Hänger du med i nyheterna så vet du att mp-s-regeringen idag valt att utropa Ojnareskogen på Gotland till ett sk Natura 2000-område. Det innebär att Nordkalk troligen inte får tillstånd att anlägga ett kalkbrott där. Turerna och kommentarerna kring detta säger en hel del om svensk politik.

Bakgrund

Nordkalks planerade gruvtäkt skulle uppta ca 1.7 kvadratkilometer av Gotlands cirka 3000 kvadratkilometer. Området ligger mittmellan två redan skyddade och betydligt större områden (bild via Aftonbladet):

Som bekant är kalk en central råvara i framförallt byggindustrin eftersom den används till cement, betong och gips. Kalktäkten förväntades omsätta cirka 20 miljarder. De rättsliga turerna började redan 2005, då Nordkalk fick sitt första tillstånd, och sen har det varit mycket fram-och-tillbaka med överklaganden, demonstrationer mm. Saken har varit en av miljörörelsens främsta symbolfrågor på senare år och fungerat som ett flugpapper för fältbiologer, miljöpartister, greenpeace-anhängare, femen-aktivister mm.

Det finns en lagakraftvunnen dom om att Nordkalk får utvinna, men sedan 2012 har Högsta Domstolen sagt att man får avvakta regeringens Natura 2000-beslut. När nu beslutet kommit bör Nordkalk ha rätt till ersättning.

Rule of Law/Regulatory Efficiency

Några av de viktiga kriterierna när det gäller ekonomisk frihet (marknadsliberalism) är hur lätt det är att starta och driva företag, hur mycket regler som finns i vägen och hur transparent, snabb och förutsägbar tillståndsgivning mm är. Det är svårt att dra några andra slutsatser än att Sverige har en viss förbättringspotential när domstolarnas tillstånd konsekvent motarbetas av regeringar (genom länsstyrelsen, naturvårdsverket) och då man slutligen, efter 10 år drämmer till med ett populistiskt regeringsbeslut för att stoppa projektet.

En rättssäker och ansvarsfull hantering måste givetvis byggas på generella lagar och miljöprövningar, effektivt exekverade av kunniga tjänstemän och domstolar. Att blanda in politisk mikromanagement med kommunala vetorätter, regeringsdekret mm är ovärdigt. Att låta avgörandet ta nästan 10 år är orimligt.

Ekonomisk analfabetism

Kommentarerna från den triumfatoriska grönvänstern är talande. Många har uttalat sig ungefär som Schlaug, som skriver: ”skall extremt värdefull natur […] offras för några års arbetstillfällen och några års vinst för ett bolag?”

Kombinationen (få) jobb och vinst upprepas alltså gång på gång. De som skriver detta tycks inte inse att PRODUKTEN är grejen med näringsverksamhet, medan arbetstillfällena är en kostnad vi tar för att skapa produkten! Samhällsvinsten är alltså att vi får kalk. Vi kan sätta upp gipsskivor i våra hem, gjuta grunder till byggnader mm. Var ska fundamenten till vindkraftverken annars komma ifrån, exempelvis? Ett vanligt gravitationsfundament innehåller 800 kubikmeter betong (och 36 ton armering)…

Att brytningen inte skapar särskilt många jobb (direkt) är snarast ett argument FÖR brytning. Vi kan alltså realisera ett värde på 20 miljarder med bara 50 anställda!? Guldläge! Men Naturskyddsföreningen har förstås en ännu bättre deal på gång. De föreslår att området görs om till en nationalpark, för ”studier från Finland visar att varje skattekrona satsad på nationalpark ger 10 kronor tillbaka till den lokala ekonomin”. Visst är det väl bra? Varför inte satsa alla våra pengar på nationalparker?

(Vinst-hatet orkar jag inte bemöta just nu.)

Mutan till Gotland

Som plåster på såren får Gotland 100 miljoner i ett ”näringslivspaket”. Enligt Ny Teknik ska en glad fackpamp samordna det hela, och han pratar om att bränna pengarna på att experimentera med digitalisering och 3D-skrivare åt industrin.

Det är ju fantastiskt, detta. Om man vill ha pengar till sin hembygd kan man försöka hitta på ett projekt som regeringen kan fås att stoppa, och vips dyker det upp 100 friska miljoner som kan lekas bort på något kreativt sätt.

Om det nu är så att Gotland tjänar så mycket mer på turismen och kalkbrotten ger så ytterligt få jobb, vilket tillochmed några märkligt argumenterande nationalekonomer trycker hårt på, varför ska då resten av landet dräneras på 100 mille för att göda Gotland? Räcker det inte att vi vallfärdar dit för att beskåda gaffelfibblan, som tydligen är en av de viktigare arterna i Ojnareskogen? Tydligen inte.

Miljö

Att näringslivet valt Ojnareskogen som plats för en kalktäkt säger oss att platsen, på marginalen, är den billigaste vi kan hitta. Nu när denna plats undantas så måste andra platser med högre kostnader exploateras. Högre kostnader är en god indikation på högre resursförbrukning och därmed större miljöpåverkan. När Sverige täpper till alltmer av gruvbrytningsmöjligheter, så kommer vi få importera allt mer, med förutsägbara konsekvenser i form av ökade transportvolymer och ökad gruvbrytning utomlands.

Sammanfattning

En seger för de gröna är återigen en förlust för Sverige och för miljön. En av landets stora framgångsfaktorer, nämligen seriös och effektiv myndighetsutövning med låg grad av korruption och godtycke, naggas i kanten med syfte att hålla ihop regeringen. Miljön i världen som helhet blir troligen sämre, liksom samhällsekonomin. Och aktivisterna lär väl få blodad tand. Se fram emot mer NIMBYism framöver.