Svårt att minnas med säkerhet, men jag tror att jag redan första gången jag hörde uttrycket ”alla människors lika värde” ställde jag mig ganska undrande. För mig och för i stort sett alla människor är det uppenbart osant om man tolkar begreppet brett. Måste jag exempelvis välja mellan att rädda en familjemedlem och en främling räddar jag förstås familjemedlemmen. Har jag positiv information om en person och negativ om en annan så räddar jag förstås den jag vet något positivt om.

Att jag kom att reflektera över detta beror på att jag kom att knyta ihop tre nyheter under dagen. Den första var att Fadime Sahindals bror blev ihjälskjuten av polisen i morse. Den andra att en dom föll mot det polisbefäl som beordrat broöppningen som ledde till att ett par flyende bensintjuvar i 20-årsåldern avled. Sahindal var en grovt kriminell flerfaldig våldtäktsman och kvinnomisshandlare. 20-åringarna vet jag inte så mycket om, mer än bensinstölden, flykten och det mamman skrev i sitt debattinlägg, att de var ”drogande”. Hon skriver också att:

”Gilla olika”, men det gäller inte alltid. Unga människor som för en tid gått vilse, de får ”skylla sig själva”.

Debattinlägget och nyheterna får mig att fundera lite över min egen attityd. Ska jag vara ärlig så lyckas jag inte uppbåda något medlidande. Jag kan tillochmed lite tyst tänka ”skönt, då gör de inte mer skada”. Jag är övertygad om att jag skulle tänka annorlunda om det var någon jag kände, men när jag bara känner till kriminaliteten så blir det just precis ”de får skylla sig själva”.

Den tredje nyheten då? Jo, det var det här med Sveriges försök att påverka Rumänien att ta emot EU-pengar för att bättre ta hand om romer. Birgitta Ohlsson, denna märkliga folkpartist med dubbelt socialistpatos, intervjuades i radion och dundrade på om fattigdom och förtryck, men vägrade medge att Sveriges uppvaknande beror på ett egenintresse och obehaget folk upplever med tiggeriet.

”Alla människors lika värde” är ganska självklart i sin allra snävaste betydelse, dvs att vi ska vara lika inför lagen och inför offentlig service, men romernas situation sätter fingret på att det egentligen bara fullt ut gäller egna medborgare. Som ultraliberal tycker jag att det är trist och förespråkar förstås öppna gränser, så i det här avseendet vill jag gå längre och empatiserar kanske bredare (alternativt drar moralfilosofisk logik lite längre) än de flesta.

Så hade jag någon poäng med det här inlägget? Det vete sjutton. Använd gärna kommentarsfältet till att reflektera över hur mycket du själv empatiserar med kriminella som dör i polisjakter och med romer som tigger. (Jag kanske är dum som frågar, men jag tror inte SD-svansen hittat hit än.)