Fotbollshuliganen som slog ihjäl en fyrabarnsfar häromdagen, bryr han sig om fotboll? Bryr sig frikyrkobesökare om Jesus? Bryr sig gröna om miljön? Bryr sig nationalister om Sverige?

På något plan gör de det, förstås. Samtidigt, skulle jag vilja påstå, gör de det inte. De tror att de bryr sig, de intalar sig att de bryr sig. Men i själva verket så drivs de av att passa in någonstans, vara något, ha en tillhörighet, en identitet. Kanske söker de ruset av att delta i en masspsykos. Den grundläggande motivationen är uppenbart social och alla resonemang om nytta och principer är efterhandskonstruktioner som anpassas till gruppen. Att man blir det ena eller det andra beror mycket på tillfälligheter, vad man råkar halka in på och vad man gör social investeringar inom.

Nu har IPCC publicerat en ny sammanfattning av klimat-läget, som givetvis är värre än någonsin. De gröna talar om att världen snart är obeboelig och tävlar i att hitta på olika skäl till och konspirationsteorier kring varför andra inte bryr sig. En del dömer rentav ut mänskligheten som hopplös, men inte för ett ögonblick tittar de sig i spegeln och frågar sig om de själva bryr sig om global uppvärmning. På riktigt, alltså. Lackmuspapperet, i det här fallet kärnkraftsfrågan, ger ett tydligt utslag!

Moraliskt sett går det intellektuellt resonerade före det socialt påbjudna. När det senare undertrycker det förra uppstår verklig, objektiv omoral. För den som vill tillägna sig filosofin bakom dessa två kanske märkliga påståenden rekommenderas de två romanerna ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” samt ”Lila: En studie i moral” av Robert M. Pirsig. För övrigt är dagens DN Debatt-inlägg obligatorisk läsning för alla som är intresserade av rationellt beslutsfattande, i stort och smått.