Pluginbilar vs elproduktion

Jag snubblade över den här grafen som visar försäljningsandelar för pluginbilar under första halvåret 2016 i Europa.

PHEV

Det som direkt slår mig är en väldigt stark korrelation med ledarskap inom olika elproduktionsslag. Egen graf med länderna i samma ordning:electricity_shares_2015

Norge, Sverige och Island är ledare inom vattenkraft/kärnkraft och ligger i topp i försäljningslistan. Schweiz, Frankrike och Belgien likaså och ligger stabilt på övre halvan. (Belgien har normalt ca 50% kärnkraft.)

I mitten ligger Österrike, UK och Finland som inte leder något särskilt. Även Nederländerna hör till denna kategori, men ligger relativt högt.

I botten ligger Portugal, Tyskland, Irland, Spanien, Danmark och Italien som alla är världsledare inom antingen solceller eller vindkraft, eller båda! Som sämst är sol-ledaren, Italien.

But why?

Om nu detta inte bara är någon sorts slumpens skördar, så är frågan vad korrelationen kan bero på. Först och främst verkar plug-införsäljningen till stor del vara policydriven. Sverige exempelvis har sin supermiljöbilspremie. Så varför har slumpkraft-ledare taskiga elbilspolicies trots att de uppenbarligen inte tvekar att ha generösa slumpkraft-policies?

Kanske är det så att en uppoffring tränger ut en annan finansiellt. De som måste hälla pengar på elproduktionen kanske inte tycker sig ha råd att hälla pengar på att ställa om persontransporter. Å andra sidan är supermiljöbilspremierna inte så särskilt dyra jämte annat.

Kanske har det med rikedom att göra, PIIGS-länderna ligger lågt och Norges extrema elbilsledarskap skulle knappast vara möjligt utan oljan. Men å andra sidan ligger rika Danmark och Tyskland lågt, och elbils-subventioner är inte särskilt dyrt jämte solceller och vindkraft, vilket PIIGS uppenbarligen orkat med.

Kanske upplevs mindre poäng med elbilar om man har dyrare el, vilket slumpkraft-länderna tenderar ha? Jag har dock inte undersökt om det finns en lika stark korrelation där.

Kanske är det så att en uppoffring eller utmaning överskugga annan politiskt (eller mentalt). De som behöver ställa om och kämpa med elproduktionen lägger mycket tid på att prata om och tänka på hur det ska gå till och mindre politisk och medial bandbredd finns kvar till att fundera på transportområdet. De som har gott om gammal kärnkraft och vattenkraft däremot är hyggligt klara och då faller fokus naturligt på transporter.

För det kan väl knappast vara så väl att länder med hög andel fossilproduktion, vilket råkar sammanfalla hyggligt med länder som satsar mycket på slumpkraft,  inser att elbilar inte hjälper så mycket när elen ändå är övervägande fossil?

Reflektioner

Det sägs ofta att elbilar ska hjälpa slumpkraftslagen att öka sina andelar genom att erbjuda lagring. Det som är tydligt är att detta inte fått avtryck i policy, tvärtom är slumpkraftsledarna samtidigt plugin-bil-eftersläntrare.

Det finns ett antal tänkbara skäl till korrelationen. Den starkaste förklaringen i min värld är den politiska överskuggningen, inte minst för att den har en mest direkt koppling till policies och subventioner.

Hursomhelst, slumpkraftsländerna är ganska miljöskurk-aktiga som det är. Man satsar på fel häst och kommer i allmänhet fortsätta ha höga andelar fossil elkraft under överskådlig framtid. Detta verkar också, på något sätt, hänga ihop med att man håller fast vid fossil-bilar. En olycka kommer sällan ensam?

  •  
  •  
  •  
  •  

Elbils-update

Det här blir ett lite blandat inlägg med elbils-observationer.

Min Leaf

Jag har haft en privatleasad Nissan Leaf sen i maj 2015, kört över 2500 mil, och i sommar tog jag den på långresa för första gången. (Jag är tydligen inte så äventyrlig av mig, eftersom det tog ett år.) Hittills är jag nöjd, bilen har varit problemfri och jag kommer fortsätta på elbilsspåret även efter det att leasingen går ut i maj nästa år.

Prisutveckling

En Leaf med 24 kWh batteri kostar ungefär lika mycket idag som när jag köpte i maj 2015. Numera finns dessutom en 30 kWh-version som de tar 19,000 kr extra för (lätt värt det). Nissan stoppade det mycket förmånliga privatleasingprogrammet för nyteckning av Leaf i våras, men nu har det återkommit med högre priser. Jag har förutspått att elbilspriserna ska gå ner, men än så länge har det kommit på skam. Misstänker att Nissans höjning av leasingpriset beror på att Tyskland slutligen satt igång med en supermiljöbilspremie, vilket innebär att Nissan inte behöver sockra lika mycket för att möta sina försäljningsmål för Leaf i Europa. Att Tyskland dröjt så länge med en supermiljöbilspremie beror i sin tur troligen på att tyska biltillverkare inte förrän nu börjat komma med i matchen. Hade man satt in premien tidigare har man i stor utsträckning styrt konsumenternas pengar bort från inhemska märken.

Leaf och långkörning

Bilen fick en semesterresa på cirka 60 mil tur och retur i somras. Jag snabbladdade tre gånger åt varje håll, cirka 20-30 minuter per tillfälle. Till saken hör att snabbladdning till 80% går fort, men sen slår den av rejält på takten för att inte skada batteriet. Det innebär att man inte laddar fullt (även om man givetvis startar med 100%) utan hellre stannar en gång extra.

Snabbladdandet gick smidigt och smärtfritt på Clever-laddstationer vid Statoil/CircleK-mackar, även om det krävdes en stund planering innan jag åkte. Jag behövde aldrig vänta på min tur, dock var en laddstation i Borås lite ostabil, vilket kostade en halvtimme extra. Jag började nämligen ladda och passade på att äta på en pizzeria i närheten, men vid återkomst hade den bara laddat cirka 1 kWh och sen lagt av, så det var bara att börja om.

Farten blev lite lägre i snitt än vad den hade blivit i en bensinbil. Orsaken är förstås att lägre fart ger lägre förbrukning och på någon av delsträckorna ville jag undvika räckviddsångest. Det kostar numera 5 kr/kWh att snabbladda, vilket gör att bränsle under långresor kostar ungefär som bensin.

Hade bilen haft 30 kWh-batteriet som finns i årets modellserie, så hade det räckt med två stopp för snabbladdning istället för tre. Troligen hade farten blivit precis som för en bensinbil också. En 30-mila-resa tar alltså cirka 5h med en 24 kWh Leaf istället för bensinbilens 3h. Det är förstås inget kul, men med 30 kWh skulle tiden snarare bli 4h, vilket är mer acceptabelt om man kan äta under en del av tiden.

Framtiden

Nästa version av Chademo ska upp från 50 kW till 150 kW och andra standarder planerar också ökningar. Oklart när bilarna klarar av att ta emot det. Med framtida 60 kWh batteri och 150 kW-laddare så blir tankningen något av ett icke-problem då en 20 minuters kissepaus/bensträckare ändå är att rekommendera på en långresa. För Tesla-ägare är framtiden redan här, förstås, med stora batterier och snabbladdning upp till 130 kW.

Inget direkt nytt har framkommit när det gäller nya modeller. De mest omtalade är fortfarande Chevrolet Bolt och Tesla Model 3, båda med batterier på ca 60 kWh och med priser i nivå med dagens 30 kWh Nissan Leaf. Dock kommer Bolten att lanseras redan i slutet av detta år, medan Tesla Model 3 kommer i slutet på nästa år. Bolten kommer alltså ha ett försprång på ett år. Det sägs att även Leafen kommer i en omdesignad version med längre räckvidd i slutet på nästa år, vilket jag antar är nödvändigt i den hårdnande konkurrensen. Konceptbil från Nissan:

nissan_ids_concept

”Elbilsmarknaden krymper”

En artikel (som verkar vara ett beställningsjobb från biodrivmedelsindustrin) i DN påpekar att elbilarna just nu minskar sina försäljningsvolymer i Sverige. Och mycket riktigt, enligt SCB så har elbilsförsäljningen minskat från 1728 bilar under januari-juli 2015 till 1508 bilar under samma period i år. Faktum är dock att början av året fram till april gick bättre, och proppen gick sen ur under maj-juli. Jag tror att det beror på två saker: Dels hade Nissan en paus i sitt privatleasingprogram under våren och sommaren. Dels har många ersatt konkret elbilsköpande med att betala 10,000 kr för att förboka en Tesla Model 3.

Det finns en samplingsbaserad uppskattning på antalet Model 3-reservationer per land och Sverige ligger där på hela 8652 stycken. Även om det är en överskattning så är inte en minskning på 220 bilar särskilt mycket i relation.

Batteriförbättringar

Jag har sett så många artiklar om tekniska/vetenskapliga genombrott på batterifronten att jag börjar bli rätt cynisk. Men här är en teknik som lovar i närheten av en fördubbling av kapaciteten och det är inte bara en labb-pryl, utan det finns prototyper, en (ganska konventionell) produktionslina under uppbyggnad och leveranser om ett halvår för konsumentelektronik. Det verkar lovande.

Slutsatser

Det här blev ganska spretigt, men elbilarna fortsätter att etablera sig och framtiden ser ljus ut. Redan nu är det en överlägsen körupplevelse i mina ögon och om ett par år så finns det hyggligt överkomliga modeller där räckviddsbegränsningarna är väsentligen bortbyggda. Sen kommer det ta ytterligare ett antal år att få upp volymerna, komma in på budgetmarknaden, att få riktig fart på laddinfrastrukturen mm, men redan år 2025 är det nog inte så många som är intresserade av bensinbilar längre. Kanske är förbrukningen av flytande drivmedel i personbilsflottan i Sverige halverad till år 2030? Visst, det kan verka extremt optimistiskt, men jag tror att det kommer gå rätt fort i början på 2020-talet.

  •  
  •  
  •  
  •  

Energi vs el

Det är ganska vanligt i debatten att se energi och el jämföras på ett tokigt sätt och tyvärr är det ganska omständligt att förklara hur det istället bör göras. Därav denna bloggpostning (alla grunddata enligt BP Statistical Review of World Energy 2016):

Grafen nedan visar Sveriges primärenergiproduktion per energislag, totalt 53 Mtoe (miljoner ton olje-ekvivalenter), plottat direkt från data i fliken ”Primary Energy – Cons by fuel” i BPs excelark.

primary-energy-2015

Som synes är kärnkraft + vattenkraft över 50% tillsammans, utan att räkna in vindkraft mm. Elproduktionen upptar alltså mer än hälften av energiproduktionen i Sverige. Detta är en bra och rättvisande jämförelse!

Nu till det som gör det förvirrat: Enligt samma källa producerar Sverige 170 TWh el, men om vi konverterar svensk totalenergi på 53 Mtoe till TWh så blir det 616 TWh. Det ger vid handen att elen i Sverige bara utgör 170/616 = 28% av totalenergin. Nyss sade vi att det var över 50%. Hur kan det bli så?

Det finns egentligen två skäl. Den första är att i primärenergigrafen ovan räknas kärnkraftens förluster in. Verkningsgraden är bara cirka en tredjedel. Det kan tyckas knäppt att räkna in förluster, men det är tvärtom fullt logiskt. När vi pratar energiproduktion så ska all produktion räknas in. Kolkraftverk och gaskraftverk har liknande förluster. Olja, som främst används i motorer, har liknande eller sämre verkningsgrader i omvandlingen från termiskt energiinnehåll till mekaniskt arbete. Det enkla och logiska är därför att räkna all energi.

Det andra skälet är att om icke-termiska energikällor som vattenkraft, vindkraft och solceller jämfördes rakt av med termiska energikällor så skulle exempelvis svensk vattenkraft se mycket mindre ut än svensk kärnkraft, trots att vattenkraften producerar mer energi åt användarna. Därför har man (de flesta) bestämt sig för att räkna upp sådana energikällors produktion vid primärenergijämförelser. BP skriver det som: ”Converted on the basis of thermal equivalence assuming 38% conversion efficiency in a modern thermal power station.” Man dividerar alltså sådana energikällors produktion med 0.38 för att få fram en jämförbar primärenergimängd.  Detta kallas även för att ”justera med avseende på energikvalitet”.

Alltså, även om elens energiinnehåll är ca en fjärdedel av totalenergins i Sverige, så används mer än hälften av primärenergin inom elproduktionen. Det förra ligger i kategorin värdelöst vetande, medan det senare är något som ger förståelse!

I världen som helhet går cirka 41% av energin till el och man kan se tydligt att mer utvecklade länder tenderar att låta en större andel av energin gå till el. Elandelen ökar dessutom stadigt – år 1990 gick bara ca 33% av världens energi till elproduktion.

  •  
  •  
  •  
  •  

Sabotage, avvänjning eller mobilisering?

Fredagens nyhetsflöde bjöd på tre axplock av vad vänstern kan tänka sig göra åt klimathotet. Tillsammans ger de en bild av total förvirring, naivitet och handfallenhet.

Sabotagespåret

Först ut är Supermiljöbloggen, som publicerar en debattartikel av paret Vinthagen. Herr Vinthagen har den intressantaste titeln av de två, nämligen ”professor i motståndsforskning”. Och nej, det handlar alltså inte om ellära och Ohms lag. Såhär går argumentationen:

vi menar att den globala nyliberala marknadsfundamentalismen gått in i ett nytt stadie av naken girighet, och att de folkvalda politikerna allt mer har flyttat sin lojalitet till den ekonomiska makten. […] Frågan för klimatrörelsen är därför hur de politiska kampstrategierna bör utformas i en samhällskontext där demokratins räckvidd hastigt krymper och den ekonomiska makten över vår planets framtid förstärks. För oss framstår svaret tydligt: vi måste trappa upp. […] När pensionärer och ungdomar, professorer och arbetare, studenter och föräldrar, tillsammans med andra samhällsgrupper konkret nedmonterar klimatförstörande fabriker och anläggningar, blir aktionerna svåra att karakterisera som ”extrema”. […] Ende Geländes kampanj i Tyskland i maj 2016 har pekat ut en hoppfull riktning för hela klimatrörelsen. 3 500 aktivister från många olika länder gjorde civil olydnad och stängde en av Europas största kolgruvor i två dagar genom att ockupera gruvan och järnvägsspåret. […] Om aktivisterna nästa gång tar steget och utför en nedmontering av infrastrukturen för kolgruvan skulle deras materiella påverkan vara kraftfullare. Järnvägsspåren, elledningar och telefonledningar till kolfabriken är några av möjligheterna.

Riktigt klassiskt vänstertänkande och revolutionsromantik, detta! Han själv (professorer) leder arbetare, studenter och föräldrar i ett folkligt uppror mot de onda marknadskrafterna och bankar konkret sönder den onda tekniken. På så vis kommer vi inom några decennier demontera kolkraften och naturgasen i Kina, Indien, Ryssland, USA och Japan! Behöver jag säga ”nejdetkanviinte”?

Avvänjningspåret

Den andra debattartikeln är skriven av Michael T. Klare, professor i fred- och världssäkerhetsstudier vid högskolan i Hampshire. Rubriken är Hooked! Our Addiction to Fossil Fuels Must Be Fought in the Way We Tackled Smoking and Drugs. Den pekar iochförsig föredömligt på att förnybartspåret, som det ser ut idag och enligt gängse prognoser, inte duger. Men problembilden i relation till förnybart målas upp såhär:

Today, remarkably enough, wind and solar are already competitive with fossil fuels for many uses and in many markets. If that wasn’t predicted, however, neither was this: despite such advances, the allure of fossil fuels hasn’t dissipated. Individuals, governments, whole societies continue to opt for such fuels even when they gain no significant economic advantage from that choice and risk causing severe planetary harm. Clearly, something irrational is at play. Think of it as the fossil-fuel equivalent of an addictive inclination writ large.

Föga förtroendeingivande med ett så grönskimrande filter. Som trogna läsare av den här bloggen vet, så är förnybart generellt dyrare och framförallt mindre skalbart.

Han fortsätter:

We all know that smoking tobacco, snorting cocaine, or consuming too much alcohol is bad for us, but many of us persist in doing so anyway, finding the resulting thrill, the relief, or the dulling of the pain of everyday life simply too great to resist.  In the same way, much of the world now seems to find it easier to fill up the car with the usual tankful of gasoline or flip the switch and receive electricity from coal or natural gas than to begin to shake our addiction to fossil fuels.

Typisk västerländsk grönvänster – man vet inget annat än det egna välståndet, förstår inte var det kommer ifrån men känner viss avsmak. Fastän man vet att CO2-utsläppen är störst i Kina som ännu har hundratals miljoner riktigt fattiga, och att kolet troligen ökar mest i Indien framöver, så pratar man om energi som vore det en skadlig och onödig drog, snarare än som en nyckelfaktor i samhällsutvecklingen.

Åtgärder som föreslås:

Success in any global drive to avert climate catastrophe will involve tackling addictive behavior at its roots and promoting lasting changes in lifestyle.  To do that, it will be necessary to learn from the anti-drug and anti-tobacco communities about best practices

Detta följs konkret upp i artikeln med förslag på bilfria stadskärnor, bensinpumpar med varningstexter som ”Notice: consumption of this product increases your exposure to asthma, heat waves, sea level rise, and other threats to public health.”. Dessutom ska USAs fossilbolag inte få ge kampanjpengar i presidentvalen och ExxonMobil mfl ska stämmas för att ha undertryckt information om koppling mellan fossiler och klimatet.

Känns det här som kraftfulla och välinformerade förslag som kommer ändra världens konsumtionsmönster och vänja oss av från vårt ”beroende”?

Mobiliseringsspåret

Demokraternas plattform i presidentvalet har publicerats med uppskruvad retorik, talandes om en mobilisering som inte setts sedan andra världskriget:

We believe the United States must lead in forging a robust global solution to the climate crisis. We are committed to a national mobilization, and to leading a global effort to mobilize nations to address this threat on a scale not seen since World War II. In the first 100 days of the next administration, the President will convene a summit of the world’s best engineers, climate scientists, policy experts, activists, and indigenous communities to chart a course to solve the climate crisis.

Man ska alltså ta några framstående ingenjörer, klimatvetare, policyexperter, Greenpeace och en eskimå och låta dem dra upp en roadmap? Ok. Det är nästan så jag vill brista ut i någon form av Trumpsk retorik här: ”They’ve been in power for eight years and still don’t know what the hell they are doing! They’ve done a terrible job. Pathetic!”

När jag söker efter ordet ”nuclear” i plattformen så får jag bara upp det i kontexten kärnvapen. Däremot ”renewable” ger ett antal träffar, bland annat:

We are committed to getting 50 percent of our electricity from clean energy sources within a decade, with half a billion solar panels installed within four years and enough renewable energy to power every home in the country. […] These efforts will create millions of new jobs and save families and businesses money on their monthly energy bills.

Så kallad vänsterekonomi – förnybart kan både ge fler jobb (dvs kosta mer) och samtidigt spara pengar. För mig är det uppenbart att Hillarys ”clean power plan” kommer ge ett sorts tyskt scenario: Landets kärnkraft kommer successivt ersättas av förnybart. Efterfrågan på fossiler kommer däremot att kvarstå och permanentas då de krävs för att leverera el när sol och vind inte gör det.

Nej till det mesta-spåret

Som bonus ger jag er ett facebookinlägg av Greenpeace Sverige som delats 387 gånger och har 1100 reaktioner:

gp-damm

Kommentarerna på FB-inlägget inkluderar en hel del gnäll på människans girighet. Givetvis från svenskar som får över 800 watt per capita i genomsnitt från vattenkraft (och ungefär lika mycket till från andra källor), riktat mot ett land vars innevånare totalt konsumerar cirka 300 watt el per capita. En annan av kommentarerna, till synes utan ironi, är kort och gott: ”När det finns solenergi”. Lite Marie Antoinetteskt, om du frågar mig, och helt utan tanke på vad som ska balansera all den här solen och vinden och säkerställa att vi har el när vi behöver den.

Slutsats

Det kan inte bli tydligare: förvirringen och desperationen är total; vänstern har helt enkelt ingen aning om vad man ska göra eller varför det är som det är. I ena andetaget svär man på att sol och vind är billigast och kommer lösa biffen, och i nästa andetag slår man alla vansinnesslag i luften som man kan mot fossilerna medan man förbannar omgivningens girighet.

Man skulle förstås försynt kunna påpeka att det finns en uppenbar och välbeprövad lösning, eftersom kärnkraften i mitten på 80-talet tog ca 2% marknadsandel per år utan någon större ansträngning eller hot riktat mot oss. Men vilka har civilkurage nog att gå i bräschen för en återgång till rationalitet?

  •  
  •  
  •  
  •  

Proof by EPR

Förr mötte vi ofta argumentet: ”Kärnkraft är dyrt, se bara på finska Olkiluoto 3.” Numera ser jag lika ofta kostnadsjämförelser mellan någon förnybar teknologi och det brittiska kontraktspriset på £92.50/MWh för Hinkley Point C. Detta bör inte accepteras!

Cherry-picking

De nämnda reaktorerna, Olkiluoto 3, Hinkley Point C, samt Flamanville, är alla av den franska modellen EPR-1600. Det är världens största reaktormodell och de fyra första byggena (två i Kina) har tyvärr visat att den är relativt svår att bygga och EDF, företaget bakom modellen, håller därför på att omarbeta den.

Eftersom det har byggts i storleksordningen 600 kommersiella reaktorer i världen, varav ca tre fjärdedelar ännu är i drift, så är det uppenbar cherrypicking att välja ut en fransk tämligen misslyckad monstermodell som ett bevis på att kärnkraft i allmänhet är dyrt. Tyvärr är det ändå så vanligt att jag har börjat kalla fenomenet för ”proof by EPR”. Det är helt enkelt oseriöst att hävda att Olkiluoto 3/Flamanville eller Hinkley Point C bevisar något om ”kärnkraften”. En EPR är en EPR. Den modellens kostnader är inte representativ för världens kärnkraft.

Äpplen och päron

Den brittiska regeringen har kommit överens med EDF om ett kontraktspris för elen från Hinkley Point C på £92.50/MWh i 35 år, att räknas upp med inflationen. Det är alltså cirka 1 kr/kWh. Det är alltför vanligt att detta jämförs med Levelized Cost of Energy (LCOE) för någon förnybar kraftkälla i något annat land. Detta är att jämföra äpplen och päron på flera sätt. (Samma gäller att jämföra med kontraktspriser i något annat land – ofta skiljer sig villkoren åt kraftigt, exempelvis kan staten ta enorma kostnader för nätanslutning av offshore-vind).

LCOE är ett break-even-pris räknat över ett verks hela livslängd. Det brittiska kontraktspriset avviker på ett antal avgörande sätt.

  1. LCOE inkluderar oftast inte inkluderar nätanslutning och nätförstärkningar, vilket brittiska producenter måste betala i sin helhet. Jag har tidigare visat att svenska vindkraftsproducenter betalar en mycket liten del av de kostnader de åsamkar nätet, och att deras externa kostnader för elnätet egentligen borde ge ett påslag på 25% på vindkostnaden. Det är också en orsak till att även andra kontraktspriser i Storbritannien är höga: vid tiden för Hinkley C-överenskommelsen ca £95/MWh för landbaserad vind, £120/MWh för solceller och £155/MWh för offshore-vind, alla högre än priset för Hinkley C.
  2. LCOE är ett teoretiskt break-even-pris, medan kontraktspriset inkluderar vinster och dessa vinster beräknas kunna bli enorma, vilket tillochmed har varit föremål för kontroverser och anklagelser om otillåtet statligt stöd till enskilda företag. En bedömare säger:
    ”The contract is structured so that EDF can recover the full value of its investment over the 35 years, even though the power station is likely to have an asset life of 60 years. We calculate that EDF and its partners should be able to extract £65 billion to £80 billion in cash dividends in addition to paying off all of the debt taken on to fund construction.”
    Om jag matar in EDFs uppskattade byggkostnad, £18 miljarder för två reaktorer (uppskattad kostnad 2015), i mitt kalkylark för LCOE, så får jag ut ca 60 öre/kWh vid 5% ränta.
  3.  Kontraktspriset är som sagt över 35 år, inte över hela livstiden. Dessutom finns det en vinstdelningsklausul som säger att brittiska staten ska få 60% av all vinst överstigande 13.5% i projektet. Dvs britterna kan få tillbaka en del av kontraktspriset.

Alla dessa tre punkter borde göra det fullständigt klart att kärnkraft INTE kostar ca 1 kr/kWh bara för att britternas kontraktspris är så högt. Kontraktspriset är inte jämförbar med kostnader, utan bara med andra brittiska kontraktspriser.

Äpplen och äpplen

Finland ska bygga en sjätte reaktor vid Hanhikivi och räknar med att kostnaden inte ska överstiga €50/MWh (47 öre/kWh), inklusive allt. Det är en siffra som är rimlig att använda vid kostnadsjämförelser. Om man tittar på UAEs bygge av fyra sydkoreanska reaktorer så är kostnadsbilden likartad.

Det finns en spridd uppfattning om att kärnkraft blir dyrare och dyrare, men forskning har visat att så inte är fallet. Byråkrati kan lyfta kostnaden godtyckligt högt, men med strömlinjeformad byråkrati och intakta leverantörskedjor kan kostnaderna hållas mycket låga:

nuclear-costs

 

Britternas seriositet

Där tyskarna förhalar kolkraftens utfasning och fortsätter lägga ner reaktorer utan någon trovärdig plan, tar britterna tjuren vid hornen. Storbritannien har ett försörjningsproblem men vill inte återuppta kolgruvor och har sinande naturgasreserver och åldrande kärnkraftverk. De drar de korrekta slutsatserna av detta och satsar återigen på kärnkraft. Inklusive de två reaktorerna i Hinkley Point C har man förslag på 13 reaktorer om totalt ca 18 GW ny kapacitet på fyra olika reaktortyper. Det är dubbelt så mycket som idag och motsvarar ca 40% av landets elproduktion. Plus planer på några SMR-er (Small Modular Reactors).

Hinkley Point C är dyrt för att vara ett reaktorprojekt men fransoserna var tidiga i licensieringen för den brittiska marknaden samtidigt som britterna vill komma igång och är uppenbarligen beredda att betala för det. Tyskland har plöjt ner tusentals miljarder i att få igång leverantörskedjor och kostnadsreduktioner inom vind och solceller. Det är ett märkligt hyckleri att gnälla på att UK vill lägga kanske en tiondel på att få igång motsvarande inom en reaktorindustri som är långt viktigare och en mer komplett lösning.

Även finnarna bör ha en eloge för att kicka igång bygget av en sjätte reaktor fast det gått troll i femman. Men de är uppenbarligen kloka nog att inte falla för ”proof by EPR”!

Sammanfattning

Att jämföra Hinkley Point Cs kontraktpris med andra kostnader är i stort sett alltid cherry-picking och att blanda äpplen och päron. Man bör aldrig acceptera påståenden om att ny kärnkraft kostar en krona per kWh, utan kostnaden är runt hälften för västerländska förhållanden och kan pressas neråt från den nivån med strömlinjeformad byråkrati och serieproduktion. Britterna är seriösa och klimatvänliga som siktar på att faktiskt lösa problemen istället för att bränna kol med lite förnybart som alibi.

  •  
  •  
  •  
  •  

100% förnybart 2020

Signaturen Foliehatt önskade att jag skulle kommentera denna DN-debatt-artikel som handlar om hur man kan ordna ett 100% förnybart elsystem till 2020. Tyvärr är jag lite sen på bollen pga semesterresa, men jag kör ändå.

Artikeln är författad av ett par personer ur det grönakademiska komplexet (från Högskolan i Halmstad) tillsammans med ett par lobbyister från förnybartindustrin. Som underlag till artikeln har de sin egen ”vetenskapliga” rapport utgiven av just högskolan i Halmstad, men beställd av ”Nätverket 100% förnybart”, Greenpeace, WWF och SNF efter deras missnöje med energiöverenskommelsen. Denna rapport har ungefär den kvalitet man kan förvänta sig med tanke på förutsättningarna, inkluderande att det knappt gått en månad sen överenskommelsen. Jag tänkte belysa bristerna, men givetvis har även andra reagerat:

Befintlig kritik

Till att börja med kan man notera att tre repliker har inkommit till DN Debatt. Magnus Olofsson vid Svenska Energiinstitutet konstaterar att artikeln och den underliggande rapporten har svagheter i det att den inte analyserar förutsättningarna i stamnätet för att hantera kraften och att stamnätet tar längre tid att uppgradera än att bygga vindkraft. Dessutom att man inte beaktar att nordisk vattenkraft har efterfrågan även i övriga Europa, samt att rapporten räknar på ett ”normalår” för vind och vatten.

Lars Wiegert från Miljövänner för kärnkraft påpekar att rapporten inte tar minsta hänsyn till effektbalans och om energin kan levereras när den behövs, samt att biomassans miljöproblem negligeras.

Sivert Göthlin, tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och det svenska stamnätet, påpekar att solceller är uruselt för svenska förhållanden och att inte heller vindkraft ger något påtagligt bidrag till effektbalansen.

Mina egna reflektioner kommer här:

Vanlig grön mytbildning

Artikelns rubrik och ingress talar om solceller som nyckeln, men brödtexten har mycket låga siffror för solceller medan vindkraften får stå för merparten av ökningen. Även om rapporten ägnar oproportionerligt mycket kraft åt solen kanske vi får skylla detta på uselt jobb på DN-redaktionen.

Artikeln instämmer sedan i vanlig grön mytbildning genom att slå fast att:

Kostnaden för elproduktion från nya anläggningar för sol- och vindkraft är eller kommer snart att vara den billigaste nya energin. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till de så kallade externa kostnaderna för klimatpåverkan och miljö som andra energislag ger.

Varför man jämför ny energi är oklart, när man i föreslår snabb-avveckling av gammal, avskriven energiproduktion. Hursomhelst, den underliggande rapporten har mer detaljer om kostnader som i sin tur bygger på en konsultrapport kallad Ecofys 2014 (som två gånger av tio benämns ”Ekofys” i den ganska måttligt korrekturlästa rapporten från Halmstad). Jag tar kritiken mot Ecofys i ett senare inlägg, så att inte detta inlägg blir för långt, men som spoiler kan jag nämna att den i sin tur hänvisar till Greenpeace, och att dess beräkningsgrunder givetvis är tillrättalagda för att straffa ut kärnkraft. Artikeln fortsätter:

Genom fortsatt energieffektivisering, utbyggnad av elproduktion från vind och sol kan Sverige nå miljömål och samtidigt skapa tusentals nya arbeten i grön sektor.

Vilka miljömål kan man nå genom att destruera befintlig kärnkraft som inte har något signifikant miljöfootprint samtidigt som man bygger tusentals vindkraftverk, solcellsanläggningar och ökar biokraften? Det är givetvis en miljöförsämring, inte en förbättring. Vidare, när man tar nordisk vattenkraft i anspråk för att balansera egen vind, så är denna vattenkraft givetvis sämre rustad att hjälpa till i balanseringen av dansk, brittisk och tysk vind. Denna omgivning måste då ordna mer naturgas eller begränsa sin egen vindutbyggnad ytterligare.

Och det här med att ”skapa jobb” visar förstås på brist på nationalekonomisk bildning.

Extrem feldensitet

Smaka på detta stycke:

En kostnadseffektiv omställning till ett hållbart elsystem ger god leveranssäkerhet, minskar klimatpåverkan och ger oss möjlighet att exportera elenergi med låg klimatpåverkan till andra länder. Ett 100 procent förnybart elsystem säkrar industrins konkurrenskraft och skapar goda förutsättningar för ekonomisk utveckling i hela landet.

Det är nu man verkligen börjar fundera över begåvningsreserven i Halmstad. Finn fem fel? Nej, det blev sju!

  1. Att lägga ner reaktorer i förtid är inte kostnadseffektivt.
  2. Vi har redan ett hållbart elsystem, så vi kan inte ställa om till det.
  3. Att förlita sig på vindkraft kan självklart bara försämra leveranssäkerheten.
  4. Det ökar klimatpåverkan att gå över från kärnkraft till vind, biomassa och sol.
  5. Deras eget scenario för 2020 ger 100% konsumtionstäckning för ett normalår, vilket innebär att de föreslår att Sveriges avsevärda fossilfria el-export avvecklas.
  6. Industrin lär inte bli särskilt förtjust över avvecklat överskott, försämrad leveranssäkerhet och vilt fluktuerande priser.
  7. Att blåsa upp en enorm förnybart-bubbla på kort tid kommer självklart att dränera landet på ekonomisk utveckling under utbyggnaden och komma surt efter.

Kostnadseffektiviteten

Apropå punkt ett och sju ovan, så är en brist i artikeln att man bara får veta att det blir billigare och bättre, men ordet ”miljarder” saknas genomgående. Man pratar alltså om att på fyra år införa 25 TWh landbaserad vind, 3 TWh havsbaserad, 4 TWh solceller. Det motsvarar cirka 10 GW landvind, 1 GW havsvind och 5 GW solceller till en totalkostnad på en bit över 200 miljarder. Då har vi inte räknat med att biomassan skulle stå för ytterligare 5 TWh och effektiviseringar ytterligare 5 TWh. Till det kommer nätförstärkningar – baserat på tidigare utveckling säkert 50 miljarder. Samt kostnader för backup, försämrat arbitrage i utrikeshandeln med el, och även att man frånhänder sig årliga intäkter från nettoexporten. Och här har vi heller inte räknat med några kostnadsdrivande överhettningseffekter av att man försöker få personal och resurser till så stor utbyggnad blott fyra år. Ej heller konsekvenser när tung basindustri flyttar härifrån.

Notera att inga besparingar införs utan detta är rena nettokostnader. Det är nämligen inte billigare att driva dessa förnybara energislag än att driva kärnkraftverk. De kostnader jag nämnt blir inte heller mindre av att sprida ut det på fler år, förutom att överhettningseffekterna kan mildras.

Industrins konkurrenskraft

Angående punkt sex: Man kan notera att den underliggande rapporten har som första policyförslag:

En elmarknad i balans, med ett pris som speglar kostnaden för ny produktion. […] Den förnybara energin har byggts ut utan att den produktion som ska ersättas tagits ur drift. Perspektivet i denna rapport är att kärnkraften och kvarvarande fossilkraft ska avvecklas. Det måste finnas en plan för att detta görs parallellt med utbyggnaden av förnybar energi.

Hur säkras industrins konkurrenskraft av kraftigt höjda elpriser, månntro?

Logik?

Resten av artikeln går i samma stil, men jag var bara tvungen att nämna det som presenteras med extra eftertryck nära slutet:

Vi ser framför allt tre fördelar med ett 100 procent förnybart elsystem:

  1. Det är det mest kostnadseffektiva sättet att trygga framtidens elförsörjning samt uppnå miljö- och klimatmål.
  2. Vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar att klara effektbalansen med en hög andel förnybar energi.
  3. En omställning till ett förnybart elsystem tryggar framtiden för den elintensiva industrin och skapar dessutom fler arbetstillfällen i  hela landet.

Jag har bemött punkt ett och tre, men betrakta punkt två. En fördel med ett 100% förnybart elsystem är alltså att vi utnyttjar Sveriges mycket goda förutsättningar? Ja, vad ska man säga… Det som tänks i Halmstad kanske borde stanna i Halmstad?

  •  
  •  
  •  
  •  

Helgläsning v27

Ingen har väl missat att miljöpartiet säljer Vattenfalls tyska brunkol, och att de gröna gräsrötterna nu genomgår en total härdsmälta och bedyrar sin trohet till Jonas Sjöstedt? Jag tänkte därför inte orda så mycket mer om det, utan plockar fram några andra intressanta saker att läsa. Kolla gärna in bloggen då och då trots att det är semester.

Greenpeaces brott mot mänskligheten

Etthundratio nobelpristagare går till hård attack mot Greenpeace för dess GMO-motstånd i ett öppet brev. Ett mycket gott initiativ, även om Greenpeaces kärnkraftsmotstånd givetvis är långt dödligare. Avslutningen på brevet:
WE CALL UPON GOVERNMENTS OF THE WORLD to reject Greenpeace’s campaign against Golden Rice specifically, and crops and foods improved through biotechnology in general; and to do everything in their power to oppose Greenpeace’s actions and accelerate the access of farmers to all the tools of modern biology, especially seeds improved through biotechnology. Opposition based on emotion and dogma contradicted by data must be stopped. How many poor people in the world must die before we consider this a ”crime against humanity”?

OBS: Samtidigt visar forskningen att de som är starka motståndare mot GMO motiveras av en dragning mot avsky/äckel i allmänhet. ”This research suggests that many opponents are evidence insensitive and will not be influenced by arguments about risks and benefits.” Samma verkar gälla kärnkraften.

Svante – regeringens man

Svante Axelsson, naturskyddsföreningens generalsekreterare, blir regeringens nya nationella samordnare för initiativet fossilfritt Sverige, från i höst till och med 2018. Därmed får Svante måhända sin belöning för att han i god tid förberedde de gröna på kärnkraftskapitulationen och sen gav den översvallande beröm. Antar att han lägger aktionsforskningen på is?

Det är skillnad på grön kraft och annan kraft

Siemens och Vestas har skapat ett 90-tal svåra kroniska arbetsmiljöskador vardera i sin tillverkning av vindkraftverk. Tänk er om en tiondel av detta hade hänt på ett kärnkraftverk – vilket liv det blivit!

Brexit och kärnkraften

De bedömningar jag sett hittills har varit lugnande. Kanske kan tillochmed Storbritannien accelerera sina kärnkraftsplaner iochmed Brexit. Andrea Leadsom, energiministern som leder Storbritanniens kärnkraftsrenässans, har uttalat sig tydligt: ”energy security is non-negotiable, and is our top priority”. (Andrea är för övrigt en av två kvarvarande kandidater till premiärministerposten efter Cameron.)  Och givetvis faller Österrikes ondsinta juridiska utmaning mot Hinkley Point C. Men kanske blir EU mindre kärnkraftsvänligt istället? Man siktar hursomhelst på 16 GW ny kärnkraft före 2030.

Kolkraftens hälsoeffekter

Anders Hellberg på Supermiljöbloggen återrapporterar några gröna organisationers rapport om att kolkraften orsakar tiotusentals dödsfall i Europa och hundratals miljarder kronor i hälsokostnader. Med den typen av källor kan man alltid ifrågasätta riktigheten, men visst vore det intressant om Hellberg gick ett steg extra och räknade ut hur många liv det kostar att stänga en kärnreaktor. Men jag kan göra det åt honom: 22900 dödsfall på ca 870 TWh och cirka 8 TWh/reaktor, det blir ca 200 personer per reaktor och år, om reaktorn är medelstor. Och det ligger ungefär i linje med andra uppskattningar jag sett från seriösa källor. Tyskland har stängt ca 80 TWh kärnkraft och kommer stänga cirka 90 TWh till, så nedstängningen hittills kostar ca 2000 liv per år och när den är fullbordad blir det cirka 4000 liv per år. Och nu har vi gått varvet runt och återkommer till Greenpeaces brott mot mänskligheten och dess immunitet mot fakta.

  •  
  •  
  •  
  •  

Urangruvor i perspektiv

Jag lekte lite med Google Maps och tänkte att det jag observerade kunde vara värt ett inlägg. Här är två gruvor, sida vid sida, med samma skala:mcarthur-kiruna

Månlandskapet till vänster är Kirunagruvan och själva stan (som för övrigt ska flyttas för att göra rum för mer gruvdrift) skymtas i övre högra hörnet. Trots utseendet är gruvan huvudsakligen en underjordsgruva. Gruvan till höger är McArthur-gruvan i Kanada. Den ligger mitt i ingenstans och till höger i bilden ser du gruvans flygfält. Klicka för förstoring!

McArthur är en urangruva som innehåller ca 160,000 ton uran med en genomsnittlig malmhalt på 16%(!). Världens årsbehov av uran ligger på cirka 65,000 ton, vilket innebär att den här gruvan ensamt innehåller uppåt tre årsförbrukningar för världens alla kärnkraftverk. Om man skulle använda bridreaktorer för ca 100 gånger bättre utnyttjande av uranet, så skulle McArthurgruvan ensamt ersätta dagens kolkraft i bortåt 50 år.

Gruvan är en underjordsgruva och omfattningen på ytan kommer inte bli mycket större än vad du ser ovan. Här är en genomskärningsbild:

mcarthur-cut

Om vi ska jämföra energi med energi, så kan man istället betrakta nedanstående bild. Bilden till vänster är återigen McArthur-gruvan, men kraftigt utzoomad jämfört med förra bilden. Bilden till höger däremot innefattar några brunkolsdagbrott i Tyskland. Om du klickar på bilden och granskar detaljerna kommer du se att de tyska gruvorna ligger i ett tättbefolkat och intensivt uppodlat område. Ett stenkast (2 mil, i det här fallet) österut från den största gruvan ligger miljonstaden Kölns statskärna. McArthur-gruvan däremot som sagt mitt ute i Kanadas ödemarker och du kan följa vägen som går neråt i mil efter mil utan att stöta på några tecken på ens småstäder.

mcarthur-hambach

Kanada har fler gruvor av god kvalitet och kommer hitta ytterligare. Tvåan Cigar Lake innehåller cirka 100,000 ton uran och har även den mycket högvärdig malm. Prospektet Dawn Lake, exempelvis, har uppåt 30% uranhalt.

Notera att det här inlägget visar på urangruvor med höga malmhalter och underjordsbrytning och jämför detta med dagbrott av brunkol. Den kritiska läsaren kan därmed anklaga mig för cherry-picking, men jag ser det mer som att jag firar fantastiska gruvor och oöverträffat låg footprint tack vare uranets extrema energidensitet och gruvornas kvalitet.

Kolla gärna själv lite i Google Maps (switcha till Google Earth-vyn) på urangruvor av dagbrottstyp med sämre halter, exempelvis Rössing-gruvan i Namibia och Olympic Dam-gruvan i Australien. De har större footprint, men de ligger djupt inne i tämligen obefolkade gul-bruna områden av mycket tveksamt värde. Åter andra fyndigheter utvinns genom lakning direkt i malmkroppen (ISL-teknik) och har ingen footprint att tala om ovan jord.

Jag har satt uranutvinning i ett betydligt bredare perspektiv både här och här och konstaterar att det är att sila mygg och svälja kameler att gnälla på detta sätt att skörda energi. Läs gärna för mer info i frågan!

 

  •  
  •  
  •  
  •  

Solcellsbubblorna

Jag har räknat fram lite statistik och presenterar grafer som mestadels får tala för sig själva, men kortfattat handlar det om att alla länder som byggt ”mycket” solceller har gjort det genom subventionsbubblor och de allra flesta av dessa har redan spruckit. Underlaget är BPs statistiksamling.

Jag har alltså räknat ut ungefär hur stor marknadsandel respektive års solcellsutbyggnad kapade åt sig i de fjorton nu största solcellsländerna (räknat i andel av elförsörjningen). De sträcker sig från Italien med 9% sol till Chile med 1.8% sol.

När jag lade allt i samma graf så blev det för plottrigt, så jag försökte dela upp dem i logiska grupper. Såhär blev det, först länderna kring medelhavet, som också har de högsta peakarna:

s-europe-solar

Det talar för sig självt. Spanien hade en tidig peak. Nästa graf är norra Europa:

n-europe-solar

Här ser vi att Tyskland har haft ett rejält utdraget förlopp, men peaken är ändå oerhört tydlig. Belgien har följt Tyskland ganska väl. Danmark har gjort en såpass liten och kort peak att de nog har råd med dubbelpeak – vi får se. Storbritannien håller som bäst på att blåsa upp sin bubbla men de senaste rapporterna visar att kollapsen kommer synas redan nästa år. Sen här vi några östeuropeiska pionjärländer:

e-europe-solar

Väldigt tydliga bubblor och punkteringar även här. Nu har vi gått igenom 11 länder och alla dessa är europeiska. Det är också en ledtråd – hur kommer det sig att just progressiva Europa dominerar totalt, trots ganska taskiga solresurser? Jag låter er dra egna slutsatser, medan jag presenterar de tre länder i resten av världen som kvalar in i listan:

rest-world-solar

Detta är inte riktigt några pionjärländer, utan de ligger tidigt i sina bubbelfaser.

Ja, som sagt, mönstret är inte precis svårt att tolka. Tänk på det, nästa gång någon säger att solceller är det bästa och billigaste sen skivat bröd!

  •  
  •  
  •  
  •  

Rysslands militära förmåga

Kring millennieskiftet tänkte jag ”fred i vår tid” och stödde militärens omdaning till ett insatsförsvar som kunde agera i konflikthärdar på andra sidan jorden. Sverige hade inte längre någon hotbild, ansåg jag. Det visade sig vara naivt och kortsiktigt tänkt och även om mitt tyckande givetvis inte hade några policyimplikationer så ångrar jag mig.

Det ryska beteendet idag ger helt klart anledning till oro och anledningarna är nästan för många för att räkna upp och svåra att göra rättvisa, men några axplock:

Just det här med militär förmåga tänkte jag belysa lite extra och som vanligt har jag räknat lite på det. Nu ser det ut såhär i termer av per-capita:

military-expenditures-gdp

Det här säger i sig inte så mycket om förmåga, men väl så mycket om intention. Den som har små militära utgifter i förhållande till BNP har heller ingen särskild militär ambition och militära maktanspråk och omvänt. Strax innan millennieskiftet låg Ryssland på 3% av BNP i militärutgifter. Nyttiga idioter ursäktar Ryssland och säger att det är hotat av amerikanska militärbaser och NATOs expansion. Nonsens, säger jag. Ryssland vore oantastligt även med 2% militärutgifter givet sin storlek och sin kärnvapentriad som avskräckning – dessutom talar militärutgifterna ovan sitt tydliga språk.

Utgifter per land

Ryss-vännerna och vänstern gillar också att peka på USAs dominans när det gäller militära utgifter och -styrka. Tyvärr, skulle jag säga, är det en glädjekalkyl. Visserligen dominerar USA militärutgifterna nominellt:

military-shares-exchange-rate

Som synes ligger USA nära 50% av de tio största militärnationernas utgifter och Ryssland ligger på ynka 6%, nära Storbritanniens 5%. Men jag har tagit Big Mac-indexet till hjälp för att justera med avseende på köpkraft och då framträder en helt annan bild:

military-shares-bigmac

USA dominerar fortfarande över Ryssland, men inte med en faktor 8 utan med en faktor 3, och ryssarna ligger långt före alla europeiska länder i termer av köpkraft. Men inte heller det här är hela historien.

Ryssland som militär supermakt

Se på Saudiarabien. De köper enorma mängder västerländsk militär hårdvara som säkert kan fungera relativt väl mot grannar som Iran och Jemen, men de saknar i stort sett egen R&D och får därför nöja sig med förra generationens prylar och de har inga äss i rockärmen. De är en ”tier 2”-spelare. Ryssland, Kina och USA är de tre länder som idag kan sägas satsa på komplett självständig försörjning, med full bredd i R&D, för att kunna dominera globalt och hantera alla hot och dominera sina intressesfärer.

Javisst, världen är fortfarande något mono-polär på så vis att USA ensamt har rejäl förmåga att projicera konventionella militärresurser utanför sitt grannskap. Men då ska man komma ihåg att Rysslands grannskap är rätt stort och att USA på sätt och vis har spritt sig tunt och betalar väldigt mycket för sin globala närvaro. Min övertygelse är att Ryssland idag dominerar Europa och delar av Asien militärt.

Om man jämför konventionella militära krafter så har USA visserligen dubbelt så mycket aktiv personal, men Ryssland är större om man räknar in reservister (Ryssland har fortfarande värnplikt). USA har också uppåt fyra gånger fler flygplan och en fetare flotta, men ungefär där stannar USAs numerära övertag. Ryssland har dubbelt så många tanks och mångfaldigt mer av artilleri, slagfältets kung.

Kostnadseffektivitet och innovation

Där USA på senare tid har satsat mycket av sitt krut på att global närvaro och att kunna behärska tredje rangens militärmakter utan alltför mycket egen blodsspillan, så satsar Ryssland på att behärska slagfältets utmaningar mot en välmatchad fiende. USA förlitar sig mycket på sitt luftherravälde, men med Rysslands mycket kapabla luftvärnssystem med lång räckvidd så är luftherraväldet verkligen inte att ta för given.

Vidare sker nu en utveckling mot olika former av billiga höghastighetsvapen som kan slå ut bland annat skepp. Bloggen War is Boring berättar om hur USAs utgifter på enorma hangarfartyg är missriktad i en tid då exempelvis Kina kan bygga minst 1200 kapabla semiballistiska anti-fartygsmissiler för samma kostnad som ett hangarfartyg, och detta med en räckvidd på 170 mil, dubbelt mot attackflygplanens räckvidd på hangarfartyget. Det innebär att Kina och Ryssland har möjlighet att ganska billigt skjuta tillräckligt många projektiler för att överväldiga ett hangarfartygs försvar:

These new anti-ship missiles “put U.S. forces on the wrong side of physics,” the U.S. Naval War College’s Andrew Erickson warned.

Det här är bara ett exempel av otaliga på hur Ryssland och Kina utvecklar billiga motmedel mot den tekniska överlägsenhet som USA nyttjat med viss framgång i konflikter som involverat mindre avancerat motstånd. Det här gör att USAs dominans i militärutgifter inte garanterar en dominans på slagfälten.

Givetvis studerar USA ingående hur Ryssland agerar i Ukraina och har funnit en hel del att ta till sig av. Ryssland använder massiva mängder drönare för att söka mål till artilleri som kan slå ut ukrainska posteringar och mekaniserade förband. Ukraina har vidare inte lyckats slå ut en enda T90-tank pga dess aktiva motmedel som skjuter ner inkommande missiler. Ryssland kombinerar en effektivitet och innovationsförmåga på slagfältet med en betydligt mer hänsynslös (både mot egna soldater och andras) militärdoktrin med nonchalans inför krigets lagar. Det är något vi behöver bygga beredskap inför.

Några slutsatser

USAs militära överlägsenhet ska inte tas för given, särskilt inte i Rysslands närområde (exempelvis Europa) och när nu USA sedan länge dragit tillbaka sina mekaniserade förband från Europa är det tyvärr dags att försöka återta lite militär förmåga så att vi har någon form av chans att fördröja ryssen och ställa upp en liten tröskel för honom att kliva över vid en militär konflikt. Ett NATO-medlemskap skulle inte skada heller. Att fördubbla militärutgifterna till över 2% av BNP och satsa mycket av pengarna effektivt på tröskelförmåga – artilleri, luftvärn mm, är inte bara rimligt utan börjar framstå som det enda ansvarsfulla.

Jag har tidigare nämnt att Ukraina nog gör bra i att släppa de mest etniskt ryska östra delarna av landet och jag håller fast vid det. På så sätt är jag kanske Rysslands nyttiga idiot. Men det är inte territorium som är grejen, utan att bevara frihet och välstånd för de vi kan försvara det åt.

Det vi behöver nu är bland annat att se till att inte ställa upp alltför enkla måltavlor för bland annat ryska ballistiska robotar, samt stärka beredskapen för att hantera störningar och sabotage av viktig infrastruktur. Mycket är sånt där som många av er säkert läst om hos Cornucopia. Det finns hyggligt sannolika måltavlor för rysk krigföring och ockupation i vårt närområde, ffa baltstater och Gotland. Vår frihet och vårt välstånd bör vara värt ett par procent av vårt välstånd för att försvara, inte genom paranoia, inte genom krig utan genom beredskap, vakenhet, tröskelförmåga och militärt samarbete. Det är sorgligt att vi ska behöva lägga pengar på sån skit även detta århundrade, men det gör vi. Förhoppningsvis slipper vi nästa århundrade.

  •  
  •  
  •  
  •