månadsarkiv: februari 2019

Vind vs kärnkraft 2018

Jag blev lite överrumplad av att Svenska Kraftnät publicerat timvis statistik för 2018, tydligen redan i slutet på januari. De har tidigare haft många månaders eftersläpning. Underbart när det går framåt!

Total förbrukning inom landet låg oförändrad på ca 135 TWh. Kärnkraften levererade 66 TWh mot vattenkraftens 62 TWh. Den subventionerade vindkraften låg på 17 TWh, precis som nettoexporten! Leveransen från vindkraft var cirka 2% lägre än förra året, trots att installerad effekt ökade med ca 11%. Utmatad solcellsproduktion ökade 86% till 0 TWh. (Ok, till 0.15 TWh om man vill avrunda lite mindre.)

De intressantaste energislagen ur ett svenskt systemperspektiv är kärnkraft och vind, eftersom det pågår ett politiskt drivet skifte mellan de två. Såhär såg den timvisa produktionen ut (klicka för förstoring)

Vindkraften varierade mellan 5874 MW och 39 MW med ett genomsnitt på 1905 MW. Om vi normaliserar respektive produktion, dvs sätter bägges genomsnittliga timproduktion till 1, så framträder vindkraftens extrema slagighet tydligare:

Här ser vi alltså att kärnkraften kör 100-125% av sitt medelvärde under vintern, medan vindkraften producerar mer slumpmässigt ca 5-300% av sitt medelvärde. Om vi tänker oss att vi skalar om kärnkraften respektive vindkraften så att de ensamma, var för sig, ska stå för hela den gemensamma produktionen, så ser det ut såhär:

Det är ganska tydligt att vindkraften inte bidrar med någon pålitlig kapacitet. Det måste alltid finnas vattenkraft, batterier eller bränslebaserad kraft som kan tillgodose hela efterfrågan. Svensk vattenkraft är på cirka 16 GW medan toppförbrukningen är cirka 26 GW, så vattenkraften ensamt kan inte fixa biffen. Kärnkraften bidrar idag med runt 7 GW pålitlig kapacitet och värmekraften kan ge 2 GW till ungefär. Så idag täcker kärnkraft, vattenkraft och biomassa upp.

Notera i grafen ovan vindkraftgapet timme 1100-1300, ungefär. Zoomar man lite ser det ut såhär, se det färgade området:

Gapet är på 230h eller nästan 10 dygn. Det är alltså en sammanhållen period då vindkraftsproduktionen i det uppskalade scenariot understiger kärnkraftsproduktionen med ca 1.8 TWh. Om man skulle vilja lagra detta underskott i batterier så handlar det om sisådär 4 gånger mer än vad Tesla hittills har producerat till sina bilar, och en batterikostnad på ungefär 600 miljarder om man ska gå på dagens priser för färdiga och installerade system för elnätsändamål ($400/kWh). Dessutom skulle det varit svårt att fylla på batterierna inför de 10 dygnen med tanke på att hela januari till mitten av mars utgjorde en svag vindperiod.

Slutsatser

Att ersätta kärnkraften med vindkraft, som är politikens ambition, medför uppenbart en helt annan leveranskvalitet.

Hur kommer det se ut efter omställningen? Förnybart-entusiasterna pratar ibland om att förnybart kommer bli så billigt att vi kan ”överbygga” och helt enkelt spilla överskottskraft, men det hjälper inte stort under 10-dagarsperioden ovan. Som jag ser det så är det troligare scenariot det omvända; att kärnkraftsnedläggningarna med tiden tillåts äta upp vår nettoexport och lite till, så att vi blir nettoimportörer av kraft från våra grannar. Denna kraft och den balanskraft som behövs kommer framförallt vara fossilt bränslebaserad, i den mån vi inte kan nyttja norsk vattenkraft.

Den möjlighet Norden idag har att hjälpa grannarna med spetskraft, så att de slipper nyttja så mycket rysk naturgas, kommer alltså till stor del trängas ut av balanseringen av inhemsk vindkraft. Där vi idag har möjlighet att medvetet utnyttja höga elpriser i vår omvärld, kommer vi i framtiden studsa mellan prisextremer utom vår kontroll när vi blir ett i raden av länder som bara kan hoppas på att grannarna inte har likartat väder.

Akademisk frihet

Signaturen Torulf gillade mitt inlägg om Alf Hornborg och postmodernismen, men invände mot min avslutning ”Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel!” Jag tackar för feedback och tänkte att det kunde vara värt ett inlägg.

När man börjar operationalisera och realisera begreppet akademisk frihet så blir det nämligen ganska komplext, inte minst eftersom det till syvende och sist kokar ner till skattepengar. Inom det befintliga systemet kan det handla såväl om övergripande anslagsutformning som till praktiska saker som tillsättningar av styrelser i universiteten, utformning av tjänstetillsättningsnämnder, professorers anställningstrygghet mm.

Jag har varken utrymme, tid eller fräscha detaljkunskaper nog att bena ut svensk regleringsmassa och föreslå välbalanserade förändringar, utan nöjer mig med att skissa lite kring de övergripande principerna.

Låt oss förutsättningslöst betrakta ett par tänkbara realiseringar av ”sann” akademisk frihet. En möjlighet är att anslag som en gång givits (till någon lämplig avgränsad entitet, som en disciplin, fakultet, universitet, professor eller dylikt) i den akademiska frihetens namn inte får dras in av några externa skäl, utan bara då entiteten själv begär det. Har man en gång inrättat en kall-fusions-fakultet så måste den få fortsätta bränna pengar, exempelvis. Och om Saudiarabien plötsligt demokratiseras och inför akademisk frihet så kommer koranstudie-fakulteterna bestämma hur fortsättningen ska se ut.

Vi kan också tänka oss en realisering där skattebetalarna, likformigt med samepolitiken, ger ett rejält anslag till ”universitetsriksdagen” där alla befintliga forskare fått rösta fram representanter som sedan demokratiskt kan bestämma sig för hur man organiserar sig internt och hur pengarna ska fördelas i landet och till vilka discipliner. Kanske får Lund inga pengar när övriga universitet inser att de själva får mer pengar om man kastar ut de där bräkande halvdanskarna? Kanske får naturvetenskaperna allt mindre pengar då samhällsvetarna dominerar numerärt och har fler röster, eller tvärtom?

Det kanske finns rimligare realiseringar, men det framstår som tveksamt att akademisk frihet i betydelsen frihet från politisk styrning kan göras absolut. Det är dessutom legitimt att skattebetalarna utövar avsevärt inflytande – de betalar och har rätt att ställa krav på kvalitet, nytta, bredd etc. De har alltså rätt att anlägga ett instrumentellt perspektiv på akademisk frihet. Med sina egna pengar får man forska hur man vill, men inte med andras pengar. För skattebetalarna är akademisk frihet en princip för att långsiktigt säkerställa kvalitet och bredd och som sådan kan den inte vara allenarådande eller överordnad alla andra metoder och principer med samma syfte.

Anslagsgivningen och ramarna bör (precis som idag är fallet) beslutas av politiken och det måste fortsatt finnas ett sorts förhandlingsspel mellan politiken och högskolorna där kvalitets- och nyttokrav ställs, inriktningar fastställs etc. Principiellt bör vi stödja fortsatt akademisk frihet genom att styrningen från skattebetalarna är ganska abstrakt och att den detaljerade anslagskanaliseringen, tjänstetillsättningen mm sköts av forskarråd. Men jag vill mena att det även i en sådan abstrakt styrning måste kunna utformas direktiv som åtminstone i förlängningen leder till en kraftig reduktion av postmodern ideologiproduktion och aktivistutbildning.

Eftersom samhällsvetenskapen och humanismen tagit sig för stora friheter idag, eftersom den objektiva sanningen inte anses finnas, eftersom empiricism, verifierbarhet, falsifierbarhet trängs tillbaka till förmån för strukturalism, marxism, hermeneutik och postmodernism, så kommer kraven på anslagsbegränsningar och kvalitetsstyrning som ett ganska välkommet brev på posten. Frihet medför ett ansvar och det ansvaret har inte tagits i tillräcklig utsträckning.

Det är antagligen ofrånkomligt att detta inlägg associeras till de oroande medierapporterna om utvecklingen av akademisk frihet i kanske framförallt Ungern (det är oklart för mig i vilken utsträckning dessa policies är dramatiserade och svartmålade av agenda-drivande press eller inte). Men jag är trygg med att association bland mina läsare inte leder till ”guilt”. Jag kan inte säga exakt hur universiteten ska komma tillrätta med problemen, men de behöver uppenbarligen varsam hjälp. Att de enda som vågar och orkar ta tag i frågan tycks vara ovarsamma Trump/Orban-typer är ett problem. Däri kanske ligger inläggets nejdetkanviinte.