… är rubriken på ett inlägg hos Supermiljöbloggen.

Det är väldigt vanligt att något mer eller mindre förfluget förslag i något del av ett lands offentlighet genast övertolkas till att bli ett garanterat utfall. Häromsistens rapporterade Veckans Affärer mfl att Tyskland förbjuder bensindrivna bilar år 2030. I själva verket handlar det om en resolution/önskan från förbundsrådet, som inte har någon lagstiftande effekt och därmed tillåter politikerna som sitter där att utan minsta risk önska fred på jorden och en ponny till alla barn.

Hursomhelst, Olli Rehn, finansminister med energiportfölj, tog i rejält när han jämförde ett kommande förslag att förbjuda finsk kolkraft från 2030 med att Finland var först i världen med kvinnlig rösträtt. (Även om jag tar kolkraftsproblematiken på allvar blir detta, för mig, ändå lite nedvärderande mot kampen för lika rösträtt.)

Supermiljöbloggens Beatrice Rindevall publicerar denna nyhet utan någon direkt reflektion, men hos mig går förstås tankarna igång. Hur kommer det sig att finnarna vågar utlova något sådant? Vilka faktorer gör att de kan befria sig från kolet? Tänka, tänka… Kan orsaken vara att landet producerade 0.01 TWh solcells-el under 2015? Kanske inte.

Finland producerade år 2015 ca 69 TWh el, varav 34% kärnkraft. Den försenade Olkiluoto 3-reaktorn kommer att addera cirka 18% extra kärnkraft och det nyligen påbörjade bygget av Hanhikivi 1 kommer addera cirka 14% för en total penetration av cirka 66%. Och kanske hinner man med ytterligare något bygge innan 2030 för att ersätta ett par av de små äldre finska reaktorerna. Nu är det förvisso så att Finland importerar en hel del el och om man jämför med konsumtionen så hamnar min prognos lägre än 66%. Men ändå, kolkraften är betydligt mindre idag än kärnkraftstilläggen.

Vilka slutsatser drar gröna av att det första landet som annonserat förbud mot kolkraft gör det främst genom att expandera kärnkraften? Givetvis samtidigt som Tyskland lägger ner kärnkraften och därför gör ungefär noll framsteg gentemot kolet?