Vattenfalls tyska kolkraft börjar bli aktuellt igen. Vattenfall och troligen även sossarna och miljöpartiet vill sälja för att bli av med gnället från gröna gräsrötter. Bland annat Ny Teknik rapporterar att det är svårt att få köpare eftersom elpriserna för närvarande är låga och spekulerar i att Vattenfall kommer tvingas betala för att bli av med det.

Det här är en gammal surdeg som jag skrivit om förr. Det som fick mig att reagera den här gången var en ledare i DI, Dagens Industri, med rubriken Miljörörelsen har rätt om Vattenfall, undertecknad av PM Nilsson. Låt oss tröska igenom detta steg för steg.

Det har kommit rapporter om att koldioxidutsläppen i världen stagnerat de senaste två åren och Nilsson förklarar detta:

”Orsaken är ett genombrott för förnybar energi, särskilt sol, i Kina och övergång från kol till gas i USA.”

Det är poppis att hylla solceller, men fortfarande är det lögn att tillmäta den någon större betydelse. Solen har ännu inte nått 1% av elen i Kina och av den samlade tillväxten av CO2-snåla energikällor (vattenkraft, solceller, vindkraft och kärnkraft) år 2015 så utgjorde solcellerna bara 12%. Graf över utvecklingen:

Nilsson fortsätter med att konstatera att enligt Paris-avtalet måste det mesta av kolreserverna stanna i backen. Han frågar sig:

Hur detta ska gå till utspelar sig nu i Vattenfall som har att hantera Sveriges första äkta ”stranded asset”, brunkolsverksamheten i östra Tyskland. Vem ska ta den finansiella smällen? Hur ska tillgångarna hanteras? Vem ska äga och hur?

Dumma frågor kommer få bra svar! Låt oss först konstatera att Tyskland inte har någon trovärdig väg till mindre brunkol. År 2015 såg elproduktionen ut såhär:

Betänk att kärnkraften ska stängas ner fram till 2022. Om vi sprider ut dessa 14% på vind och sol så får vi kanske 11% sol och 22% vind. Men sen sitter man där med skägget i brevlådan, för hur ska man kunna öka från de nivåerna? Genom att någon viftar med ett trollspö och får fram gratis storskalig batterilagring?

Att brunkolet verkligen är ”äkta” strandat är alltså långtifrån avgjort. Nilsson pekar på Tysklands planer, men de är tyvärr inte värda papperet de är skrivna på.

Nilsson fortsätter:

Är det [försäljning] egentligen en hållbar modell för att hantera avvecklingen av fossila tillgångar? Om Sverige ska vara ”ledande” och ett ”föredöme” kan det vara mer värt att hitta en finansiell modell som använder marknadskrafterna för att nå det miljöstrategiska målet. Samma dilemma som Vattenfalls styrelse sliter med i dag finns ju överallt i världen. Men Vattenfall har, eller borde ha, en ovanligt progressiv ägare.

Det är här jag börjar undra varför Dagens Industri, som ju faktiskt är en hyggligt tung ekonomitidning, har anställt en politisk redaktör vars resonemang är ekonomiskt illitterata och ologiska. Men okej, låt oss bena ut det här:

1. Försäljningen är inte tänkt att hantera avveckling, utan att bli av med en het politisk potatis och en goodwill-belastning. Just för att Sverige är en ”ovanligt progressiv ägare” vill politikerna riva av plåstret fort genom försäljning.
2. Vi har en modell för att ”hantera avvecklingen av fossila tillgångar”. Det kallas för EU ETS, Emission Trading Scheme, dvs utsläppsrätter. Vem som äger och driver vad är fullständigt irrelevant. Utsläppsrätterna kommer användas.
3. Sverige kan bara leda och vara ett föredöme på hemmaplan. Om vi på något sätt lyckas sänka tyska utsläpp så hjälper vi bara Tyskland att leda och vara ett föredöme. Det har vi såvitt jag vet ingen ambition att göra.
4. Sverige har inget ”miljöstrategiskt mål” för Tyskland. Det vore absurt om vi hade det. Vi skulle kunna adoptera lilla Åland eller tillochmed någon baltstat, men det vore extrem hybris att tro att vi kan fixa en kraschad energipolitik hos en 10 gånger större granne!
5. Det finns ingen ”finansiell modell som använder marknadskrafterna” att hitta ur ett svenskt perspektiv. Tyska politiker har makten i Tyskland. De har sina feed-in-tariffer och är med i ETS. Vad ska vi göra från Sverige? Ska svenska politiker instruera Vattenfall att kräva elcertifikat-liknande påslag av sina tyska kunder?
6. Om det är så att kolet verkligen är ”stranded assets” i ekonomisk mening så sitter vi med Svarte Petter och det finns inget att göra åt saken. Det är bara att ta fram popcornen och vänta på nedskrivnings-showen. Försäljning eller inte spelar mindre roll, om vi antar att marknaden är likvid och informerad. Försäljningspriset kommer spegla att resurserna är strandade, om de är det.

Något senare i ledaren:

Delar av miljörörelsen har argumenterat för att Vattenfall bör behålla brunkolen för att lägga ned. De har en poäng. Om världens investerare gör som Sverige och bara slumpar bort fossila verksamheter till allt mindre nogräknade köpare som bara bränner vidare kommer utsläppen inte minska.

Nej, ”miljörörelsen” (dvs de gröna) har ingen poäng. Varje försök till poäng är i själva verket en måttligt begåvad rationalisering av en hjärndöd moraliserande ståndpunkt. Och jodå, utsläppen kommer visst minska även om alla säljer till ”mindre nogräknade köpare”. Utsläppen beror nämligen av sånt som ETS-systemet och eventuella CO2-skatter, inte av hur ”nogräknade” enskilda affärsmän är.

Nilsson avslutar lika svagt:

Koldioxidskatten har hittills använts för att höja priset på fossila bränslen. Den skulle kunna användas för att köpa upp fossila tillgångar för att lägga ned i den takt som är försvarbar. Om den nuvarande rödgröna regeringen kan bidra med en ekonomisk lösning skulle den göra verklig skillnad i världen.

Vems koldioxidskatt? Ska skatter från fossilanvändning i Sverige, från svenska företag och privatpersoner, användas till att förstöra tyska koltillgångar? Eller ska vi be tyska politiker om att ta ut koldioxidskatter från sina landsmän och sen skänka dem till Vattenfall för att täcka dess kapitalförstöring? Vad sjutton menar karln!?

Sverige har två seriösa vägar att gå: Antingen säljer vi tyska kolintressen till högstbjudande och förklarar att det är upp till Tyskland att betala för och besluta om tysk omställning. Eller så behåller vi våra tyska koltillgångar, driver dem affärsmässigt och förklarar att ETS och eventuella tyska politiska ramverk får avgöra hur länge verksamheten kan drivas vidare. Om vi inte får bra bud på verksamheten, då dess framtid är för riskabel, är det min rekommendation att göra det senare: driva vidare som vanligt och extrahera de vinster man kan – kanske försöka ha is i magen till den stora kärnkraftsnedläggningen 2021-2022.

De gröna förslagen är däremot bara barnsliga, och att PM Nilsson och Dagens Industri hakar på är pinsamt. Men förutom detta, så är retoriken och agitationen subtilt vilseledande. Det tyska energi-ewendet är ett dunderfiasko, men när Vattenfall pekas ut som en stor bov i dramat, så förskjuts ansvaret i många svenska ögon och fiaskot får inte det fokus och den förklaring det borde ha. Det är det som är det verkliga politiska problemet. Tänk om vi hade politiker som vågade tala klarspråk om det.