Jag har tidigare entusiastiskt berättat om 3D-printers eftersom jag tror på tekniken, men har nu för första gången läst en artikel om dessa som fick det att vända sig i magen. Nä, det handlade inte om vapenprintning, utan om att organisationen ”Plastic Bank” jobbar för att 3D-printers ska avskaffa den enorma plastföroreningen i världshaven genom att låta använda skräp-plast från fattiga länder. Samtidigt ska de fattiga ta sig ur fattigdomen genom efterfrågan på sådan plast!

Nå, hur kan jag vara så ruttet genomusel att jag reagerar negativt på något så fint? Tre goda ting på en gång, värsta kinderägget! What’s not to like?

Jo, detta är ett exempel på mitt ny-uppfunna begrepp: ”idiotisk mix” (säg till om det finns någon bättre term). Den idiotiska mixen är motsatsen till marknadens normala (fantastiska) funktion – optimering av produktion utan att någon har hela bilden. Milton Friedman exemplifierade en gång med en blyertspenna (med sudd i änden), och påpekade att ingen vet hur den blir till från ax till limpa. Det är dussintals länder och ett otal maskiner, kemikalier, gruvor, planteringar, transporter mm inblandat. Ingen har överblick, ingen centralstyr, men det blir ändå otroligt billigt (dvs effektivt) producerat.

Jaha, men effektivitet är väl inte allt? Nej, men nästan! Ekonomi betyder hushållande med begränsade resurser. Ineffektivitet har normalt en miljökostnad i form av mer energi, mer transporter mm och det blir dessutom mindre över till andra behjärtansvärda ändamål. Behöver vi plocka upp plasten från haven (eller i ett tidigare steg), låt oss göra det så effektivt som möjligt. Behöver vi ge bistånd till tredje världen, låt oss göra det så effektivt som möjligt. Låt högstbjudande köpa plasten för återvinning eller deponi! Men blanda för bövelen inte ihop sakerna!

Jag blir tokig på alla företag som stoltserar med att ens produkt innehåller återvunnet material, som en extra ”selling point”. Det betyder att man troligen bakat in en ineffektivitet i produkten för att öka säljvärdet eller goodwillvärdet med mer än vad ineffektiviteten kostar. Man bygger upp särskilda infrastrukturer för att forsla och behandla insignifikanta flöden av material som ska användas i en prestige-produkt eller en reklamprodukt som ”miljömedvetna” ska dra runt på. (Ungefär som eko-mjölk, som måste hållas separat från vanlig mjölk vilket minskar effektiviteten i logistiken från bonde till mejeri och från mejeri till affär.)

Den där 3D-printnings-idén, då? Man ska betala fattiga länder för att samla skräp-plast till 3D-printers. Jaha, hur stor andel av plasten som hamnar i havet kan realistiskt ta den här vägen? Hur säkerställer man att inte plastvolymerna ÖKAR när det finns någon do-gooder i väst som betalar för det (kanske tillochmed mer än vad plasten kostar att tillverka)? Hur kan vi tro att vägen ur fattigdom är att vi betalar folk för att rota i sina sopor som svältande tvättbjörnar? Vad är mervärdet med att blanda ihop dessa tre ting jämfört med att hantera dem separat?

Är du producent och har återvunnit för att det är effektivast, varför snacka om det? Varför ska vi applådera en återvinning som mycket väl kan vara sämre miljömässigt än att använda jungfrueligt material? Den idiotiska mixen går tyvärr igen i tusentals sammanhang. Hela fairtrade-industrin är en stor, fet idiotisk mix, exempelvis, och kapitalismen gör mer nytta utan! Vad är ditt bästa exempel på idiotisk mix?