Vind vs kärnkraft 2018

Jag blev lite överrumplad av att Svenska Kraftnät publicerat timvis statistik för 2018, tydligen redan i slutet på januari. De har tidigare haft många månaders eftersläpning. Underbart när det går framåt!

Total förbrukning inom landet låg oförändrad på ca 135 TWh. Kärnkraften levererade 66 TWh mot vattenkraftens 62 TWh. Den subventionerade vindkraften låg på 17 TWh, precis som nettoexporten! Leveransen från vindkraft var cirka 2% lägre än förra året, trots att installerad effekt ökade med ca 11%. Utmatad solcellsproduktion ökade 86% till 0 TWh. (Ok, till 0.15 TWh om man vill avrunda lite mindre.)

De intressantaste energislagen ur ett svenskt systemperspektiv är kärnkraft och vind, eftersom det pågår ett politiskt drivet skifte mellan de två. Såhär såg den timvisa produktionen ut (klicka för förstoring)

Vindkraften varierade mellan 5874 MW och 39 MW med ett genomsnitt på 1905 MW. Om vi normaliserar respektive produktion, dvs sätter bägges genomsnittliga timproduktion till 1, så framträder vindkraftens extrema slagighet tydligare:

Här ser vi alltså att kärnkraften kör 100-125% av sitt medelvärde under vintern, medan vindkraften producerar mer slumpmässigt ca 5-300% av sitt medelvärde. Om vi tänker oss att vi skalar om kärnkraften respektive vindkraften så att de ensamma, var för sig, ska stå för hela den gemensamma produktionen, så ser det ut såhär:

Det är ganska tydligt att vindkraften inte bidrar med någon pålitlig kapacitet. Det måste alltid finnas vattenkraft, batterier eller bränslebaserad kraft som kan tillgodose hela efterfrågan. Svensk vattenkraft är på cirka 16 GW medan toppförbrukningen är cirka 26 GW, så vattenkraften ensamt kan inte fixa biffen. Kärnkraften bidrar idag med runt 7 GW pålitlig kapacitet och värmekraften kan ge 2 GW till ungefär. Så idag täcker kärnkraft, vattenkraft och biomassa upp.

Notera i grafen ovan vindkraftgapet timme 1100-1300, ungefär. Zoomar man lite ser det ut såhär, se det färgade området:

Gapet är på 230h eller nästan 10 dygn. Det är alltså en sammanhållen period då vindkraftsproduktionen i det uppskalade scenariot understiger kärnkraftsproduktionen med ca 1.8 TWh. Om man skulle vilja lagra detta underskott i batterier så handlar det om sisådär 4 gånger mer än vad Tesla hittills har producerat till sina bilar, och en batterikostnad på ungefär 600 miljarder om man ska gå på dagens priser för färdiga och installerade system för elnätsändamål ($400/kWh). Dessutom skulle det varit svårt att fylla på batterierna inför de 10 dygnen med tanke på att hela januari till mitten av mars utgjorde en svag vindperiod.

Slutsatser

Att ersätta kärnkraften med vindkraft, som är politikens ambition, medför uppenbart en helt annan leveranskvalitet.

Hur kommer det se ut efter omställningen? Förnybart-entusiasterna pratar ibland om att förnybart kommer bli så billigt att vi kan ”överbygga” och helt enkelt spilla överskottskraft, men det hjälper inte stort under 10-dagarsperioden ovan. Som jag ser det så är det troligare scenariot det omvända; att kärnkraftsnedläggningarna med tiden tillåts äta upp vår nettoexport och lite till, så att vi blir nettoimportörer av kraft från våra grannar. Denna kraft och den balanskraft som behövs kommer framförallt vara fossilt bränslebaserad, i den mån vi inte kan nyttja norsk vattenkraft.

Den möjlighet Norden idag har att hjälpa grannarna med spetskraft, så att de slipper nyttja så mycket rysk naturgas, kommer alltså till stor del trängas ut av balanseringen av inhemsk vindkraft. Där vi idag har möjlighet att medvetet utnyttja höga elpriser i vår omvärld, kommer vi i framtiden studsa mellan prisextremer utom vår kontroll när vi blir ett i raden av länder som bara kan hoppas på att grannarna inte har likartat väder.

  • 246
  •  
  •  
  •  

Akademisk frihet

Signaturen Torulf gillade mitt inlägg om Alf Hornborg och postmodernismen, men invände mot min avslutning ”Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel!” Jag tackar för feedback och tänkte att det kunde vara värt ett inlägg.

När man börjar operationalisera och realisera begreppet akademisk frihet så blir det nämligen ganska komplext, inte minst eftersom det till syvende och sist kokar ner till skattepengar. Inom det befintliga systemet kan det handla såväl om övergripande anslagsutformning som till praktiska saker som tillsättningar av styrelser i universiteten, utformning av tjänstetillsättningsnämnder, professorers anställningstrygghet mm.

Jag har varken utrymme, tid eller fräscha detaljkunskaper nog att bena ut svensk regleringsmassa och föreslå välbalanserade förändringar, utan nöjer mig med att skissa lite kring de övergripande principerna.

Låt oss förutsättningslöst betrakta ett par tänkbara realiseringar av ”sann” akademisk frihet. En möjlighet är att anslag som en gång givits (till någon lämplig avgränsad entitet, som en disciplin, fakultet, universitet, professor eller dylikt) i den akademiska frihetens namn inte får dras in av några externa skäl, utan bara då entiteten själv begär det. Har man en gång inrättat en kall-fusions-fakultet så måste den få fortsätta bränna pengar, exempelvis. Och om Saudiarabien plötsligt demokratiseras och inför akademisk frihet så kommer koranstudie-fakulteterna bestämma hur fortsättningen ska se ut.

Vi kan också tänka oss en realisering där skattebetalarna, likformigt med samepolitiken, ger ett rejält anslag till ”universitetsriksdagen” där alla befintliga forskare fått rösta fram representanter som sedan demokratiskt kan bestämma sig för hur man organiserar sig internt och hur pengarna ska fördelas i landet och till vilka discipliner. Kanske får Lund inga pengar när övriga universitet inser att de själva får mer pengar om man kastar ut de där bräkande halvdanskarna? Kanske får naturvetenskaperna allt mindre pengar då samhällsvetarna dominerar numerärt och har fler röster, eller tvärtom?

Det kanske finns rimligare realiseringar, men det framstår som tveksamt att akademisk frihet i betydelsen frihet från politisk styrning kan göras absolut. Det är dessutom legitimt att skattebetalarna utövar avsevärt inflytande – de betalar och har rätt att ställa krav på kvalitet, nytta, bredd etc. De har alltså rätt att anlägga ett instrumentellt perspektiv på akademisk frihet. Med sina egna pengar får man forska hur man vill, men inte med andras pengar. För skattebetalarna är akademisk frihet en princip för att långsiktigt säkerställa kvalitet och bredd och som sådan kan den inte vara allenarådande eller överordnad alla andra metoder och principer med samma syfte.

Anslagsgivningen och ramarna bör (precis som idag är fallet) beslutas av politiken och det måste fortsatt finnas ett sorts förhandlingsspel mellan politiken och högskolorna där kvalitets- och nyttokrav ställs, inriktningar fastställs etc. Principiellt bör vi stödja fortsatt akademisk frihet genom att styrningen från skattebetalarna är ganska abstrakt och att den detaljerade anslagskanaliseringen, tjänstetillsättningen mm sköts av forskarråd. Men jag vill mena att det även i en sådan abstrakt styrning måste kunna utformas direktiv som åtminstone i förlängningen leder till en kraftig reduktion av postmodern ideologiproduktion och aktivistutbildning.

Eftersom samhällsvetenskapen och humanismen tagit sig för stora friheter idag, eftersom den objektiva sanningen inte anses finnas, eftersom empiricism, verifierbarhet, falsifierbarhet trängs tillbaka till förmån för strukturalism, marxism, hermeneutik och postmodernism, så kommer kraven på anslagsbegränsningar och kvalitetsstyrning som ett ganska välkommet brev på posten. Frihet medför ett ansvar och det ansvaret har inte tagits i tillräcklig utsträckning.

Det är antagligen ofrånkomligt att detta inlägg associeras till de oroande medierapporterna om utvecklingen av akademisk frihet i kanske framförallt Ungern (det är oklart för mig i vilken utsträckning dessa policies är dramatiserade och svartmålade av agenda-drivande press eller inte). Men jag är trygg med att association bland mina läsare inte leder till ”guilt”. Jag kan inte säga exakt hur universiteten ska komma tillrätta med problemen, men de behöver uppenbarligen varsam hjälp. Att de enda som vågar och orkar ta tag i frågan tycks vara ovarsamma Trump/Orban-typer är ett problem. Däri kanske ligger inläggets nejdetkanviinte.

  •  
  •  
  •  
  •  

Greta Thunbergs idé

Greta Thunberg, Malena Ernmans 15-åriga dotter, har med sin skolstrejk blivit ett internationellt fenomen. Hon talade häromdagen inför FNs plenum på klimatmötet i Katowice, Polen. Talet är kort och det är rimligt att anta att den som får möjlighet att hålla ett så högprofilerat tal passar på att sammanfatta sin idévärld och sin lösningsbild. Därför är talet värt att analysera i sin helhet:

My name is Greta Thunberg. I am 15 years old, and I’m from Sweden. I speak on behalf of Climate Justice Now!

CJN är ett stort nätverk med äldre organisationer som Jordens Vänner, nyare klimatorganisationer, organisationer för ursprungsbefolkningars rättigheter mm.

Klimaträttvisa är en term som används för att konceptualisera klimathotet som en etisk och politisk fråga, snarare än en fråga som är biologisk/fysisk/teknisk till sin natur. Det görs genom att relatera klimathotets bakgrund och dess effekter till koncept som rättevisa, jämlikhet, människorättsfrågor, kollektiva rättigheter, kolonialism och historiskt ansvar.

Many people say that Sweden is just a small country, and it doesn’t matter what we do. But I’ve learned that you are never too small to make a difference. And if a few children can get headlines all over the world just by not going to school, then imagine what we could all do together if we really wanted to.

Bra retorik, hon vill mobilisera, vilket inte är så konstigt, men att skapa mediagenomslag är inte samma sak som att skapa förändring. (Jag kommer följa upp med en bloggpostning om plakatismen, eller vad vi ska kalla den här övertron på demonstrationen som främsta vägen till förändring.)

But to do that, we have to speak clearly, no matter how uncomfortable that may be. You only speak of green eternal economic growth because you are too scared of being unpopular. You only talk about moving forward with the same bad ideas that got us into this mess, even when the only sensible thing to do is pull the emergency brake. You are not mature enough to tell it like it is. Even that burden you leave to us children.

Här placerar sig Greta relativt tydligt i den ideologiska nerväxt-fåran. Den kan spåras tillbaka till Romklubbens rapport från 1972 och karaktäriseras av anti-konsumerism, anti-kapitalism och kopplingar till peak oil-idéerna.

Vi kan notera att genomsnittlig global BNP per capita är $10,000/år, dvs ungefär Rumäniens och Turkiets nivå.  Globala utsläpp ska ner med minst 80%, så vi behöver ner till $2,000/år om vi ska lösa saken genom nerväxt. Det är ungefär Nigerias nivå. Sverige ligger på över $50,000/år. Greta talar om bördan som läggs på barnen. Vilken börda lämnar vi till våra barn om vi stakar ut en kurs mot Nigerias ekonomiska nivå?

But I don’t care about being popular. I care about climate justice and the living planet. Our civilization is being sacrificed for the opportunity of a very small number of people to continue making enormous amounts of money. Our biosphere is being sacrificed so that rich people in countries like mine can live in luxury. It is the sufferings of the many which pay for the luxuries of the few.

Här skärps den antikapitalistiska retoriken och allt skylls på västerlandets rikas girighet. I själva verket härrör de stora klimatutsläppen från samhällsuppbyggnad för och normalt liv av en global medelklass som fördubblats i antal sen millennieskiftet och som nu utgör runt tre miljarder människor. Exempelvis har de rika OECD-länderna minskat sina CO2-utsläpp sen år 2000 från 13 Gton till 12 Gton. Samtidigt har icke-OECD ökat från 11 Gton till 22 Gton. Enorma behov återstår. Exvis har Kina 8x så stor befolkning som Bangladesh men 100x högre energiförbrukning och utsläpp. Det är inte lyx, iallafall inte i vanlig mening, som står för lejonparten av utsläppen.

The year 2078, I will celebrate my 75th birthday. If I have children, maybe they will spend that day with me. Maybe they will ask me about you. Maybe they will ask why you didn’t do anything while there still was time to act. You say you love your children above all else, and yet you are stealing their future in front of their very eyes.

Här läggs ansvaret på de politiska ledningar som FN-delegaterna företräder. Jag har inga direkta invändningar mot det. Absolut borde de kunna komma överens om saker som åtminstone förbättrar läget avsevärt. Men då Gretas kritik utgår ifrån idéer om nerväxt och antikapitalism så bidrar iallafall inte hon till att staka ut en framkomlig väg. (Jag har ett förslag, däremot.)

Until you start focusing on what needs to be done, rather than what is politically possible, there is no hope. We cannot solve a crisis without treating it as a crisis. We need to keep the fossil fuels in the ground, and we need to focus on equity. And if solutions within the system are so impossible to find, then maybe we should change the system itself.

Det är svårt att tolka första meningen som något annat än ett rop på en klimatdiktatur eller ett globalt undantagstillstånd, eftersom ledarna uppmanas att ignorera vad som är politiskt möjligt.

Notera att om man fokuserar på både rättvisa och på fossilfrihet, så fokuserar man egentligen inte alls. Jag har sedan länge bloggat om att det är kontraproduktivt att blanda in rättvisa i klimatförhandlingar eftersom det leder till onödiga dragkamper och prestige i upplevelser av vinnare och förlorare.

Meningen om ”change the system itself” kan i sammanhanget inte ses som ett öppet och förutsättningslöst förslag. Det är en direkt hänvisning till det gamla 70-talskravet på en ny ekonomisk världsordning. Wikipedia räknar upp grundpelarna:

  1. Developing countries must be entitled to regulate and control the activities of multinational corporations operating within their territory.
  2. They must be free to nationalize or expropriate foreign property on conditions favourable to them.
  3. They must be free to set up associations of primary commodities producers similar to the OPEC; all other States must recognize this right and refrain from taking economic, military, or political measures calculated to restrict it.
  4. International trade should be based on the need to ensure stable, equitable, and remunerative prices for raw materials, generalized non-reciprocal and non-discriminatory tariff preferences, as well as transfer of technology to developing countries; and should provide economic and technical assistance without any strings attached.

Den uppmärksamme noterar att det är väldigt, väldigt likt det som Venezuela just provat med relativt stor framgång (framförallt vad gäller nerväxt, alltså).

We have not come here to beg world leaders to care. You have ignored us in the past, and you will ignore us again. We have run out of excuses, and we are running out of time. We have come here to let you know that change is coming, whether you like it or not. The real power belongs to the people. Thank you.

Här finner vi som avslutning ett kaxigt förtäckt hot som rimligen saknar täckning och som dessutom logiskt sett rimmar illa med det föregående styckets klagan om att det saknas hopp om ledarna inte fokuserar på det som behöver göras och ignorerar vad som är politiskt möjligt.

Fenomenet Greta är onekligen lite svårgripbart. En hel del av samtalet upptas av en konflikt mellan de som anser att det är osmakligt och omoraliskt att ett professionellt PR-maskineri kring Malena Ernman skjuter en skolkande dotter framför sig som en mänsklig sköld, och de som hyllar henne för hennes förment självständiga tänkande och hennes förmåga att inspirera.

Det finns troligen inget rimligt sätt att överbrygga denna konflikt, och när nu Greta de facto står där och förmanar, inspirerar, demonstrerar och håller tal så är troligen det bästa för alla parter att strunta i metadebatten och fokusera på innehållet. Det försökte jag göra i min analys av talet, och jag ser tyvärr inte tillstymmelse till idé, tanke eller förslag som inte varit med oss sen åtminstone 70-talet. Tvärtom. Den gröna rörelsen har misslyckats med att fixa klimathotet via sitt klassiska tankegods i över 40 år och det finns absolut ingenting som tyder på att det blir mer framgångsrikt med Greta i spetsen.

  • 15
  •  
  •  
  •  

Analys av Lazard-rapporten

Lazard är en konsultfirma inom bland annat finansiell rådgivning som ger ut en årlig rapport som jämför kostnader för olika sorters elproduktion. Signaturen Anders tipsade om att årets utgåva nyss utkommit och undrade hur jag såg på den. Eftersom rapporten används mycket i den internationella debatten och ger en översiktsbild av energikostnader så är den väl värd ett inlägg.

En förenklad version av nyckelgrafen i rapporten på sidan 2 av Lazard’s Levelized Cost of Energy Analys v12.0 ser ut såhär:

Det här är en ganska spektakulär jämförelse eftersom solcellfarmer hamnar näråt 32 öre/kWh, vindfarmer neråt 25 öre, vilket är billigare än ”konventionell energi”, ofta med stor marginal dessutom. Här följer fördjupningar som syftar till att förmedla en förståelse av vilka delar av verkligheten som speglas av grafen.

Korrekt utförd matematik

Såvitt jag kan bedöma finns inget att invända mot beräkningarna i sig – de är kompetent genomförda. Däremot vill jag belysa hur parametrarna in till beräkningarna och de avgränsningar man gjort påverkar resultatens relevans. (Lazard själva framhåller de flesta av dessa avgränsningar och redovisar på ett föredömligt sätt känslighetsanalyser som varierar parametrarna, men det är definitivt värt att fördjupa ytterligare.)

Amerikanska solkostnader

Kostnaderna som anges i nyckelgrafen är rent generellt amerikanska. När det gäller solceller och vind så handlar det inte ens om ett amerikanskt genomsnitt, utan kostnaderna är illustrativa för de allra bästa områdena i USA. För solceller så handlar det om ”US Southwest” (detta faktum är gömt i en liten fotnot på sidan 16) vilket är ett område i absolut världsklass och man antar en kapacitetsfaktor med solföljarutrustning på 32%:

Det är att jämföra med de folkrika delarna av Kina och Indien i kartan ovan, för att inte tala om svenska kapacitetsfaktorer på 10% utan solföljarutrustning. (Det är frågan om det går att räkna hem solföljare när de utsätts för rejäla vintrar.) På sidan 9 finns en graf som listar kostnader för olika världsdelar, men ”Northern Europe” antas ha 13-16% kapacitetsfaktor, vilket jag betraktar som väldigt högt. Som jag förstår det måste man ner i södra Tyskland för att få 13% och ner i Spanien för att få 16%. Ändå beräknar Lazard nordeuropeiska solcellskostnader till minst $80/MWh (72 öre/kWh). (Och det gäller för stora farmer – för takprojekt är kostnaden skyhög.)

Amerikanska vindkostnader

Den låga änden av kostnadsspannet för landbaserad vind bygger på en kapacitetsfaktor på 55%, vilket tycks gå att uppnå i vissa projekt på de stora slätterna i USA, men är väldigt, väldigt långt ifrån bredare genomsnitt. Dessutom gäller det att vindprojekt som placeras i sådana områden med optimal vind kräver ofta lång transmission istället.

Amerikanska kärnkraftskostnader

För kärnkraft, kolkraft mm bygger beräkningarna på amerikanska erfarenheter av nybyggen enligt deras regelverk och krav på säkerhet och miljöhänsyn. Som bekant hade USA en 30-årig paus i reaktorbyggandet, varpå man började bygga fyra reaktorer av en ny modell, AP-1000. Pga osäkerheter i regelverket och svårigheterna det inneburit att bygga enligt en ny design med en ovan leverantörskedja har allt dragit ut på tiden, vilket innebär att kostnaderna dragit iväg proportionellt. Därför har Lazard antagit en kapitalkostnad på $6500-12250/KW och en byggtid på 5.7 år. Det inte alls fel som en illustration av det som varit, men för ett serieproduktionsprogram är det pessimistiskt. Från Sydkorea och Kina rapporteras kostnader neråt $3000/KW och byggtider som i flera fall kommit under 4 år. Och då har dessa länder ändå inte kommit igång med riktig massproduktion. Här är industrins kostnadsspann enligt en något äldre analys:

AP-1000 är designad för billigare drift- och underhållskostnader med diverse förenklingar och smarta lösningar, vilket inte tycks reflekteras i Lazards antaganden. Vidare är dess designade livslängd 60 år, men Lazard antar 40 år.

Amerikanska kolkraftskostnader

Vad gäller kolkraften finns trots allt hyggligt hårda miljökrav i USA, förstärkta av Obama-administrationen. Kolutvinningen ska ske med återställning mm och förbränningen ska ske efter att kolet skrubbats från föroreningar, med diverse filter på plats och med relativt strikta krav på hantering av aska mm. Det är ett skäl till att Lazards kostnader är högre än i länder som Kina och Indien. Samtidigt är det förstås så att rapporten inte tar hänsyn till externa kostnader i form av luftkvalitetsförsämringar och växthuseffekt, vilket innebär att kolkostnaderna även underskattas på ett sätt som inte (heller) värderas av marknaden.

Ränte-parametern

Lazard-rapporten använder sig av en ganska hög kalkylränta på 7.7% efter skatt. Det får till följd att sol, vind och kärnkraft som har höga byggkostnader och låga drifts- och bränslekostnader får en förhöjd kostnadsbild gentemot andra energislag som har omvänd kostnadsrelation. Faktum är att det finns många solentusiaster som gnäller på Lazardrapporten pga detta, eftersom förnybartprojekt i USA normalt åtnjuter lägre ränta. Men faktum är att en sådan relativt hög ränta är fullt motiverad eftersom dagens förnybartprojekts låga räntor bygger på att skattebetalare och konsumenter säkrar projekten genom direkta subventioner och garanterade priser, s.k. PPAs.

En viktig effekt av hög ränta är däremot att produktion som sker bortom ett par decenniers tidshorisont betraktas som i stort sett värdelös. Idag byggs reaktorer för 60 års livslängd och fixar antagligen det dubbla om man så önskar. Lägre ränta uppvärderar långlivade energislag. Om man tittar noga illustreras detta av att vindkraften i känslighetsanalysen på sidan 5 blir 19% billigare vid 5.4% ränta medan kärnkraften blir 28% billigare. Ur ett långsiktigt miljö- och resursperspektiv går det att diskutera hur långlivade produktionsresurser bör värderas.

Ignorerad intermittens

Lazardrapporten påpekar att man inte tar hänsyn till ”capacity value vs. energy value; stranded costs related to distributed generation or otherwise; network upgrade, transmission, congestion or other integration-related costs”. Jag har tidigare visat hur vindkraftsintegrationen i Sverige medför avsevärda kostnader och detsamma gäller förstås solceller.

Förutom dessa osynliggjorda integrationskostnader är slumpkraft helt enkelt mindre värd på spotmarknaderna när produktionen börjar bli signifikant. I Tyskland, exempelvis, är en kWh kol- eller gaskraft värd i genomsnitt ca 50% mer än en kWh vindkraft enligt en presentation av Fraunhofer av ”market value factors” för 2017:

Sammanfattning

Lazardrapportens jämförelser är relevant för statiska amerikanska förhållanden under antagandet att den intermittenta produktionen kan byggas där det finns elnätskapacitet och balanskraft ledig. Det går att argumentera för att kärnkraftskostnaderna inte är representativa för ett serieproduktionsscenario och att kraftslaget missgynnas i allmänhet, men illustrerar samtidigt på ett acceptabelt vis varför kärnkraft inte kan komma igång i USA utan stöd. Den illustrerar även varför USA rör sig mot en kraftproduktion främst byggt på frackad naturgas utdrygat med vind och sol.

Genomgången i den här bloggpostningen förklarar varför man bör vara mycket försiktig med att överföra en kostnadsjämförelse som bygger på världsklass-resurser av sol och vind samt höga kol- och kärnkraftskostnader med sina motsvarigheter i exvis Asien eller Europa. Det går att diskutera om relevansen ens sträcker sig till USAs folkrika östkust.

Den intresserade kan läsa även en annan Lazard-rapport, Levelized cost of storage för att få en känsla för hur långt bort storskalig batterilagring av el egentligen är. Jag kan återkomma till den.

  • 19
  •  
  •  
  •  

Postmodernismen vs Rosling

Alf Hornborg, professor i Humanekologi vid Lunds universitet, kritiserar Hans Roslings ”glättiga världsbild” i en lång artikel i Ordfront (tryckt medium), som nu återpubliceras i delar på siten globalpolitics.se. Artikeln passade bra såhär i Halloween-tider, för i allafall jag blev mörkrädd när jag läste den. Här är första delen, och här är andra. Tredje delen är i skrivande stund ännu inte publicerad.

Jag försöker strukturera min kritik med ett liten kommentar före varje citat från artikeln. Det blir ganska långt, men ger förhoppningsvis ändå snabba inblickar.

Hornborg börjar starkt, såsom anstår en professor, med en ”guilt by association” baserad på att Bill Gates gillar Roslings bok Factfulness:

”Det kan knappast vara en tillfällighet att böcker som hyllar världssamhällets nuvarande utveckling får beröm av en av dem som tjänar mest på den.”

I postmodern antikolonial historieskrivning är normalt att världshistorien består av ”kolonialismen” i bestämd form. Andra imperiers kolonier, mongolernas slaktande, islams spridning via svärdet, det interna slaveriet i Afrika etc existerar inte, utan före Europas härjningar så ägde mänskligheten sin frihet och åtnjöt en jämnt fördelad rikedom:

”De flesta av hans historiska diagram börjar med året 1800, alltså efter att världen har formats av sekler av europeisk exploatering, slaveri och erövringskrig. Men kolonialismen nämns över huvud taget inte. Att mäta framsteg i förhållande till en punkt i tiden som för större delen av världen var ett extremt lågvattenmärke är att göra det felaktiga antagandet att genomsnittlig livskvalitet år 1800 kan ses som representativt för mänskligt liv genom hela vår arts förflutna.”

Att Kinas BNP år 1800 ännu var större än Västeuropas pga industrialiseringen ännu inte kommit igång ordentligt kanske Hornborg inte känner till, ej heller att USA knappt fanns på BNP-kartan då?

Kommunismen har stått för många övertydliga experiment som visar hur välståndsutvecklingen genom institutionell påverkan kan fås att ta paus i länder som i övrigt har utmärkta förutsättningar. Detta är inget Hornborg tagit notis om:

”I Roslings berättelse – liksom i Rostows, Pinkers och Norbergs – är alla människor på väg mot den översta nivån och framsteg är en fråga om att »komma ikapp«, som om ojämlikheten i världen handlar om skillnader i tiden snarare än i rummet.”

En av Roslings mest tydliga och välkända statistiska demonstrationer är hur världens välståndsklyfta försvunnit (kamelformen har blivit en dromedar):

Hornborg sov under ovanstående Rosling-lektion:

”Det finns i den berättelsen ingen egentlig klyfta mellan rika och fattiga – tydligen bara en illusion som bygger på att vi tänker fel – utan ett kontinuum av sju miljarder människor som alla är på väg åt samma håll.” 

Den vite mannens börda är uppenbarligen så djupt inetsad i Hornborgs världsbild att allt folk skriver omtolkas i ljuset av detta:

”Det underförstådda budskapet är att vi kan hjälpa alla människor nå fram till målet genom att fortsätta att göra det vi har gjort de senaste två hundra åren.”

(I själva verket så har varje land möjligheten att välja framgångsreceptet, dvs att anamma och vårda kapitalistiska institutioner! Det handlar inte om att ”vi” ska hjälpa.)

Ett vanligt tema i postmoderna antikoloniala irrläror är att västerlandets välstånd baseras på utsugning av u-länder. Det är helt enkelt fel – vår BNP producerades i allt väsentligt hos oss, uppfinningarna gjordes här och det hårda fabriksarbetet utfördes här, kolet utvanns här, stålet här. Visst, lite bling (guld), bomull, kryddor, porslin hämtade vi, men det var knappast avgörande. Inte ens gummit. Kolonialismen hade ingen avgörande betydelse för västerlandets välstånd, annat än vad gäller dess effekt på hur regelverket för handel och konkurrens påverkades i en gynnsam riktning. Hornborg tror annorlunda:

systemet präglas av motsättningar och maktrelationer. De låga lönerna på nivå 2 och 3 är vad som gör det möjligt för de som befinner sig på nivå 4 att köpa en bil – och vad som gör det omöjligt för dem på nivå 2 och 3 att göra det. Även om vi inte kan urskilja en enkel klyfta mellan rika och fattiga finns det alldeles tydligt en polarisering mellan de som har mycket pengar och de som har lite, och den polariseringen drivs fram av globaliseringen. Som länder som Kina har upptäckt är låga löner bra för affärerna.

(Sista meningen, att ”Kina upptäckt att låga löner är bra för affärerna” är rätt och slätt ekonomisk analfabetism. Varje land har lönelägen som motsvarar produktiviteten i deras ekonomiska sektorer. Och med Kinas snabba produktivitetsutveckling har givetvis löneläget ökat i motsvarande takt. Globaliseringen driver fram konvergens, inte polarisering.)

Hornborg tar lätt på statistiska sanningar:

Tvärt emot vad Rosling, Pinker och Norberg hävdar har den globala ojämlikheten ökat mellan 1980 och 2016.

Ourworldindata förklarar det faktiska läget i följande infografik.Du som bloggläsare vet med säkerhet att Bill Gates tjänade sina pengar inom ett mjukvaruföretag som ur ett makroperspektiv knappt haft någon fysisk tillverkning och vars arbetskraft främst består av högavlönade programmerare, och vars kunder främst varit rika västerländska företag, alltmedan privatpersoner och småföretag världen över traditionellt piratkopierat produkterna. Hornborg har föga förvånande en annan syn på saken:

”Sådana kategorier hjälper oss inte förstå hur Bill Gates tjänade ihop sin förmögenhet genom att använda sig av lågavlönad arbetskraft runt om i världen.”

Vi lever idag mitt i ett mirakel av välstånd, demokrati och tolerans. Men en postmodernist ser det förstås inte så:

”Liksom den biologiska evolutionen saknar människans historia en övergripande riktning. Frågan om världen blir bättre kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej.”

Man kan fråga sig hur mycket ljus som skulle observerats från en omloppsbana kring jorden för 200 år sen. I stort sett inget, förstås, vilket visar att resurser skapats. I den postmoderna världen har resurserna däremot mest flyttats, sugits ut:

”Att titta på satellitbilder på nattlig belysning är som att titta på de bilder som brukar användas för att illustrera optiska illusioner. En klassisk sådan teckning kan antingen tolkas som en hare eller en fågel. Satellitbilderna kan få oss att se ekonomisk och teknisk tillväxt antingen som ett ymnighetshorn eller som en ansamling av resurser från andra delar av världen.” 

Alla som förstår ekonomi bättre än Hornborg är förstås nyliberaler, även gamla sossar som Rosling:

”Eftersom framgångsrik miljöpolitik brukar korrelera med tillväxt är det lätt att dra slutsatsen att tillväxt gynnar miljökvalitet. Rosling, Pinker, Norberg och andra nyliberala optimister tänker sig därför att tillväxt och teknikutveckling är bra för miljön, snarare än en destruktiv kraft.

Som den ideologi-befriade professor han naturligtvis är, passar Hornborg på att ta avstånd från ekomodernismens idéer:

”som andra nyliberala ekomodernister ser han teknisk intensifiering – de lysande områdena på satellitbilderna – som nyckeln till global rättvisa och hållbarhet.”

(Låt oss vid sidan av ekomodernismen även ignorera att i princip såfort kvinnorna flyttar in till stan så ”normaliseras” födslotalen och övergången till utbildad och emanciperad medelklass påbörjas.)

Decouplingen i väst är ett faktum, men materialbehovet är förstås stort i Asien där man snabbt bygger upp ett modernt samhälle med betong och stål.

Dessa två faktum är tydligen svåra att hålla isär, trots att Rosling, Pinker mfl givetvis är tydliga:

En av hans optimistiska förutsägelser som genast kan avfärdas är att teknikutvecklingen skulle leda till avmaterialisering – att vi nu kan »göra mer med mindre«. Denna vision motsägs bestämt av en rapport från United Nations Environmental Programme (UNEP) som visar att den ekonomiska tillväxtens materialintensitet i stället har ökat under det senaste årtiondet.”

Kärnkraften som lösning bemöts smidigt med ett avfärdande med ”fantasifullhet” samt ett påstående rakt ut i det blå att ”ojämlikhet” är en förutsättning för att utveckla och anamma kärnkraften:

”När det gäller hur vi ska undvika dramatiska klimatförändringar är det knappast förvånande att Pinkers främsta förslag är att bygga ut kärnkraften. Den närmast universella tilltron till tekniska framsteg – som illustreras av Pinkers och Norbergs fantasifulla vision om kärnreaktorer som drivs av sitt eget avfall – utgår från ofullständiga insikter om vad modern, globaliserad teknik egentligen är, ur ett globalt perspektiv. Standardberättelsen utgår ifrån att snillrika personer sedan industriella revolutionen har upptäckt nya teknologier för att utvinna energi ur naturen. Men i den berättelsen ingår inte världsekonomins ojämlikhet som en del av förutsättningarna för att utveckla och anamma sådana teknologier.”

Hornborg redovisar en ideologiskt betingad och felaktig bild av industrialiseringens förutsättningar. De tekniska grundvalarna för industrialiseringen fanns i Kina långt innan processen tog fart i Europa. Kina var ett imperium med betydligt större BNP än Europa och hade kunnat dra igång en industrialisering OM man hade haft de institutionella förutsättningarna, dvs fri företagsamhet istället för toppstyrt feodalvälde:

Investeringarna i ångkraft i 1700- och 1800-talens Storbritannien skulle ha varit omöjliga utan den atlantiska slavhandeln, de koloniala bomullsplantagerna och ansamlingen av kapital i det Brittiska Imperiets kärna.

Hornborg talar om perifera områden och asymmetriska flöden, men varför periferier som Skandinavien och USA snabbt blev rika förklarar inte modellen:

”Arbets- och miljöbelastning försköts i stor skala till periferin, vars billiga arbetskraft och mark användes för att producera varor som gjorde köpmän och fabriksägare rika. Eftersom en del av rikedomen investerades i nya maskiner blev de asymmetriska flödena av nedlagd arbetstid och ianspråktagen mark mellan kärna och periferi allt mera ojämna.”

Som av en händelse råkar Hornborg cherry-picka effekter av statliga subventioner i sin observation att olika lönelägen och mark-tillgångar spelar viss roll (oavsett om det är inom eller mellan länder, min kommentar):

”Som vi har sett på senare år hänger Europas benägenhet att investera i solpaneler eller etanolbilar till stor del på priset på kinesisk arbetskraft och brasiliansk odlingsmark.”

Hornborg gör ett mycket tydligt ställningstagande för fattigdom och tycks se det som en bättre form av optimism än Roslings variant:

”Det finns en annan källa till optimism som utgår från den statistik och de diagram som de nya optimisterna presenterar. Att Rosling gratulerar de fem miljarder människorna på nivå 2 och 3 till sina framsteg bekräftar att det går att leva friska, trygga och meningsfulla liv med bara en bråkdel av de inkomster som människor har på nivå 4.
När man tänker på de stora ekologiska fotavtryck och koldioxidutsläpp som hör till de överkonsumerande livsstilar som är vanliga på nivå 4 framstår Roslings solskenshistoria plötsligt som ett argument för »nerväxt« (degrowth).”

Likt den druckne som letar efter sina borttappade nycklar i gatlampans sken finner Hornborg att alla politiska ideologier är ett resultat av globaliseringen:

”I själva verket har ju globaliseringen gett upphov till minst tre skilda politiska ideologier: liberaler som hyllar marknaden, socialister som kräver rättvisa och populister som slår vakt om sitt nationella territorium.”

Ovanstående bygger upp till ett sorts anti-kapitalistiskt crescendo som avslutas med nedanstående. En fabrik, en reaktor, ett nobelpris i fysik och ett handelsutbyte bör tydligen alla främst betraktas som antihumanistiska ”strategier för exploatering”:

”Den illusion som har formats av liberaler från Adam Smith till de nya optimisterna är att marknadshandel och teknik är neutrala företeelser som inte skall betraktas som strategier för exploatering. Med andra ord: att kapitalism inte strider mot centrala humanistiska värderingar. Den övertygelsen är naturligtvis ytterst ideologisk.”

Sammanfattning

Ja, vad ska man säga? Professor Hornborg sammanfattar själv sin forskargärning på Lunds universitets hemsida: ”The central ambition has been to examine how specific cultural assumptions constrain human approaches to economics, technology, and ecology, and how such assumptions tend to serve as ideologies that reproduce social relations of power.”

Det är inte precis något unikt. Postmoderna teoribildningar och akademiker, som idag dominerar västerlandets universitet, har gemensamt att de kokar ner samhället och dess dynamik till en maktkamp där de själva positionerar sig som försvararna av de förtryckta. I den maktkampen betraktas själva sanningen blott som ett patriarkalt förtryckarredskap.

Vi som inte är postmodernister borde/måste tyvärr agera därefter, i en maktkamp. Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel! Men tyvärr, det kommer bli värre innan det blir bättre (om det blir bättre). Postmodernismen kommer fortsätta stärka positionerna framöver, för medvetenheten om vad som händer är för låg och motkrafterna är för svaga.

  • 6
  •  
  •  
  •  

Centern bestämmer

Mandatfördelningen är klar sedan länge, men regeringsbildningen drar ut på tiden. Egentligen är det mycket enkelt – det finns egentligen bara två alternativ och Centerpartiet bestämmer vilket det blir. Tänkte förklara kort varför:

Nästa statsminister måste tolereras av en majoritet av riksdagen, vilket innebär att minst 175 ledamöter antingen röstar ja eller lägger ner sina röster. Under antagandet att alla riksdagsledamöter röstar enligt partilinjen så är det ganska lätt att räkna upp och utesluta toleransmajoriteter.

Det går att kombinera åtta riksdagspartier på 256 olika sätt. 128 av dessa kombinationer samlar en majoritet av mandaten. Men av dessa majoriteter är bara 26 stycken minimala, dvs innehåller inget parti som är onödigt för att bilda majoritet.

Denna mandatperiod är det uteslutet att Sd kombinerar sig med partier i vänsterblocket S, V, Mp. Av de 26 minimala kombinationerna återstår då 13 stycken.

Om vi dessutom antar att S och M inte tolererar samma statsminister, vilket är rimligt eftersom ingen nationell kris föreligger, så återstår bara 8 kombinationer.

Om vi slutligen förutsätter att Kd vägrar tolerera samma statsminister som S, och att V vägrar tolerera samma statsminister som M, så återstår endast följande fyra alternativ:

M+Sd+C+Kd: Här behöver bara C övertalas.
M+Sd+C+L: Här behöver både C och L övertalas.
S+C+V+Mp: Här behöver bara C övertalas.
S+C+V+L: Har behöver både C och L övertalas.

Det här ger vid handen att liberalerna och miljöpartiet är irrelevanta, även om de kanske ger aktivt stöd eller tillochmed kan få vara med i regeringar ändå av gemenskapsskäl. Annie Lööf kommer förr eller senare välja om hon hellre tolererar en borgerlig regering med Sd-stöd än en S-regering med V-stöd. Vägrar hon bäggedera blir det nyval, om inte ett av mina ovanstående antaganden om omöjliga kombinationer faller.

Det framstår som uppenbart att genomslaget för Centerns politik blir mycket större i Alliansen med någon liten eftergift åt Sd än i vänsterblocket med tunga S+V som motpol. Däremot kanske sveket att stödja S upplevs som betydligt mindre än sveket att stödja samma regering som Sd stödjer.

Denna (brist på) dynamik är förstås ingen hemlighet. Alla inblandade känner hur maktbalansen ser ut, men de behöver spela en ganska lång teater av manövrerande för att framstå som ansvarstagande och öppna. I själva verket är dock läget låst och bara Annie har nyckeln. Och hon har förstås ett särskilt behov av att visa att hon vill samarbeta över blockgränserna för att mildra svekdebatten när hon till slut ”tvingas” göra det ena eller det andra. Med all sannolikhet har hon redan bestämt sig, men det kan ta uppåt en månad av teater innan hon avslöjar hur det ska bli.

Den som följt mina inlägg tidigare förstår att jag inte är helt nöjd med att Centerns roll som mandatperiodens kungamakare. Vi kan förvänta oss en centerpartistisk energiminister och att de planterar in ytterligare en i raden av lojala kärnkraftsmotståndare på posten som generaldirektör för Energimyndigheten.

  • 18
  •  
  •  
  •  

Elkostnads-smitandet

När jag påpekar att solcellsägare smiter från skatt och infrastrukturkostnader och att alla inte kan göra detta, att det är ett sorts pyramidspel som bygger på att ett fåtal pionjärer extraherar värde från den större basen av konsumenter, så möter jag oftast avfärdanden av följande typ: ”Så det är att smita från skatten att odla sina egna äpplen istället för att köpa i affären!? Lägg ner, jämrans kapitalistlakej!” Ytligt sett finns förstås en viss logik i denna invändning, men jämförelsen faller vid en närmare betraktelse. Låt mig förklara.

Elens kostnadsstruktur

Jag är helkund hos Vattenfall med rörligt elpris och tidstariff. Senaste årets summerade räkningar ser ut såhär när jag visualiserar det i ett tårtdiagram:Här är abonnemang och elöverföring inräknat i ”distribution”, medan årsavgift, spotpris och spotpåslag är inräknat i ”el”, och slutligen energiskatt, elcertifikat och moms inräknat i ”skatter”.

Kostnaden för elen är alltså ca 28% av elräkningen eller ca 43 öre/kWh under senaste året. Värdet av solcellers produktion är denna, ca 43 öre/kWh. Man smiter från ca 72% kostnader i form av skatter och distribution. Skatterna måste antingen öka eller förmånerna skäras ner som kompensation. Samhällskostnaderna för distribution påverkas inte nämnvärt av solcellers produktion eftersom elnätet dimensioneras för maximal belastning vintertid. Inga investeringar eller driftskostnader kan undvikas då solcellerna stöttar upp under sommarhalvåret när lasten är långt under sitt max.

Äpplets kostnadsstruktur

Situationen när du odlar äpplen i din trädgård är väsensskild. Du smiter visserligen från livsmedelsmomsen på 12% men antagligen använder du istället pengarna till en vara med högre momssats.

Distributionen är inbakad i äpplekostnaden eftersom den skalar med efterfrågan. Det går åt färre lastbilar, mindre transportbränsle och det blir mindre fruktdiskar etc när den kommersiella försäljningen av äpplen minskar.

Det här betyder att smitandet i äpplefallet faktiskt inte är något smitande överhuvudtaget!

Moraliska synpunkter

De flesta har en rimlig instinkt – man måste få producera för husbehov utan att bli brandskattad eller att få sin moral ifrågasatt. Så är det, men skattar vi energi hårt är det inte orimligt att punktbeskatta privatinköp av solcellsanläggningar för att uppnå en jämnare spelplan. Alternativt, och rimligare, är att avveckla energiskatten som inte fyller något vettigt syfte. Energi är något gott och det finns inga starka skäl att pressa ner dess användning.

Ordet jag använder för att beskriva fenomenet, ”smita”, har förstås negativa konnotationer men jag ser egentligen inte detta som en privatmoralisk fråga. När samhället ställer upp incitamentsstrukturer som leder till suboptimeringar så är det samhället som gör snedsteget, inte individen. Skulle subventionerna bli tillräckligt extrema skulle jag själv dagtinga med mitt samvete och skaffa solceller.

Andra liknelser

En annan invändning jag hört är ”Är det inte bättre med solceller än ett nytt kök?”. Mitt spontana svar är nej. Ett fint och ändamålsenligt kök har medför avsevärd nytta och ett nytt sådant kan hjälpa en familj att stärka sin matkultur, avstyra skräpmats-inköp och reducera långsiktig fetma och ohälsa. Men invändningen är i grunden en sorts ”red herring” – den är irrelevant för mitt påpekande att alla inte kan smita från en gemensam kostnadsbörda.

En tredje invändning är ”Då är det smitning att skaffa värmepump också.” Och ja, det är det förstås. Det måste ske kompenserande förändringar av skatter och distributionsavgifter när många skaffar värmepump och staten bör göra en seriös analys för att skapa en neutral incitamentsstruktur. I de fall det kräver mindre resurser att producera en kWh än att spara en kWh så bör samhället undvika incitamentsstrukturer som gör att folk ändå väljer besparingen och vice versa.

Slutsatser

Den eventuella privatekonomiska vinsten med solceller, utöver olika subventioner, härrör från att man smiter från en gemensam kostnadsbörda. Den kostnadsbördan kommer alltid fördelas på kollektiven av elkonsumenter och skattebetalare. En del kostnader kommer belasta solcellsägaren själv på olika mer eller mindre subtila sätt, men så länge solcellsägarna är i minoritet kommer övervältringen av kostnader självfallet mest belasta icke-solcellsägare.

  •  
  •  
  •  
  •  

Breaking: Baskern arresterad

Chris ”Baskern” Busby, har arresterats i sitt hem i Devon vid en razzia grundad i någon sorts oro för en kvinna på platsen. Polismän som plötsligt insjuknade/mådde dåligt under razzian medförde ett ännu större pådrag och platsen har spärrats av!

Baskern är kanske den anti-kärnkraftsdesinformatör som figurerat mest här på bloggen. Han har en framskjuten plats i mitt skräckgalleri, har bjudits in av Per Bolund att tala i riksdagen (innan han blev konsumentminister iofs). Omdömesgillt av Per, inte sant? Han anlitas flitigt av diverse gröna organsationer för att obstruera och sprida strunt på alla sorters kärnkraftsrelaterade möten, remissrundor mm, såsom miljödomstolens förhandling om det svenska slutförvaret. Här nedan Baskern i samspråk med Johan Swahn på MKG, miljöorganisationernas kärnkraftsgranskning. (Tillägg: Johan har starka och rimliga invändningar, bland annat mot att han associeras med baskern, se kommentarsfältet! Tillägg2: Bildens förmodade upphovsrättinnehavare har begärt att bilden tas bort, vilket härmed gjorts.)

Baskerns främsta talanger inkluderar att blåsa upp sitt eget CV och att skriva långa rapporter som ytligt ser ut som trovärdiga vetenskapliga arbeten, men som bygger på cherry-picking och allmänt galna beräkningar och påståenden.

The Sun konstaterar också att han ofta anlitas av Russia Today, inte bara för att sprida anti-kärnkraftspropaganda (riktat mot väst för att försvaga oss), utan även när det gäller att sprida tvivel kring Novichok-förgiftningen av Skripals mfl. (Den senare har nu bevisats utförts av ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, men Baskern hävdar förstås att det är en false-flag-operation.)

Varför polisen som gjorde razzian insjuknade kan man bara spekulera i, men Busby har tydligen ett labb i hemmet. Om labbet är ägnat att tillverka de ”anti-strålningspiller” som Busby sålde efter Fukushima och som fick det gröna partiet i Storbritannien att till slut ta avstånd från honom, eller om det handlade om mer ”skojiga” substanser, förtäljer inte historien ännu så länge.

Varför skriver jag detta? Inte bara för att det är en lustifikation, utan för att personer av Busbys kaliber systematiskt utnyttjas av ryssarna i ett mönster av påverkansoperationer. Man identifierar helt enkelt personer som ”naturligt” och av egen fri vilja sprider desinformation och hjälper därefter dessa att bli lite mer effektiva, få en större plattform etc. Alla som kan stöttas en aning för att öka bruset i västvärlden, så tvivel, förvirra etc är nyttiga. I Sverige finns det de som argumenterar för att en herre vid namn Torbjörn Sassersson passar in i mönstret. Han driver en förvillarsite som heter ”Newsvoice” och lanserade en märkligt proffsigt spoofad, falsk variant av faktiskt.se. Det här inlägget är skrivet i syfte att stärka vår immunitet en aning genom att peka på mönstren.Och nu spretar jag iväg en aning, men apropå strunt så sörjer jag inte miljöpartiets reducerade stöd i valet. En av riksdagsmännen som inte fortsätter nästa mandatperiod är Jan Lindholm (mp). Hans senaste motioner är dessa (vissa varsamt parafraserade av mig):

  • Mer ”traditionell” medicin och att inte ta så hårt på evidens.
  • Värna veteranbilsintresset.
  • Krafttag mot kemikalier + omvänd bevisbörda.
  • Moratorium för 5G
  • Strålningsfri skola
  • Strålning, cancer och skolor.
  • Mer solenergi
  • Mer frisk luft i skollokaler
  • Förbud mot atomvapen

Lindholm framstår som en mycket produktiv och besjälad herre, men jag tror att riksdagen kan klara sig utan.

  •  
  •  
  •  
  •  

Valresultat

Vi fick ungefär ett så oklart valresultat som förväntat. Eller fick vi? Och är alla verkligen vinnare? Som vanligt kan jag inte riktigt hålla mig borta från matematiken…

Se graf nedan för regeringsfärger och vänsterandelen av rösterna sen 1932. Samlingsregering under kriget, borgerliga regeringar i slutet på 70-talet, Bildt-regeringen 1991 och Reinfeldts två mandatperioder. Och nu ett sk ”oklart läge”.Regeringsbildningen 2014 är en tydlig anomali. Ett röstetal på 47% för vänsterblocket (av vilka 3% dessutom slösades på F! utan att ge mandat) har historiskt sett medfört högerregeringar. Vänsterblocket har alltså regerat tack vare passivt stöd av högern sedan 2014. År 1991 däremot regerade högern med stöd av Ny Demokrati, ett populistiskt invandringskritiskt parti.

Nu, 2018, har vänsterblocket fått ett historiskt lågt stöd. Inte sen 1928 har vänstervindarna blåst så svagt. En högerdominans 59-41 är helt enkelt enorm. Läget är alltså inte ”oklart” utan tvärtom ovanligt klart. Alla är inte vinnare! Den samlade vänstern har lidit ett svidande nederlag.

Om det inte funnes så stora låsningar kring Sd och blockpolitiken, så skulle detta garantera kanske bara en enda sak: Att vänsterpartiet är i ren opposition! Alla andra skulle kunna ingå i någon form av regeringsunderlag eller koalition, men med en så kraftig högermajoritet BORDE det lilla ytterkantspartiet på vänstersidan omöjligt kunna skapa sig inflytande. Men å andra sidan skulle det rätteligen varit så redan förra mandatperioden!

För mig får man gärna skapa mittenregeringar om det är det mest harmoniska och enkla, men INTE om det kommunicerade syftet är att behandla Sverigedemokraterna som pestsmittade. Man kan tycka vad man vill om dem, men ju förr plåstret rivs av och partiet börjar hanteras normalt desto bättre. Oberörbarheten polariserar och göder dem, men gör föga nytta. Jag hoppas Alliansen inser det och agerar därefter, efter det ofrånkomliga initiala poserandet och positionerandet i regeringsförhandlingarna.

  •  
  •  
  •  
  •  

The Energy Endgame

New nuclear power in the US has proven expensive so renewable energy (RE) advocates are pointing this out with glee, with little care for what it means in terms of climate change. ”New nuclear has lost on economics.” That’s their story, and there is some truth to it, obviously. However, just as solar power costs are falling, nuclear costs would fall in series production. Could nuclear actually prove cheaper in a full-scale transformation of US electricity generation? The answer is yes and this post will elaborate on such energy endgame scenarios! (My blog is otherwise Swedish-language, but I made an exception for this post. Please let me know if you’d like a Swedish version as well.)

The chart below is using standard 20% cost reductions per doubling of cumulative volume produced (this is called Swanson’s law for solar, but is a more general feature of all industrial scaling). For solar and wind, it starts with the 2017 values for global generation and Lazard’s mean values for costs. As Lazard use world class solar siting, costs are also provided scaled to a US capacity factor more indicative of e.g. the populous Eastern US. For nuclear power, the chart starts with the two new AP1000 reactors that have planned completion dates in the early 2020-ies.

(A number of possible objections to this graph will be treated under a separate heading below.) As can be seen, 16 reactors could get US reactor costs down to current Eastern solar costs. If the current US fleet is replaced by around a 100 reactors, current US wind costs can be met. Generally, nuclear could be cheaper than a similar cumulative volume of solar and wind, and this is before taking account of the huge additional costs of a high-penetration intermittent RE grid, such as storage, continent-wide grids, curtailment and so on. The graph shows that a full-scale transformation of US electricity by nuclear power could have costs down to 3 cents/kWh.

Huge nuclear cost reduction potential

The two new AP1000 reactors now under construction in the US are using a new design, are built with immature supply chains and are navigating untested and partly unknown regulatory terrain. However, the AP1000 design makes extensive use of modularization of plant construction. The idea is to perform more of the work in factories and less on the construction site, and to allow a lot of the construction site work to run in parallel. A stated goal of the design was to have a plant construction time of 36 months. The current builds are scheduled to be done after about 9 years, however. Utter failure?

No, well, disappointing perhaps, but what could you expect when you build something for the first time? It should be obvious that for any product, you can’t produce the very first item you need faster and cheaper by first building a factory to produce it in. Nor can you hope to  timely and efficiently assemble a complex product in parallel on the first attempt with inexperienced personnel. The Chinese, however, has managed to build n-th of a kind reactors in less than four years without similar careful design to allow for modularization, factory manufacturing and construction parallelization. My own Sweden has historically reached such short construction times as well, and so has other countries for their most successful builds. It’s provably feasible to go below 4 years! Having personnel at hand for only a third of the time will obviously have a major impact on total salaries paid. It will also greatly reduce the interest accrued during the construction period, which has a huge effect on LCOE (as Lazard is assuming quite high rates).

Objections

Objection: Solar is cheaper than that. I’ve read about far lower PPAs!
Answer: Yes, but such PPAs are based on, and even themselves constitute, explicit and implicit subsidies. Lazard’s LCOEs are higher because without the de-risking provided by the subsidies and the guaranteed prices, interest rates that would be needed for bankability would be far higher than they currently are.

Objection: Nuclear is already cheaper than that.
Answer: Yes, the Chinese nuclear FiT is lower than that for Chinese solar. Also the Finnish industry is going for 5 cent nuclear power with their next nuclear plant, but they finance it at lower interest rates with Russian help and they don’t go for a first-of-a-kind plant. Even the US Vogtle costs are arguably lower than in the graph. But again, high interest rates assumed by Lazard are not taking account of the de-risking provided by government guarantees and tax breaks. So that’s why Lazard’s LCOE for the US is pretty high.

Objection: Nuclear shouldn’t start at 17 TWh. It’s a mature technology that’s producing more than 2000 TWh annually every year.
Answer: Learning effects have been fully rolled back in the US by a more than 30-year construction hiatus, unravelled supply chains, new design blueprints and revamped regulation. So learning is starting anew and the previous chapter outlines a few reasons why there’s a huge cost reduction potential from this starting point.

Objection: Nuclear doesn’t have a 20% learning rate. It has negative learning!
Answer: This is simply not true historically. At times, with series production and stable regulatory environments, learning effects has been had. Nuclear power is not magical. All industrial products have learning if you scale with determination.

Objection: The nuclear curve starts at a US starting point and the solar/wind curves start at a global starting point. Isn’t this unfair?
Answer: Well, the costs are all US according to Lazard. The volumes are global for solar and wind and local for the US, but OTOH, the AP1000 had no completed reference plant anywhere at construction start, so the volume could be seen as global too.

Objection: The US costs could be lower if a lot of AP1000 reactors could be sold outside of the US, helping at least with learning for the manufacture of components.
Answer: Yes, true. But then you’ll simply look a bit further down the cost curve.

Objection: Solar and wind costs are not comparable to nuclear costs because nuclear power is worth more. It’s providing baseload power that has higher average per-kWh-value in spot markets.
Answer: Yes, that’s true. And solar and wind has more external costs for balancing, and is far more difficult to use for deep decarbonization.

Objection: There’s not enough cheap uranium to feed a huge number of nuclear plants.
Answer: There is, easily, but that’s a topic for another blog post.

Objection: Solar and wind are cheap enough, so why take the risk of nuclear power?
Answer: Nuclear accidents are overhyped and actually quite mild, but that is also a topic for another blog post. More importantly, solar and wind may look cheap enough on a per-kWh basis in windy/sunny locations, but, again, deep decarbonization requires a lot more for these powersources. Lazard shows almost double solar costs when you bundle a solar plant with just two hours worth of battery storage.

Objection: Nuclear is too slow. We need to get rid of fossils now.
Answer: Nuclear has so far, in pioneer countries, scaled faster than solar and wind has in its pioneer countries. France decarbonized its electricity in less than two decades with nuclear. True, to get these learning effects really going, we can’t do all reactors in parallel, but mainstream forecasts don’t see any quick RE solution either.

Conclusion

Even if the new builds in the US obviously isn’t a financial success, there’s a clear and rational path forward for a determined reactor build effort. The US can, on it’s own, drive costs down sufficiently for the endgame to be superior to that for RE. Most smaller countries however need to tap into pre-existing industrial learning effects of larger nations, as they can’t reach the volumes needed to drive industrial learning very far. A lot of countries are doing just that, with UAE being successful with Korean builds, Russia having a number of reasonably priced nuclear exports, and China starting to compete as well. The rumours of nuclear’s death have been greatly exaggerated.

  •  
  •  
  •  
  •