Lyssnade idag på ett intressant inslag på Vetandets Värld i P1, med titeln Ett vildare Europa. Lyssna gärna! Inslaget handlade om organisationer som arbetar för att låta naturen ta hand om sig själv igen på stora områden, bland annat genom att återinföra utrotade arter som vildhäst och uroxe. Biologer påpekar att många växter och insekter som tycks beroende av det ”öppna kulturlandskapet” är såpass gamla och specialiserade att betande djur måste hållit ytor öppna även innan människan gjorde sitt intåg. Därför kan hyggligt återställda ekosystem vara ett alternativ till att hålla landskapet öppet med maskiner och stödsystem.

Vet inte om P1-inslaget nämnde ordet ekomodernism, men det påminde mig ändå om att jag borde skriva om det. Jag var själv en ekomodernist långt innan jag hörde talas om begreppet, och många av mina inlägg bygger på ekomodernistiska tankegångar. Jag kom i kontakt med begreppet först när jag för ett antal år sen läste en text av Schlaug där han liksom spottade fram ordet med hårt spända käkar (om nu något sådant är möjligt att göra i skriven form).

När Schlaug förklarar ekomodernismen säger han enbart att det handlar om den (enligt honom felaktiga) tesen att tillväxt och god miljö går att kombinera. Men det är inte alls det som är grunden i ekomodernismen. Det centrala temat är istället detta (för att citera ur ett ekomodernistiskt manifest som i övrigt är alldeles för långrandigt):

we affirm one long-standing environmental ideal, that humanity must shrink its impacts on the environment to make more room for nature, while we reject another, that human societies must harmonize with nature to avoid economic and ecological collapse. […] Intensifying many human activities — particularly farming, energy extraction, forestry, and settlement — so that they use less land and interfere less with the natural world is the key to decoupling human development from environmental impacts.

För att ta energi som exempel på ”intensifying” och ”decoupling”, så kan man göra en lista på alternativ, ordnat efter miljöpåverkan:

1. Bränna fossil kol och olja.
2. Skörda biomassa och bränna det.
3. Förstöra älvbiotoper och sätta upp tiotusentals enorma fågelkvarnar
4. Bygga några oansenliga fabriksbyggnader som klyver atomer.

Det går att ifrågasätta om ettan verkligen är värst. Ofta är tvåan värre, beroende på skala och omständigheter. Hursomhelst är det sista alternativet uppenbart överlägset. Där har man skippat harmonin och de diffusa naturberoende energikällorna istället byggt en relativt frikopplad energiproduktion. Vi ”intensifierar” den mänskliga aktiviteten genom att utnyttja uran som har en energidensitet någon miljon gånger högre än kol och olja.

Finns många andra exempel – ta fisk:

1. Fiska så mycket det går.
2. Fiska lagom så att fiskbestånden inte utarmas.
3. Odla fisk i nätkassar i hav och sjö.
4. Odla fiskkött i laboratorium.

Ekomodernistens dröm, om än inte realistisk i dagsläget, är förstås att frikoppla genom att odla fiskkött i fabrik. Klassiska gröna tänkare vill istället leva i harmoni med naturen genom att välja tvåan eller ännu hellre genom att odla och äta någon ekologisk grönsak istället. Trean förkastas som onaturlig och fångenskap. Att det inte tillfredsställer människans behov av mängd, upplevelse och kvalitet bryr hon sig föga om, eftersom asketismen är en del av ideologin. Att deras strävan efter harmoni med naturen har värre miljökonsekvenser än det intensiva/artificiella är inte en insikt de släpper igenom sina mentala försvar. Det blir en klubb för inbördes beundran och en sorts religiositet med svårtillgängliga, kostsamma och besvärliga riter med inslag av självspäkning, snarare än pragmatiska lösningar.

Vad sägs om att skippa åkern och odla i skyskrapa, apropå det? Säger inte att det är realistiskt, men intressant som vision:

Visst är det intuitivt grönare att bo på landet än i stan? Och bokstavligt talat är det förstås grönt på landet, men som metafor är det fel. Stadsbor delar effektivt på infrastruktur och logistik, vilket gör att deras miljömässiga footprint är rejält mycket lägre.

GMO är också ett sätt att intensifiera mänsklig verksamhet för att kunna ta upp mindre yta och kräva mindre resurser, samtidigt som det kan tillgodose mänskliga behov av exempelvis vitaminer med mindre resursutnyttjande. Men GMO anses inte i ”harmoni” med naturen och förkastas därför av klassiska gröna tänkare. Klassiska gröna tänkare jobbar hellre småskaligt och ineffektivt – se exempelvis Urban Agriculture.

Min lojalitet finns främst hos människan och jag ser naturens värde som ett mänskligt påfund snarare än en inneboende egenskap. Utan människor, ingen värdering. Jag kräver därför inte ”hela naturen åt naturen”, men jag ser stora fördelar i att frikoppla oss snarare än att leva i harmoni. Det betyder förstås inte att de mänskliga biotoperna kommer sakna liv (tvärtom) men vi kommer se till att de oundvikliga flödena mellan systemen krymper och inte får särskilt stor påverkan på endera systemet. Det kommer på så vis också att göra såväl mänskliga samhällen som ekosystem mindre sårbara.

Vårt politiska motstånd när det gäller att minska miljöpåverkan är INTE de som jobbar hårt för att ha en fin bil och flyga på chartersemester. Motståndet finns istället främst hos de klassiska gröna tänkarna som vägrar intensifiering, motsätter sig urbanisering, strukturomvandlingar och tillväxt och istället insisterar på ineffektivitet samt fortsatt och ökat beroende av naturen. Om de kunde släppa på sin ortodoxi och se pragmatismen i ekomodernismen så skulle vi uträtta storverk tillsammans. Innan dess blir det ett nejdetkanviinte.