Eftersom energi och framförallt kärnkraft är ett kontroversiellt ämne finns den en stor efterfrågan på material som ser seriöst ut men som ger stöd för den egna agendan. Sådant material är själva livsluften för mindre nogräknade organisationer som Greenpeace och Miljöpartiet.

Exempelvis har firman Versicherungsforen Leipzig släppt en 100-sidig rapport: Calculating a risk-appropriate insurance premium to cover third-party liability risks that result from operation of nuclear power plants. Rapporten är beställd och betalad av tyska förnybartlobbyn och bland annat Greenpeace hänvisar till denna rapport (sidan 31).

Vid första anblicken ser rapporten seriös ut, men listan på konstigheter är för lång för att redovisa. Bland annat redovisar man sannolikheten för en terroristattack till 1/1000 per reaktorår, vilket innebär att vi borde haft ca 15 terroristattacker mot kärnkraftverk hittills, medan vi i själva verket bara har en enda. (En raketattack av en schweizisk miljöpartist mot Superphoenix.)

Huvudtemat i rapporten är att hantera kostnaderna för en värstafallsolycka i Tyskland, vilken prissätts till cirka €6.9 biljoner. (Det är rätt mycket när inte ens Greenpeace lyckas fantisera ihop högre kostnader än €0.2 biljoner för Fukushima.) Sen ges olika summor per kWh baserat på hur lång tid utbetalning/fondering ska ta och om varje reaktor individuellt(!) behöver göra fondering eller om alla tyska reaktorer ska gå ihop. Självklart är det omöjligt för en eller en handfull reaktorer värda €4 miljarder stycket att bygga upp ett kapital på ca €6.9 biljoner, dvs över 1500 gånger anläggningens värde.

Den historik vi har är Fukushimas trippla härdsmälta som skedde efter 60 biljoner kWh global kärnkraftsproduktion. Japanska staten prissätter olyckan till 800 mdr, vilket ger en kostnad på 1.3 öre/kWh. Nu är säkerheten i övriga flottan högre eftersom de flesta reaktorerna är modernare än Fukushima, och eftersom säkerheten höjts genom att dra lärdomar från Fukushima. Därför bör vi räkna med avsevärt lägre externa kostnader framöver.

Ett vanligt grönt påstående är att kärnkraftverk är oförsäkringsbara. I själva verket har västbyggda kärnkraftverk alltid varit eftertraktade försäkringsobjekt eftersom risken anses mycket låg och standarden hög. Försäkringspremierna påverkades inte efter Tjernobyl, eftersom designen ansågs irrelevant. Ändå ligger det förstås ett korn av sanning i påståendet. Obegränsade försäkringar är omöjliga, särskilt eftersom kostnaderna för varje olycka bestäms politiskt genom att politiker funderar ut hur mycket resurser landet måste bränna på olyckan för att politikerna ska framstå som ansvarsfulla.

I Japan hade i augusti $42 mdr betalats ut till 75,000 evakuerade, som kämpar med näbbar och klor för att deras hem inte ska klassas som dugliga att återvända till. (Problemet med att återvända är inte den insignifikanta extra stråldosen man då utsätts för, utan att ett återvändande innebär att man förlorar sina extremt feta månatliga ersättningar.) Om politikerna hade möjlighet att dessutom ösa ur privata försäkringsfonder så blir åtgärderna och ersättningsnivåerna ännu mer extrema. Inget rationellt drivet försäkringsbolag kan skriva under in-blanco-checkar och ge politikerna.

På samma sätt kan ingen industriell verksamhet försäkras obegränsat. Värstafallsscenarier inom livsmedel, medicin, kemi och vattenkraft är mycket värre än för kärnkraft, men få föreslår att vi ska lägga ner dessa industrier. Vidare vet vi att de positiva externaliteterna för kärnkraft är större än dess negativa iochmed de 1.8 miljoner människor som räddats till livet genom den. Kärnkraften borde alltså ersättas med pengar för positiva hälsoeffekter, snarare än att mjölkas på försäkringspremier.

Ett fördrag om internationell försäkringsfond för kärnkraft är på väg att träda i kraft 15 april efter att Japan nyligen ratificerat den. Det kommer troligen inte påverka debatten, eftersom myterna är immuna mot fakta.