Etikettarkiv: Tyskland

Finland på väg att förbjuda kolkraft

… är rubriken på ett inlägg hos Supermiljöbloggen.

Det är väldigt vanligt att något mer eller mindre förfluget förslag i något del av ett lands mylittleponyoffentlighet genast övertolkas till att bli ett garanterat utfall. Häromsistens rapporterade Veckans Affärer mfl att Tyskland förbjuder bensindrivna bilar år 2030. I själva verket handlar det om en resolution/önskan från förbundsrådet, som inte har någon lagstiftande effekt och därmed tillåter politikerna som sitter där att utan minsta risk önska fred på jorden och en ponny till alla barn.

Hursomhelst, Olli Rehn, finansminister med energiportfölj, tog i rejält när han jämförde ett kommande förslag att förbjuda finsk kolkraft från 2030 med att Finland var först i världen med kvinnlig rösträtt. (Även om jag tar kolkraftsproblematiken på allvar blir detta, för mig, ändå lite nedvärderande mot kampen för lika rösträtt.)

Supermiljöbloggens Beatrice Rindevall publicerar denna nyhet utan någon direkt reflektion, men hos mig går förstås tankarna igång. Hur kommer det sig att finnarna vågar utlova något sådant? Vilka faktorer gör att de kan befria sig från kolet? Tänka, tänka… Kan orsaken vara att landet producerade 0.01 TWh solcells-el under 2015? Kanske inte.

Finland producerade år 2015 ca 69 TWh el, varav 34% kärnkraft. Den försenade Olkiluoto 3-reaktorn kommer att addera cirka 18% extra kärnkraft och det nyligen påbörjade bygget av Hanhikivi 1 kommer addera cirka 14% för en total penetration av cirka 66%. Och kanske hinner man med ytterligare något bygge innan 2030 för att ersätta ett par av de små äldre finska reaktorerna. Nu är det förvisso så att Finland importerar en hel del el och om man jämför med konsumtionen så hamnar min prognos lägre än 66%. Men ändå, kolkraften är betydligt mindre idag än kärnkraftstilläggen.hanhikivi

Vilka slutsatser drar gröna av att det första landet som annonserat förbud mot kolkraft gör det främst genom att expandera kärnkraften? Givetvis samtidigt som Tyskland lägger ner kärnkraften och därför gör ungefär noll framsteg gentemot kolet?

Brunkolet och naiviteten

Vattenfalls brunkol fortsätter ge skvalp i den svenska ankdammen. Jag ger några axplock och sätter det sedan i perspektiv med lite färsk info och statistik från Tyskland.

Skvalpet

DN Debatt mfl släpper in inlägg efter inlägg på temat. Aktivister genomför diverse aktioner, som att störa riksdagsdebatter och hänga banderoller från Rosenbad:

rosenbad

De kristna hakar på. Även stenrika kulturarbetare rasar förstås.

Det är knappast så att någon utanför Sverige bryr sig om huruvida tjeckiska eller svenska bolag jobbar med lite av det tyska brunkolet, men våra gröna organisationer messar förstås sina kompisar i andra länder och ber dem hojta litegrann:

Supermiljöbloggen och Greenpeace anser att Sverige bryter mot klimatuppgörelsen i Paris om man säljer brunkolet och därför inte längre kvalar in som kandidat till FNs säkerhetsråd:

Det egentliga ansvaret

Det blir förstås närmast parodiskt när Sverige görs ansvarigt för tyska energipolitik till den milda grad att det spekuleras i att vi, om vi inte längre äger tyskt brunkol, skulle förvägras en roterande plats i säkerhetsrådet för att vi förstört det tyska energi-ewendet. Det är fullständigt verklighetsfrånvänt. Det finns givetvis inte skuggan av en chans att de diplomater och regeringar som gör upp om detta bryr sig om en sån här affär eller drömmer om att göra lilla Sverige ansvarigt för G7-landet Tysklands energipolitik.

Vattenfall har skrivit en egen föredömlig artikel som gör klart att ansvaret ligger hos Tyskland och påpekar att tyskarna har en klimatplan och ”löpande anpassar sina styrmedel”. Denna artikel har givetvis fått hätska bemötanden från grönt håll. Men påpekandet stämmer. Tyskland har under några år nu månatligen anpassat feed-in-tarifferna för att hålla sol- och vindutbyggnad inom snäva korridorer, och det senaste är att man börjat överge feed-in-tarifferna för att istället gå över mot kapacitetsauktioner där de företag får bygga som kräver lägst subventioner. Samtidigt börjar man nu styra var i landet man får bygga för att undvika nät-flaskhalsar mm.

När man betänker att EU har ett utsläppsrättssystem som bestämmer storleken på utsläppen på EU-nivå samtidigt som Tyskland styr förnybart-utbyggnaden i detalj och lägger ner kärnkraftverken enligt en sedan länge etablerad plan, så inser vem som helst att fossilproduktionen anpassar sig därefter och att vem som äger kolkraftverken och kolgruvorna spelar ingen roll.

Tysk elproduktion

Om vi betraktar utvecklingen från år 2000, så ser vi att Tyskland har diversifierat från nästan enbart fossilt och kärnkraft, framförallt genom att ersätta kärnkraft:

germany-shares-2000 germany-shares-2015

Utfallet är på ett sätt ganska deprimerande – fossilt har gått från 64% år 2000 till 56% år 2015. Utvecklingen inom det fossila ser dessutom lite bättre ut än vad den egentligen är, eftersom man ökat elproduktionen under perioden. Fossilkraften har i absoluta tal bara krympt från 371 TWh till 360 TWh på 15 år (ca 0.2% reduktion per år), och man har fortfarande 91 TWh kärnkraft kvar att stänga.

Tyskland har nyligen reformerat energi-ewende-lagen i EEG 2016. Den fastställer (fortfarande) att förnybart ska ligga på 40-45% år 2025. Eftersom man ska lägga ner kärnkraften innan dess fastslår lagen därmed även att fossilkraften kommer ligga på 55-60% år 2025, mot 55.6% år 2015.Det här är alltså nyligen fastslagen tysk lag: att om 10 år så ska fossilproduktionen troligen ligga högre än idag! Vad ska Vattenfall göra åt det?

Politisk inriktning förr och nu

Om man tittar på elproduktionsmixens utveckling i ett tvålogaritmiskt diagram så ser man den tyska regeringens nuvarande inriktning framträda tydligt:

germany-log2-2015

Biomassan (other RE) har planat ut kring 8%. Solcellerna har planat ut kring 6%. Vattenkraften har aldrig tagit sig någonstans. Vindkraften däremot gjorde ett rejält skutt 2015. Det beror delvis på att 2015 var ett vind-rikt år, men också på att man kopplat in ett par nya offshore-vindfarmer och även byggt lite mer på land.

Solen levererar nu massor av el under korta stunder och det skapar problem för andra kraftverk att parera. Man vill helt enkelt inte hantera så mycket mer sol. Det finns också gränser för hur mycket biomassa man kan och vill skörda och transportera. Återstår vindkraft, och här finns ännu potential eftersom befintlig tysk vind är ganska gammal och usel. Genom att bygga nya vindkraftverk onshore med mycket högre torn, större rotor och relativt låg generatoreffekt så kan man höja kapacitetsfaktorn avsevärt, dvs dra nytta av låg vind och producera jämnare. Sammalunda om man bygger parker offshore. Med jämnare produktion kan man klämma in mer i el-nätet.

Vi har alltså tekniska begränsningar som krockar med ett politiskt behov. Merkel leder en storkoalition med socialisterna fram till valåret 2017. Energi-ewendet är uppenbarligen på väg att nå vägs ände men Merkel verkar inte sugen på att avsluta sin karriär med att erkänna eller ta strid/ansvar för detta. Det offentliga Tyskland håller därför god min och utnyttjar den enda frihetsgrad som egentligen återstår, nämligen att slänga pengar på vindkraften. EEG 2016 lutar sig i stort sett enbart på vind och fastslår 2800 MW ny vind per år onshore och 730 MW offshore. Tillsammans med mycket måttliga ökningar av sol och biomassa har nu vindkraften fram till 2022 på sig att öka från dagens 14% till att täcka även kärnkraftens 14%. Det är en uppgift som troligen är kraftslaget övermäktigt, men detta är något som Merkel verkar överlåta till sin efterträdare att meddela det tyska folket och övriga världen.

Eftersom sju av åtta reaktorer ska stängas 2021-2022 och dessa alla är giganter från 80-talet (dvs skulle kunna drivas in på 2060-talet, minst) finns givetvis förutsättningar att riva upp nedläggningsplanen. Men idag är detta bara 14% av elen, ner från millennieskiftets 30%. Det räcker bara en bit mot 55% fossilt.

Sammanfattning

Tyskland har i lagen EEG 2016 fastslagit 55-60% fossilt år 2025, mot 55.6% år 2015. Vägen man tar för att ersätta kvarvarande fjorton procentenheter kärnkraft stavas ”vind” och vindkraftsutvecklingen slås fast i lagen med exakt fastslagna effektmål. Om man agerar enligt uppgjord plan så kommer man ha minst 25% vind år 2025 och någonstans där är det den sista frihetsgraden uttömd! Ingen mer intermittent kraft kommer få plats. Tyskland har målat in sig i ett hörn och dess fossilkraft kommer bestå under överskådlig framtid. Detta är inte Vattenfalls fel och företaget har heller inga möjligheter att påverka utvecklingen.

De gröna frågar sig hur målen från klimatmötet i Paris ska kunna uppnås om Vattenfall säljer brunkolet till ett tjeckiskt bolag. Jag frågar mig hur målen ska uppnås om total naivitet och hjärndöd aktivism får råda. För resultat måste ansvar utkrävas av de som faktiskt styr respektive land. Merkel tar inte sitt ansvar utan maskar och mörkar med en ohållbar strategi. Det är där kraften bör läggas.

Vattenfall och brunkolet

Vattenfalls tyska kolkraft börjar bli aktuellt igen. Vattenfall och troligen även sossarna och miljöpartiet vill sälja för att bli av med gnället från gröna gräsrötter. Bland annat Ny Teknik rapporterar att det är svårt att få köpare eftersom elpriserna för närvarande är låga och spekulerar i att Vattenfall kommer tvingas betala för att bli av med det.

Det här är en gammal surdeg som jag skrivit om förr. Det som fick mig att reagera den här gången var en ledare i DI, Dagens Industri, med rubriken Miljörörelsen har rätt om Vattenfall, undertecknad av PM Nilsson. Låt oss tröska igenom detta steg för steg.

Det har kommit rapporter om att koldioxidutsläppen i världen stagnerat de senaste två åren och Nilsson förklarar detta:

”Orsaken är ett genombrott för förnybar energi, särskilt sol, i Kina och övergång från kol till gas i USA.”

Det är poppis att hylla solceller, men fortfarande är det lögn att tillmäta den någon större betydelse. Solen har ännu inte nått 1% av elen i Kina och av den samlade tillväxten av CO2-snåla energikällor (vattenkraft, solceller, vindkraft och kärnkraft) år 2015 så utgjorde solcellerna bara 12%. Graf över utvecklingen:

china-low-CO2

Nilsson fortsätter med att konstatera att enligt Paris-avtalet måste det mesta av kolreserverna stanna i backen. Han frågar sig:

Hur detta ska gå till utspelar sig nu i Vattenfall som har att hantera Sveriges första äkta ”stranded asset”, brunkolsverksamheten i östra Tyskland. Vem ska ta den finansiella smällen? Hur ska tillgångarna hanteras? Vem ska äga och hur?

Dumma frågor kommer få bra svar! Låt oss först konstatera att Tyskland inte har någon trovärdig väg till mindre brunkol. År 2015 såg elproduktionen ut såhär:

germany-electricity-generation-2015

Betänk att kärnkraften ska stängas ner fram till 2022. Om vi sprider ut dessa 14% på vind och sol så får vi kanske 11% sol och 22% vind. Men sen sitter man där med skägget i brevlådan, för hur ska man kunna öka från de nivåerna? Genom att någon viftar med ett trollspö och får fram gratis storskalig batterilagring?

Att brunkolet verkligen är ”äkta” strandat är alltså långtifrån avgjort. Nilsson pekar på Tysklands planer, men de är tyvärr inte värda papperet de är skrivna på.

Nilsson fortsätter:

Är det [försäljning] egentligen en hållbar modell för att hantera avvecklingen av fossila tillgångar? Om Sverige ska vara ”ledande” och ett ”föredöme” kan det vara mer värt att hitta en finansiell modell som använder marknadskrafterna för att nå det miljöstrategiska målet. Samma dilemma som Vattenfalls styrelse sliter med i dag finns ju överallt i världen. Men Vattenfall har, eller borde ha, en ovanligt progressiv ägare.

Det är här jag börjar undra varför Dagens Industri, som ju faktiskt är en hyggligt tung ekonomitidning, har anställt en politisk redaktör vars resonemang är ekonomiskt illitterata och ologiska. Men okej, låt oss bena ut det här:

  1. Försäljningen är inte tänkt att hantera avveckling, utan att bli av med en het politisk potatis och en goodwill-belastning. Just för att Sverige är en ”ovanligt progressiv ägare” vill politikerna riva av plåstret fort genom försäljning.
  2. Vi har en modell för att ”hantera avvecklingen av fossila tillgångar”. Det kallas för EU ETS, Emission Trading Scheme, dvs utsläppsrätter. Vem som äger och driver vad är fullständigt irrelevant. Utsläppsrätterna kommer användas.
  3. Sverige kan bara leda och vara ett föredöme på hemmaplan. Om vi på något sätt lyckas sänka tyska utsläpp så hjälper vi bara Tyskland att leda och vara ett föredöme. Det har vi såvitt jag vet ingen ambition att göra.
  4. Sverige har inget ”miljöstrategiskt mål” för Tyskland. Det vore absurt om vi hade det. Vi skulle kunna adoptera lilla Åland eller tillochmed någon baltstat, men det vore extrem hybris att tro att vi kan fixa en kraschad energipolitik hos en 10 gånger större granne!
  5. Det finns ingen ”finansiell modell som använder marknadskrafterna” att hitta ur ett svenskt perspektiv. Tyska politiker har makten i Tyskland. De har sina feed-in-tariffer och är med i ETS. Vad ska vi göra från Sverige? Ska svenska politiker instruera Vattenfall att kräva elcertifikat-liknande påslag av sina tyska kunder?
  6. Om det är så att kolet verkligen är ”stranded assets” i ekonomisk mening så sitter vi med Svarte Petter och det finns inget att göra åt saken. Det är bara att ta fram popcornen och vänta på nedskrivnings-showen. Försäljning eller inte spelar mindre roll, om vi antar att marknaden är likvid och informerad. Försäljningspriset kommer spegla att resurserna är strandade, om de är det.

Något senare i ledaren:

Delar av miljörörelsen har argumenterat för att Vattenfall bör behålla brunkolen för att lägga ned. De har en poäng. Om världens investerare gör som Sverige och bara slumpar bort fossila verksamheter till allt mindre nogräknade köpare som bara bränner vidare kommer utsläppen inte minska.

Nej, ”miljörörelsen” (dvs de gröna) har ingen poäng. Varje försök till poäng är i själva verket en måttligt begåvad rationalisering av en hjärndöd moraliserande ståndpunkt. Och jodå, utsläppen kommer visst minska även om alla säljer till ”mindre nogräknade köpare”. Utsläppen beror nämligen av sånt som ETS-systemet och eventuella CO2-skatter, inte av hur ”nogräknade” enskilda affärsmän är.

Nilsson avslutar lika svagt:

Koldioxidskatten har hittills använts för att höja priset på fossila bränslen. Den skulle kunna användas för att köpa upp fossila tillgångar för att lägga ned i den takt som är försvarbar. Om den nuvarande rödgröna regeringen kan bidra med en ekonomisk lösning skulle den göra verklig skillnad i världen.

Vems koldioxidskatt? Ska skatter från fossilanvändning i Sverige, från svenska företag och privatpersoner, användas till att förstöra tyska koltillgångar? Eller ska vi be tyska politiker om att ta ut koldioxidskatter från sina landsmän och sen skänka dem till Vattenfall för att täcka dess kapitalförstöring? Vad sjutton menar karln!?

Sverige har två seriösa vägar att gå: Antingen säljer vi tyska kolintressen till högstbjudande och förklarar att det är upp till Tyskland att betala för och besluta om tysk omställning. Eller så behåller vi våra tyska koltillgångar, driver dem affärsmässigt och förklarar att ETS och eventuella tyska politiska ramverk får avgöra hur länge verksamheten kan drivas vidare. Om vi inte får bra bud på verksamheten, då dess framtid är för riskabel, är det min rekommendation att göra det senare: driva vidare som vanligt och extrahera de vinster man kan – kanske försöka ha is i magen till den stora kärnkraftsnedläggningen 2021-2022.

De gröna förslagen är däremot bara barnsliga, och att PM Nilsson och Dagens Industri hakar på är pinsamt. Men förutom detta, så är retoriken och agitationen subtilt vilseledande. Det tyska energi-ewendet är ett dunderfiasko, men när Vattenfall pekas ut som en stor bov i dramat, så förskjuts ansvaret i många svenska ögon och fiaskot får inte det fokus och den förklaring det borde ha. Det är det som är det verkliga politiska problemet. Tänk om vi hade politiker som vågade tala klarspråk om det.

Kolapologeter och kalsipper

Nationalteatern är ganska passé, men proggigheten idag tar sig lite annorlunda uttryck. Tillåt mig att presentera två stjärnskott i genren – ett par kolapologeter i det svenska grönakademiska komplexet. (Jag börjar undra hur många professorer det egentligen finns inom ”miljösystem” och liknande discipliner.) Dessa två är aktuella genom att i fredags, 6 november, göra sig skyldiga till varsin hyllning av Tysklands energi-elände. Jag har tidigare visat hur Tyskland, om man satsat på kärnkraft istället, hade kunnat vara fri från fossilkraften redan nu. Istället har i princip inget hänt på fossilfronten – man ersätter bara kärnkraft med förnybart och kommer fortsätta på det spåret ungefär 10 år till.

Tyskland som teknikdrivare

Först har vi alltså Staffan Jacobsson, professor i ”miljösystemanalys, energi och miljö” på Chalmers, som i Dagens Samhälle skriver en artikel med rubriken Är tysk energiomställning misslyckad? och argumenterar förstås för att den inte är det. I hans text kan man finna följande citat:

priset på kol- och kärnkraft hölls nere av statliga subventioner samt att deras hälso- och miljökostnader inte fullt återspeglades i elpriset – subventionerna var omfattande och betalades av allmänheten och framtida generationer.

Utan specificering påstår han , ihopklumpat med kol, att kärnkraft har omfattande subventioner och ”hälso- och miljökostnader”. Trogna läsare vet att kärnkraft mjölkas och förbättrar hälsa och miljö jämfört med andra energislag. Subventionerna för solceller i Tyskland har däremot varit helt extrema, i storleksordningen 1000 miljarder, trots betydligt värre miljökonsekvenser.

Som framgångar för energiomställningen framhålls att Tyskland varit ledande i patent på förnybart i Europa och att feed-in-tarifferna kunnat sänkas från 5 kr till 1 kr per kWh för sol, och från 2 kr till 70 öre för landbaserad vind, under en tioårsperiod. Här kan det vara intressant att titta på hur marknadsandelarna per land och år sett ut (data från BP Statistical Review of World Energy 2015):

solar_shares

Jovisst, Tyskland låg på uppåt två tredjedelar av solcellsmarknaden under 2004 och 2005, och runt 50% år 2006-2008. Det är högst signifikant, men inte långsiktigt avgörande. Solcellernas kostnadskurva hade bara förskjutits några år utan Tyskland. Man kan notera att teknikgalna Japan var pådrivande under väl så lång tid. Spanien pumpade upp en solcellsbubbla 2006-2007 med stora bidrag innan man panikbromsade och ryckte undan bidragen, vilket gjorde folks stora investeringar i sol i stort sett värdelösa. Italien upprepade det 2010-2012. Tyskland bromsade i skiftet till 2013. Japan drog på igen strax efter Fukushima. Kina har producerat solceller länge men har bara de allra senaste åren smällt upp dem på hemmaplan.

Vindkraftens motsvarande graf ser ut såhär:

wind_shares

Här ser vi att utvecklingen varit mer jämlik, och att Tyskland aldrig helt dominerat marknaden. Tyskland klev av tåget ungefär samtidigt som man började satsa hårt på sol. USA har varit ganska på, och var faktiskt ännu mer på före grafens tidsperiod. Kina klev in massivt redan 2007 och dominerar marknaden sen 2010. Dock har Kina usla kapacitetsfaktorer, så energiproduktionen är inte mycket att hänga i granen.

Hursomhelst, Tyskland var inte avgörande, men snabbade på. Den som förstår solcellernas begränsningar kan tänka tanken att solcellernas snabba volymökningar var olyckligt tajmade rent opinionsmässigt. De gav nämligen ett nytt halmstrå åt rödgröna som vill åtgärda klimatproblematiken men helst samtidigt vill fortsätta vägra kärnkraft.

Tysklands ökande kolberoende

Den andra artikeln i form av en intervju i Johan Ehrenbergs ETC, är flera resor värre. Rubriken denna gång är Sanningen om det tyska energiundret. Intervjuad är framförallt är Lars J Nilsson, professor i ”miljö- och energisystem” vid Lunds universitet. Han säger bland annat:

Jag tycker Energiewende baktalats och nästan förlöjligats i Sverige, just med argumentet att man bygger mer förnybart men att koldioxidutsläppen ökar.

Sen följer han upp med att skylla på bland annat EUs utsläppsrätter. Som jag argumenterat för tidigare så justeras mängden utsläppsrätter genom politiska överenskommelser, och när Tyskland lägger ner kärnkraft istället för kol så upprätthåller man sin efterfrågan på utsläppsrätter, vilket gör utsläppsrätternas priser högre än de annars skulle varit. Det i sin tur gör att många länder motarbetar en sänkning av antalet utsläppsrätter i systemet eftersom det skulle kosta dem för mycket.

En annan figur får stå för följande citat i artikeln:

Att man säger att kolberoendet ökar tror jag är en allmän ryggmärgsreflex eftersom kärnkraften minskar och kolanvändningen ligger förhållandevis konstant. Det är en felsyn eller dribbel med statistik

Men kol- och gasberoendet ökar faktiskt! När man har nått 25% kärnkraft och 75% fossilt är man fullständigt fri att fortsätta ersätta den fossila kraften med annat. När man istället har 25% intermittent förnybart och 75% fossilt, så har man inte alls samma frihet. Solen och vinden utgör nämligen inget självständigt energisystem, utan de SPAR BRÄNSLE, dvs drygar ut kol och gas. Potentialen för att fortsätta dryga ut är begränsad av att ytterligare sol och vind alltmer kommer produceras då den inte efterfrågas. Tyskland låser alltså in sig allt mer i ett kol- och gasberoende.

Kärnkraft som ”finlir”

Professor Nilsson igen:

Man kan tänka sig att det kunde blivit lite lägre utsläpp om man haft högre koldioxidpriser och lite mer kärnkraft i systemet. Men det blir ju mest finlir och en smaksak om man ska riskera att köra kärnkraften vidare något år

Det här är helt oseriöst. Förutom det där med att ”riskera” så handlar det inte om ”något år”. Tysklands kärnkraft låg i många år på ca 150 TWh/år och beslutet om förtida nedläggning gör att reaktorerna i genomsnitt läggs ner vid 30-årsstrecket. Tekniskt kan de utan vidare drivas i 60 år, så nedläggningen sker i halvtid. Vi pratar därför om att man frånhänder sig ca 30*150 = 4500 TWh ren el. Eftersom kol ger ungefär 1 kg CO2/kWh, så provocerar Tysklands förtida kärnkraftsnedläggning utsläpp på cirka 4.5 miljarder ton CO2. Det är nästan 100 gånger Sveriges årliga utsläpp av växthusgaser (eller som ett år av USAs utsläpp). Är det ”finlir”? Knappast, va? Ytterligare ett citat:

Ökningen av det förnybara har att göra med att man har stödsystem i Tyskland som skapar stabila investeringsvillkor för den som vill investera i vind och sol. Sedan finns det folk som tycker att man subventionerat för mycket, men det är en smaksak.

Som en alternativ smaksak hade man kunnat ge stabila investeringsvillkor för kärnkraft och därmed göra sig av med kolet helt på kort tid. Istället för att energi-eländet fortsätter vara neutralt i CO2-hänseende hade man kunnat reducera utsläppen i Tyskland motsvarande 10 stycken Sverige. Troligen utan signifikanta subventioner överhuvudtaget. Men det är som sagt en smaksak, finlir, eller möjligtvis, som vår statsminister skulle uttryckt det, bara käbbel.

E.On knoppar av energiproduktionen

E.On är som bekant en multinationell energijätte med Tyskland som bas. Omsättningen är i storleksordningen 1100 mdr/år, vilket är cirka 6 gånger Vattenfalls 170 mdr. Idag har E.On alltså annonserat att de ska knoppa av sin konventionella energiproduktion. Kvar i E.On blir förnybart, distribution och kundlösningar, inklusive 2/3 av de anställda. E.On behåller en minoritetspost i det nya företaget tills vidare, men majoriteten av aktierna säljs eller dumpas på aktieägarna.

Hur rapporteras detta i våra gröna media? Jo, exempelvis Ny Tekniks rubrik är Eon tvärvänder – satsar på förnybar energi.  Supermiljöbloggen går på samma linje med sitt EON gör helomvändning och satsar förnybart. Rubrikerna sväljer okritiskt den vinkling E.On försöker ge sitt pressmeddelande genom att samtidigt annonsera en tioprocentig investeringsökning för nästa år och flumma lite såhär ”E.ON will place a particular emphasis on expanding its wind business in Europe and in other selected target markets. It will also strengthen its solar business.” Men det är förstås inte alls det det handlar om.

En klok person kommenterade på en annan blogg att avknoppningen tycks gammaldags och saknar industriell logik – att man bör dela upp på kundgrupper och inte på teknologier. Delar man upp på teknologi så kan man inte följa kundens behov och marknadens utveckling utan måste satsa på sina givna hästar oavsett.

Det är helt riktigt att industriell logik mot kund saknas! Däremot finns det en annan sorts logik som har mer med byråkrati, media och investerare att göra. E.Ons VD uttalar: ”E.ON will tap the growth potential created by the transformation of the energy world. Alongside it we’re going to create a solid, independent company that will safeguard security of supply for the transformation. These two missions are so fundamentally different that two separate, distinctly focused companies offer the best prospects for the future”.

För att prata klartext så inriktar man E.On på att dra till sig subventioner och goodwill, medan det nya företaget så gott det går får försöka kapitalisera (någon skulle kanske säga ”utpressa”) på befintlig kapacitet och folks behov av riktig kraft. Man uttrycker detta i pressreleasen, låt vara lite mindre tydligt, bland annat under rubriken ”Partner for regulators and policymakers”.

Givetvis är dagens E.On varken hackad eller malen. Den konventionella delens intjäningsförmåga hotas av förnybart-subventioner och av forcerad kärnkrafts- och kolnedläggning. Att kräva kompensation för sånt och drifta hänsynslöst rationellt låter sig göras men är PR-mässigt mycket tufft. Att blidka den gröna fåran med symboliska förnybart-investeringar blir allt svårare, så företaget som helhet har en taskig PR-situation. Den förnybara delen å sin sida lever på en subventionsbubbla, vilket också är riskabelt, och dessutom genererar man ingen goodwill pga övriga koncernens konventionella drift. Avknoppningen har potential att lösa upp dessa knutar:

Förnybart-genereringen kan få sin goodwill och låta den smitta av sig på distributions- och kundsegmenten. Den avknoppade konventionella delen å sin sida kan ta betydligt mindre PR-hänsyn, eftersom det ändå inte kan bli så mycket värre, och kötta på för att tjäna pengar och stämma skiten ur staten om den lägger ner kärnkraftverk. Man separerar dessutom de politiska riskerna och slipper situationen att varje politisk nyck tynger företaget på något sätt.

E.On gör alltså en liknande manöver som Vattenfall är på väg att tvingas till. Kommer osökt att tänka på alla dessa svenska ungdomsorganisationer, typ Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation Fältbiologerna. Tror någon att de har splittat sig på det viset spontant? Nej, det är förstås för att det är på det sättet man uppfyller kriterierna för ungdomsorganisations-bidrag från MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Byråkratin sätter spelplanen och samhället formar sig därefter.

Tysklands energielände, what-if

Det här är tredje delen och sista delen i en blogg-serie om Tysklands energi-elände. Du kan vilja läsa även första och andra delen. Jag kan också rekommendera ett äldre inlägg om skadeverkningarna av Tysklands vägval. Den här delen kommer att fokusera på hur det kunde blivit om de satsat annorlunda.

Först kan vi konstatera att Tyskland mellan 1980 och 1988 ökade från cirka 56 till 156 TWh el från kärnkraftverk. Tjernobyl-olyckan 1986 lade en död hand över kärnkraftsutbyggnaden efter det. Hade man dock fortsatt öka med 100 TWh per åtta år så hade man haft 256 TWh år 1996, 356 TWh år 2004 och 456 TWh år 2012. Det hade motsvarat 72% av Tysklands elproduktion idag. Ett äkta energi-ewende hade varit i stort sett klart och utan någon nämnvärd ansträngning. Frankrike gjorde motsvarande på betydligt kortare tid.

Nu valde man inte den vägen, utan mellan Tjernobyl och år 2000 så var det enda framåtsyftande man egentligen gjorde att skaffa sig cirka 10 TWh årsproduktion av vindkraft. Repetition: 1980-1988 gav 100 TWh kärnkraft. 1990-2000 gav 10 TWh vindkraft. Sen började solcellsinvesteringarna komma igång på allvar.

Låt oss kolla på investeringarna efter år 2000, och vad man kunde ha gjort. De ser ut ungefär såhär (källa delvis här, delvis kostnader per W för olika år multiplicerat med utbyggnaden):

cumulative-to-2014

(Notera hur man betalat 120 miljarder euro för 83 TWh/år sol+vind. Det är bara 6x mer el per år än vad som kommer produceras av finnarnas olycksaliga nya reaktor i Olkiluoto, men till hela 10x kostnaden. Tänk dessutom att reaktorn har minst dubbla livslängden.)

De officiella planerna i det tyska energi-eländet är en utbyggnad med 3 GW sol och 2.5 GW vind varje år fram till 2025. Låt oss samtidigt optimistiskt anta att solcellskostnaderna under perioden sjunker från 1.7 euro per watt till 1 euro per watt, samtidigt som vindkraftskostnaderna sjunker från 1.2 euro per watt till 1 euro per watt. (Det troligaste är att det blir sämre än så, särskilt med tanke på att Tyskland tänker sig att satsa mycket på havsbaserad vind som är dubbelt så dyr.) Hursomhelst, ett lågt estimat är att den fortsatta investeringsvolymen kommer se ut såhär:

cumulative-to-2025

Vi ser att Tyskland bestämt sig för att begränsa blodflödet inom solceller som var helt extremt åren 2008-2012 men ändå kommer komma upp i 200 miljarder euro kumulativt. Det är rimligt att fråga sig hur mycket kärnkraft dessa pengar hade räckt till, under antagandet att vi bygger AP1000-reaktorer för 5 miljarder euro per styck och varje reaktor tar 5 år att få igång. (Anti-kärnkraftsdebattörer kommer förstås hävda att detta är för optimistiskt, men jag ser det tvärtom som pessimistiskt när det handlar om beslutsam och välvilligt behandlad serieproduktion av 40 reaktorer.) Jämför mitt hypotetiska kärnkrafts-ewende med officiella tyska planer för energi-eländet:

germany-what-if

En vanligt grönt argument är att förnybart ersätter fossil kraft mycket snabbare än vad kärnkraft gör. Det ser vi också i början av grafen, där fossilutsläppen är värre för kärnkraft innan den första reaktorn börjat leverera. Ganska obetydligt ”snabbhet” i det stora hela, eller hur?

Redan nästa år skulle man nått ett mål om cirka 80% icke-fossil energi om man satsat på kärnkraft istället för på solceller och vind. År 2025 skulle man vara nere på noll.

Tysklands energielände

Tyskland framhålls som det förnybara föregångslandet framför andra och jag knåpar på en liten bloggserie som öser ur denna otroliga inspirationskälla. Jag tänker mig att täcka bland annat utvecklingen hittills, målsättningarna, min prognos fram till 2025, kostnadsbilden och ett kontrafaktiskt resonemang om hur det kunde sett ut om man istället satsat på kärnkraft.

Den vanligaste rapporteringen när det gäller Tysklands energi är entusiastiska utrop kring utvecklingen av sol och vind, att solen genererar det mesta av behovet kring tolvhugget lata, soliga helgdagar under industrisemestern, att solen och vinden motsvarar ”35 kärnkraftverk” vardera, eller att solen nu ”gått om vindkraften”. Mycket riktigt (grafen baserad på BP’s utmärkta Statistical Review of World Energy 2014):

germany-wind-solar

Det ser ju otroligt imponerande ut: 35,000 MW vardera! Men den som är medveten om skillnaden mellan ”förnybar kapacitet” och energileverans kanske väntar med superlativen. I själva verket producerar dessa 70,000 MW förnybart mindre än de ynka nio reaktorer på sammanlagt 12,000 MW som landet har kvar. Solen producerar som tre reaktorer (30 TWh) och vinden som fem reaktorer (53 TWh) medan Tyskland totalt producerar mer än 600 TWh elektricitet.

Hur det går med det som borde vara huvudmålet för en rationell miljöpolicy, nämligen att tränga ut fossilkraften? Jo, såhär:

german-electricity

Vi ser att inte mycket hänt under 2000-talet. Såväl fossil som fossilfri elektricitet har legat i stort sett still. Skälet är att investeringarna i vind och framförallt sol ger väldigt lite resultat för pengarna – runt 130 miljarder euro för motsvarande 8 reaktorer. Hade man inte lagt ner 40% av kärnkraftskapaciteten i politisk panik efter Fukushima 2011 hade man dock haft 40-50 TWh extra icke-fossil energi idag.

I nästa inlägg lite mer om Tysklands policy, energieländets målsättningar och hur man arbetar mot dessa på sitt typiskt tyska vis.

klimatriksdagens visdom

Klimatriksdagen, en förening som knoppats av från SNF, samlades nu i helgen i Norrköping för allehanda ceremonier och seminarier samt för att behandla över 200 inskickade motioner.

klimatriksdag2014

Man röstade där fram den bästa motionen i 7 olika områden för att skicka dessa vidare till den vanliga riksdagen. Det är en imponerande ansträngning och en imponerande uppslutning i grön-Sverige. Tänkte kort belysa energi-motionen, eftersom den är framröstad som det bästa tänkande de gröna har att erbjuda på området. (Det finns mycket att säga om övriga vinnande motioner också, eftersom flera av dem är likartade i sin klokhet, men detta lilla nedslag får räcka.)

Energi, motion 304, nya ägardirektiv till Vattenfall:

Man kräver helt enkelt att Vattenfall ska stänga all kärnkraft och kolkraft i andra länder, samt lägga ner sina brunkolfält. Motionen trycker hårt på att detta ska ske genom direkt nedläggning, absolut inte genom försäljning. Dvs nedläggning ska ske genom rivning och skrotning av kolkraftverk och, antar jag, genom att behålla rättigheterna för brunkolfälten så att ingen annan kan utnyttja dem.

Om man tittar på storleken på Vattenfalls engagemang i Tyskland, så inser man att klimatriksdagen vill att Sverige omgående ska kapitalförstöra cirka 200 miljarder där, eller cirka 100,000 kr per svensk tvåbarnsfamilj. Tillkommer engagemang i andra länder. Det kommer verkligen att kosta att vara medborgare i ett land som vill betala notan för energi-omställningen i övriga Europa.

Dessutom räknar alltså klimatriksdagen kallt med att vi kommer tillåtas att sabotera tysk elförsörjning, trots att tyska myndigheter alltid detaljstyrt och varit mycket bestämda med vad de vill ha, inklusive kolkraft. De kommer givetvis snabbt tvinga bort Vattenfall om vi tillkännager såna här planer, iallafall om vi inte är väldigt snabba med att spränga kolkraftverken och kanske harva ner finfördelat kärnavfall i brunkolfälten så de blir obrukbara. Ett enda ord, klimatriksdagen: nejdetkanviinte!

Som en liten fotnot kan jag nämna att det faktiskt fanns hjältar som motionerade rationellt, framförallt Motion 8: kärnkraftsutveckling för ett klimatsäkert samhälle, med största sannolikhet som en reaktion på den helt absurt namngivna Motion 4: kärnkraftsavveckling för ett klimatsäkert samhälle. Men givetvis var det den senare motionen som gick till final!

 

Helgläsning v23

1. Lagar mot homosexualitet:

2. Washington Post rapporterar att det dör fler i kvinno-namnade stormar, eftersom folk inte tar dem på lika stort allvar. (Och Fi kan göra så mycket skada eftersom folk inte tar Gudruns kommunism riktigt på allvar.) Men när det gäller stormar är det förstås för dumt för att vara sant.

3. En forskare fiskar måhända efter ig-nobel-priset genom att göra en ekonomisk analys på toalettlocks-etikett.

4. Tysklands artificiella elmarknad blir ännu mer artificiell när man letar sätt att få elbolagen att hålla igång olönsamma fossilkraftverk som backup, istället för att helt enkelt låta kraftverken läggas ner tills höga spotpriser betalar för kvarvarande kraftverks låga utnyttjandegrad.

5. Inte bara kärnbränsle måste slutförvaras. Även kvicksilver och kadmium, som dessutom tråkigt nog inte har några halveringstider alls (för de isotoper som är naturligt förekommande givetvis) utan är farligt för evigt. Här yttrar sig SGU kritiskt över Bolidens planer på geologiskt slutförvar för kvicksilver i Rönnskär.

6. Urgammal grej: Penn & Teller får hundratals hippies att skriva på ett krav om förbud mot divätemonoxid (H2O).

 

Skurkstaten Tyskland vs Vattenfall

Jag har tidigare skrivit om Supermiljöbloggen. En av deras desinformationskampanjer går ut på att ihärdigt beondska Vattenfall och regeringen för att företaget äger tyska kolkraftverk och kolgruvor. Exempelvis 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Kommentar-svansen hänger på och skriker indignerat om hur de skäms för Sverige.

Det är lätt att hålla med om att Vattenfall borde stannat hemmavid istället för att leka multinationell jätte med våra skattepengar. Det är lite svårare att hålla med om att vi ska kasta bort alla investeringar som gjorts.

Supermiljöbloggen håller inte med och vill alltså på allvar att vi i Sverige, som är ungefär en tiondel så stort som Tyskland räknat i befolkning och ekonomisk volym, ska betala för Tysklands energi-elände. De vill dessutom att Vattenfall ska acceptera att få sina tyska kärnkraftverk nedlagda utan kompensation. För att inte tala om att de är sura på regeringen som sålde Sveriges överblivna utsläppsrätter häromåret istället för att annullera dem. Den vite mannens börda är enorm och gäller tydligen gentemot alla länder söder om oss.

Men låt oss se hur det ligger till med Tyskland och kolkraft egentligen. De har fortfarande cirka 50% kol-el och CO2-utsläppen ökar. Kan det vara Reinfeldts fel, månntro?

År 2012 öppnade Tyskland (RWE, inte Vattenfall) ett nytt kraftverk på 2200 MW för brunkol. Det är effektivare än gamla verk och särskilt designat för att kunna snabbt kunna öka och minska produktionen för att matcha sol och vind. Tysklands miljöminister Peter Altmaier var lyrisk: ”The new power plant is an impressive example of how the high levels of efficiency of modern coal- and gas-fired power plants not only help to reduce carbon emissions but can also make an outstanding contribution to the success of energy industry transformation.”

 

Med sådana vänner behöver miljön inga fiender. Detta är bara ett kolkraftverk. Ett tiotal nya är på gång i Tyskland. 

2010 vann Tyskland en kamp mot EU-kommissionen och fick tillåtelse att förlänga sina kolgruve-subsidier på cirka 20 miljarder/år till år 2018. Man ger alltså bidrag i Tyskland för att hålla igång olönsamma kolgruvor.

År 2011 stängde Tyskland cirka 8300 MW kärnkraft, motsvarande cirka 7% av elproduktionen. Dessa kärnkraftverk brände ungefär 8 kubikmeter uranbränsle varje år. Motsvarande kolkraftverk äter cirka 60 miljoner kubikmeter brunkol per år.

Tysklands energi-elände har lett till att tyskarna idag betalar cirka 60 öre/kWh i påslag på elpriset för att stödja cirka 5% solcellsinnehåll. Investeringarna i förnybart sen år 2000 är i storleksordningen 1500 miljarder och hade lätt räckt till att ersätta allt kol i Tyskland med kärnkraft.

Jo, slutsatsen får nog bli att det är Reinfeldts fel alltihop. Det blir skönt när Löfvén vunnit i höst och miljardinvesteringarna drar igång på allvar. Vi ska inte bara betala för stora delar av Tysklands omställning, eftersom vårt moraliska ansvar tynger oss. Sverige måste dessutom jobba hårt för att komma ifatt Tyskland som har storslagna planer på CO2-snål elproduktion redan år 2050.