Fredagens nyhetsflöde bjöd på tre axplock av vad vänstern kan tänka sig göra åt klimathotet. Tillsammans ger de en bild av total förvirring, naivitet och handfallenhet.

Sabotagespåret

Först ut är Supermiljöbloggen, som publicerar en debattartikel av paret Vinthagen. Herr Vinthagen har den intressantaste titeln av de två, nämligen ”professor i motståndsforskning”. Och nej, det handlar alltså inte om ellära och Ohms lag. Såhär går argumentationen:

vi menar att den globala nyliberala marknadsfundamentalismen gått in i ett nytt stadie av naken girighet, och att de folkvalda politikerna allt mer har flyttat sin lojalitet till den ekonomiska makten. […] Frågan för klimatrörelsen är därför hur de politiska kampstrategierna bör utformas i en samhällskontext där demokratins räckvidd hastigt krymper och den ekonomiska makten över vår planets framtid förstärks. För oss framstår svaret tydligt: vi måste trappa upp. […] När pensionärer och ungdomar, professorer och arbetare, studenter och föräldrar, tillsammans med andra samhällsgrupper konkret nedmonterar klimatförstörande fabriker och anläggningar, blir aktionerna svåra att karakterisera som ”extrema”. […] Ende Geländes kampanj i Tyskland i maj 2016 har pekat ut en hoppfull riktning för hela klimatrörelsen. 3 500 aktivister från många olika länder gjorde civil olydnad och stängde en av Europas största kolgruvor i två dagar genom att ockupera gruvan och järnvägsspåret. […] Om aktivisterna nästa gång tar steget och utför en nedmontering av infrastrukturen för kolgruvan skulle deras materiella påverkan vara kraftfullare. Järnvägsspåren, elledningar och telefonledningar till kolfabriken är några av möjligheterna.

Riktigt klassiskt vänstertänkande och revolutionsromantik, detta! Han själv (professorer) leder arbetare, studenter och föräldrar i ett folkligt uppror mot de onda marknadskrafterna och bankar konkret sönder den onda tekniken. På så vis kommer vi inom några decennier demontera kolkraften och naturgasen i Kina, Indien, Ryssland, USA och Japan! Behöver jag säga ”nejdetkanviinte”?

Avvänjningspåret

Den andra debattartikeln är skriven av Michael T. Klare, professor i fred- och världssäkerhetsstudier vid högskolan i Hampshire. Rubriken är Hooked! Our Addiction to Fossil Fuels Must Be Fought in the Way We Tackled Smoking and Drugs. Den pekar iochförsig föredömligt på att förnybartspåret, som det ser ut idag och enligt gängse prognoser, inte duger. Men problembilden i relation till förnybart målas upp såhär:

Today, remarkably enough, wind and solar are already competitive with fossil fuels for many uses and in many markets. If that wasn’t predicted, however, neither was this: despite such advances, the allure of fossil fuels hasn’t dissipated. Individuals, governments, whole societies continue to opt for such fuels even when they gain no significant economic advantage from that choice and risk causing severe planetary harm. Clearly, something irrational is at play. Think of it as the fossil-fuel equivalent of an addictive inclination writ large.

Föga förtroendeingivande med ett så grönskimrande filter. Som trogna läsare av den här bloggen vet, så är förnybart generellt dyrare och framförallt mindre skalbart.

Han fortsätter:

We all know that smoking tobacco, snorting cocaine, or consuming too much alcohol is bad for us, but many of us persist in doing so anyway, finding the resulting thrill, the relief, or the dulling of the pain of everyday life simply too great to resist.  In the same way, much of the world now seems to find it easier to fill up the car with the usual tankful of gasoline or flip the switch and receive electricity from coal or natural gas than to begin to shake our addiction to fossil fuels.

Typisk västerländsk grönvänster – man vet inget annat än det egna välståndet, förstår inte var det kommer ifrån men känner viss avsmak. Fastän man vet att CO2-utsläppen är störst i Kina som ännu har hundratals miljoner riktigt fattiga, och att kolet troligen ökar mest i Indien framöver, så pratar man om energi som vore det en skadlig och onödig drog, snarare än som en nyckelfaktor i samhällsutvecklingen.

Åtgärder som föreslås:

Success in any global drive to avert climate catastrophe will involve tackling addictive behavior at its roots and promoting lasting changes in lifestyle.  To do that, it will be necessary to learn from the anti-drug and anti-tobacco communities about best practices

Detta följs konkret upp i artikeln med förslag på bilfria stadskärnor, bensinpumpar med varningstexter som ”Notice: consumption of this product increases your exposure to asthma, heat waves, sea level rise, and other threats to public health.”. Dessutom ska USAs fossilbolag inte få ge kampanjpengar i presidentvalen och ExxonMobil mfl ska stämmas för att ha undertryckt information om koppling mellan fossiler och klimatet.

Känns det här som kraftfulla och välinformerade förslag som kommer ändra världens konsumtionsmönster och vänja oss av från vårt ”beroende”?

Mobiliseringsspåret

Demokraternas plattform i presidentvalet har publicerats med uppskruvad retorik, talandes om en mobilisering som inte setts sedan andra världskriget:

We believe the United States must lead in forging a robust global solution to the climate crisis. We are committed to a national mobilization, and to leading a global effort to mobilize nations to address this threat on a scale not seen since World War II. In the first 100 days of the next administration, the President will convene a summit of the world’s best engineers, climate scientists, policy experts, activists, and indigenous communities to chart a course to solve the climate crisis.

Man ska alltså ta några framstående ingenjörer, klimatvetare, policyexperter, Greenpeace och en eskimå och låta dem dra upp en roadmap? Ok. Det är nästan så jag vill brista ut i någon form av Trumpsk retorik här: ”They’ve been in power for eight years and still don’t know what the hell they are doing! They’ve done a terrible job. Pathetic!”

När jag söker efter ordet ”nuclear” i plattformen så får jag bara upp det i kontexten kärnvapen. Däremot ”renewable” ger ett antal träffar, bland annat:

We are committed to getting 50 percent of our electricity from clean energy sources within a decade, with half a billion solar panels installed within four years and enough renewable energy to power every home in the country. […] These efforts will create millions of new jobs and save families and businesses money on their monthly energy bills.

Så kallad vänsterekonomi – förnybart kan både ge fler jobb (dvs kosta mer) och samtidigt spara pengar. För mig är det uppenbart att Hillarys ”clean power plan” kommer ge ett sorts tyskt scenario: Landets kärnkraft kommer successivt ersättas av förnybart. Efterfrågan på fossiler kommer däremot att kvarstå och permanentas då de krävs för att leverera el när sol och vind inte gör det.

Nej till det mesta-spåret

Som bonus ger jag er ett facebookinlägg av Greenpeace Sverige som delats 387 gånger och har 1100 reaktioner:

Kommentarerna på FB-inlägget inkluderar en hel del gnäll på människans girighet. Givetvis från svenskar som får över 800 watt per capita i genomsnitt från vattenkraft (och ungefär lika mycket till från andra källor), riktat mot ett land vars innevånare totalt konsumerar cirka 300 watt el per capita. En annan av kommentarerna, till synes utan ironi, är kort och gott: ”När det finns solenergi”. Lite Marie Antoinetteskt, om du frågar mig, och helt utan tanke på vad som ska balansera all den här solen och vinden och säkerställa att vi har el när vi behöver den.

Slutsats

Det kan inte bli tydligare: förvirringen och desperationen är total; vänstern har helt enkelt ingen aning om vad man ska göra eller varför det är som det är. I ena andetaget svär man på att sol och vind är billigast och kommer lösa biffen, och i nästa andetag slår man alla vansinnesslag i luften som man kan mot fossilerna medan man förbannar omgivningens girighet.

Man skulle förstås försynt kunna påpeka att det finns en uppenbar och välbeprövad lösning, eftersom kärnkraften i mitten på 80-talet tog ca 2% marknadsandel per år utan någon större ansträngning eller hot riktat mot oss. Men vilka har civilkurage nog att gå i bräschen för en återgång till rationalitet?