månadsarkiv: maj 2016

Svante i det grönakademiska komplexet

Svante Axelsson kommer snart lämna sitt arbete som generalsekreterare i Naturskyddsföreningen. Det här är en engagerad slitvarg som bland annat, i otaliga debattartiklar, ofta tillsammans med företrädare för förnybart-industrin, krävt express-nedläggning av Sveriges framgångssaga inom miljövänlig icke-fossil elproduktion och förespråkat massiva investeringar i fågelkvarnar samt tiofaldigt CO2-intensiva solceller. Med det aktuella beskedet om förtida nedläggning av fyra reaktorer skulle jag förstå om han ansåg sig kunna kliva åt sidan efter välförrättat värv.

Nya grönare betesmarker?

Så vad ska Svante göra nu? Jo, han ska gästforska under ett år vid Linköpings Universitet på institutionen som kallas ”Tema” där man forskar ”gränsöverskridande” inom bland annat miljö, barn, teknik och genus. Och det visar sig att han trots allt inte är särskilt nöjd:

”Efter 16 år på posten vill Svante Axelsson ta reda på frågan varför det jobb han gjort inte fått ännu större resultat. Det vill säga, han ska ta reda på varför samhällsförändringen inte går fortare. Vad finns det för motiv att inte bejaka stora politiska reformer?”

Denna aningslöshet tycks inte bara vara en förflugen tanke, utan en röd tråd. I en intervju publicerad i min landsortstidning (ej på nätet) går att läsa något liknande:

”Framförallt vill jag försöka förstå varför det går så trögt att ställa om vårt samhälle trots att vi har så mycket kunskap. Vi vet ju att vi måste lämna fossilsamhället.”

Karln begriper inte, men trogna läsare av den här bloggen kan berätta för honom: Trögheten beror på att gröna alarmister tillsammans med fossilindustrin och förnybart-industrin står i vägen för effektiv uppskalning av det seriösa alternativet till fossiler. Ska vi tro att Svante under sitt år som forskare kommer göra matten, bryta med gammal prestige och komma till insikt? Kanske ingen lågoddsare direkt.

Aktionsforskare

Hur ska Svante forska, då? Jo, han ska vara inget mindre än en ”aktionsforskare”. Jag får erkänna att jag inte hade hört talas om begreppet, men det finns några rader på wikipedia och en hänvisning till en artikel från 1970. Google Trends går inte så långt tillbaka som till 70-talet, men intresset för den engelska termen, ”action research”, verkar lite vikande, om än stort i Etiopien och på Jamaica:

aktionsforskning

Å andra sidan, varför inte? Jag tycker själv att forskare kunde kliva fram lite mer i debatten och att politiker och media skulle låta sig influeras i större utsträckning. Men när Svante ska forska under ett ynka år, vill ta reda på varför det går så långsamt och samtidigt självsäkert uttrycker följande:

– Mitt jobb blir att vara hinderröjare, visa politikerna att om man gör så här så kommer man fortare fram.

… ja, då börjar man misströsta. Han säger att han inte vet vad han pratar om, men han ska ta reda på det och röja undan hindren tillsammans med politikerna. Under ett år. Känns inte helt realistiskt. Men på LiUs egen hemsida får vi reda på hur Svante kommer att gå tillväga för att lätt finna nödvändig kunskap:

”Svante Axelsson kommer att titta på hur olika länder har satsat på klimatomställningar, det vill säga hur de mött olika klimatutmaningar. Främst kommer han att fokusera på Tysklands klimatomställning, med bland annat försöken att fasa ut fossila bränslen.”

Jomenvisst. Genom en snabbstudie av det gröna föregångslandet Tyskland kommer Svante vara rustad till tänderna med information om hur man kommer fort fram!

Det grönakademiska sammanhanget

Jag har tidigare bloggat om institutionen Tema vid LiU, exempelvis inför dess satsning på posthumanistisk feministisk miljöforskning. Det var en riktig pärla, men Svantes nya trevliga anställning med det uttalade syftet att ägna sig åt grön lobbying med forskarstämpel och statlig lön, verkar inte vara en del av en sån större satsning.

Professor Björn-Ola Linnér är av allt att döma den som tagit in och kommer handleda Svante i hans forskargärning. En av Linnérs senaste publikationer, The Political Economy of Climate Change Adaptation, har han skrivit tillsammans med ökände Benjamin K. Sovacool. Den senare är en doktorshatt som tagit plats i skräckgalleriet för att han, bland annat, gjort stor skada i energidebatten genom att whitewasha forskningsfusk och på så vis vilseleda om kärnkraftens CO2-utsläpp.

Det grönakademiska komplexet har vuxit sig enormt stort och vittförgrenat vilket på sätt och vis är en helt naturlig utveckling. Gröna har under årtionden studerat och tagit akademiska positioner inom sina intresseområden, delvis med hjälp av rödgrön politisk styrning. Idag sitter många i position att kunna hjälpa gröna vänner att på olika sätt komma in i och dra nytta av den akademiska världen. Vi kan förvänta oss mer aktionsforskning framöver!

Speglingar av Venezuela

Samtidigt som Venezuelas utveckling är djupt tragisk är den en veritabel guldgruva för den som vill reflektera över olika samhällsföreteelser. Oljelandet Venezuela har styrts socialistiskt av Hugo Chavez och hans efterträdare sen 1998 och landet var därför något av en gullegris i vänsterkretsar fram till ganska nyligen.

Att Chavez tunga socialism förstörde de flesta förutsättningar för företagande doldes i viss utsträckning av de höga oljepriset, men alla med någon form av känsla för nationalekonomi kunde förstå vad som väntade. Nu är ekonomin i fritt fall, hyllorna gapar tomma, inflationen tresiffrig och landet har problem tillochmed med att betala för att trycka upp sina pengar.

Vänsterns förklaringar

Vänstern skyller Venezuelas problem på två saker: Att priset på olja kollapsat och att kapitalisterna och USA saboterar. Jag bloggade om tomma hyllor, militär ockupation av företag som inte producerade, extrem inflation och pågående kollaps redan 10 mars 2014. Då var priset på olja ännu $100/fat och hade legat ungefär där i flera år. Inte förrän hösten 2014 rasade oljepriset. Kollapsen började alltså under en period då Venezuela producerade 2.5 miljoner fat olja per dag för $100/fat och därmed drog in $90 miljarder/år i nästan-gratispengar.

Den andra syndabocken för Venezuelas problem är inget mindre än sabotage från USA och kapitalisterna. En ledare i Flamman beklagar sig sålunda:

Att påpeka att Venezuela som nation är utsatt för ihållande försök till regimskifte, att varubristen beror på sabotage från företagsägarnas sida gör mig till ”diktaturkramare”.

Det är bara om långt ut till vänster som man inte begriper att när företag får sina tillgångar konfiskerade så vågar de inte investera. En ekonomiskt litterat person inser att när företag inte kan växla valuta till marknadspriser så kan de inte importera insatsvaror som de kan förädla. Och vilken tänkande person som helst inser att när prisregleringar tvingar företag att sälja till förlust så kan de inte upprätthålla produktionen särskilt länge.

Jo, en syndabock till, förresten: vädret. Precis som det är missväxt bara i ekonomiskt auktoritära länder så leder vädret till elbrist bara i sådana länder.

Speglingen i svenska nyheter

Jag som plöjer väldigt mycket nyheter reflekterar över att svenska media påfallande ofta inte längre pratar om socialism och vänster i samband med Venezuela. Istället pratar man bara om ”regeringen” och ”oppositionen” och man låtsas rapportera balanserat med ståndpunkter från bägge sidorna, lika värderade. Men att det är en socialistisk regering och en socialistisk politik som bedrivs utelämnas påfallande ofta och ekonomisk expertis används av någon anledning inte för att förklara vad som hänt.

Vad skulle svenska journalister ha för skäl att utelämna vänsterkopplingen? Tänka, tänka…

Våld och kriminalitet

Ibland, när fackföreningsledare och socialister i Sverige håller tal eller argumenterar, så framstår de lite som concern trolls när de påstår att icke-socialistisk politik leder till större klyftor, vilket leder till desperata människor, kriminalitet och gated communities. Med spelat bekymrad min låter de förstå att tyvärr, tyvärr kommer deras väljare inte kunna lägga band på sig om den onda högerpolitiken får verka.

hur har det gått i socialistiska Venezuela?  Jo, Venezuelas huvudstad Caracas leder ligan över städer med flest mord per capita i världen, med skyhöga 1.2 promille mord per capita och år. Venezuelas crude death rate är cirka 5.5 promille, vilket ger vid handen att i storleksordningen 20% av dödsfallen i huvudstaden är mord. Antalet mord har sisådär trefaldigats sen Chavez tillträde. Kidnappningar och utpressning är ännu vanligare och man kräver numera givetvis dollar i lösensumma.

När det gäller korruption ligger Venezuela på plats 158 av 167 av världens länder, strax före Irak och en bunt andra ”failed states” som inte kan sägas ha en fungerande regering med territoriell kontroll.

Demokratin

Venezuela märker ut sig i Amerika som det enda röda landet förutom Haiti (Kuba och något ytterligare land är förvisso så usla att de är orankade, men ändå).

venezuela-democracy

Chavez samlade allt mer makt i presidentens händer och beskar såväl parlamentets makt som medias möjligheter att rapportera fritt. Fackföreningar har begränsats, människorättsorganisationer som får utländskt stöd kan åtalas för förräderi, domstolarna har förlorat sin självständighet. Det senaste i utvecklingen är att president Maduro ordnar stora militärövningar för att vara beredd mot ”utländskt drivna kuppförsök” medan dussintals dödas i inhemska protester. Det har under en tid varit så illa att tillochmed Jonas Sjöstedt, när han ombads välja mellan USA och Venezuela valde USA. För det har han fått utstå mycket spott och spe ifrån de egna leden, men inte ens han kan längre hålla på något som så uppenbart är en diktatur.

År 2010 däremot så bloggade Sjöstedt om att Venezuela var en demokrati och så sent som 2013, vid Chavez bortgång, skrev tunga V-riksdagsmannen Hans Linde om landets framgångar i fattigdomsbekämpningen och om dess demokratiska val.

Så lär sig vänstern något? Nej. Bara direkt under galgen kommer omvändelsen, och som vanligt visade det sig inte vara riktig, demokratisk socialism. Inte den här gången heller! Det är väldigt märkligt att varje gång rejäl socialism prövas, så urartar det i förtryck och ekonomisk kollaps. Att ingen i vänstern reagerar på att ingen lyckas få till den där riktiga socialismen. Mycket märkligt! Men vi andra begriper att mekanismerna är obönhörliga: Socialism är ett annat ord för ekonomisk ofrihet. Ofrihet kan bara skapas genom förtryck. Denna ekonomiska ofrihet leder till fattigdom och korruption, som leder till missnöje, som leder till anti-demokratiskt förtryck för att bevara systemet. Den socialism vänstern drömmer om är inte, kan aldrig vara, den socialism vi får. Den socialism vi får är den med inskränkt pressfrihet, tomma hyllor och Pravda som enda tillgängliga dasspapper.

Slutsats

Framförallt är det tydligt att det som sagts och sägs om landet säger mycket om sagesmännen. Säkert även om mig.

 

Helgläsning v20

Länkar och korta reflektion om intressanta saker jag läst.

Snabbspolade älvar

Naturskyddsföreningen och Älvräddarna gnäller på att flödena numera svänger kraftigare i reglerad älv till skada för älvbiotoperna. Kraftägaren Uniper förklarar att det beror på ökningen av vindkraft och att man ser ett ökande regleringsbehov i framtiden. Surprise?

Lärdomar av kriget i Ukraina

Medan USA sen murens fall mest utvecklat militärteknologi för att kunna bekämpa bonde-uppror på säkert avstånd har ryssarna ständigt utvecklat sin förmåga att kriga konventionellt. Det blir allt tydligare att skillnaden i försvarsutgifter mellan USA och Ryssland inte alls medför ett motsvarande gap i förmåga. Givet ryssarnas mer hänsynslösa militära doktriner och deras fokus på slagfältets utmaningar är det oklart vem som är starkare, särskilt med tanke på att ryssen vid behov kan neutralisera diverse amerikanska förmågor när det gäller att överblicka och precisionsbekämpa motståndare. Detta blir allt mer klart även för USAs militärapparat som nu ser över sina förmågor i ljuset av kriget i Ukraina, enligt en artikel i Next Big Future.

Solcellsbubblor

Solcells-siten GTM Solar om solcellernas bubblor och krascher, med nyckelgraf nedan. Pågående bubbla i Japan, dessutom. Man talar optimistiskt om att denna onda cykel av bubblor och krascher kan brytas då solceller når ”grid parity”. (Trogna läsare vet att jag är skeptisk, iochmed att solcellerna redan vid låga nivåer förstör sitt eget spotpris, vilket gör grid parity till inte bara ett rörligt utan ett snabbt flyende mål.)
solar-boom-and-busts

Inkomstmobilitet över 600 år

Forskare har spårat folk i 1400-talets Florens till deras nutida ättlingar och finner att inkomster och yrkesval korrelerar över ett så långt tidsspann, vilket delvis motsäger tidigare rön om att några generationer räcker för att radera ut rikedomar mm.

Vattenkraftens påverkan på vindens värde

Jag noterade i en bloggpostning att vindkraftens genomsnittliga marknadsvärde inte sjunker så snabbt som man skulle kunna förvänta sig. Lion Hirth har släppt en studie som visar att vindkraftens värde sjunker betydligt snabbare i elsystem som domineras av termiska elkällor (fossiler och kärnkraft)  än i system som har mycket vattenkraft:

wind-value-modeled

För vindentusiaster kan det också vara trösterikt att Hirth också visar att fallet i marknadsvärde blir betydligt mindre om man använder lågvindsteknik (högre torn och lägre kapacitet i förhållande till svept yta) så att produktionen blir jämnare. Föga förvånande givetvis.

Min reflektion är att det handlar om systemets flexibilitet, snarare än att man har just vattenkraft, och att allt mer subventionerad vind och sol troligen kommer tvinga övrig elproduktion i länder som Tyskland att bli flexiblare, vilket motverkar värdefallet för vindkraft något. Ett sätt att göra elproduktionen flexiblare är att lägga ner kärnkraft och kolkraft och ersätta med gaskraft. Det är också därför gasbolagen älskar förnybart.

Kinas arme av internetkrigare

Kina avlönar folk för att skriva runt en halv miljard inlägg på sociala medier varje år. Hittills har man trott att det mest sker genom direkt debatt, kritik av utländska makter etc, men färsk forskning har med kvantitativa metoder nu funnit att internetkrigarna undviker att direkt bemöta kritik mot regimen och istället lägger all kraft på att avledning genom att tala positivt om Kina, kommunistpartiets historia mm. Ovanpå det finns förstås censur, men den låter enskilt gnäll vara ifred, men motarbetar kraftigt allt som går i riktning mot kollektiv handling. Man spekulerar i hur regimen resonerar:

”Letting an argument die, or changing the subject, usually works much better than picking an argument […] It may even be the case that the function of reasoning in human beings is fundamentally about winning arguments rather than resolving them by seeking truth (Mercier and Sperber, 2011). Distraction even had the advantage of reducing anger compared to ruminating on the same issue (Denson, Moulds and Grisham, 2012). Finally, since censorship alone seems to anger people (Roberts, 2015), the 50c astroturfing program has the additional advantage of enabling the government to actively control opinion without having to censor.”

Solhaverier

Det stora och fiaskobetonade termiska solkraftprojektet Ivanpah i USA havererade delvis häromdagen när speglar felriktades och brände sönder vitala delar av installationerna i soltornet.

I april förstördes en mindre solcells-farm (tillsammans med vissa villa-installationer) i Texas av en hagelstorm.

damaged_solar_panels

Glömska när det gäller eget oetiskt handlande

Hjärnan verkar aktivt sudda minnen av eget oetiskt handlande, kanske för att upprätthålla en positiv självbild.

Wetterstrand och den enda segern

På DN Debatt idag tycks Maria Wetterstrand, populärt fd språkrör för miljöpartiet, vilja kanalisera Kafka tillsammans med Per Gahrton.

mariaw

”Socialdemokraterna har ett stort ansvar för den kris regeringen är i, även om det är MP som befinner sig i stormens öga. […] Stefan Löfven tycks inte ha förstått att varje stabil koalitionsregering måste bygga på rimlig balans mellan eftergifter och framgångar för ingående parter. […] vi hade inte föreställt oss att S-strategerna skulle missbruka den gröna respekten för regerandets ansvar.”

Hmm. Den gröna respekten för regerandets ansvar? Är det när Fridolin karaktäriserar regeringens beslut som ”skit”? Fortsättningsvis i artikeln föreslår Wetterstrand att sossarna borde ge miljöpartiet en seger genom att antingen låta Vattenfall sabotera tysk energiförsörjning, släppa in godtyckligt många flyktingar igen, sänka normalarbetstiden till 35h eller idka ”fredspolitik” genom att lämna fältet helt öppet för ryssen genom att ge NATO fingret. Allihop fina exempel på hur man ”respekterar regerandets ansvar”, utan tvivel.

Hursomhelst, allt är sossarnas och Löfvéns fel. Smaka på den här:

”Ett flagrant exempel på S ovilja att ”bjuda” MP på en synlig seger är kärnkraften. Trots att det i Sverige pågår, verifierat av kärnkraftsbranschens företrädare, en de facto-avveckling av all kärnkraft av samma typ som i Tyskland, kallas detta av tidigare kärnkraftsentusiasten statsminister Löfven aldrig vid sitt rätta namn.”

Tro det? Jag har ett starkt minne av hur upprördheten var ganska stor på nätet över beslutet att lägga ner fyra reaktorer, och att Miljöpartiet var i full damage-control-mode och slog ifrån sig med både händer och fötter. Exempelvis gjorde Lise Nordin, MPs energipolitiske talesman (ni vet, hon med Hitler-frisyren som byggt en karriär på att i åratal spamma lokaltidningar med cut-n-pastade debattartiklar med grön energipropaganda), följande inlägg:

lisenordin

”Ägarnas beslut för övriga reaktorer är en naturlig följd av att de inte klarar av att bära sina egna kostnader. Det finns de som vill få det att framstå som att det är effektskatten som gör dessa reaktorer olönsamma att driva. Men uppräkningen av effektskatten motsvarar bara 1 öre per kWh.”

Det är alltså MP själva som vägrat ta på sig ansvaret. (Centerpartiets Annie Lööf var däremot snabb med att ta åt sig ”äran”.)

Hursomhelst, den som inte är överdrivet förtjust över miljöpartiet har lätt att mysa idag. Uppenbarligen är partiet ännu totalt renons på såväl sjukdomsinsikt som realism, åtminstone hos firma Wetterstrand och Gahrton. Partiet ersätter ett språkrör men behåller en tung belastning i form av Fridolin. Opinionsraset är välförtjänt och vägen tillbaka lär bli tung. Wetterstrand avslutar från en extra hög häst med att kräva att miljöpartiet sätter hårt mot hårt:

”Det skulle trots allt förvåna om Stefan Löfven föredrar att riskera att ersättas av en brunblå regering redan i år framför att visa sin gröna regeringspartner tillbörlig respekt.”

Tillbörlig respekt, yo! Du kanske tänker att jag inte visade respekt genom att göra mig lustig över Lise Nordins frisyr, men det ligger faktiskt en god och ren tanke bakom! Wetterstrand kräver nämligen att miljöpartiet får segrar till skänks och jag vill gärna dra mitt strå till stacken. Men hur ger man en miljöpartist en seger i en politisk diskussion? Det enda sättet jag kunde komma på var att ge henne möjlighet att hänvisa till Godwins lag! (Ni vet – regeln som säger att den som först hänvisar till Hitler eller nazisterna har förlorat.) Jag bjuder på det, denna enda gång.

Vindbranschen kräver 60 TWh

Tonläget i energidebatten skruvas upp, helt orelaterat till miljöpartiets pågående implosion. Vattenfall, som tidigare inte visat någon stake alls, talar plötsligt klarspråk när VD Magnus Hall intervjuas i SvD och ger beskedet att all kärnkraft läggs ner om inte effektskatten tas bort helt:

– Utan investeringarna i oberoende härdkylning får vi inte köra reaktorerna vidare efter år 2020. Vi kommer inte att göra dem investeringarna om regeringen inte tar bort skatten på kärnkraft helt och hållet. Det är ett definitivt besked från oss, säger han.

(Jag tänker att ett annat alternativ är att SSM slutar arbeta på ständig fördyring av kärnkraften, men det är givetvis orealistiskt.) Kommer Hall få förnyat förtroende när han är såpass öppen och direkt? Politikerna vill för allt i världen inte behöva ta ansvar bortom nästa val och den här typen av tydliga besked lär inte ha uppskattas.

Även övriga citat i artikeln är intressanta. Hall konstaterar att Vattenfall inte längre kan jobba enligt tillgång och efterfrågan (med anledning av försäljningen av den tyska delen som står för en tredjedel av Vattenfalls omsättning):

– Det tror vi är bra ur risksynpunkt. Vi måste minska vår exponering mot elpriset. Varje öre i prisförändring slår hårt mot vårt resultat.

… och att Vattenfall istället satsar på att jaga subventioner:

– Vi kommer kunna göra mer affärer genom att sälja produktionslösningar till våra kunder som sätter upp solpaneler exempelvis. Då blir kunden producent. Vi satsar också på att bygga vindkraft där vi får olika stöd som inte är kopplade till elpriset.

Kommentarer överflödiga?

I en annan artikel varnar Vattenfall för att kostnaden för Sverige kommer bli 150-200 miljarder för förtida nedläggningar av kärnkraft. Jag ser det som en underskattning.

Vindbranschens svar

Medan Vattenfall frankt berättar om konsekvenser och om hur företaget måste agera på en politiskt genomreglerad marknad, så berättar Norge att man vill att elcertifikatsystemet ska tillåtas löpa ut. I kontrast uttalar sig Svensk Vindenergi, branschorganisationen för svenska vindkraftsföretag, mjukt och försiktigt. Vindkraftsinvesteringarna sjunker nämligen kraftigt och Charlotte Unger, organisationens VD, kommenterar ödmjukt:

– Dessa siffror är ett direkt resultat av politikernas och myndigheternas nonchalans inför branschens behov av ett fungerande styrmedel och långsiktiga spelregler.

Regeringen har inte tillgodosett branschens behov? Skämmes, regeringen! Under 2013-2015 lades futtiga 40 miljarder på vind och nätförstärkningar för att kunna lägga ner en nyrenoverad Ringhals 2. Man får förstå vindbranschens frustration! Hon fortsätter och erbjuder sig, helt oegennyttigt, att ”jobba hårt”:

”krävs hårt jobb, inte bara av vindkraftsbranschens aktörer, utan även av våra politiker”

Helt rätt! Varför ska branschen slita i ensamhet – klart politikerna ska dra sitt strå till stacken! Slutligen formulerar hon en mycket timid och resonabel önskan:

”Svensk Vindenergi […] kräver ett nytt mål för förnybar el för tiden efter 2020. Organisationen vill se ett mål på 60 terawattimmar till år 2030.”

Bara 60 TWh? Varför inte ca 235 TWh, som Marc Z Jacobson föreslår för svensk del?

Skämt åsido, det är tydligt att Svensk Vindenergi ser regeringen som sin bitch. Trots den mångåriga miljardrullningen till branschen och trots politikernas leverans av en förtida reaktornedläggning och tre planerade så läxar man upp politikerna som visat ”nonchalans inför branschens behov” och kräver att de jobbar hårt för att garantera dem avsättning för 60 TWh. Sweet!

Låt mig illustrera slutresultatet. Här är en graf över elproduktionen timme för timme 2015, men med vindproduktionen uppskalad för att matcha kärnkraften, ca 55 TWh:

timvis-skalad-2015

Seriously? Nejdetkanviinte!