Ja, vad ska man säga? Kanske är en bunt citat från H.L. Mencken (1880-1956) passande i sammanhanget:

”Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods.”

”A good politician is quite as unthinkable as an honest burglar.”

”Democracy is a pathetic belief in the collective wisdom of individual ignorance.”

”Democracy is also a form of worship. It is the worship of jackals by jackasses.”

”Democracy is the art and science of running the circus from the monkey cage.”

”Democracy is the theory that the common people know what they want, and deserve to get it good and hard.”

”Every decent man is ashamed of the government he lives under.”

”If a politician found he had cannibals among his constituents, he would promise them missionaries for dinner.”

(Ovanstående bild lånad från tjuvlyssnat.se.)

Det finns SÅ mycket som stör mig i det demokratiska systemet. Ytligheten. Bristen på ideologi. Trianguleringarna och nivelleringen. Karriärpolitikerna. Slagorden. Mediadreven. Politikersvaren. Partipiskorna. Persongalleriet. Bristen på klarspråk.

Nästa helg har vi har att välja mellan fyra socialliberala, två konservativa, två kommunistiska och ett grönt politiskt paket med tillhörande galjonsfigurer. Alla paketen är omöjliga hopplock av högt och lågt, delvis historiskt bagage från decennier tillbaka, delvis trianguleringar, delvis någon ideologisk rest. Några av de paket som får flest röster ska efter valet jämkas ihop så att vi kan toppstyras av deras galjonsfigurer i fyra år, varefter proceduren upprepas igen.

Lite trött på att delta i detta igen. Jag har bestämda åsikter om det mesta, men pga ovanstående har faktiskt inte helt bestämt mig vad jag ska rösta på. Det kan också bero på att det inte är så blodigt viktigt, eftersom min röst av 6 miljoner har väldigt liten möjlighet att påverka valresultatet. En enkel cost-benefit-analys ger givetvis vid handen att jag borde stanna hemma, men ändå har jag alltid gått och röstat. Någon sorts fånig idealism eller nördig hobby kanske. Dessutom har jag alltid röstat på ett riksdagsparti för att min röst inte ska vara bortkastad. Försökt hitta någon libertarianskt sinnad kandidat i M/Fp/C att kryssa (aldrig lyckats med C – faller på energipolitik).

I år lutar jag åt att ändra på det. Jag råkade semestra på Gotland under Almedalsveckan och såg ett väldigt aktivt parti i Almedalen: Direktdemokraterna. Ju mer jag tänker på det, desto mer upplever jag att de har moderna lösningar på det mesta av mitt gnäll ovan.

Som jag har förstått ska det mycket kortfattat fungera såhär: DDs mandat i riksdagen röstar i proportion till de röster som respektive förslag fått av folket i DDs webbsystem. Vill man inte bevaka alla frågor själv så kan man ställa in att man vill rösta själv bara i energifrågor, men i övriga frågor ska min röst matcha Fp i skolpolitik, Kd i skattepolitik, etc. Motioner tas fram och debatteras i webbsystemet och de som samlar majoritet lämnas in av DD-riksdagsmän. Det här hade inte varit praktiskt genomförbart för 20 år sen, men med Internet i var mans telefon så finns det inget skäl att ha ett så stelbent och toppridet parlamentariskt system som vi har.

Det finns mer att säga och det sägs på deras webb. De fick även förklara sitt upplägg samlat i ett skapligt gästinlägg på Cornus blogg. Jag tänker mig att i ett sånt system så skulle en typ som jag, som kan argumentera någotsånär i text och är politiskt intresserad men inte har någon politisk plattform, kunna få ett skapligt inflytande på vissa sakfrågor.

Vidare hoppas jag att direktdemokrati skulle dra samhället lite åt det håll jag vill, eftersom man slipper allt detta monumentbyggande av politiker som vill kunna visa upp att de gjort något.Bland annat talade jag för ett par månader sen om ett akademiskt resultat som tydde på kraftigt minskade anslag till välfärdstjänster med direktdemokrati. Sen ser jag förstås många möjliga beslut som moraliskt korrupta oavsett hur demokratiskt förankrade de är. ”Två slår en tredje” är inte rätt bara för att det är direktdemokratiskt. Men på något sätt antar jag att vi måste ta oss från dagens system mot ett frihetligare och detta känns bättre, modernare och mer realistiskt än mycket annat.

Som sagt, det lutar åt DD i valet. De har ingen chans på 4% förstås, men sånt här tar alltid lite tid.

Utmärkta bloggen Alltid Varför skriver om hur Göran Greider, känd vänsterideolog/demagog, ser på skatters transparens och kopplingen till acceptans:

Det är en stor poäng att de skattebidrag vi lämnar – att de överger oss, vi känner inte igen dem längre, och så hamnar de i något utgiftsområde i budgeten dit vi inte kan spåra dem. Och det där tror jag är bra – att pengarna genomgår en sorts transformationsprocess där de blir abstrakta i viss mening och sedan ingår i ett allmänt system – det tror jag är en fördel faktiskt.

Läs hela! Greider är kanske alltför rättfram om det som varit socialdemokraternas långtida strategi, dvs att maximera skatteuttaget genom att sprida skatterna och gömma dem så mycket som möjligt, allt för att undvika att folk ska begripa hur mycket skatt de egentligen betalar. En del av dimridåerna består av själva namngivningarna, som ”arbetsgivaravgifter” som trots sitt namn är en statlig skatt på våra löner.

När jag läste blogginlägget kom jag att associera till en intressant ekonometrisk forskningsrapport från förra månaden. Dess kärnresultat är att direktdemokrati leder till väldigt mycket mindre anslag till offentliga välfärdstjänster:

The results indicate that direct democracies spend 40–60 percent less on public welfare. Our interpretation is that direct democracy may be more prone to elite capture than representative democracy since the elite’s potential to exercise de facto power is likely to be greater in direct democracy after democratization.

Notera den närmast Greiderska ideologiska inramningen av ett matematiskt framräknat resultat: Att folk väljer något annat när de själva har makt och förstår besluten är tydligen INTE en indikation på att representativ demokrati har en stor brist som behöver åtgärdas. Tvärtom så är direktdemokrati alltså något som bör undvikas pga risken för  ”elite capture”!?

Det här är ett par pusselbitar till de tankegångar som gömmer sig bakom det, till stor del självutnämnda, socialistiska avantgardets vurm för mer (representativ) demokrati och mindre marknad. Den politiska adeln har nämligen rört sig mindre långt från Ludvig XIVs: ”L’etat, c’est moi” än vad de flesta inser. Marknaden, det är vi! Vilka är demokratin?