Bloggen Antropocene serverar ofta stimulerande argumentation. Dess bloggpostning Medicinskt etablissemang på villovägar är inget undantag. Ett långt citat:
”De enorma ekonomiska intressena bakom läkemedlen gör även att det alltid lönar sig för de etablerade forskarna att i det längsta försvara motbevisade hypoteser. Statinen Lipitor som är världens mest sålda läkemedel drog under fjorton år in ca. 1.000 miljarder kronor, bara för att nämna ett exempel.
Vi kommer aldrig att få en sjukvård som bygger på faktisk kunskap om människokroppens sätt att fungera, om inte den medicinska forskningens beroende av läkemedelsindustrin bryts. Det ställer mycket stora krav på ökad skattefinansierad forskning som måste styras utan allt inflytande från industriintressen. Det ställer även krav på att anslag till forskning inom alternativmedicin ges ett kraftigt ökat utrymme, väl i nivå med läkemedelsforskningen.”
Först vill jag förstås vända mig mot ”alternativmedicin”. Skattepengar och hokus pokus hör inte ihop. Men detta ur världen går vi vidare till det mer intressanta och mindre självklara:
Det finns välkända negativa externaliteter, som att kolkraftens skadeverkningar inte ingår i energiproducentens balansräkning. Forskning däremot ger positiva externaliteter, dvs nytta som inte kommer forskarna tillgodo när resultaten sprider sig. Det har man försökt fixa med patentlagstiftning. På ekonomspråk internaliserar man medicinernas externa vinster!
Staterna skapar enorma kostnader för att få mediciner licensierade och godkända, i storleksordningen 10 miljarder per medicin, och man kan se patentlagarnas långa skyddstider, 25 år, delvis som en sorts kompensation för dessa kostnader. Det är inte ovanligt att staten skapar orimliga kostnader som man sedan är tvungen att kompensera för att något ska bli gjort – se bara på kärnkraften.
När det gäller medicin så stämmer det förstås att de stora intäkterna från patenterade mediciner kan skapa viss moralisk risk, att man övermedicinerar. Samtidigt kan vissa sjukdomar antas vara så lågavkastande att det inte är företagsekonomiskt lämpligt att forska på dem, ffa gäller det mediciner som riktar sig mot fattiga befolkningsgrupper eller sällsynta sjukdomar. Även mediciner som botar snabbt (säg med en enda dos) skulle kunna vara svår att få ekonomi i, särskilt om man gör pengar på en symptomlindrare.
Så hur ska man lösa allt detta? Ska forskning och medicin organiseras helt kommunistiskt? Nej, antagligen inte – det bästa här i livet får vi inte genom byråkratisk planering. Jag skulle hellre se en helt fri medicinmarknad, utan vare sig patent eller licenser. Men det är för utopiskt och svårsmält för de flesta, så jag föreslår här ett aningen mindre utopiskt förslag som tvärtom bygger på att vi utnyttjar våra maktfullkomliga nanny-stater ytterligare:
Låt staterna gå samman och köpa in uppdragsforskning – ge olika kriterier som mediciner ska uppfylla och dela ut stora belöningar för mediciner som uppfyller dem (mot att resultaten är fria). På så vis kan forskningen riktas mot snabba lösningar snarare än exempelvis utdragen symptomlindring, eller mot lösningar på de köpsvagas medicinska problem.
Låt dessutom staterna köpa loss (expropriera mot ersättning) befintliga patent och släppa dem till public domain. Det kan kosta många miljarder, men att befria medicinen är en samhällsekonomisk optimering: Dels ger det få incitament att överdriva medicinens nytta för att öka intäkterna, dels är det inga patienter som undanhålls medicinen för att den är för dyr. Precis som det är vansinne att bygga en ny väg och sen ha avgifter så att en del väljer omvägar är det vansinne att forska fram en medicin och sen inte använda den fullt ut.
Ersättningen kan exempelvis betalas ut årligen (under kvarvarande patenttid) baserat på en uppskattad lidande-minskning hos befolkningen. Man bör vara generös men kan också sätta tak så samhällskostnaden inte blir alltför extrem. Trots allt är ju även de alternativa intäkterna som vi har idag väsentligen skapade av staten genom patentskydd. Ett godtycke ersätter således ett annat.