månadsarkiv: februari 2019

Global vindkraftsuppdatering

GWEC, vind-industrins globala samarbetsorgan, har nyss släppt siffror över vindkraftsutbyggnaden för 2018 samt några prognoser. Det är värt ett kort blogginlägg.

Sjunkande eller ”stabil” utbyggnad

Vindkraftsutbyggnaden i världen sjönk för tredje året i rad, från 53.2 GW 2017 till 51.3 GW. GWEC beskriver detta med ”Since 2014, the global wind market’s growth has been stable, installing above 50 GW of new capacity each year.”

Optimistiska prognoser

Varje år ger GWEC en prognos med en successiv ökning från år till år, exempelvis denna för två år sen:

Det har alltså gått sådär med det. Det GWEC säger nu är: ”we expect 55 GW or more to be added each year until 2023. In particular, the offshore market will grow on a global scale and will reach up to 7 to 8GW of new capacity during 2022 and 2023.” Kort sagt ytterligare en förhoppning i raden om att trenden ska vända och att industrin ska återfå åtminstone lite volymtillväxt. Offshore växer lite bättre men fortsätter vara insignifikant i det stora hela.

Man påpekar att vindkraften även fortsatt behöver subventioner: ”We expect huge growth in Asia through the coming decade and beyond as part of the continuing shift from Europe to Asia as the driving region for wind development. However, government support and policy are key to enabling faster market growth in key regions such as South East Asia.”

Kina stod för ca 45% utbyggnaden förra året och USA stod för 15%. USA har en liten vindkraftsboom som kommer fortsätta en tid pga man klämmer in projekt för att utnyttja de federala subventioner som nu fasas ut (men påbörjade projekt får ligga kvar på subventionsgraden som gällde för det påbörjade året). 60% av vindutbyggnaden i världen är alltså beroende av subventionerna i dessa två länder.

S-kurvan

Vindindustrin hävdar att vindutbyggnaden är ”stabil”. Tiotusenkronorsfrågan blir då vad livslängden är. Det är intressant att notera att för 20 år sen, 1998, installerades ca 2.3 GW i världen. Året därpå 4.3 GW. Nedlagda vindsnurror måste subtraheras från de nybyggda och det pekar mot en S-kurva som ser ut såhär:

Har vi 20 års livslängd och fortsatt ”stabil” utbyggnad ligger vi alltså smack i mitten av S-kurvan! Vindkraften slutade bete sig exponentiellt ca 2009 och kommer börja bete sig ”logaritmiskt” under andra halvan av 2020-talet.

Med en utplaning på ca 1000 GW vindkraft och säg 35% kapacitetsfaktor så pratar vi om ca 3000 TWh/år vilket utgör bara 12% av dagens elgenerering. Med 25 års livslängd sker utplaningen på ca 1250 GW, vilket skulle ge ca 15% global penetration.

Slutsats

Vissa regioner som Iberiska halvön har visat på större potential, men vi har den svaga utveckling vi har. Det är uppenbart att dagens ”stabila” utbyggnad måste ses som en besvikelse för de som sätter mycket av sitt hopp till vindkraften.

Kajsas Venezuela

Journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman är känd för att stå upp för de förtryckta. (Med risk för att anklagas för att förminska henne kommer jag använda hennes förnamn, eftersom efternamnet känns lite meckigt.)

3 februari skrev Kajsa på FB att hon var beklämd av ”krigspropagandan” mot Venezuela och att vi inte behöver ”ytterligare en som lägger sitt ideologiska raster på en situation de inte känner till” och att hon därför skulle åka dit för att bilda sig en uppfattning. Två veckor senare var hon åter i Sverige, helt befriad från ideologiskt raster och fullt insatt i situationen efter sin vistelse på ett vänsterkollektiv i Caracas. Produkten blev två krönikor i Aftonbladet, nummer ett samt nummer två.

Krönikorna i sammanfattning

Krönikorna målar upp en bild upp av ett starkt civilsamhälle i Venezuela som vill bevara den i grunden rättfärdiga chavismen medan oppositionen är kapitalisternas lakejer. Landet beskrivs som ett offer för en konspirerande, hänsynslös, kapitalistisk och makthungrig västvärld med USA i spetsen. Den andra krönikan avslutas såhär, angående USAs angreppssätt: ”fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje. Det är den vägen som Sverige också har valt.” Svenska UD och Margot Wallström vill alltså ha svält i Venezuela.

För att stärka trovärdigheten och bereda mark för angreppen på västvärlden och kapitalismen nämns, på ett abstrakt plan, att det finns ett visst missnöje med delar av eliten kring Maduro, samt att denna agerat ekonomiskt oklokt. Kritiken mot väst görs däremot väldigt konkret, exempelvis med den tolvåriga pojken med cancer som inte får cellgifter för att väst, enligt Kajsa, blockerar mediciner.

Det narrativ hon för ut angående Venezuelas problem är hämtad från regimens propaganda och är givetvis inget hon inhämtat på plats. Den har hon tillgodogjort sig redan innan när den ekat bland medier och vänstersiter.

Bit för bit

Här nedan citeras viktiga avsnitt i Kajsas krönikor med mina reflektioner efteråt.

Jag bor i ett övergivet lager som fattiga människor ockuperat och håller på att bygga om till bostäder. De har en deal med staten att de får mark och material gratis, men de måste bilda en förening och bygga husen själva.”

Ni ser, en socialistisk idyll på ockuperad (fd privat, får man förmoda) mark men …

”Jag delar säng med Iraida. Hon vaknar varje natt, går av och an och dricker kaffe med pulvermjölk. Hon oroar sig för kriget: tänk om det kommer bombplan?”

… idyllen bryts av med oron för hotet från USA.

”Sedan ett tag tillbaka står byggandet av husen stilla. Det kommer inte längre någon cement. Det kan de leva med, värre är att det inte finns mediciner.”

Eftersom byggmaterialet inte kommer så återstår alltså statens expropriering av mark och utdelning till Maduro-positiva. Värre är att det inte finns mediciner. Vi får strax veta varför:

Sedan två år tillbaka är Venezuela utsatt för blockad, som hårdnat successivt. Alla transaktioner som landet försöker göra genom amerikanska eller europeiska banksystem stoppas. Ett köp av mediciner för 450 miljoner dollar har frysts av värdepapperscentralen Euroclear”

Först kan vi notera ”sedan två år tillbaka”. 2017 alltså. Det stämmer att vissa lite tuffare sanktioner dök upp då. Obama var givetvis otroligt försiktig med sanktioner, för den ekonomiska katastrofen har eskalerat sen mer än 10 år tillbaka och det var viktigt att Venezuela inte skulle kunna skylla ifrån sig.

Wikipedia-sidan Shortages in Venezuela, säkert redigerad av CIA, påpekar att ”Diphtheria, which had been eradicated from Venezuela in the 1990s, reappeared in 2016 due to shortages of basic drugs and vaccines.” Man kan lätt hitta artiklar om medicinbrist även tidigare år.

När det gäller ”blockad” och stoppade transaktioner så upprepar Kajsa Maduro-regimens narrativ. Det som hänt, sommaren 2017, var att USAs regering bestämde att man inte fick förnya lån till den konkursmässiga venezuelanska staten. Det är dock inte frågan om blockad, utan de får handla. Dessutom får lån ges för typiska humanitära varor. Från USAs officiella FAQ: ”With the exception of Specially Designated Nationals, the Venezuelan people are not subject to U.S. sanctions. Furthermore, E.O. 13808 does not impose blocking sanctions on the Government of Venezuela. Sanctions do not preclude U.S. persons from exporting or re-exporting items to Venezuela if doing so is authorized under other applicable U.S. laws and regulations. OFAC has also issued General License 4 to authorize all financing and other dealings in new debt related to the exportation or reexportation of agricultural commodities, medicine, medical devices, components, or replacement parts for medical devices, to Venezuela”

Även när det gäller de 450 miljonerna upprepar Kajsa Maduros propaganda. Det enda man hittar när man googlar detta är ett tal av Maduro i november 2017 där påståendet görs, och upprepanden av detta från vänsterskribenter och regimtrogna.

”Den colombianska regeringen har förbjudit all försäljning av malariamedicin till Venezuela.”

Detta är en ganska färsk anklagelse från Maduro-regimen. Forskningen om malaria antyder att saker hänt tidigare: ”Venezuela was the first WHO-certified country to eradicate malaria in its most populated areas back in 1961. However, the situation in this country is currently alarming. In 2012 Venezuela reported the highest incidence of malaria in its history until then.” Alla länder i regionen utom Haiti har minskat malarian, men Venezuela ökar kraftigt.

The International Crisis Group rapporterar ”Venezuelan NGOs have made repeated requests to the government to be allowed to bring in vital medicines but have been denied permission. In November 2016 the customs service seized a shipment of medicines and food supplements belonging to Caritas, arguing the charity had not completed the requisite paperwork.”

För att översätta till ren svenska: Regimens hantlangare ger antingen inte tillstånd för införsel för att mutor inte betalats, eller, om sändningarna ändå knackar på dörren, så snor man åt sig varorna för att sedan sälja dem på svarta marknaden.

Återigen så är Kajsas påstående om förbud mot export av malariamedicin från Columbia ett eko av Maduros propaganda, rakt från hans mun till pressen. Det finns inget oberoende stöd för detta. Tvärtom vaccinerar Columbia alla venezuelanska migranter och försöker skicka in malariamedicin i landet. Spridningen utgör förstås ett folkhälsohot för Columbia eftersom sjukdomarna spiller över.

”Venezuela har blockerat vägarna in i landet med tankbilar och containrar […] Det här är höjden av hyckleri: konfiskera ett lands tillgångar, förbjuda det att handla och därefter erbjuda allmosor. Och att sedan få med sig världens medier på myten!”

Oklart vilken ”myt” Kajsa menar, men upprörd är hon! Det handlar alltså om att man vill att Venezuelas guldreserver utomlands ska nyttjas av den alternativa regeringen, så att inte Maduros elit  antingen använder den till att köpa stöd av militär/polis eller helt enkelt förskingrar den mot slutet. Man har inte förbjudit Venezuela att handla. Och när nu Venezuelas folk uppenbart lider så bör kanske Maduro svälja sin stolthet och låta hjälpsändningarna komma in?

”Mat har de dock där jag bor, och köer ser man inte längre sedan regeringen infört Caja Clap, en låda med basvaror som distribueras hem till alla familjer som skaffar ID-kort. […] På sociala medier skämtar människor: ”Kan någon säga hur man skriver LINSER på engelska för att säga till gringos att de inte ska lägga det i sina lådor””

Översättning: Maduro-trogna får en matlåda och övriga får klara sig bäst de kan. Och alla förstår att maten är ompaketerade hjälpsändningar.

”Landet har världens största oljereserver och oljan står för 98 procent av exporten. Så har det varit oavsett regering sedan oljan upptäcktes för nära hundra år sedan.”

Nej, det har det inte.

”Det är nu som amerikanska bolag börjar kretsa som gamar över det blödande landet. Nu ser de sin chans. USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton säger: ”Det skulle göra en stor skillnad för den amerikanska ekonomin om vi kunde ha amerikanska bolag som investerade i och producerade oljan i Venezuela.” Men först måste offret dö.”

Bolton påpekade givetvis att venezuelanerna skulle tjäna på det. Om det blir ett regimskifte måste naturligtvis allt göras för att få Venezuela på rätt köl igen, men i Kajsas värld är givetvis allt bara en stor konspiration för att sno landets olja och kväsa socialismen.

Trump erkänner öppet att hans administration försöker locka över venezolansk militär på sin sida.

Det kanske är dags, faktiskt.

”Juan Carlos från taxiförarnas fackförening är upprörd. På flera håll i Caracas får jag samma reaktion. Mannen som USA, EU och Margot Wallström har bestämt är Venezuelas president är helt okänd här.”

Som av en händelse pratar Kajsa med en fackpamp. Juan Gauido är alltså talmannen i Venezuelas parlament…

Utanför står fattiga tidningsförsäljare och skriker glåpord åt de kostymklädda ledamöterna: ”Vendepatria! Ni säljer ut vårt land! En låtsaspresident i en låtsasförsamling!”

Detta anser alltså regimtrogna om landets parlament. En låtsasförsamling.

”Jag har nog aldrig varit i ett så polariserat land som Venezuela. Här finns ingenting som är neutralt. Alla har valt sida, ner till minsta bageri.”

Därför är det tur att Kajsa har inhämtat information om hur det verkligen förhåller sig så att hon kan uttala sig utan något ideologiskt raster.

”Nästa generations högerledare, födda på 70- och 80-talen och många från samma familjer, skickades på utbildning under ledning av USAID och CANVAS. De lärde sig att protester bör utgå ifrån universiteten; att framkalla sammanstötningar för att provocera staten till övervåld; att vägra all form av dialog samt att bojkotta val hellre än att förlora.”

Hmm, var kan detta narrativ hämtats ifrån? Tänka, tänka… Jomenvisst, oppositionen är helt omöjlig, en hård kärna av CIA-tränade operatörer som vägrar all form av konstruktiv dialog och demokratiskt deltagande.  Den socialistiskt besjälade och rättfärdigt valda presidenten vill däremot gärna ha en dialog. Att utländska NGO-er omtalar Venezuela som ett av de värsta länderna vad gäller pressfrihet, demokratiska rättigheter mm är förstås bara propaganda styrd från USA, för om oppositionen tog reson så skulle det här lösa sig!

Faktum är att det är presidentval igen redan 2024, och om oppositionen då ställer upp en bra kandidat så kommer denne ha goda möjligheter att vinna i ett rättvist val och Maduro kommer självklart att lämna över makten fredligt. Lite malaria, AIDS, difteri, TBC och svält under tiden ska väl en karl tåla!?

”Men vad har de för bas inne i landet? – Ingen alls, säger en venezolansk högerpolitiker och affärsman till mig. Vi har inte militären, vi har inte institutionerna och vi har inte en tillräckligt stor del av folket. Vårt stöd är framför allt utomlands samt hos företagarna.”

Nämen hoppsan! På något sätt har Kajsa satts i kontakt med en högerpolitiker och affärsman som utan omsvep erkänner att den opposition han ingår i bara är kapitalismens och utlandets marionetter. Det här bär verkligen sannolikhetens prägel.

”Och folket förvandlas inför mina ögon, växer och växer, de är inga undersåtar längre, de vill visa mig: Vi har lyft oss, vi har bildat oss, vi är stolta! Och detta, det är också chavismen, och det är vad ingen i utländska medier förstått”

Men Kajsa, hon har förstått hon, vad det socialistiska kollektivet vill. Men svenska regimen och svenska media, vad vill de? Jo, som sagt, samma som USA:

Att fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje. Det är den vägen som Sverige också har valt.

Slutsats

Man kan verkligen fråga sig i vilka lägen Kajsa tycker att det skulle vara befogat med sanktioner och interventioner. Vilka kriterier bör gälla, om några?

Inlägget blev lite för långt, och jag kunde ändå skrivit tio gånger mer. Dels om vad Kajsa skrivit, dels om hur prostitutionen ökar, liksom AIDS-fallen och diverse sjukdomar. Hur kidnappare inte längre accepterar lösensummor i lokal valuta. Hur den ekonomiska kollapsen och de tomma hyllorna redan var ett faktum innan oljepriset sjönk från $100. Hur folk flyr till grannländerna. Hur mycket venezoelanerna gick ner i vikt redan år 2016. Hur och i vilken ordning Chavez demonterade demokratin, samlade makten i presidentens händer och betvingade media. Etc.

Men strunt i såna detaljer! Det viktiga här är ändå att Kajsa, som nu varit på plats och inhämtat information, kan rapportera utan ”ideologiskt raster”. Redan år 2010 förärades hon Jan Myrdals lilla pris: Robespierrepriset. Undrar om hon inte genom den här storartade journalistiska insatsen är väl kvalificerad för Jan Myrdals stora pris, dvs Leninpriset? Jag tycker det!

Vind vs kärnkraft 2018

Jag blev lite överrumplad av att Svenska Kraftnät publicerat timvis statistik för 2018, tydligen redan i slutet på januari. De har tidigare haft många månaders eftersläpning. Underbart när det går framåt!

Total förbrukning inom landet låg oförändrad på ca 135 TWh. Kärnkraften levererade 66 TWh mot vattenkraftens 62 TWh. Den subventionerade vindkraften låg på 17 TWh, precis som nettoexporten! Leveransen från vindkraft var cirka 2% lägre än förra året, trots att installerad effekt ökade med ca 11%. Utmatad solcellsproduktion ökade 86% till 0 TWh. (Ok, till 0.15 TWh om man vill avrunda lite mindre.)

De intressantaste energislagen ur ett svenskt systemperspektiv är kärnkraft och vind, eftersom det pågår ett politiskt drivet skifte mellan de två. Såhär såg den timvisa produktionen ut (klicka för förstoring)

Vindkraften varierade mellan 5874 MW och 39 MW med ett genomsnitt på 1905 MW. Om vi normaliserar respektive produktion, dvs sätter bägges genomsnittliga timproduktion till 1, så framträder vindkraftens extrema slagighet tydligare:

Här ser vi alltså att kärnkraften kör 100-125% av sitt medelvärde under vintern, medan vindkraften producerar mer slumpmässigt ca 5-300% av sitt medelvärde. Om vi tänker oss att vi skalar om kärnkraften respektive vindkraften så att de ensamma, var för sig, ska stå för hela den gemensamma produktionen, så ser det ut såhär:

Det är ganska tydligt att vindkraften inte bidrar med någon pålitlig kapacitet. Det måste alltid finnas vattenkraft, batterier eller bränslebaserad kraft som kan tillgodose hela efterfrågan. Svensk vattenkraft är på cirka 16 GW medan toppförbrukningen är cirka 26 GW, så vattenkraften ensamt kan inte fixa biffen. Kärnkraften bidrar idag med runt 7 GW pålitlig kapacitet och värmekraften kan ge 2 GW till ungefär. Så idag täcker kärnkraft, vattenkraft och biomassa upp.

Notera i grafen ovan vindkraftgapet timme 1100-1300, ungefär. Zoomar man lite ser det ut såhär, se det färgade området:

Gapet är på 230h eller nästan 10 dygn. Det är alltså en sammanhållen period då vindkraftsproduktionen i det uppskalade scenariot understiger kärnkraftsproduktionen med ca 1.8 TWh. Om man skulle vilja lagra detta underskott i batterier så handlar det om sisådär 25 gånger mer än vad Tesla hittills har producerat till sina bilar, och en batterikostnad på ungefär 6700 miljarder SEK om man ska gå på dagens priser för färdiga och installerade system för elnätsändamål ($400/kWh). Dessutom skulle det varit svårt att fylla på batterierna inför de 10 dygnen med tanke på att hela januari till mitten av mars utgjorde en svag vindperiod.

Slutsatser

Att ersätta kärnkraften med vindkraft, som är politikens ambition, medför uppenbart en helt annan leveranskvalitet.

Hur kommer det se ut efter omställningen? Förnybart-entusiasterna pratar ibland om att förnybart kommer bli så billigt att vi kan ”överbygga” och helt enkelt spilla överskottskraft, men det hjälper inte stort under 10-dagarsperioden ovan. Som jag ser det så är det troligare scenariot det omvända; att kärnkraftsnedläggningarna med tiden tillåts äta upp vår nettoexport och lite till, så att vi blir nettoimportörer av kraft från våra grannar. Denna kraft och den balanskraft som behövs kommer framförallt vara fossilt bränslebaserad, i den mån vi inte kan nyttja norsk vattenkraft.

Den möjlighet Norden idag har att hjälpa grannarna med spetskraft, så att de slipper nyttja så mycket rysk naturgas, kommer alltså till stor del trängas ut av balanseringen av inhemsk vindkraft. Där vi idag har möjlighet att medvetet utnyttja höga elpriser i vår omvärld, kommer vi i framtiden studsa mellan prisextremer utom vår kontroll när vi blir ett i raden av länder som bara kan hoppas på att grannarna inte har likartat väder.

Akademisk frihet

Signaturen Torulf gillade mitt inlägg om Alf Hornborg och postmodernismen, men invände mot min avslutning ”Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel!” Jag tackar för feedback och tänkte att det kunde vara värt ett inlägg.

När man börjar operationalisera och realisera begreppet akademisk frihet så blir det nämligen ganska komplext, inte minst eftersom det till syvende och sist kokar ner till skattepengar. Inom det befintliga systemet kan det handla såväl om övergripande anslagsutformning som till praktiska saker som tillsättningar av styrelser i universiteten, utformning av tjänstetillsättningsnämnder, professorers anställningstrygghet mm.

Jag har varken utrymme, tid eller fräscha detaljkunskaper nog att bena ut svensk regleringsmassa och föreslå välbalanserade förändringar, utan nöjer mig med att skissa lite kring de övergripande principerna.

Låt oss förutsättningslöst betrakta ett par tänkbara realiseringar av ”sann” akademisk frihet. En möjlighet är att anslag som en gång givits (till någon lämplig avgränsad entitet, som en disciplin, fakultet, universitet, professor eller dylikt) i den akademiska frihetens namn inte får dras in av några externa skäl, utan bara då entiteten själv begär det. Har man en gång inrättat en kall-fusions-fakultet så måste den få fortsätta bränna pengar, exempelvis. Och om Saudiarabien plötsligt demokratiseras och inför akademisk frihet så kommer koranstudie-fakulteterna bestämma hur fortsättningen ska se ut.

Vi kan också tänka oss en realisering där skattebetalarna, likformigt med samepolitiken, ger ett rejält anslag till ”universitetsriksdagen” där alla befintliga forskare fått rösta fram representanter som sedan demokratiskt kan bestämma sig för hur man organiserar sig internt och hur pengarna ska fördelas i landet och till vilka discipliner. Kanske får Lund inga pengar när övriga universitet inser att de själva får mer pengar om man kastar ut de där bräkande halvdanskarna? Kanske får naturvetenskaperna allt mindre pengar då samhällsvetarna dominerar numerärt och har fler röster, eller tvärtom?

Det kanske finns rimligare realiseringar, men det framstår som tveksamt att akademisk frihet i betydelsen frihet från politisk styrning kan göras absolut. Det är dessutom legitimt att skattebetalarna utövar avsevärt inflytande – de betalar och har rätt att ställa krav på kvalitet, nytta, bredd etc. De har alltså rätt att anlägga ett instrumentellt perspektiv på akademisk frihet. Med sina egna pengar får man forska hur man vill, men inte med andras pengar. För skattebetalarna är akademisk frihet en princip för att långsiktigt säkerställa kvalitet och bredd och som sådan kan den inte vara allenarådande eller överordnad alla andra metoder och principer med samma syfte.

Anslagsgivningen och ramarna bör (precis som idag är fallet) beslutas av politiken och det måste fortsatt finnas ett sorts förhandlingsspel mellan politiken och högskolorna där kvalitets- och nyttokrav ställs, inriktningar fastställs etc. Principiellt bör vi stödja fortsatt akademisk frihet genom att styrningen från skattebetalarna är ganska abstrakt och att den detaljerade anslagskanaliseringen, tjänstetillsättningen mm sköts av forskarråd. Men jag vill mena att det även i en sådan abstrakt styrning måste kunna utformas direktiv som åtminstone i förlängningen leder till en kraftig reduktion av postmodern ideologiproduktion och aktivistutbildning.

Eftersom samhällsvetenskapen och humanismen tagit sig för stora friheter idag, eftersom den objektiva sanningen inte anses finnas, eftersom empiricism, verifierbarhet, falsifierbarhet trängs tillbaka till förmån för strukturalism, marxism, hermeneutik och postmodernism, så kommer kraven på anslagsbegränsningar och kvalitetsstyrning som ett ganska välkommet brev på posten. Frihet medför ett ansvar och det ansvaret har inte tagits i tillräcklig utsträckning.

Det är antagligen ofrånkomligt att detta inlägg associeras till de oroande medierapporterna om utvecklingen av akademisk frihet i kanske framförallt Ungern (det är oklart för mig i vilken utsträckning dessa policies är dramatiserade och svartmålade av agenda-drivande press eller inte). Men jag är trygg med att association bland mina läsare inte leder till ”guilt”. Jag kan inte säga exakt hur universiteten ska komma tillrätta med problemen, men de behöver uppenbarligen varsam hjälp. Att de enda som vågar och orkar ta tag i frågan tycks vara ovarsamma Trump/Orban-typer är ett problem. Däri kanske ligger inläggets nejdetkanviinte.