Valet börjar närma sig, och det kommer kanske märkas lite även här på min blogg. ”Pensionärsskatten” har blivit det etablerade men missvisande namnet på det självklara faktum att pensionärerna inte får jobbskatteavdrag. Idag intervjuades Göran Hägglund i P1 om just detta och konstaterade att kristdemokraterna går till val på att sänka pensionärernas skatter till samma nivå som arbetarnas.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om bakgrunden. De första stora stegen i jobbskatteavdragen finansierades framförallt genom att avgiften till a-kassa och fackföreningar höjdes, samtidigt som utbetalningarna till a-kassan minskades. Det var alltså arbetarna som betalade sitt eget jobbskatteavdrag! Det var förstås väntat att de giriga pensionärsorganisationerna skulle kräva att få lägre skatt de också, men kanske mindre väntat att Alliansen inte skulle våga förklara läget. Istället ger de pensionärerna lite pengar och låtsas som att man vill ge dem mer. Politiker vågar tyvärr inte stå upp sin politik längre. (Här är dock moderaterna för ovanlighetens skull klart bäst.)

Ett av argumenten i debatten är slagordet ”pension är uppskjuten lön”. Så fasen heller. Inkomstpensionen är konstruerad så att 16% av arbetarnas lönesumma varje år delas ut till pensionärskollektivet i proportion till deras intjänade pensionsrätter. Det är ett transfereringssystem, från dagens arbetare till dagens pensionärer. Inte uppskjuten lön.

Att sänka skatten för pensionärer är ekvivalent med att höja deras pensioner, från den nivå som man tidigare kommit överens är rimlig och hållbar. Detta ökar försörjningsbördan för de lönearbetande och minskar deras incitament att själva arbeta, tvärtemot intentionen med jobbskatteavdraget. Pensionärerna borde glädjas över att jobbskatteavdraget, RUT mm sänker arbetslösheten och gör svarta jobb vita, vilket höjer lönesumman och därmed gör att de får 16% av något större.