Månadsarkiv: december 2016

Demokratifetischismen

Så här Castro äntligen dött, och jag är som vanligt sen på bollen. Reaktionerna är många, bland annat har Kanadas premiärminister skrivit en vacker euologi som triggat folk att försöka härma hans anslag men med andra personer i fokus:

Osama Bin Laden was certainly a controversial figure, but his contribution to airport security is unparalleled. #trudeaueulogy

Today we fondly remember Hannibal Lector; renowned psychiatrist, lover of fine cuisine, who held the best dinner parties. #trudeaueulogy

While controversial, Darth Vader achieved great heights in space construction & played a formative role in his son's life. #trudeaueulogy

Castros död riskerar att uppmärksamma problemen med socialism, och vänstern, som inser att anfall är bästa försvar, slänger därför in Pinochets Chile och USAs inblandning i Latinamerika i varje diskussion om Castro. Åsa Linderborg erbjuder otaliga relativiseringar av hans över 50-åriga strypning av Kuba – en av dem påståendet att Haitis problem orsakas av kapitalismen. Men att relativisera kanske inte är en så dum idé ändå:

Inte diktatorkramare men…

En del länder saknar institutionella, kulturella och ekonomiska förutsättningar för en lyckosam övergång till demokrati. Det har inte fungerat att i Syrien, Irak, Afghanistan säga ”varde demokrati”, tyvärr. När en demokrati inte är möjlig, så vill man ha en så bra diktatur som möjligt. Relativisering alltså. Men vad är en ”bra” diktatur?

Åsa Linderborg tycks mena att en bra diktatur är en som ger ”sociala rättigheter”. Det handlar alltså om att exempelvis fuska med hälsostatistiken så att den blir i paritet med USAs, eller att undvika att Havanna blir ett ”Disneyland för casinospelare”. Skräckvisionen är måhända casinotäta och marknadsliberala Singapore:

singapore

För mig är en ”bra diktatur” en som ger en god utvecklingstakt när det gäller institutioner, befolkningens bildning, ekonomi, sekulära värderingar mm. Därför föredrar jag exempelvis Pinochet, Atatürk, shahen av Iran och Sydkoreas fd högerdiktaturer framför mullah-styren, Chavez, Castro och Kim-dynastier. Några reagerar förstås starkt på det, men de förra ger förutsättningar för övergång till demokrati, medan de senare förstör förutsättningarna.

Demokratifetischim

En reaktion är att Chavez minsann vann demokratiska val och därmed står över de andra, och att vunna demokratiska val ursäktar allt. Men demokrati har man inte när man vinner demokratiska val, utan när man förlorar dem, och Chavez och efterträdare har slutat förlora, precis som Putin. Chavez demonterade målmedvetet Venezuelas demokratiska institutioner, maktdelningen, domstolarnas oberoende, fria media mm, för att samla makten i egna händer. Detta hyllas av de lite mer revolutionsromantiska delarna av vänstern. Inte konstigt – maktdelning är ju ett hot mot den egna revolutionära kraften och ens möjligheter att omstöpa samhället om man skulle råka vinna ett val. Det finns många exempel på det även ifrån Sverige – exempelvis tycker vänsterpartiet att riksbankens grundlagsfästa oberoende är ”odemokratiskt”.

För mig är inte demokrati nödvändigtvis det högsta goda och inte heller en garant för rejäla framsteg. Det ideala är inte att en majoritet gaddar sig samman om att välja representanter som får bossa över medborgarna i 4-6 år i taget, ofta till skada för alla och särskilt den förlorande minoriteten. Det ideala vore istället att leva i fred och frihet och att de som vill samarbeta eller köpslå finner former för det, oavsett om det gäller mat, tv-apparater, skola eller sjukvård, och låter de som inte vill vara med i varje enskilt samarbete få slippa. Men det kan (förhoppningsvis) vara en fas efter demokratin, precis som demokrati kan vara en fas efter en ”bra diktatur”.

Men i samhället i stort så finns som sagt en utbredd uppfattning om att inget duger utom full demokrati och att alla som inte är där är klandervärda, och dessutom att alla som har samröre med länder som inte är där är klandervärda. Det leder till problem när vi hanterar omvärlden. Det bästa blir lätt det godas fiende.

Obekväma tankar

Tänkte avsluta med att rada upp några relaterade tankar, utan att utveckla dem särskilt mycket. En del ser dem nog som ett utslag av cynism, men för mig handlar det mer om att försöka förstå vad som leder någon vart och vad som är återvändsgränder. Var och en av punkterna skulle kunna göras till en egen bloggpostning.

  • Göran Persson gjorde helt rätt i att berömma Kina för stabilitet. Något som är värre än diktatur är sönderfall, som vi sett i Afghanistan, Somalia och Syrien.
  • USA borde antagligen inte hjälpt afghanska mujahedin mot Sovjet. Inte direkt pga framväxten av Al Qaida mm, utan mer generellt för att kommunistisk diktatur, trots allt, är ett steg framåt jämfört med ett djupt religiöst stamsamhälle.
  • Märkligt att dissa Syrien och Ryssland för brutalitet i inbördeskriget. Vi är bortskämda av att USAs dominans gjort att ”vi” kunnat bedriva konflikter halvkirurgiskt. Men riktiga krig är brutala och kommer vara brutala även här, om kriget kommer! Minns terrorbombningarna av tyska städer, exempelvis.
  • Som sagt, västvärlden har slutat acceptera brutalitet. Det är ett sundhetstecken, men också en svaghet. Det gör oss definitivt impotenta när det gäller statsbyggande och det verkar provocera opportunister som Putin att ge sig på oss.
  • Det är lite förståeligt att vi stödde Syriens rebeller någon månad i samband med arabiska våren, men varför inte därefter inse att Assad är bättre än inbördeskrig och tillochmed bättre än sina motståndare? Varför inte stödja honom och försöka få i utbyte lite inflytande med policies som leder framåt?
  • 30-åriga kriget var 30-årigt. Kanske ser vi ett 30-årigt krig i Syren/Irak nu. Kanske behövs krigströtthet för en ny ordning?
  • Apropå det: Efter 30-åriga kriget följde den Västfaliska freden med sina nationsstater och allt rigidare nationsgränser. Kanske har inte det systemet tjänat oss så väl som vi tror, och vi skulle må bra av mindre rigida gränser och statsbildningar. Freden tjänar oss förvisso väl, men inte att kurderna inte kan bygga en egen stat, exempelvis.
  • Kanske borde Saddam tillåtits att ta över Kuwait och resten av den arabiska halvön, inklusive Saudi? Den tämligen sekulära baath-ismen bör vara att föredra framför kungadömen och deras stöd till wahhabbism.
  • Fördelen med IS ockupation av städer som Mosul är att det bör fungera som en vaccination. När IS kom flydde den irakiska armé som på papperet borde vara överlägsen. Nästa gång kanske fler vill strida för att hålla sin stad? Kanske är det inte lika coolt med fundamentalism längre, när man smakat på det?
  • Nordkorea är ett av världens riktiga helveteshål. Hoppas Sydkorea slipper ångra att man inte redan rivit av det plåstret.

Som sagt, på gott och på mycket ont så har vi en övertygelse om vår egen förträfflighet och att andra ska bli som vi, nu genast, och vi tänker inte långsiktigt på steg 1, 2, 3 och 4 i en utveckling mot ett modernt samhälle. Det gör att vi inte kan agera effektivt, och när vi inte kan agera effektivt så bör vi låta bli. Låt barbariet fortgå i fred tills en ny ordning uppstår. Men där det finns ordning, hjälp till att försvara den och uppmuntra utveckling i rätt riktning. Tänk på att det finns icke-demokratiska ordningar som är mycket sämre än andra.

Fukushima och postfeminismen

Här är en bok som jag överväger att faktiskt inte läsa i sin helhet. Radiation Brain Moms and Citizen Scientists.

Jag är som bekant av övertygelsen att japanska staten kraftigt överdrivit sin reaktion på Fukushima och gör stor skada när man bekräftar folks oro och öser enorma pengar på onödiga åtgärder. Men författaren av den här boken är inte riktigt av samma åsikt, tycks det mig.

Det är trots allt lite fascinerande. Jag läser början:

”My argument in this book is that the constraints for citizen scientists came from the much broader forces of neoliberalism, scientism and postfeminism.
[…]
This book analyzes the complicated relationship between citizen science and politics in post-Fukushima Japan through the concept of food policing, which refers to the censoring of people’s concerns about food safety in the name of science, risk analysis and economy.
[…]
the complicated ”entanglement” implicates women in the often problematic tendencies of the modern scientific paradigm. Because of the dual stereotypes of women as domestic and irrational, food policing particularly targets women as people who have a strong attachment to food issues and who tend to act out of deficient scientific knowledge.
[…]
if citizen science becomes a means to perform a neoliberal, technical citizen, its radical political potential is likely to be lost.
[…]
Redress from injustice from contamination is difficult when citizen mobilizations are constrained by prevailing preferences for neoliberal, postfeminist and technical-rational identities.
[…]
Instead of judging what the true state of contamination was and what the appropriate response should have been, I am more interested in the power relations that shaped dominant understandings of these issues: Who had the power to decide the right way to be concerned”
Det är alltså problematiskt att hobby-alarmister och skadeståndskrav begränsats av att olika krafter i samhället:
  • vill behandla ekonomin seriöst (läs: är neoliberaler)
  • tycker att Fukushima ska bedömas främst naturvetenskapligt (läs: är scientister)
  • inte lägger sig platt när en kvinna tycker något (läs: är postfeminister)
Nå, det är inte så konstigt att jag inte begriper mig på det här, eftersom jag befinner mig ovanligt långt ut på den neoliberala, postfeministiska och teknik-rationella sidan. Kanske borde jag läsa boken ändå, för att öka mina kunskaper om den andra sidan. Men nä, jag tror jag skippar det, för den här gången.

Odenberg och integriteten

Jag är ofta ganska kritisk här på bloggen, särskilt mot politiker, myndighetspersoner mm. Detta inlägg får skänka en aning balans. En av mina favoriter, Mikael Odenberg, är nämligen aktuell på flera sätt och väl värd ett positivt blogginlägg. Ni kanske minns Odenberg som försvarsministern i Reinfeldts regering som avgick när han inte kunde acceptera strypningen av försvarets budget? Total integritet efterträddes således av Sten ”löspluggen” Tolgfors och resten (av försvaret) är (blev) historia.

Sedermera blev Odenberg generaldirektör för Svenska Kraftnät och har hela tiden varit tydligare och hederligare än vad man kan begära av en tjänsteman. Exempelvis är den här intervjun från september i DI absolut värd att läsa i sin helhet. Ett litet utdrag:

”Väderberoende elproduktion kan lämna stora bidrag, men gör det ofta vid fel tillfälle. De facto har vindkraften börjat konkurrera ut sig själv. När det blåser trycks el-priserna ned och då blir det inte bättre av att man subventionerar in ännu mer vindkraft.”

Tyvärr kommer Odenberg lämna sin post som generaldirektör för SvK när hans förordnande löper ut i början av nästa år. Fritt fram att gissa den rödgröna regeringens val av ny GD. Tomas Kåberger, kanske?

Hursomhelst, Odenbergs senaste facebook-postningar har blivit virala. Bakgrunden är ett Expressen-”avslöjande” om myndighetens vidlyftighet vad gäller fester. (Aftonbladet kör apropå det ett liknande tema och där finner man några guldkorn bland tramset. Exempelvis missunnar jag absolut Erik Brandsma, grön generaldirektör på Energimyndigheten, att bjuda Baylan och några andra på en flott middag med myndighetens kontokort och jämna till notan med ca 1400 spänn i dricks.)

Men när Expressen, som sagt, började trakassera Odenberg för SvKs årliga personalfest så bet de av mer än de kunde tugga. Odenberg skrev först ett förebyggande blogginlägg där han välfunnet återgav konversationen med den måttligt begåvade intervjuande journalisten, sedan en uppföljning efter publicerandet. Rekommenderad läsning! Ett litet brottsstycke från det senare:

Sent på torsdagskvällen lade redaktionschefen Magnus Alselind följaktligen ut ett inlägg på Expressens nyhetsblogg med titeln ”Trump gör det på Twitter, Odenberg på Facebook”. […] Här anklagas jag för att som ”svensk makthavare” använda FB för att ”försvara sig, eller rättare sagt, gå till attack”. Vidare antyds det att jag skulle vara ”inspirerad av Trump” och att jag när Expressen ”konfronterade” mig med en ”granskning” av Svenska kraftnäts personalfest så nöjde sig inte generaldirektören med att ”försvara sitt agerande”, utan ”angrep istället vår reporter”. Och dessutom hade han fräckheten att begå detta övergrepp redan ”före publicering”. Välkommen till den nya världen, hr redaktör!

Medan mer moderna makthavare tycks krusa och vika sig för minsta journalist, tycks inget rå på integriteten och självförtroendet hos gammelmoderater som Bildt och Odenberg. Och det är inte utan viss skadeglädje jag ser hur journalisterna går i spinn och skriker ”Trump” i falsett när de inte kan vinkla och styra diskursen hur de vill utan istället får smaka på lite av sin egen medicin. Vi skulle behöva många fler av Odenbergs kaliber i energi-Sverige för att hålla emot de värsta galenskaperna.