Med risk för att tjata lite för mycket om Cornus alster, så skriver han idag om ”trollstavsvillfarelsen”, dvs att det tar lång tid för teknik att få meningsfullt genomslag, om det alls får det. Jag håller med rent generellt, men när han exemplifierar med ”den första reaktorn som gav elenergi stod klar 1951 och än idag står kärnkraften bara för 4% av världens energiförsörjning” då reagerar jag förstås. Att kärnkraft idag inte dominerar världens energiproduktion beror på politiska val, taskig medialogik och suboptimerande skademinimering. Kärnkraften var på god väg på 70-talet. Se här en graf över hur olika energikällor skalat i olika länder.
Data från BP Statistical Review of World Energy 2013. Länder som vill kan alltså skaffa 80% kärnkraftsel på 20 år med en måttlig ansträngning. Vid riktig panikmobilisering på 10 år. Om världen såg växthuseffekten som ett prioriterat problem så skulle detta ske.
Som jag precis kommenterade på Cornys blogg:
Om jag räknar rätt så krävs det ca 5000 kärnkraftverk av senaste finländska snitt (1600 MW) för att ersätta nuvarande energikonsumtion. Så bygger vi ca 60 om året så når vi dit runt nästa sekelskifte.
Om kraftverken kostar 50 miljarder/st (högt, vid sådan hög produktion) så blir kostar det ca 5 öre per producerad kWh att bygga en sådan kärnkraftflotta (byggkosnaden blir konstant eftersom 60 nya kraftverk måste byggas igen när de första 60 når sin tekniska livslängd vid 80 år).
Du kan säkert själv räkna mycket bättre på detta…
Tack för din kommentar! Håller helt med om att det inte blir särskilt dyrt – kapitalkostnaden per kWh är närmast skrattretande låg! Ämnet är intressant, så jag lade just några beräkningar som ett eget blogginlägg.