I förra bloggpostningen förespråkades att vi skulle ge upp eftersom viruset kommer sprida sig ändå. Det var lite väl lättsinnigt och jag tänkte ta tillfället i akt att delvis backa från det.

Det är fortfarande min bedömning att viruset kommer sprida sig ändå, för exvis Iran har en helt okontrollerad spridning som de bara redovisar en bråkdel av, Brasilien har 4 konstaterade fall och över 400 misstänkta fall, etc. En lång, lång rad länder har dessutom en rapporterad tillväxt i antal smittade på ca 25-30% idag, onsdag, jämfört med gårdagen. Viruset har alltså spritt sig till sårbara populationer där smittspårning inte görs i tillräcklig omfattning och dessa populationer kommer fortsätta exportera fall och därmed öka trycket på smittspårning i den mer organiserade världen. I slutänden tror jag inte det håller, även om Sverige kan jonglera hundratals importfall utan problem.

Det mesta talar alltså för att den här smittan kommer bli en i mängden av corona-virus-stammar som redan cirkulerar och ger upphov till ffa förkylningar. När vi har mött den tidigare kommer den mer sällan presentera sig som en kraftig sjukdom när vi stöter på den igen. Immunitet mot corona-virus avtar med tiden, men immunförsvaret lär inte överreagera på samma sätt.

Men med det sagt så finns det mycket som talar för att fördröjning är en bra sak, eftersom viruset ändå är ganska allvarligt. Det stora problemet är belastningen på sjukvården vid en snabb spridning. Det verkar som att i storleksordningen 10% av fallen kräver seriös vård, allraminst syrgas och många även mekanisk ventilering mm, och detta krävs inte bara några dagar utan snarare några veckor (kopierat från sidan 14):

Using available preliminary data, the median time from onset to clinical recovery for mild
cases is approximately 2 weeks and is 3-6 weeks for patients with severe or critical disease.

Med fördröjning finns möjlighet att behandla fler på ett adekvat sätt, lära sig bättre behandlingsmetoder, rampa upp tillgången till exvis syrgas etc. Fördröjningen skapas genom social distansering, dvs färre och mindre sammankomster, mindre resande etc. Sådan distansering har kostnader, så det gäller att göra en rimlig avvägning. Hittills tycker jag att Sverige skött det bra och kunnat äta kakan och ha den kvar. Öppna skolor, fritt resande med undantag av inga direktflyg till Iran, etc. Jag hoppas att de kyliga experterna på folkhälsomyndigheten etc får fortsätta driva en likaledes kylig policy av fördröjning, utan excesser. Samtidigt ser jag inget riktigt bra och politiskt aptitligt scenario för slutspelet. Vi kan inte syssla med social distansering för evigt och därför innebär fördröjning i längden att vi kommer att tvingas hantera lokala utbrott under lång tid.