Signaturen Mansson frågade efter min åsikt om matteämnet och vad skolan borde handla om. En av mina käpphästar, som jag ännu inte hunnit skriva om, är att vi överutbildar oss. Mycket av högreutbildning är ungefär som att ställa sig upp i en biosalong – man ser bra, men andra som också vill se måste plötsligt också ställa sig upp. Nettovinsten är mycket måttlig.
Å andra sidan – jag skriver den här bloggen till stor del för att jag ser en del brister i folks världsbilder, och dessa brister kan man förstås se som ett misslyckande från skolans sida. Så kanske utbildar vi oss för lite, eller så har skolan fel fokus – eller så tar en hel del, av olika skäl, helt enkelt inte in det som serveras. Hursomhelst tror jag att mycket bottnar i matematisk oförmåga samt påföljande brist på känsla för storleksordningar och samband. Här är några mer konkreta saker som folk ofta saknar, vilken gör att de åker på olika blåsningar på en mängd områden, inte bara inom politik:
- Förståelse och intuition för tillgång-efterfrågan och prisbildning. Ett exempel är idén att vi tjänar på subsidier till förnybart genom ett lägre elpris. (Vilken annan vara är sådan att vi borde tvingas betala produktionsstöd så att vi kan tjäna pengar på prisfall? Ost, kanske?) Ett annat är minimilöner, en prissättning på arbetskraft som enligt socialister inte påverkar efterfrågan.
- Koll på storleksordningar, exempelvis när det gäller offentlig budget, energiproduktion i Sverige och i världen, befolkningar i olika länder, befolkningstillväxt, BNP-storlekar mm.
- Distinktioner mellan näraliggande begrepp: tillväxt och tillväxt per capita, energi och effekt mm.
- Grundläggande näringslära, särskilt sånt som har med övervikt, dieter, träning mm att göra. Det är inte raketforskning precis, men folk begriper inte vad som är viktigt och vad som är finlir.
- Förståelse för hur media jobbar och hur de växelverkar med politiker.
- Förmåga och/eller nyfikenhet när det gäller att ta reda på storleksordningar, göra överslag, kolla rimlighet etc.
- Psykologisk kunskap, framförallt när det gäller hjärnans och det mänskliga psykets brister. Exempelvis att evolutionen inte gett oss särskilt bra verktyg för att bedöma risk i det moderna samhället.
- Vetenskapsteori, som att det alltid går att hitta skräpforskning som säger vad som helst, att den akademiska mittfåran troligen är skapligt korrekt, att studier inte blir accepterad vetenskap förrän de har upprepats av andra forskarlag etc.
Vad skulle jag önska mig, då, när det gäller skolan? Jo, att matten (mer än idag) fungerar som bas och det främsta verktyget för att förstå samhällsvetenskaperna, precis som det är i naturvetenskaperna! Kanske är det lite naivt, men jag skulle önska att man jobbade med att förstå genom uträkningar, simuleringar, storleksjämförelser, grafer mm i mycket högre utsträckning än genom vanlig textbaserad faktapresentation. Ta andra världskriget exempelvis – varför inte börja med att åskådliggöra inblandade länders befolkningsstorlekar, BNP-er och handelsvolymer?
Hur mycket matte behöver man, då? Jag tror inte att något man läser fram tillochmed gymnasiet är bortkastat. Det skärper den analytiska förmågan och ger verktyg att förstå omvärlden.
Som naturvetare håller jag självklart med om att matten är satt på undantag i skolan. En riktigt stor gåta för mig är den glidning som enligt min erfarenhet sker för barn mellan ettan och mellan-/högstadiet: i ettan tycker många att matte är det roligaste ämnet, aversionen mot ämnet brukar infinna sig först senare. Jag har två hypoteser:
1) att skolan inte hinner med och är för långsam för de duktiga eleverna som då tappar motivationen
2) att eleverna tycker att det är roligt att mekaniskt ”räkna” och klara av uppgifter på löpande band, men tycker det är svårt och därmed tråkigt när ”läsetal” utgör ett allt större inslag. Det har nog isåfall delvis att göra med att de söker kortsiktiga belöningar hellre än långsiktiga.
Jag tror det är problematiskt med två hållningar till som verkar göra sig gällande (fast jag kanske bara stofilgissar): relativism och känslopremierande. Det finns inte mer en ett rätt svar i vissa ämnen, t.ex. matte, och tänkande är inte sämre än kännande – bara något annat. Jag har själv undervisat en del grundläggande matte och statistik på naturvetenskaplig universitetsutbildningar och det är påtagligt hur mycket mer mina 10-20 år yngre elever verkar ”tycka” och ”känna” jämfört med vad jag och mina jämnåriga gjorde.
Jo, det finns nog många flaskhalsar i matte-undervisningen. En kan vara att barnen idag inte får lära sig ”algoritmerna” för de fyra räknesätten. De ska alltså inte ställa upp tal, utan istället hacka upp talen i sina beståndsdelar och sen meckla ihop dem igen. Det är tänkt att främja förståelse framför mekaniskt recept-utförande. Problemet är att det tar längre tid, så barnen kanske bara kan räkna hälften så många tal, vilket förstås ger andra problem. Exempel: 382+439 = 300+80+2+400+30+9 = 700+110+11 = 700+100+10+10+1 = 800+20+1 = 821.
Jag tror att dagens grundskollärare generellt är ganska svaga på just matte, klart att det påverkar barnen.
Min yngsta dotter ogillade matte främst på grund av dåliga lärare.
Som tur var har jag en granne som är pensionerad lärare.
Grannen hjälpte min dotter och hon fick tillbaka lusten för matematik.
Det roligaste var under utveclingssamtalet där matteläraren frågade henne vad det var som gjorde att hon hade lyft sig så i matte?
Dottern svarade då att hon hade fått hjälp av en som kunde lära ut.
Det kan ligga något i det. Om inte läraren trycker på och entusiasmerar är det tufft för majoriteten i lägre stadier att för egen maskin ta till sig stoffet, trots att matteböckerna är övertydliga och uppgifterna väldigt successivt uppbyggda vad gäller stoff och svårighetsgrad.
Sen har jag alltid upplevt en viss könsbaserad problematik, där tjejer i betydligt större utsträckning ger upp, bestämmer sig för att något (särskilt matte) är svårt och skyller på läraren. Att en kille räknar på och är nöjd med det, medan en tjej med samma provresultat ofta säger att hon ”inte fattar någonting”. Kanske en högre social känslighet eller kanske någon sorts könsnormer som säger att tjejer inte ska vara bra på matte. Eller kanske drömmer jag ihop något baserat på egna fragmentariska upplevelser.
Förresten ost har ett produktionsstöd, hört talas om jordbruksstöd?
Stödet är så himla effektivt att det snart inte finns några som är villiga att bedriva jordbruk längre.
Storleksordningar och överslag borde nog vara högst i prio av dessa. Igår rapporterades det om ett föreslaget nytt sjukhus som skulle kosta 40 miljarder fram till 2040. Antagligen är det färre än hälften som kan göra ett överslag på kostnad per medborgare och år, så för dem är sifrorna meningslösa. (Sedan är det betydligt färre som kan uppskatta kostnader som är relevanta att jämföra med, till exempel upprustning av befintliga sjukhus. Men om en majoritet av befolkningen slipper få svindel inför ordet miljarder så har vi kommit en bit.)