mitt skatteförslag är designat att göra just detta: minimera den multilaterala politiska konkurrensen i klimatförhandlingarna genom att skippa kvoter och ”rättvisa” för att istället betala skatt till den egna statskassan.

We need to start cooperating and sharing the remaining resources of this planet in a fair way. We need to start living within the planetary boundaries, focus on equity and take a few steps back for the sake of all living species.

Problemet är att detta fokus på rättvisa och påtvingad fattigdom är EXAKT det som medför så stor politisk konkurrens i klimatförhandlingarna. Det är precis den inriktningen som lett till mötessammanbrott, helt urvattnade överenskommelser, icke-bindande utfästelser etc. De fattiga hakar förstås gärna på och säger ”jodå, det är klart det ska vara rättvist, gå före ni rika som har skuld, släpp utrymme till oss”. De rika ländernas medelklass däremot är inte så intresserade av att ”ta några steg tillbaka” och släppa avsevärda mängder välstånd till folk i fjärran länder.

Dessutom är rättvise-ambitionen tämligen meningslös. Inte bara för att icke-OECD, dvs de fattiga länderna, redan idag står för 63% av utsläppen med en raskt ökande andel. Utan kanske främst för att målet funktionellt ligger nära noll, med de flesta scenarier för 2 grader inbegriper negativa globala utsläpp mot slutet av århundradet! Vad är poängen med att dela noll rättvist?

Amerikanerna har nyss röstat på Trump. Putin leder Ryssland, MBS (Mr Bone Saw) leder Saudiarabien, mullorna leder Iran, tyskarna bygger Nord Stream 2, Xi styr Kina med järnhand och säljer kolkraftverk längs Sidenvägen, indierna ökar kolkonsumtionen 4-6% årligen, Afrika kommer att öka befolkningen från 1.3 mdr idag till ca 4.5 mdr år 2100 etc. Om vi inte ska tänka teknologi och CO2-skatter i första hand utan hellre fokusera på rättvisa och asketism, vad är våra utsikter att lyckas? Gretas stjärnglans i all ära, men hon har inte en snöbolls chans i helvetet att få världen att tänka på helt nya sätt, instifta helt nya system och få oss att fokusera på rättvis fattigdom på de tidshorisonter hon ser framför sig. Det kittlar ett segment av gröna tänkare i världen, utan tvivel, men det är inte en framkomlig väg.

We are just passing on the words of the science. Our only demand is that you start listening to it. And then start acting.

So please stop asking your children for the answers to your own mess.

Så avslutas Gretas text. Men nej, ovanstående är inte bara att vidarebefordra vetenskapens ord. Det handlar tvärtom om att underordna vetenskapen den gröna politiken. Det köper jag inte, men jag följer gärna uppmaningen att inte lägga bördan på barnen genom att fråga dem om lösningen.

  •  
  •  
  •  
  •  

Global vindkraftsuppdatering

GWEC, vind-industrins globala samarbetsorgan, har nyss släppt siffror över vindkraftsutbyggnaden för 2018 samt några prognoser. Det är värt ett kort blogginlägg.

Sjunkande eller ”stabil” utbyggnad

Vindkraftsutbyggnaden i världen sjönk för tredje året i rad, från 53.2 GW 2017 till 51.3 GW. GWEC beskriver detta med ”Since 2014, the global wind market’s growth has been stable, installing above 50 GW of new capacity each year.”

Optimistiska prognoser

Varje år ger GWEC en prognos med en successiv ökning från år till år, exempelvis denna för två år sen:

Det har alltså gått sådär med det. Det GWEC säger nu är: ”we expect 55 GW or more to be added each year until 2023. In particular, the offshore market will grow on a global scale and will reach up to 7 to 8GW of new capacity during 2022 and 2023.” Kort sagt ytterligare en förhoppning i raden om att trenden ska vända och att industrin ska återfå åtminstone lite volymtillväxt. Offshore växer lite bättre men fortsätter vara insignifikant i det stora hela.

Man påpekar att vindkraften även fortsatt behöver subventioner: ”We expect huge growth in Asia through the coming decade and beyond as part of the continuing shift from Europe to Asia as the driving region for wind development. However, government support and policy are key to enabling faster market growth in key regions such as South East Asia.”

Kina stod för ca 45% utbyggnaden förra året och USA stod för 15%. USA har en liten vindkraftsboom som kommer fortsätta en tid pga man klämmer in projekt för att utnyttja de federala subventioner som nu fasas ut (men påbörjade projekt får ligga kvar på subventionsgraden som gällde för det påbörjade året). 60% av vindutbyggnaden i världen är alltså beroende av subventionerna i dessa två länder.

S-kurvan

Vindindustrin hävdar att vindutbyggnaden är ”stabil”. Tiotusenkronorsfrågan blir då vad livslängden är. Det är intressant att notera att för 20 år sen, 1998, installerades ca 2.3 GW i världen. Året därpå 4.3 GW. Nedlagda vindsnurror måste subtraheras från de nybyggda och det pekar mot en S-kurva som ser ut såhär:

Har vi 20 års livslängd och fortsatt ”stabil” utbyggnad ligger vi alltså smack i mitten av S-kurvan! Vindkraften slutade bete sig exponentiellt ca 2009 och kommer börja bete sig ”logaritmiskt” under andra halvan av 2020-talet.

Med en utplaning på ca 1000 GW vindkraft och säg 35% kapacitetsfaktor så pratar vi om ca 3000 TWh/år vilket utgör bara 12% av dagens elgenerering. Med 25 års livslängd sker utplaningen på ca 1250 GW, vilket skulle ge ca 15% global penetration.

Slutsats

Vissa regioner som Iberiska halvön har visat på större potential, men vi har den svaga utveckling vi har. Det är uppenbart att dagens ”stabila” utbyggnad måste ses som en besvikelse för de som sätter mycket av sitt hopp till vindkraften.

  • 23
  •  
  •  
  •  

Kajsas Venezuela

Journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman är känd för att stå upp för de förtryckta. (Med risk för att anklagas för att förminska henne kommer jag använda hennes förnamn, eftersom efternamnet känns lite meckigt.)

3 februari skrev Kajsa på FB att hon var beklämd av ”krigspropagandan” mot Venezuela och att vi inte behöver ”ytterligare en som lägger sitt ideologiska raster på en situation de inte känner till” och att hon därför skulle åka dit för att bilda sig en uppfattning. Två veckor senare var hon åter i Sverige, helt befriad från ideologiskt raster och fullt insatt i situationen efter sin vistelse på ett vänsterkollektiv i Caracas. Produkten blev två krönikor i Aftonbladet, nummer ett samt nummer två.

Krönikorna i sammanfattning

Krönikorna målar upp en bild upp av ett starkt civilsamhälle i Venezuela som vill bevara den i grunden rättfärdiga chavismen medan oppositionen är kapitalisternas lakejer. Landet beskrivs som ett offer för en konspirerande, hänsynslös, kapitalistisk och makthungrig västvärld med USA i spetsen. Den andra krönikan avslutas såhär, angående USAs angreppssätt: ”fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje. Det är den vägen som Sverige också har valt.” Svenska UD och Margot Wallström vill alltså ha svält i Venezuela.

För att stärka trovärdigheten och bereda mark för angreppen på västvärlden och kapitalismen nämns, på ett abstrakt plan, att det finns ett visst missnöje med delar av eliten kring Maduro, samt att denna agerat ekonomiskt oklokt. Kritiken mot väst görs däremot väldigt konkret, exempelvis med den tolvåriga pojken med cancer som inte får cellgifter för att väst, enligt Kajsa, blockerar mediciner.

Det narrativ hon för ut angående Venezuelas problem är hämtad från regimens propaganda och är givetvis inget hon inhämtat på plats. Den har hon tillgodogjort sig redan innan när den ekat bland medier och vänstersiter.

Bit för bit

Här nedan citeras viktiga avsnitt i Kajsas krönikor med mina reflektioner efteråt.

Jag bor i ett övergivet lager som fattiga människor ockuperat och håller på att bygga om till bostäder. De har en deal med staten att de får mark och material gratis, men de måste bilda en förening och bygga husen själva.”

Ni ser, en socialistisk idyll på ockuperad (fd privat, får man förmoda) mark men …

”Jag delar säng med Iraida. Hon vaknar varje natt, går av och an och dricker kaffe med pulvermjölk. Hon oroar sig för kriget: tänk om det kommer bombplan?”

… idyllen bryts av med oron för hotet från USA.

”Sedan ett tag tillbaka står byggandet av husen stilla. Det kommer inte längre någon cement. Det kan de leva med, värre är att det inte finns mediciner.”

Eftersom byggmaterialet inte kommer så återstår alltså statens expropriering av mark och utdelning till Maduro-positiva. Värre är att det inte finns mediciner. Vi får strax veta varför:

Sedan två år tillbaka är Venezuela utsatt för blockad, som hårdnat successivt. Alla transaktioner som landet försöker göra genom amerikanska eller europeiska banksystem stoppas. Ett köp av mediciner för 450 miljoner dollar har frysts av värdepapperscentralen Euroclear”

Först kan vi notera ”sedan två år tillbaka”. 2017 alltså. Det stämmer att vissa lite tuffare sanktioner dök upp då. Obama var givetvis otroligt försiktig med sanktioner, för den ekonomiska katastrofen har eskalerat sen mer än 10 år tillbaka och det var viktigt att Venezuela inte skulle kunna skylla ifrån sig.

Wikipedia-sidan Shortages in Venezuela, säkert redigerad av CIA, påpekar att ”Diphtheria, which had been eradicated from Venezuela in the 1990s, reappeared in 2016 due to shortages of basic drugs and vaccines.” Man kan lätt hitta artiklar om medicinbrist även tidigare år.

När det gäller ”blockad” och stoppade transaktioner så upprepar Kajsa Maduro-regimens narrativ. Det som hänt, sommaren 2017, var att USAs regering bestämde att man inte fick förnya lån till den konkursmässiga venezuelanska staten. Det är dock inte frågan om blockad, utan de får handla. Dessutom får lån ges för typiska humanitära varor. Från USAs officiella FAQ: ”With the exception of Specially Designated Nationals, the Venezuelan people are not subject to U.S. sanctions. Furthermore, E.O. 13808 does not impose blocking sanctions on the Government of Venezuela. Sanctions do not preclude U.S. persons from exporting or re-exporting items to Venezuela if doing so is authorized under other applicable U.S. laws and regulations. OFAC has also issued General License 4 to authorize all financing and other dealings in new debt related to the exportation or reexportation of agricultural commodities, medicine, medical devices, components, or replacement parts for medical devices, to Venezuela”

Även när det gäller de 450 miljonerna upprepar Kajsa Maduros propaganda. Det enda man hittar när man googlar detta är ett tal av Maduro i november 2017 där påståendet görs, och upprepanden av detta från vänsterskribenter och regimtrogna.

”Den colombianska regeringen har förbjudit all försäljning av malariamedicin till Venezuela.”

Detta är en ganska färsk anklagelse från Maduro-regimen. Forskningen om malaria antyder att saker hänt tidigare: ”Venezuela was the first WHO-certified country to eradicate malaria in its most populated areas back in 1961. However, the situation in this country is currently alarming. In 2012 Venezuela reported the highest incidence of malaria in its history until then.” Alla länder i regionen utom Haiti har minskat malarian, men Venezuela ökar kraftigt.

The International Crisis Group rapporterar ”Venezuelan NGOs have made repeated requests to the government to be allowed to bring in vital medicines but have been denied permission. In November 2016 the customs service seized a shipment of medicines and food supplements belonging to Caritas, arguing the charity had not completed the requisite paperwork.”

För att översätta till ren svenska: Regimens hantlangare ger antingen inte tillstånd för införsel för att mutor inte betalats, eller, om sändningarna ändå knackar på dörren, så snor man åt sig varorna för att sedan sälja dem på svarta marknaden.

Återigen så är Kajsas påstående om förbud mot export av malariamedicin från Columbia ett eko av Maduros propaganda, rakt från hans mun till pressen. Det finns inget oberoende stöd för detta. Tvärtom vaccinerar Columbia alla venezuelanska migranter och försöker skicka in malariamedicin i landet. Spridningen utgör förstås ett folkhälsohot för Columbia eftersom sjukdomarna spiller över.

”Venezuela har blockerat vägarna in i landet med tankbilar och containrar […] Det här är höjden av hyckleri: konfiskera ett lands tillgångar, förbjuda det att handla och därefter erbjuda allmosor. Och att sedan få med sig världens medier på myten!”

Oklart vilken ”myt” Kajsa menar, men upprörd är hon! Det handlar alltså om att man vill att Venezuelas guldreserver utomlands ska nyttjas av den alternativa regeringen, så att inte Maduros elit  antingen använder den till att köpa stöd av militär/polis eller helt enkelt förskingrar den mot slutet. Man har inte förbjudit Venezuela att handla. Och när nu Venezuelas folk uppenbart lider så bör kanske Maduro svälja sin stolthet och låta hjälpsändningarna komma in?

”Mat har de dock där jag bor, och köer ser man inte längre sedan regeringen infört Caja Clap, en låda med basvaror som distribueras hem till alla familjer som skaffar ID-kort. […] På sociala medier skämtar människor: ”Kan någon säga hur man skriver LINSER på engelska för att säga till gringos att de inte ska lägga det i sina lådor””

Översättning: Maduro-trogna får en matlåda och övriga får klara sig bäst de kan. Och alla förstår att maten är ompaketerade hjälpsändningar.

”Landet har världens största oljereserver och oljan står för 98 procent av exporten. Så har det varit oavsett regering sedan oljan upptäcktes för nära hundra år sedan.”

Nej, det har det inte.

”Det är nu som amerikanska bolag börjar kretsa som gamar över det blödande landet. Nu ser de sin chans. USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton säger: ”Det skulle göra en stor skillnad för den amerikanska ekonomin om vi kunde ha amerikanska bolag som investerade i och producerade oljan i Venezuela.” Men först måste offret dö.”

Bolton påpekade givetvis att venezuelanerna skulle tjäna på det. Om det blir ett regimskifte måste naturligtvis allt göras för att få Venezuela på rätt köl igen, men i Kajsas värld är givetvis allt bara en stor konspiration för att sno landets olja och kväsa socialismen.

Trump erkänner öppet att hans administration försöker locka över venezolansk militär på sin sida.

Det kanske är dags, faktiskt.

”Juan Carlos från taxiförarnas fackförening är upprörd. På flera håll i Caracas får jag samma reaktion. Mannen som USA, EU och Margot Wallström har bestämt är Venezuelas president är helt okänd här.”

Som av en händelse pratar Kajsa med en fackpamp. Juan Gauido är alltså talmannen i Venezuelas parlament…

Utanför står fattiga tidningsförsäljare och skriker glåpord åt de kostymklädda ledamöterna: ”Vendepatria! Ni säljer ut vårt land! En låtsaspresident i en låtsasförsamling!”

Detta anser alltså regimtrogna om landets parlament. En låtsasförsamling.

”Jag har nog aldrig varit i ett så polariserat land som Venezuela. Här finns ingenting som är neutralt. Alla har valt sida, ner till minsta bageri.”

Därför är det tur att Kajsa har inhämtat information om hur det verkligen förhåller sig så att hon kan uttala sig utan något ideologiskt raster.

”Nästa generations högerledare, födda på 70- och 80-talen och många från samma familjer, skickades på utbildning under ledning av USAID och CANVAS. De lärde sig att protester bör utgå ifrån universiteten; att framkalla sammanstötningar för att provocera staten till övervåld; att vägra all form av dialog samt att bojkotta val hellre än att förlora.”

Hmm, var kan detta narrativ hämtats ifrån? Tänka, tänka… Jomenvisst, oppositionen är helt omöjlig, en hård kärna av CIA-tränade operatörer som vägrar all form av konstruktiv dialog och demokratiskt deltagande.  Den socialistiskt besjälade och rättfärdigt valda presidenten vill däremot gärna ha en dialog. Att utländska NGO-er omtalar Venezuela som ett av de värsta länderna vad gäller pressfrihet, demokratiska rättigheter mm är förstås bara propaganda styrd från USA, för om oppositionen tog reson så skulle det här lösa sig!

Faktum är att det är presidentval igen redan 2024, och om oppositionen då ställer upp en bra kandidat så kommer denne ha goda möjligheter att vinna i ett rättvist val och Maduro kommer självklart att lämna över makten fredligt. Lite malaria, AIDS, difteri, TBC och svält under tiden ska väl en karl tåla!?

”Men vad har de för bas inne i landet? – Ingen alls, säger en venezolansk högerpolitiker och affärsman till mig. Vi har inte militären, vi har inte institutionerna och vi har inte en tillräckligt stor del av folket. Vårt stöd är framför allt utomlands samt hos företagarna.”

Nämen hoppsan! På något sätt har Kajsa satts i kontakt med en högerpolitiker och affärsman som utan omsvep erkänner att den opposition han ingår i bara är kapitalismens och utlandets marionetter. Det här bär verkligen sannolikhetens prägel.

”Och folket förvandlas inför mina ögon, växer och växer, de är inga undersåtar längre, de vill visa mig: Vi har lyft oss, vi har bildat oss, vi är stolta! Och detta, det är också chavismen, och det är vad ingen i utländska medier förstått”

Men Kajsa, hon har förstått hon, vad det socialistiska kollektivet vill. Men svenska regimen och svenska media, vad vill de? Jo, som sagt, samma som USA:

Att fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje. Det är den vägen som Sverige också har valt.

Slutsats

Man kan verkligen fråga sig i vilka lägen Kajsa tycker att det skulle vara befogat med sanktioner och interventioner. Vilka kriterier bör gälla, om några?

Inlägget blev lite för långt, och jag kunde ändå skrivit tio gånger mer. Dels om vad Kajsa skrivit, dels om hur prostitutionen ökar, liksom AIDS-fallen och diverse sjukdomar. Hur kidnappare inte längre accepterar lösensummor i lokal valuta. Hur den ekonomiska kollapsen och de tomma hyllorna redan var ett faktum innan oljepriset sjönk från $100. Hur folk flyr till grannländerna. Hur mycket venezoelanerna gick ner i vikt redan år 2016. Hur och i vilken ordning Chavez demonterade demokratin, samlade makten i presidentens händer och betvingade media. Etc.

Men strunt i såna detaljer! Det viktiga här är ändå att Kajsa, som nu varit på plats och inhämtat information, kan rapportera utan ”ideologiskt raster”. Redan år 2010 förärades hon Jan Myrdals lilla pris: Robespierrepriset. Undrar om hon inte genom den här storartade journalistiska insatsen är väl kvalificerad för Jan Myrdals stora pris, dvs Leninpriset? Jag tycker det!

  •  
  •  
  •  
  •  

Vind vs kärnkraft 2018

Jag blev lite överrumplad av att Svenska Kraftnät publicerat timvis statistik för 2018, tydligen redan i slutet på januari. De har tidigare haft många månaders eftersläpning. Underbart när det går framåt!

Total förbrukning inom landet låg oförändrad på ca 135 TWh. Kärnkraften levererade 66 TWh mot vattenkraftens 62 TWh. Den subventionerade vindkraften låg på 17 TWh, precis som nettoexporten! Leveransen från vindkraft var cirka 2% lägre än förra året, trots att installerad effekt ökade med ca 11%. Utmatad solcellsproduktion ökade 86% till 0 TWh. (Ok, till 0.15 TWh om man vill avrunda lite mindre.)

De intressantaste energislagen ur ett svenskt systemperspektiv är kärnkraft och vind, eftersom det pågår ett politiskt drivet skifte mellan de två. Såhär såg den timvisa produktionen ut (klicka för förstoring)

Vindkraften varierade mellan 5874 MW och 39 MW med ett genomsnitt på 1905 MW. Om vi normaliserar respektive produktion, dvs sätter bägges genomsnittliga timproduktion till 1, så framträder vindkraftens extrema slagighet tydligare:

Här ser vi alltså att kärnkraften kör 100-125% av sitt medelvärde under vintern, medan vindkraften producerar mer slumpmässigt ca 5-300% av sitt medelvärde. Om vi tänker oss att vi skalar om kärnkraften respektive vindkraften så att de ensamma, var för sig, ska stå för hela den gemensamma produktionen, så ser det ut såhär:

Det är ganska tydligt att vindkraften inte bidrar med någon pålitlig kapacitet. Det måste alltid finnas vattenkraft, batterier eller bränslebaserad kraft som kan tillgodose hela efterfrågan. Svensk vattenkraft är på cirka 16 GW medan toppförbrukningen är cirka 26 GW, så vattenkraften ensamt kan inte fixa biffen. Kärnkraften bidrar idag med runt 7 GW pålitlig kapacitet och värmekraften kan ge 2 GW till ungefär. Så idag täcker kärnkraft, vattenkraft och biomassa upp.

Notera i grafen ovan vindkraftgapet timme 1100-1300, ungefär. Zoomar man lite ser det ut såhär, se det färgade området:

Gapet är på 230h eller nästan 10 dygn. Det är alltså en sammanhållen period då vindkraftsproduktionen i det uppskalade scenariot understiger kärnkraftsproduktionen med ca 1.8 TWh. Om man skulle vilja lagra detta underskott i batterier så handlar det om sisådär 25 gånger mer än vad Tesla hittills har producerat till sina bilar, och en batterikostnad på ungefär 6700 miljarder SEK om man ska gå på dagens priser för färdiga och installerade system för elnätsändamål ($400/kWh). Dessutom skulle det varit svårt att fylla på batterierna inför de 10 dygnen med tanke på att hela januari till mitten av mars utgjorde en svag vindperiod.

Slutsatser

Att ersätta kärnkraften med vindkraft, som är politikens ambition, medför uppenbart en helt annan leveranskvalitet.

Hur kommer det se ut efter omställningen? Förnybart-entusiasterna pratar ibland om att förnybart kommer bli så billigt att vi kan ”överbygga” och helt enkelt spilla överskottskraft, men det hjälper inte stort under 10-dagarsperioden ovan. Som jag ser det så är det troligare scenariot det omvända; att kärnkraftsnedläggningarna med tiden tillåts äta upp vår nettoexport och lite till, så att vi blir nettoimportörer av kraft från våra grannar. Denna kraft och den balanskraft som behövs kommer framförallt vara fossilt bränslebaserad, i den mån vi inte kan nyttja norsk vattenkraft.

Den möjlighet Norden idag har att hjälpa grannarna med spetskraft, så att de slipper nyttja så mycket rysk naturgas, kommer alltså till stor del trängas ut av balanseringen av inhemsk vindkraft. Där vi idag har möjlighet att medvetet utnyttja höga elpriser i vår omvärld, kommer vi i framtiden studsa mellan prisextremer utom vår kontroll när vi blir ett i raden av länder som bara kan hoppas på att grannarna inte har likartat väder.

  • 349
  •  
  •  
  •  

Akademisk frihet

Signaturen Torulf gillade mitt inlägg om Alf Hornborg och postmodernismen, men invände mot min avslutning ”Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel!” Jag tackar för feedback och tänkte att det kunde vara värt ett inlägg.

När man börjar operationalisera och realisera begreppet akademisk frihet så blir det nämligen ganska komplext, inte minst eftersom det till syvende och sist kokar ner till skattepengar. Inom det befintliga systemet kan det handla såväl om övergripande anslagsutformning som till praktiska saker som tillsättningar av styrelser i universiteten, utformning av tjänstetillsättningsnämnder, professorers anställningstrygghet mm.

Jag har varken utrymme, tid eller fräscha detaljkunskaper nog att bena ut svensk regleringsmassa och föreslå välbalanserade förändringar, utan nöjer mig med att skissa lite kring de övergripande principerna.

Låt oss förutsättningslöst betrakta ett par tänkbara realiseringar av ”sann” akademisk frihet. En möjlighet är att anslag som en gång givits (till någon lämplig avgränsad entitet, som en disciplin, fakultet, universitet, professor eller dylikt) i den akademiska frihetens namn inte får dras in av några externa skäl, utan bara då entiteten själv begär det. Har man en gång inrättat en kall-fusions-fakultet så måste den få fortsätta bränna pengar, exempelvis. Och om Saudiarabien plötsligt demokratiseras och inför akademisk frihet så kommer koranstudie-fakulteterna bestämma hur fortsättningen ska se ut.

Vi kan också tänka oss en realisering där skattebetalarna, likformigt med samepolitiken, ger ett rejält anslag till ”universitetsriksdagen” där alla befintliga forskare fått rösta fram representanter som sedan demokratiskt kan bestämma sig för hur man organiserar sig internt och hur pengarna ska fördelas i landet och till vilka discipliner. Kanske får Lund inga pengar när övriga universitet inser att de själva får mer pengar om man kastar ut de där bräkande halvdanskarna? Kanske får naturvetenskaperna allt mindre pengar då samhällsvetarna dominerar numerärt och har fler röster, eller tvärtom?

Det kanske finns rimligare realiseringar, men det framstår som tveksamt att akademisk frihet i betydelsen frihet från politisk styrning kan göras absolut. Det är dessutom legitimt att skattebetalarna utövar avsevärt inflytande – de betalar och har rätt att ställa krav på kvalitet, nytta, bredd etc. De har alltså rätt att anlägga ett instrumentellt perspektiv på akademisk frihet. Med sina egna pengar får man forska hur man vill, men inte med andras pengar. För skattebetalarna är akademisk frihet en princip för att långsiktigt säkerställa kvalitet och bredd och som sådan kan den inte vara allenarådande eller överordnad alla andra metoder och principer med samma syfte.

Anslagsgivningen och ramarna bör (precis som idag är fallet) beslutas av politiken och det måste fortsatt finnas ett sorts förhandlingsspel mellan politiken och högskolorna där kvalitets- och nyttokrav ställs, inriktningar fastställs etc. Principiellt bör vi stödja fortsatt akademisk frihet genom att styrningen från skattebetalarna är ganska abstrakt och att den detaljerade anslagskanaliseringen, tjänstetillsättningen mm sköts av forskarråd. Men jag vill mena att det även i en sådan abstrakt styrning måste kunna utformas direktiv som åtminstone i förlängningen leder till en kraftig reduktion av postmodern ideologiproduktion och aktivistutbildning.

Eftersom samhällsvetenskapen och humanismen tagit sig för stora friheter idag, eftersom den objektiva sanningen inte anses finnas, eftersom empiricism, verifierbarhet, falsifierbarhet trängs tillbaka till förmån för strukturalism, marxism, hermeneutik och postmodernism, så kommer kraven på anslagsbegränsningar och kvalitetsstyrning som ett ganska välkommet brev på posten. Frihet medför ett ansvar och det ansvaret har inte tagits i tillräcklig utsträckning.

Det är antagligen ofrånkomligt att detta inlägg associeras till de oroande medierapporterna om utvecklingen av akademisk frihet i kanske framförallt Ungern (det är oklart för mig i vilken utsträckning dessa policies är dramatiserade och svartmålade av agenda-drivande press eller inte). Men jag är trygg med att association bland mina läsare inte leder till ”guilt”. Jag kan inte säga exakt hur universiteten ska komma tillrätta med problemen, men de behöver uppenbarligen varsam hjälp. Att de enda som vågar och orkar ta tag i frågan tycks vara ovarsamma Trump/Orban-typer är ett problem. Däri kanske ligger inläggets nejdetkanviinte.

  •  
  •  
  •  
  •