Jag brukar försöka belägga mina teser med statistik och siffror, men här tänker jag bara presentera ett antal råa, obevisade påståenden ihopfogade till ett resonemang och en resulterande tes. Vi får se om du som läsare tycker det verkar troligt och logiskt.

1. Miljöpartiet, Greenpeace mfl miljöorganisationer började som anti kärnkraft/kärnvapen-organisationer. Miljöpartiet spirade ur missnöjet med folkomröstningen om kärnkraft.
2. Den som inte håller med i en central hjärtefråga i en organisation blir antagligen inte medlem, och är hon redan medlem blir hon snart utmobbad.
3. Som en följd av (2) är det i stort sett omöjligt för demokratiska organisationer att byta åsikt i en hjärtefråga.
4. Befintliga organisationer är etablerade och respekterade samt uppbär stora bidrag från staten. Det gör det väldigt svårt för uppstickare att bryta sig in på ”marknaden”.
5. Följdaktligen är miljöorganisationerna permanent anti-kärnkraft.
6. De personlighetstyper som är pålitligt kärnkraftspositiva bör vara (och är, enligt min ringa erfarenhet) de som har ett rationellt temperament, dvs de intuitivt tänkande vilka utgör 4 av 16 Myers-Briggs-personlighetstyper: ”Rationals are abstract in speech and utilitarian in pursuing their goals. Their greatest strength is strategy. Their most developed intelligence role is that of either the Engineer (Architects and Inventors) or the Coordinator (Masterminds and Fieldmarshals).”
7. Dessa fyra personlighetstyper och egenskaper är alltså ganska frånvarande eller åtminstone väldigt underrepresenterade i miljöorganisationer.
8. Miljöfrågor i allmänhet avfärdas eller nedtonas av en ganska stor andel av befolkningen. De gröna förklarar detta med att nedtonarna är beroende av sitt välstånd, att de är fast i ekorrhjulet och inte vågar se sin omoral i vitögat. Min alternativa förklaring är att de gröna stöter bort folk från miljöfältet genom sin personlighetsmässiga renodling. Dvs miljörörelserna har underskott på människor som kan hjälpa till att dra åt det abstrakta, pragmatiska hållet. Mer odiplomatiskt formulerat: Folk stöts bort av stollig, känslobaserad alarmism och symbolpolitik.

Min sammanfattande tes är att miljöorganisationernas ursprung i antikärnkraftsrörelsen leder till en sämre miljö på två sätt. Det ena sättet är det uppenbara: att miljörörelserna pga demokratiska organisationers låsning i hjärtefrågor fortsätter vara anti-kärnkraft, vilket givetvis leder till klimatrisker och några miljoner dödsfall varje år i luftföroreningar.

Det andra och mer subtila sättet, är att miljörörelsernas låsningar både direkt och indirekt driver bort en viktig grupp människor från organisationerna och från miljöfrågorna i allmänhet. Det är synd. Väldigt synd. Jag har ingen lösning.