Signaturen Tommy Bombadill undrade om jag hade lust att kommentera My libertarian vacation nightmare: How Ayn Rand, Ron Paul & their groupies were all debunked, publicerad i vänsterorganet Salon.com. Artikeln är så dålig att den egentligen bara lämpar sig för lustmord, men temat är vanligt nog att den ändå kan vara värd att bemöta seriöst. Temat är, som titeln mer än antyder: ”socialist fattigdomsturistar och skriver hem till kamraterna om hur värdlandets fattigdom, kaos, kriminalitet och oorganiserade lågproduktiva arbete bevisar att libertarianism är skit”.

Självklart säger sånt mer om socialisternas egna associationer än om libertarianism. Hur associationerna byggs upp i deras idévärld är en intressant fråga. Hur är man funtad när man automatiskt kopplar samman frihet och kriminalitet? När sinnebilden för privat entreprenörsskap är korruption, eller att folk säljer skräp i ett schabbigt marknadsstånd? När man tror att frivillig organisation inte kan leda till något annat än kaos, fläckvis uppstyrt av privata säkerhetsfirmor?

Skribenten skriver ”Eliminate all taxes, privatize everything, load a country up with guns and oppose all public expenditures, you end up with Honduras.” Det är artikelns premiss. Om vi däremot kikar på hur det verkligen ligger till i Heritages Index of Economic Freedom så ser vi att Honduras är land 116 på listan, något mindre marknadsliberalt än Kambodja, Moldavien, Djibouti och Gambia. (Sverige är land 23.) Honduras är dessutom mindre marknadsliberalt än snittet i Syd- och Centralamerika.

Några axplock från associationerna i texten:

”In Honduras, the police ride around in pickup trucks with machine guns, but they aren’t there to protect most people. They are scary to locals and travelers alike.”

Låter denna statliga maktutövning som ett mönsterexempel på libertarianism? Tydligen, iallafall för en socialist.

”The greatest examples of libertarianism in action are the hundreds of men, women and children standing alongside the roads all over Honduras. The government won’t fix the roads, so these desperate entrepreneurs fill in potholes with shovels of dirt or debris. They then stand next to the filled-in pothole soliciting tips from grateful motorists. That is the wet dream of libertarian private sector innovation.”

Nu ska vi se… Staten äger vägarna, struntar i att underhålla dem, samtidigt som tacksamma motorister donerar pengar till folk som utför reparationer. Slutsatsen är att privata initiativ suger!? Det är så bakvänt att jag knappt vet var jag ska börja. Vad sägs om att staten släpper sitt ägande av vägarna så att privata entreprenörer kan göra större investeringar och sätta upp avgiftsstationer?

”Alberto took me on a small hike to a spot overlooking the city and pointed out new construction and nice buildings.  There are new buildings and construction but it is funded exclusively by private industry.  He pointed out a place for a new airport that could be the biggest in Central America, he said, if only it could get built, but there is no private sector upside.”

Jaha, så privata entreprenörer bygger välstånd på riktigt, medan staten har överdådiga planer på en olönsam flygplats på en stor bit land. Och slutsatsen vi drar är …?

”In Honduras, I did not meet one person who had nice things to say about the government or how the country is run.  […] living in a libertarian paradise satisfies only a few of the wealthiest citizens, while everyone else thinks it sucks.”

Så folk tycker inte om staten i Honduras? Då måste vi öka statens makt!

Men det finns ett ytterligare skäl, förutom de bakvända associationerna, att socialisterna fått för sig att Honduras är ett libertarianskt paradis. Man ska nämligen instifta ”Zonas de Empleo y Desarrollo Económico”, zoner för arbete och ekonomisk utveckling. En av de länkade källorna till artikeln skriver indignerat och lätt vinklat (investerare får inte riktigt den oinskränkta makten som beskrivs):

”An investor, either international or local, builds infrastructure….The territory in which they invest becomes an autonomous zone from Honduras…The investing company must write the laws that govern the territory, establish the local government, hire a private police force, and even has the right to set the educational system and collect taxes.”

Det här är ett väldigt nytt påhitt och man har inte riktigt kommit igång än. Men tanken, att man etablerar en form av institutionell konkurrens mellan olika zoner i landet, måste vara en socialists värsta mardröm. Hur mycket socialisten än önskar och tror på sin alternativa ekonomiska världsordning, så vet han intuitivt åt vilket håll flyttlassen går, när folk får välja själva. Och han hatar det!

Ja, apropå hat, ett undertema i texten är Ayn Rand-hatet. Rand omnämns i titeln och några gånger i artikeln, väldigt raljant, och det påpekas ett par gånger att hon är rysk, antagligen för att misstänkliggöra eller förminska henne. Exempel:

”it’s important for Americans to see the outcome when the bad ideas of teenage boys and a bad Russian writer are put into practice.  Everyone believes in freedom, but it’s an idea both fetishized and unrecognizable when spouted by libertarians.”

Vad hon har med Honduras att göra är helt obegripligt, givetvis. För mig som inte har sett särskilt mycket av Rand eller randianer framstår detta opåkallade fokus som lite udda och haveristiskt, men randianerna kanske är fler och viktigare i författarens omgivning? Han påstår sig ha varit libertarian själv, förresten, i yngre år. Good riddance!