Jag snubblade över den här grafen som visar försäljningsandelar för pluginbilar under första halvåret 2016 i Europa.

Det som direkt slår mig är en väldigt stark korrelation med ledarskap inom olika elproduktionsslag. Egen graf med länderna i samma ordning:

Norge, Sverige och Island är ledare inom vattenkraft/kärnkraft och ligger i topp i försäljningslistan. Schweiz, Frankrike och Belgien likaså och ligger stabilt på övre halvan. (Belgien har normalt ca 50% kärnkraft.)

I mitten ligger Österrike, UK och Finland som inte leder något särskilt. Även Nederländerna hör till denna kategori, men ligger relativt högt.

I botten ligger Portugal, Tyskland, Irland, Spanien, Danmark och Italien som alla är världsledare inom antingen solceller eller vindkraft, eller båda! Som sämst är sol-ledaren, Italien.

But why?

Om nu detta inte bara är någon sorts slumpens skördar, så är frågan vad korrelationen kan bero på. Först och främst verkar plug-införsäljningen till stor del vara policydriven. Sverige exempelvis har sin supermiljöbilspremie. Så varför har slumpkraft-ledare taskiga elbilspolicies trots att de uppenbarligen inte tvekar att ha generösa slumpkraft-policies?

Kanske är det så att en uppoffring tränger ut en annan finansiellt. De som måste hälla pengar på elproduktionen kanske inte tycker sig ha råd att hälla pengar på att ställa om persontransporter. Å andra sidan är supermiljöbilspremierna inte så särskilt dyra jämte annat.

Kanske har det med rikedom att göra, PIIGS-länderna ligger lågt och Norges extrema elbilsledarskap skulle knappast vara möjligt utan oljan. Men å andra sidan ligger rika Danmark och Tyskland lågt, och elbils-subventioner är inte särskilt dyrt jämte solceller och vindkraft, vilket PIIGS uppenbarligen orkat med.

Kanske upplevs mindre poäng med elbilar om man har dyrare el, vilket slumpkraft-länderna tenderar ha? Jag har dock inte undersökt om det finns en lika stark korrelation där.

Kanske är det så att en uppoffring eller utmaning överskugga annan politiskt (eller mentalt). De som behöver ställa om och kämpa med elproduktionen lägger mycket tid på att prata om och tänka på hur det ska gå till och mindre politisk och medial bandbredd finns kvar till att fundera på transportområdet. De som har gott om gammal kärnkraft och vattenkraft däremot är hyggligt klara och då faller fokus naturligt på transporter.

För det kan väl knappast vara så väl att länder med hög andel fossilproduktion, vilket råkar sammanfalla hyggligt med länder som satsar mycket på slumpkraft,  inser att elbilar inte hjälper så mycket när elen ändå är övervägande fossil?

Reflektioner

Det sägs ofta att elbilar ska hjälpa slumpkraftslagen att öka sina andelar genom att erbjuda lagring. Det som är tydligt är att detta inte fått avtryck i policy, tvärtom är slumpkraftsledarna samtidigt plugin-bil-eftersläntrare.

Det finns ett antal tänkbara skäl till korrelationen. Den starkaste förklaringen i min värld är den politiska överskuggningen, inte minst för att den har en mest direkt koppling till policies och subventioner.

Hursomhelst, slumpkraftsländerna är ganska miljöskurk-aktiga som det är. Man satsar på fel häst och kommer i allmänhet fortsätta ha höga andelar fossil elkraft under överskådlig framtid. Detta verkar också, på något sätt, hänga ihop med att man håller fast vid fossil-bilar. En olycka kommer sällan ensam?