En svensk släpper ut ungefär lika mycket CO2 (4.9 ton/år) som en genomsnittlig människa i världen (4.6 ton/år).
Det finns cirka 7.5 miljarder människor i världen och det är bara 2.6 miljarder sekunder kvar till år 2100. Det innebär att om du lever i en trepersonersfamilj och tar ert gröna ansvar genom att varaktigt sänka era CO2-utsläpp till noll så kommer ni fördröja utsläppen fram till år 2100 med cirka en sekund.
Men vi kan förstås inte nolla våra utsläpp bara sådär. För det första är mycket av dina per-capita-utsläpp relaterade till samhällsfunktioner som sjukvård, skola, försvar, arbetsplatser, infrastruktur mm. För det andra vill även hippies oftast ha mat, ett uppvärmt boende, kläder, cykel, lite elektronik och internet mm. Går du inte all-in som eremit så är det inte troligt att du sänker ditt avtryck till mer än hälften.
Forskning visar att när några sänker sin energikonsumtion, så sjunker priserna en aning och andra kommer reagera på det genom att öka sin konsumtion. Hur stor den effekten är, är inte helt lätt att klarlägga, men man räknar med 10-30% i mogna ekonomier och mer i omogna:
Så nej, det kommer inte göra någon praktisk skillnad hur du och din familj hanterar era CO2-utsläpp. Inte ens om ni samarbetar med 100 miljoner andra medvetna i västerlandet så kommer ni göra någon större skillnad. Det som har potential att göra skillnad kan sammanfattas såhär: försämringar av det relativa kostnadsläget för fossil energianvändning i mycket stora delar av världen. Mitt främsta förslag är som alltid nationella CO2-skatter med globalt överenskommet golv.
Hanna Lidström, språkrör hos Grön Ungdom, har alltså lite rätt när hon flygpendlar till pojkvännen i London och åker på solsemester till Kap Verde. Hon kommenterade:
– Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.
https://twitter.com/StegetEfter/status/956235843081003009
Men felet ligger inte hos de mäktiga och rika männen. Felet ligger hos de gröna själva. De utgör den politiska kraft som borde se till att det största problemet inom den egna domänen löses, och det gör de inte. Istället för att fokusera på realistiska politiska lösningar är de väldigt upptagna med att skämma andra för otillräcklig asketism, vilket gör att deras politiska stöd minskar istället för att öka. Och att de tutar i varandra desinformation om kärnkraft och är överoptimistiska när det gäller förnybart hjälper förstås inte.
Asketismen levererar helt enkelt inte, och då måste man fråga sig: Kan det som är praktiskt meningslöst ändå vara moraliskt bjudande? Ska jag förvägra familjen resor, god mat, långa varma duschar, ett rejält hus mm för att fördröja världens klimathaveri med en bråkdel av en sekund? Skulle inte tro det. Om världen ändå ska gå under (vilket inte alls är säkert av flera anledningar) så ska vi förstås delta i festen på vägen dit. Jag vet att det finns de de som tänker annorlunda och ser mig som omoralisk (ett exempel finns i kommentarsfältet här), men det bekymrar mig föga. För mig är det tvärtom moraliskt mycket tveksamt att försöka rädda världen till skada för sin närmaste omgivning!
Så nejtack. Jag och Grön Ungdoms ordförande hjälps åt att fylla de flygstolar som Malena Ernman, Isobel Hadley-Kamptz, Heidi Andersson mfl lämnar tomma.
Vad tror du om detta ?
https://m.youtube.com/watch?v=2b3ttqYDwF0
Löser vi det med solceller och vindkraft till slut trots allt ?
(Förhoppningsvis fick jag fatt i rätt video. Han har många uppe med samma namn).
Han har ett antal viktiga poänger, men han fuskar också ganska mycket i detaljerna:
* Kostnadskurvor är inte beroende av tid, utan av kumulativ produktion.
* Baksidan av ”bara 6 dubblingar kvar” är ”inte mycket av kostnadskurvan kvar” – nu när investeringsvolymerna börjar bli enorma och värdeurholkningen märkbar på spotmarknaderna för el.
* Exemplen på extremlåga solkostnader (Abu Dhabi mm) är enstaka förlustprojekt(?) med implicita subsider som inte ska vara klara på ett antal år och därför bygger på kostnadssänkningar som ligger längre fram på kostnadskurvan.
* Exempel på kostnad för sol+batteri är inkluderande subsidier. Lazard placerar LCOE för såna system på $82/MWh med 2h lagring (av solcellernas max-produktion) och det är inte ineffektiva behind-the-meter-installationer utan storskaliga parker, och med solinstrålning i absolut världsklass.
* Hans framställning av S-kurvor är otillfredsställande – de är exponentiella i början och linjära i mittpartiet där han yrar om super-exponentialitet.
* Hade man applicerat hans resonemang på vind före 2009 så hade vindkraften globalt varit mer än dubbelt så stor och touchat 10-15% av global elproduktion idag med 100% nånstans kring 2023-2024. Vind är fortfarande billigare än sol, men S-kurvan för vind är en besvikelse. Varför skulle inte solcellerna gå samma väg? Bara för att solcellerna inte stör landskapsbilden på samma sätt?
* Resonemanget om ”god parity” när sol är billigare än transmission är nonsens. Han erkänner att vi inte ska gå off-grid, och då måste vi betala för transmissionen på något sätt.
* Enormt mycket högre energieffektivitet för elbilar är nonsens – justerat för energikvalitet är det ingen stor skillnad.
Han har en poäng när det gäller technology convergence. Solceller klarar det inte självt, men jag håller det inte för helt omöjligt att vind, solceller och batterier till slut kommer bli billigt och attraktivt nog för att svepa marknaden. Enligt min mening kommer det snart utkristalliseras en ”tråkig” s-kurva även för solceller. Den kan med fördröjning bli roligare beroende på kostnadskurvan för batterier. Killen har en sådan som tar li-jon-batterier till $50/kWh till 2028 och sedan vidare och jag tror att han hävdade att ”remember this is technology, so it’s gonna happen”. Men jag har svårt att se garantierna.
Här exempelvis finns en länk som hävdar att 60% av kostnaden för $200/kWh-batterier är råmaterial-kostnader. Om det stämmer så är väldigt mycket av kostnadskurvan predikerad på förmågan att sänka råmaterialkostnaden. För solceller kunde man göra det genom att exvis såga kiselskivor allt tunnare etc, men hur mycket potential finns det att sänka materialbehovet i ett ”tredimensionellt” lagringsmedium? Jag vet inte, tyvärr. Man kommer göra framsteg, självklart, och kanske kan man byta till billigare kemier, men för mig är det här svårt att spå. Även om kostnadskurvan är ett starkt argument så är den ingen obändig naturlag.