Utmärkta bloggen Alltid Varför skriver om hur Göran Greider, känd vänsterideolog/demagog, ser på skatters transparens och kopplingen till acceptans:

Det är en stor poäng att de skattebidrag vi lämnar – att de överger oss, vi känner inte igen dem längre, och så hamnar de i något utgiftsområde i budgeten dit vi inte kan spåra dem. Och det där tror jag är bra – att pengarna genomgår en sorts transformationsprocess där de blir abstrakta i viss mening och sedan ingår i ett allmänt system – det tror jag är en fördel faktiskt.

Läs hela! Greider är kanske alltför rättfram om det som varit socialdemokraternas långtida strategi, dvs att maximera skatteuttaget genom att sprida skatterna och gömma dem så mycket som möjligt, allt för att undvika att folk ska begripa hur mycket skatt de egentligen betalar. En del av dimridåerna består av själva namngivningarna, som ”arbetsgivaravgifter” som trots sitt namn är en statlig skatt på våra löner.

När jag läste blogginlägget kom jag att associera till en intressant ekonometrisk forskningsrapport från förra månaden. Dess kärnresultat är att direktdemokrati leder till väldigt mycket mindre anslag till offentliga välfärdstjänster:

The results indicate that direct democracies spend 40–60 percent less on public welfare. Our interpretation is that direct democracy may be more prone to elite capture than representative democracy since the elite’s potential to exercise de facto power is likely to be greater in direct democracy after democratization.

Notera den närmast Greiderska ideologiska inramningen av ett matematiskt framräknat resultat: Att folk väljer något annat när de själva har makt och förstår besluten är tydligen INTE en indikation på att representativ demokrati har en stor brist som behöver åtgärdas. Tvärtom så är direktdemokrati alltså något som bör undvikas pga risken för  ”elite capture”!?

Det här är ett par pusselbitar till de tankegångar som gömmer sig bakom det, till stor del självutnämnda, socialistiska avantgardets vurm för mer (representativ) demokrati och mindre marknad. Den politiska adeln har nämligen rört sig mindre långt från Ludvig XIVs: ”L’etat, c’est moi” än vad de flesta inser. Marknaden, det är vi! Vilka är demokratin?