Etikettarkiv: kärnkraft

Helgläsning v8

Jag släpper denna helgläsning lite i förväg. Kanske passar det bra för någon som passat på att ta lite ledigt på sportlovet?

  1. Kanske den viktigaste forskningsrapporten på kärnkraftsområdet som jag sett hittills, gör upp med påståendet om att kärnkraftens kostnader ökar över tid. Det visar sig att det inte alls finns någon sådan generell trend. Grafen nedan visar hur påståendet framförallt drivits av USAs kostnader för de reaktorer som var under byggnation vid TMI/Harrisburg-olyckan. Det klarast lysande landet vad gäller kostnadskontroll är Sydkorea.nuclear-costs
  2. En M-politiker från Linköping förklarar varför Mp-S-L-kommunens satsning på 250 miljoner för vindkraft är slöseri. Politiker borde sätta sig ner oftare och förklara policy för folk på det här viset. Och någon driftig person borde syndikera det, dvs samla den här typen av videos, indexera och kategorisera. https://www.youtube.com/watch?v=DJ-vAXUkKDY&sns=fb
  3. En läsvärd kritik av Mark Z. Jacobsons senaste projekt, där han i ett snyggt webbgränssnitt fantiserat om hur vart och ett av världens länder kan gå över till förnybart:
    [The project has] ”a board of directors filled by solar company executives, lawyers and filmmakers. […] Well, that’s the board, and boards don’t need have to have technical expertise in the company’s technology. Let’s look at the staff leadership section, instead. In a renewable-energy not-for-profit, I would expect to see an executive director, an engineering group leader, and a communication group leader. There might be more groups, too, such as HR and fundraising. However, this project has four leaders: an executive director (of course), a creative director (huh?), an executive producer (huh?) […] I can’t call the Jacobson document a plan. It’s not a plan. (Maybe it’s a film.)”
  4. Barnadödlighetens utveckling i Sverige, Sydkorea och Iran: child_mortality
  5. Den rätta sortens klasskamp via en Carpe-diem-bloggpostning som bör läsas i sin helhet. (En annan intressant punkt var två-föräldra-privilegiet): the_right_enemy
  6. En undersökning av svenska lotterivinnare tyder på att stora lottovinster inte hjälper när det gäller vinnarnas förväntade livslängd eller deras barns utveckling.
  7. Christoffer Fjellner (M), sitter i miljöutskottet i Europaparlamentet. Här berättar han om gröna organisationers fullständiga indifferens inför sanningen. Har vi sett det förut?
  8. Ytterligare något från Carpe Diem – en graf över restauranger vs livsmedelsförsäljning som indikerar att amerikaner nu spenderar mer på restaurang än på hemlagad mat. Jag försökte kolla upp läget i Sverige, och 2014 verkade vi spendera 249 mdr på livsmedel och 111 mdr på restaurang.
  9. Innovationen fortsätter i shaleolje-revolutionens USA.
  10. Färsk forskning indikerar att värnplikten i Sverige ökat klassklyftorna och dessutom ökat kriminaliteten hos män efter avslutad värnplikt.

Att sila mygg och svälja kameler

Lars Wilderäng (känd som bloggaren Cornucopia?) har fått jobbet som ny SlösO. Ett utmärkt val – mina gratulationer och lyckönskningar! SlösO gör ett viktigt jobb, och det ska bli intressant att se om Lars bryter med tidigare SlösOs tendens att sila mygg och svälja kameler. Tendensen är iochförsig begriplig, eftersom myggen, exempelvis i form av småkommuners skrytprojekt  i miljonklassen är sånt som de flesta kan förstå och enas om, medan kamelerna i miljardklassen ofta är stora politiska frågor som är svårare att se igenom och lättare att vara oense om. De stora linjerna när det gäller arbetsmarknad, bostadspolitik, invandringspolitik, energipolitik, infrastruktur mm innefattar många väldigt politiskt laddade kameler.

Jag tänkte ta upp ett par av de senare i det här inlägget. Det handlar om att reaktorn Oskarshamn 2 stängdes i slutet av förra året medan Oskarshamn 1 ska stängas i mitten av nästa år. De gröna arbetar ihärdigt med verklighetsbeskrivningen för dessa beslut – framförallt att reaktorerna är ”olönsamma” och att effektskatten inte spelar någon roll. Många har dessutom framfört att elcertifikaten, som subventionerar förnybart, kostar oss mindre än vad den subventionerade kraften har sänkt elpriset. Vi skulle alltså tjänat på att tvingas subventionera, enligt det resonemanget. För mig är allt detta väldigt närsynt och missar skogen för alla träd. Låt mig förklara:

Samhällsekonomiskt perspektiv

Resonemang som ovan tittar på enskilda kostnader och pekar bara på den som primärt drabbas eller gynnas, medan det stora samhällsekonomiska perspektivet saknas. Det gör att förståelsen blir klen. Det är en brist vi ofta ser i resonemang som tar sin utgångspunkten i att någon annan, helst någon rik eller ett företag, ska betala. Problemet är bara att kostnaderna sällan eller aldrig stannar hos de rika/företagen utan i stort sett alltid vältras över på resten av samhället genom olika skatter, investeringar, (brist på) utdelningar, prishöjningar, subventioner etc.

Det samhällsekonomiska perspektivet kan lämpligen, utan att tappa precision eller relevans, skippa närmare analys av storleken på skatter, subventioner och priser. Det räcker med att konstatera följande:

  1. Oskarshamn 2 skulle utan vidare kunna drivas vidare i 20 år till. Reaktorn har just genomgått det stora projektet Plex, Plant Life Extension, som syftade till just denna förlängda livslängd. När projektet var i stort sett slutfört lades reaktorn ner.
  2. Vindkraften har ungefär samma livslängd, 20 år, som reaktorn.
  3. Kärnkraft och vindkraft har ungefär samma kostnader för drift och underhåll.

Plex_byggnation_2Slutsatsen av detta kan bara bli att den senast byggda vindkraft som matchar reaktorn är en samhällsekonomiskt onödig investering. Istället för att nyinvestera och lägga ner hade vi kunnat behålla det vi hade. Energimängden i systemet hade blivit samma, men utan investeringskostnaden.

Kamelens storlek

Effekten hos Oskarshamn 2 efter Plex var cirka 850 MW. Om vi antar en kapacitetsfaktor på 80% och jämför med vind på 30%, så motsvarar Oskarshamn 2 cirka 2300 MW vindkraft. I Sverige byggdes 614 MW vindkraft år 2015, 1050 MW år 2014 och 2013 ca 613 MW. Totalt har alltså nedläggningen av Oskarshamn 2 ganska precis matchat vindkraftsutbyggnaden under de tre åren 2013-2015. Effektiv livslängd för detta tillskott blev alltså i genomsnitt knappt 1.5 år.

Vindkraft kostar i storleksordningen 12 kr/W, varför 2300 MW vindkraft kostar cirka 28 miljarder. Tillkommer kostnader för balanskraft, extra elnät och sämre värde för exporten, så låt oss avrunda till 30 miljarder jämnt. Dessa 30 miljarder är alltså en investering som ekonomiskt saknar nytta, och en kostnad som obönhörligen och i princip fullt ut kommer drabba oss medborgare genom olika kanaler.

Framtida kameler

OKG har aviserat nedläggning av Oskarshamn 1 i mitten av 2017. Detta kommer troligen radera ut vindkraftstillskottet som subventioneras fram under 2016 och 2017. Den effektiva livslängden för det tillskottet blir alltså ännu mindre, under ett år. Även Oskarshamn 1 skulle nämligen kunna drivas vidare i 20 år till.

Näst på tur står Ringhals 1-2 under 2019-2020. Var och en av dessa kameler kommer kosta runt 30 miljarder, särskilt som integrationskostnaderna kommer öka vad gäller elnät, lagring, balanskraft mm. Vi kan också räkna med att investeringskostnaderna per kWh ökar iochmed en omviktning av investeringarna mot mer solceller och havsbaserad vindkraft. Det här är våra fyra minsta reaktorer och vi kan alltså räkna med 120 mdr i matchande onödiga investeringar.

Sammanfattning

Alliansen och S-Mp-regeringen har båda fört en politik som drivit fram dessa slit-och-släng-investeringar på energiområdet. Ett parti som varit pådrivande i överenskommelser i båda fallen är Centern, som trots sin litenhet troligen är det mest långsiktigt inflytelserika och destruktiva partiet när det gäller svensk energiförsörjning.

Det pågår som sagt en intensiv politisk debatt om kärnkraftens nedläggning, och den röda tråden i de grönröda inläggen i frågan är mantrat att kärnkraften är ”olönsam”. Det stämmer förstås – den har gjorts olönsam. Men det samhällsekonomiska perspektivet kan inte vara annat än att det är den tillkommande vindkraften som är en opåkallad investering.

Miljardinvesteringarna kommer fortgå. Oavsett önsketänkande och närsynta resonemang så kommer du inte undan att betala din del av den samhällsekonomiska kostnaden. Tur att vi svenskar är rika och har råd, samt att snurrorna står ståtliga i naturen och skänker ära åt Lööf och Romson. Tänk drygt 3000:- i välståndsförlust för varje person i din familj, per kamel. Inte så farligt, eller hur? Ungefär en kamel per år fram till 2020. Sen blir det iochförsig värre när vi börjar beta av de större reaktorerna, men det är inget vi behöver tänka på nu – långsiktig energipolitik är SÅ 1970-tal. I modern politik är perspektivet 1-2 år.

Livstidsproduktion

År 2015 installerades 9377 MW kärnkraft, 53500 MW vindkraft och 59000 MW solceller. Vind- och solsiffrorna är preliminära. Proportionerna kärnkraft/vind/sol blir alltså cirka 1/6/6, om man använder debatt-tricket appeal to capacity:

capacity-2015

Kapacitetsfaktorerna, dvs hur mycket produktion man får ut i genomsnitt jämfört med märkeffekten hos verken, varierar kraftigt. Om man tittar på nya installationer kan man räkna med ca 90% för kärnkraft, 30% för landbaserad vindkraft och 15% för solceller, helt enkelt eftersom kärnkraften kör 24-7 medan sol och vind levererar helt enligt naturens fluktuationer.

Kina har usla kapacitetssiffror för vind och detta drar ner snittet, så 30% kan vara optimistiskt. Solceller får som bäst cirka 20%, men bara 10% i länder som Tyskland och Sverige. Årsproduktionen som installationerna 2015 kommer leverera framöver är därför cirka 74 TWh för kärnkraft, 141 TWh för vindkraft respektive 78 TWh för solceller, dvs proportionerna 1/2/1:

yearly-2015

I USA håller industrin och tillståndsbyråkratin på med förberedelser inför att förlänga licenserna för befintliga kärnkraftverk, som byggdes för 30-40 års livslängd, till 80 år. Reaktorerna kommer alltså drivas dubbelt så länge som de designats för. Nya reaktorer designas för 60 år och kan antagligen lätt drivas i 120 år. Men även vind och solceller kan troligen drivas på övertid, så låt oss räkna på designade livslängder. Det är för kärnkraft ca 60 år, för vindkraftverk 20 år och för solceller 25 år.

Totala livstids-el-leveransen för den installerade effekten år 2015 blir då 4400 TWh kärnkraft, 2800 TWh vindkraft samt 1900 TWh solceller, eller en proportion på 5/3/2.

lifetime-2015

Detta innebär alltså att kärnkraftens utbyggnad år 2015 är ungefär lika stor som vindens och solens sammantaget, med hänsyn taget till kapacitetsfaktor och livslängd! De intermittenta kraftslagen har fortfarande en mycket lång väg att vandra.

Så stor kommer också respektive kraftslags årliga elproduktion bli asymptotiskt, dvs om man bygger samma mängd varje år och livslängden är som antagits. (Då har vi inte räknat med att solceller degraderas över tid.) Till en början ligger kärnkraften lägre, men vinner till slut på uthållighet:

asymptotically-2015

Det är tydligt att vindkraft är ett egoistiskt sätt för innevarande generation att ge dem själva lite extra kraft, utan en tanke på att göra något bestående som även barnen får nytta av i vuxen ålder. Dessutom lämnar man till efterkommande stackare att lösa eller leva med de växande intermittensproblemen. Ett kärnkraftverk, däremot, är en seriös långsiktig investering som matar ut ren, billig baskraft inte bara till de egna barnen, utan även till barnbarnen. Värdefullare materiell gåva kan man knappast ge sina efterkommande!

Energikostnader och ränta

Det här är andra delen i en serie om kärnkraftens (och konkurrenters) kostnader. Du kan vilja läsa första delen först.

Förnybart-förespråkare hävdar att kärnkraft är extremt dyrt medan förnybart är tokbilligt. Kärnkraftskramare hävdar motsatsen. ”Bevis” kastas hit och dit, källors trovärdighet framhålls och ifrågasätts. Spännande nog påstås förnybart ofta vara såväl billigast som största jobb-generatorn, vilket givetvis är helt inkompatibla påståenden.

I den här delen tänkte jag berätta om hur man beräknar ett energislags kWh-kostnad, vilka realistiska ingångsvärden vi har (även för sol och vind), som livslängd, ränta, investeringskostnad, driftskostnad mm. Metoden kallas Levelized Energy Cost (LEC) eller Levelized Cost Of Energy (LCOE), och ger en kostnad per energi-enhet (exempelvis kWh).

Beräkningen av LEC går i princip ut på att summera alla kostnader över verkets livstid och dividera med energiproduktionen. Det enda som gör det lite mer komplicerat är inverkan av ränta. Såhär ser det ut som en formel, klippt rakt av från wikipedia:

LEC

Räntan (discount rate) och divisionerna med (1+r)^t kan vara både svårt att begripa och svårt att acceptera för icke-ekonomer. (Jag stöter på folk i diskussioner som vägrar ta hänsyn till ränta för deras solcellsinvesteringar, exempelvis). Att man upphöjer med ”t” är förstås bara vanlig ränta-på-ränta. Mer om räntan senare.

Typiska parametrar och resultat

Det finns LEC-kalkylatorer på nätet och den som är hyggligt slängd i Excel kan lätt göra ett eget spreadsheet. Du kan alltså relativt lätt räkna själv med andra parametervärden än mina. Här är mina exempelvärden och resultat:

LEC-by-source

Dessa parametrar är omsorgsfullt valda för att inte vara orättvisa, men det går att argumentera för andra, och de är definitivt platsberoende. Du som ändå ser rött och tycker jag är nedrigt elak mot ditt favorit-energislag eller att jag favoriserar ditt hat-energislag, lugna dig en stund och läs vidare, inklusive kommande inlägg i den här serien.

Vindkraftsförespråkare och kärnkraftsmotståndare kan givetvis tweaka parametrarna så att vindkraft blir något billigare än kärnkraft. Det är dock inte enstaka ören hit eller dit som bör avgöra ett val av energikälla, utan här är det centralt att förstå att vindkraft är en sekunda vara med lägre värde, sämre skalbarhet och större externa kostnader pga sin intermittens.

Jag tänker gå igenom alla parametrar framöver, motivera mina val och visa med grafer hur känslig modellen är för förändringar i parameterval. I det här inlägget avverkar jag ränta och livslängd:

Ränta

Konsekvensen av ränta är att ju avlägsnare inkomster och kostnader är i tiden, desto mindre räknas de. Orsaken är dels att man har alternativa investeringar som ger avkastning, dels att det finns en risk att investeringen på något sätt skjuts i sank pga haveri, disruptiv teknologi, statliga ingripanden eller dylikt. Ju högre risk, desto högre avkastning bör man alltså kräva.

Skillnader i ränta

Det finns de som argumenterar för att kärnkraft bör belastas med mycket högre ränta, eftersom kärnkraft har en stor risk för förseningar och fördyringar som i Olkiluoto 3, förtida nedläggningar, att man blir omsprungen av sol-och-vind, haverier mm. Det ligger en del i det, sett ur ett mycket snävt perspektiv. Samtidigt har i stort sett all signifikant finansiell risk sitt ursprung i rent politiska val. Val att i onödan byråkratisera kärnkraften så byggena blir dyra och försenade. Val att subventionera andra kraftslag så att kärnkraften blir ”omsprungen”. Val att helt enkelt lägga ner reaktorer, eventuellt genom att successivt höja godtyckliga och snedvridande skatter.

Självklart måste man ta hänsyn till sådana risker som privat byggare. Staten, däremot, om vi vill att rationell energiförsörjning ska byggas för maximalt välstånd och minimal footprint, bör dock göra sitt bästa för att lugna marknadsaktörer och ge garantier för att man själv, staten, inte kommer sabotera. Ett sätt att göra det på är att ge lånegarantier till byggprojekten. Ett annat att stifta lagar till skydd mot exempelvis godtyckliga skatter. Ett tredje är att staten helt enkelt bygger själv. En del ser sånt som en subvention, medan jag snarare ser det som en kompensation för eller garanti mot att staten beter sig illa.

Sedan så bör man betänka att staten tar bort risk från förnybart. Utan subventioner som står för mer än hälften av intäkten till vindkraften och solcellerna skulle givetvis dessa kraftslag vara mycket riskablare att bygga och volymerna vore mycket mindre. Risken att bli ”omsprungen” är större för förnybara intermittenta kraftslag, som konkurrerar ut sig själva i mycket större utsträckning än de konkurrerar ut annat (genom att ny produktion levererar mycket el under samma korta tidrymder som gammal produktion).

Min bedömning är att många vindkraftsoperatörer hade kursat om de inte fått en bailout i form av en ”höjning av ambitionsnivån” i elcertifikaten, och det just pga att mer vind har kommit in och pressat priserna på både el och elcertifikat. Vindkraftsbyggarna kan räkna kallt med att bailouts kommer på beställning och därmed behöver de inte prisa in lika mycket risk.

Motivering av värde

Av skäl nämnda ovan väljer jag att ansätta samma ränta för alla kraftslag. Jag har valt just 5% lite godtyckligt. Det är en lite väl låg ränta för ett privat företag, men jag tror att stater under överskådlig framtid kommer anse det värt en del att minska CO2-utsläpp och skapa billig, pålitlig energi till industrier mm. Det ger helt enkelt positiva externaliteter, och alldeles särskilt när det gäller att bygga en reaktorflotta som skapar förtroende för långvarigt och stabilt låga priser. Hursomhelst så slår andra räntesatser likartat på alla dessa energislag, som tar sina investeringar up-front, innan produktionen börjar. Sålänge vi har samma ränta för energislagen spelar nivån alltså mindre roll.

Slutförvaret är ”typ gratis”

En konsekvens av räntan är att slutförvar och demontering, ur en strikt ekonomisk synvinkel, är ”typ gratis”, även om många försöker göra en stor grej av det och se till att det smärtar ändå. Redan innan vi tar hänsyn till ränta ska kostnaden att riva utrustning vara mycket lägre än kostnaden att tillverka den med hårda kvalitetskrav. Kostnaden att gräva upp stora mängder malm, laka ur, anrika och tillverka bränsle ska vara mycket högre än att dumpa dessa små mängder metall i ett djupt hål. Annars har man gjort fel! Men DESSUTOM ska man alltså dividera den redan låga kostnaden med (1+r)^t, som lätt blir i storleksordningen 20-50.

Först kör man nämligen reaktorn i cirka 40-60 år och sen låter man radioaktiviteten klinga av i kanske 15-20 år innan man börjar demonteringen, medan avfallet får klinga av ännu längre innan det slutförvaras. Om vi ansätter 5% ränta så bör vi då dividera kostnaden med allraminst 1.05^60 = 19. Kostnaden är då så låg att den kan försummas, även om den vanliga avsättningen på något öre/kWh gjorts i posten för drift och underhåll.

Notera, apropå det, att demontering för förnybara energislag görs tidigare och därmed inte får lika stor fördel av räntan. Vindkraften har rejäla betongblock som måste bilas och transporteras bort för att återställa marken, exempelvis, och 1.05^20 = 2.7.

Det finns många typer av invändningar mot det här resonemanget, men vi kan ju beta av dem i kommentarsfälten?

Förseningar är dyra

Omvänt gör räntan att förseningar i färdigställande av en anläggning höjer LEC ganska mycket, eftersom man tar kostnader tidigt medan intäkterna, energin, produceras sent och alltså divideras med allt större faktorer. Återkommer till inverkan av byggtid i ett senare inlägg.

Livslängd

Ju högre ränta, desto mindre roll spelar livslängden. En riktigt lång livslängd förbättrar inte LEC särskilt mycket. KWh-kostnaden blir alltså ungefär samma om man sätter en reaktors livslängd till 40, 60 eller 80 år, särskilt om räntan är hög. Kurvan har samma utseende för alla energislagen:
levelized-discount

Kärnkraften får alltså inte mycket ekonomisk cred för sin långa livslängd, där exempelvis amerikanska kärnkraftsindustrin och tillsynsmyndigheten börjar förbereda licensförlängningar till 80 år, men det går att se det som ytterligare en positiv externalitet – inte minst för barn och barnbarn som kan få väldigt billig och miljövänlig el utan någon större arbetsinsats.

Som sagt, stay tuned för ytterligare inlägg i ämnet.

Kallt och vindstilla

Det här får bli ett ganska snabbt inlägg med några grafer som mest får tala för sig själva. Vi har haft en liten köldknäpp nu, en reaktor av tio är redan nedlagd och tre ytterligare har man lagt snaran om halsen på. Men reaktorerna går bra – ändå värmde man upp oljekraftverken och tog in en viss import, eftersom vinden producerat dåligt. Svenska Kraftnät är tydliga med att vi behöver styrbar kraft i sin kommentar.

Såhär såg det ut i SvKs kontrollrum under torsdagen:

kontrollrummet160107

Vindkraften ligger idag över 10% av Sveriges elförsörjning i genomsnitt, men nu när det var effektbehovs-topp så underpresterade vinden kraftigt. Köldknäppar är ofta stilla.

Så några egenhackade grafer. Vind och sol växer i Sverige, så därför är statistiken lite svår att jämföra mellan år. Därför har jag normerat de senaste ca 3 årens vind- och solleveranser så att tidigare datapunkter skalats upp proportionerligt för att matcha dagens installerade effekt. Om man då plottar timvisa leveranser av vind, sol och kärnkraft som funktion av förbrukningen, så ser det ut såhär (källa: Svenska Kraftnät):

karnkraft-vs-konsumtion

Kärnkraften beter sig mycket väluppfostrat. Aldrig någonsin under 3 GW och alltid över 5 GW när vi har mer än genomsnittskonsumtion. Ju mer konsumtion, desto mer leverans. Kärnkraften ser till att resten av systemet aldrig behöver stå för mer än cirka 16 GW. Lite kuriosa är att man här ser ganska tydligt att kärnkraften levererar i ett antal diskreta ”block” som bildar en sorts horisontella linjer. Det är alltså långa perioder då olika kombinationer av reaktorer matar ut en tämligen konstant effekt.

vind-vs-konsumtion

Vindkraften däremot är ”all over the place”. Den producerar som mest när behovet är mittemellan, men producerar sämre då behovet är som allra störst. (Valde en polynomisk trendlinje i det här fallet med tanke på scatterplottens utseende.) Vi ser att om vi går över på enbart vindkraft genom att multiplicera ovanstående produktion med ca fyra, så måste resten av elproduktionen klara av cirka 23 GW, mot 16 GW för kärnkraft.

sol-vs-konsumtion

Solceller – det kan knappast komma som en överraskning att solen inte kan hjälpa till med toppeffekten alls i Sverige, utan producerar mindre ju högre lasten är. För det mesta levererar solcellerna i princip ingenting, vilket innebär att trendlinjen ligger väldigt lågt.

Hursomhelst, Vattenfalls chef varnar för nedläggning av fler reaktorer, sålänge effektskatten ligger där den ligger. Jag undrar lite vad man väntar på. Ibrahim Baylan har ”tät dialog”, kanske för att trösta och förnybart-peppa?

Kostnad för ny kärnkraft, del 1

Ett vanligt grönt narrativ är att kärnkraften numera är för dyr. Det heter att kärnkraftens kostnader ökar över tid, medan kostnaderna för förnybart går ner.

Sådana uttalanden baseras oftast på en enda reaktormodell, nämligen fransosernas EPR-1600, som haft problem med kostnadseskaleringar i Finland (Olkilouto 3) och Frankrike (Flamanville) och förväntas bli dyr även i Storbritannien (Hinkley Point C). Betänk att vi byggt 12 reaktorer snabbt och billigt i Sverige, och att det byggts bortåt 500 civila reaktorer i världen. Är det inte då lite märkligt att vi ska ge upp och anta att kärnkraften är dyr baserat på en enda ny reaktormodells barnsjukdomar? Sen är det viktigt att inse att även ”dyr” kärnkraft är mycket konkurrenskraftig med förnybart, inte minst med solkraft som typiskt har flera gånger högre kostnader.

Men det finns också ett mer avancerat argument, där kostnadseskaleringar observerats mer brett. Det cirkulerar kostnadsgrafer som denna (rött amerikanska kostnader, blått franska kostnader):

Nuke-unlearning

Jag kan inte gå i god för siffrorna i grafen, men helt otroliga är de inte. Problemet är att analysen oftast stannar här, i ett plötsligt utslag av mycket selektiv och retsam marknadsdyrkan. ”Haha, kärnkraften är för dyr, marknaden vill inte bygga, game over alla kärnkraftskramare!” Varefter man obekymrat fortsätter hälla hundratals miljarder över solceller med mycket tunt resultat. Men den som oroar sig över vår elförsörjning, luftkvaliteten och växthuseffekten vill nog vända på ett par stenar till. Varför blev det såhär, och hur kommer det sig att kostnaderna skiljer sig åt kraftigt i världen idag, och varför är osäkerheten i byggkostnaderna så enorma? Spannet är nästan en faktor fem, enligt denna graf från world-nuclear.org:

rsb-challenge-npp-investment-cost

All annan industriell verksamhet har en gynnsam kostnadsutveckling genom så kallade industriella läreffekter. Man brukar räkna med att kostnaderna minskar med 10-20% för varje dubbling i antalet producerade enheter genom teknisk innovation, serieproduktion, effektivare och mer intrimmade leverantörskedjor, ökad konkurrens, minskad risk mm. Eftersom vi ser att kärnkraften åtminstone lokalt går emot denna mer eller mindre lagbundna utveckling så är det viktigt att förstå varför.

Varför behöver man förstå, kanske du undrar? Det man helst skulle vilja se är en fri marknad för energi, där externa kostnader internaliseras på ett effektivt, transparent och rättvist sätt, och där det i övrigt byggs fritt. Då behöver man inte förstå, utan marknaden ser till att det blir nära optimalt utfall med en ändamålsenlig mix av energikällor. Tyvärr är vi långt ifrån den här fria marknaden, och därför behöver vi förstå mekanismerna för att kunna påverka policies.

Vissa länder har tagit steg för att avreglera elmarknaderna, men det gäller bara delvis privatisering av elbolag samt friare prissättning av el till konsumenter, men INTE en jämn spelplan på produktionssidan. En fullständig avreglering skulle gynna kärnkraften, men såna här partiella avregleringar missgynnar den istället. Från ett läge där politiker tagit ett långsiktigt ansvar för rationell elförsörjning har vi hamnat i ett läge där de skyller på marknaden samtidigt som de pillar kortsiktigt och populistiskt med subventioner och restriktioner och låter tillståndsbyråkratin löpa amok. Det blir den sämsta av två världar och resultatet är förlamning.

Kärnkraften är förstås inte unik, utan har sina industriella läreffekter. Man bygger billigt på sina håll i världen men vi väljer kärnkraftens kostnader politiskt! I några bloggpostningar framöver tänker jag förklara hur och utforska ämnet från olika synvinklar. Hur kostnadernas komponenter ser ut, hur man räknar ut kWh-kostnaden, vad finansieringen spelar för roll, vilken roll staten/byråkratin spelar, hur jämförelser med andra energislags kostnader ser ut, etc. Detta var en liten prolog. Stay tuned.

Kärnavfallsfonden mjölkas av stollar

Kärnavfallsfonden byggs upp genom en lagstadgad avgift som kärnindustrin betalar in i förhållande till produktionen. Medlen ska täcka avveckling av reaktorer och slutförvar av kärnbränsle. Detta är i sig ganska rimligt och jag har inga principiella invändningar.

Det som däremot inte är rimligt är att Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, beviljar stora anslag ur fonden till anti-kärnkraftsorganisationer för att de ska kunna ha anställda tjänstemän som gör allt för att stoppa, fördröja, baktala och fördyra processen med att få till stånd ett slutförvar. Jag har tidigare berättat om att en sorts avgrening av Naturskyddsföreningen kallad ”Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning”, MKG, får de största anslagen.

Men det stannar tyvärr inte där. Naturskyddsföreningen är en relativt seriös aktör jämfört med de som står bakom MILKAS, Miljörörelsens Kärnavfallssekretariat, som är den andra ideella organisationen som får anslag. MILKAS består nämligen av extremist-gröna Jordens Vänner, samt galenpannorna i Folkkampanjen Mot Kärnkraft – Kärnvapen.

MILKAS bildades 2004 och mjölkar 925,000 kr i årligt anslag ur kärnavfallsfonden. En del av årets pengar har uppenbarligen använts till att bjuda in Chris ”baskern” Busby till Sverige och till kärnavfallsrådets seminarium 3 november i Kungliga Vetenskapsakademins lokaler i Stockholm. Baskern är den britt jag omnämnt i skräckgalleriet och MILKAS tvingade alltså en stor grupp, bland annat kommuntjänstemän från Östhammar och andra offentligt avlönade personer, att lyssna på hans sagor. Besöket och den länkade tidningsartikeln fick ett antal tunga akademiker att skriva en liten debattartikel för att mycket, mycket snällt påpeka att ”det saknas vetenskapliga belägg” för baskerns påståenden. No shit, liksom. Baskern replikerar och bevisar, sin vana trogen, sina teser genom att hänvisa till egen ”forskning”.

År 2011 beslöt SSM att MILKAS skulle betala tillbaka 215,000 kr eftersom revisionen upptäckt att man använt dessa pengar till en anti-kärnkraftsbroschyr (featuring baskern och flera andra ur skräckgalleriet), till dokumentärfilmen ”Om bergen faller sönder – en suggestiv berättelse om uranjakt i de svenska fjällen” samt till en utställning om Tjernobyl. Anslagen får enligt direktiven endast användas till att följa och ge input till avfallsförvaret, INTE till att rikta sig mot allmänheten med propaganda. MILKAS hade mage att överklaga och regeringen, genom ansvarigt statsråd Lena Ek (c), upphävde då myndighetens beslut och lät galenpannorna komma undan! Självklart har MILKAS efter detta gröna ljus fortsatt på inslaget spår.

Det går bra att exempelvis googla på Miles Goldstick, MILKAS informationssekreterare, om man själv vill bilda sig en uppfattning om det förekommer att MILKAS gör saker som inte stämmer med reglerna för anslag, eller inte.

Busby igen – hur mycket pengar han fått från MILKAS är svårt att veta, men helt klart är att ovanstående var en gång av många. Härom året skickade han exempelvis en 101-sidig inlaga till våra myndigheter med titeln Pandora’s Canister där han på fullt allvar hävdar (sidan 21) att behållarna kommer explodera efter 830 år, och såpass våldsamt att bentonitleran skjuts ut som en kanonkula genom schaktet till slutförvaret så att det skapas en kanal till ytan. Effekten skulle bli att hela Östersjön förstörs och dess kustbefolkningar döden dör. I acknowledgments-sektionen skriver han om att han fått pengar av MILKAS:

”I am grateful to the Swedish Anti-Nuclear movement for support and encouragement. I am grateful to MILKAS for financial support for carrying out this study. I am grateful to Ditta Rietuma of the ECRR Baltic Sea Office, Stockholm, for useful discussions and her help in translating parts of the Swedish language reports and to Miles Goldstick of MILKAS for his valued support of this group.”

Alltså, staten exproprierar pengar från oss elkonsumenter för att sen dela ut dem till galenpannor som både beställer skräpforskning och producerar anti-kärnkraftspropaganda riktad mot allmänheten. Förfarandet ger stora skadliga hävstångseffekter genom att:

  • skräpforskare får avsättning för sin produktion och kan fortsätta sin gärning
  • SKB-folk, kommunaltjänstemän och akademiker tvingas lägga tid på att lyssna på sagor och argumentera mot strunt
  • folk exponeras för desinformation, via fusket, via blåögda journalister och via den direkta propaganda som anslagen finansierar
  • utrymmet för allmänheten och andra legitima intressenter att ge synpunkter på slutförvaret minskar när bandbredden tas upp av stollar
  • slutförvaret fördröjs och fördyras eventuellt ytterligare

Ska vi verkligen ha det såhär!? Ping SlösO! Vad gör riksrevisionen? Varför ställer inte journalisterna gröna politiker mot väggen? Vad säger föreningen Vetenskap och Folkbildning? Vägrar alla dessa avslöja skandaler bara för att det är kärnkraften som är offret?

Kärnkraftsfrågan

Jag tycker att det blivit allt bättre diskussioner i kärnkraftsfrågan på internetforumen under senare år. Anti-kärnkrafts-påståenden får sällan stå oemotsagda numera och väldigt många debattörer har god koll. Alarmister och kapitalförstörare får det allt svårare att övertyga.

Samtidigt är frågan väldigt komplex och jag bestämde mig för att försöka bena ut vilken minimal förståelse som krävs för att någon ska förespråka kraftigt ökad global kärnkraft på konsekvensetisk och faktabaserad grund. Det gav också tillfälle att inventera och länka vad jag redan täckt av detta, som referens, och undersöka vilka luckor jag behöver täppa till framöver. Jag kom fram till dessa nödvändiga insikter:

Akut fossilproblematik

Man måste se någon form av avgörande (och hyggligt akut) problem med fossil kraft. Utan detta finns det inget skäl att gå ifrån billiga fossila energislag. Några problemkandidater finns att välja bland och den mest akuta är att miljoner dör årligen av luftkvalitetsproblem som förbränning av biomassa och fossiler ger. Mer långsiktigt har vi sånt som klimatförändringar och havsförsurning.

Kärnkraft är relativt harmlöst

Kärnkraftens risker måste ses som hanterliga problem, betydligt mindre än fossilproblemen. Man måste alltså ha koll på alla dessa, att:

  1. slutförvaret inte är riskabelt
  2. gruvdriften är insignifikant
  3. härdsmältorna är väldigt milda olyckor sett ur ett fågelperspektiv.

Sol och vind är tekniskt/ekonomiskt begränsade

Tror man att sol och vind snart kommer skala obegränsat och billigt finns det inget skäl att satsa på kärnkraft. Man behöver förstå att:

  1. intermittensen (att elen produceras bara ibland och delvis slumpmässigt) förhindrar enkel skalning förbi cirka 10-15% för sol och 25-30% för vind.
  2. sol- och vindkapacitet (GW-siffror) kraftigt överdriver dessa energislags storlek.
  3. värdet av sol och vind på spotmarknaderna faller tokfort när de konkurrerar ut sig själva
  4. el-lagring är generellt svindyrt, inklusive lagring i elbilar
  5. vidsträckta elnät inte är realistiskt för att lösa problemet
  6. andra lösningar på intermittens inte heller duger. (Tio idéer är inte mycket bättre än en idé, när var och en av idéerna är för resurskrävande eller för begränsad.)
  7. sol och vind är ett antal gånger dyrare än kärnkraft (när man väl skalar upp det med en positiv tillståndsbyråkrati bakom, som i Kina och Sydkorea)
  8. solpionjär-länder slagit till nödbromsen innan 10% penetration.

Annat förnybart hjälper inte stort

Tror man att vattenkraft och biomassa kan stå som bas och drygas ut med vind och sol, så är även det ett skäl att strunta i kärnkraft. Här gäller det att inse att vattenkraft och biomassa är begränsat och miljöskadligt och inte duger i den skala som skulle krävas. Biomassa i stor skala ger enorm skövling/ytbehov och dessutom likartade luftkvalitetsproblem som kol. Lämpliga vattendrag att fördämma finns det begränsat av, samtidigt som att det är synd att förstöra älvbiotoper.

Kärnkraft är tekniskt obegränsat

Om man inte förstår att kärnkraften har goda tekniska förutsättningar att ersätta nästan all övrig energi (även utan gen4-kraftverk), så finns det ingen större idé att satsa på kärnkraft. Man måste alltså inse att:

  1. peak uranium är nonsens
  2. kärnkraften kan serieproduceras mycket snabbt
  3. kärnkraftverk kräver låga insatser av metaller mm.
  4. kärnkraftsenergi kan användas även för att syntetisera flytande bränslen

Kärnkraft är ekonomiskt rimligt

Utan ekonomisk rimlighet går det inte att skala upp ett energislag. Här måste man inse de flesta av dessa, att:

  1. västvärldens höga kostnader på senare tid beror på att man tar uppstartskostnader för leverantörskedjor för varje bygge istället för att hålla igång dem och massproducera som vi gjorde förr.
  2. en del kostnader också beror på onödig byråkrati och politisk risk
  3. kärnkraft är billigt när man hanterar 1-2.
  4. försäkringsrisken för staten är mycket låg per kWh och att det är helt normalt att industrier inte försäkrar sig för värstafallsolyckor.
  5. en bränslestav nedstoppat i slutförvaret slutar dra kostnader.

Asketism duger inte

Många är inne på att vi måste ställa om livsstil och att det är enda lösningen. Tyvärr, vi ser snarare ser en fördubbling av världens energibehov till 2050 iochmed att vi ska bli runt 10 miljarder och alla ska ha hygglig standard med vitvaror, tempererat inomhusklimat, lyse, kommunikationer mm. Det handlar inte om slit-och-släng av kinesiska leksaker och mobiltelefoner, utan om basala behov och en rimlig standard.

Slutsatser

Det blev sju rubriker med insikter som krävs, och flera underpunkter till många av dem. Inte konstigt att de flesta inte begriper – hur ska man ha koll på allt detta utan ett specialintresse? Men ärligt talat, är det inte det här vi har vår representativa demokrati till? Om inte politikerna, med hjälp av tjänstemän och sakkunniga, sätter sig in i problemet och stakar ut en långsiktig färdriktning, vad ska vi då ha dem till? Förr gjorde de faktiskt det! Se exempelvis den här videon från 1975:

Förutom att han nämnde klimathotet redan då, för 40 år sen, notera gärna hur en politiker på den tiden tilläts tala och utveckla ett resonemang istället för att journalister ger dem 5-10 sekunder mellan varje angrepp. Numera tas inget långsiktigt ansvar, inga svåra beslut, och ingen kan eller vågar ställa sig upp och tala på ett vuxet sätt med väljarna. I vilken annan profession ses det som ett allvarligt klavertramp att tala sanning?

Hursomhelst, de sju insikterna ovan visar också på ett problem för de av oss som förespråkar kärnkraft: Vi måste tyvärr angripa sol och vind. Det vore mycket bättre att bara vara positiv till kärnkraft, men utan att slita bort halmstråna från förnybart-förespråkarna har kärnkraften givetvis inget utrymme. Förutom i autokratierna, alltså. Det är genant, frustrerande och långsiktigt destabiliserande för väst att Kina och Ryssland har en institutionell förmåga och seriositet som vi demokratier numera frånhänt oss. Ett stort och mycket beklämmande nejdetkanviinte.

Kina och kolet

Greenpeace har i dagarna släppt en rapport, Coal’s terminal decline, som behandlar framförallt Kinas kolanvändning. Pepp! Statistiken som presenteras är lite intressant, om man klarar att se förbi vinklingarna. Rapporten fick publicitet i en artikel i DN och jag kan förstås tycka att det är lite synd att tidningarna använder en extremistorganisation som nyhetskälla. Organisationen har apropå det just förbjudits i Indien.

Jag tänkte alltså gå igenom Greenpeace-statistiken och och belysa vinklingarna. Ganska tidigt i rapporten påstår man med hjälp av detta graf-par att Kina ensamt drivit kol-ökningen under 2000-talet och att kolboomen i världen varit en ”hägring”.

Coal_China_vs_World

Om man tittar lite noggrannare på högra grafen så ser man dock att USA och Europa minskat (framförallt med hjälp av fossilgas), men att Indien och ”others” ökat från cirka 900 miljoner ton till cirka 1700 ton. Det är knappast en hägring och ganska oroande. Nu när Kina kanske börjar ta det lugnare med kolet finns det ett antal miljarder människor som står i begrepp att bygga upp moderna samhällen.

Sen skulle jag vilja säga att det är alldeles, alldeles för tidigt att utropa seger. Kinas officiella kolstatistik har historiskt justerats upp i efterhand. Ganska nyligen uppreviderade Kina sin kolanvändning mycket kraftigt, och det är som sagt inte första gången. Med korruption och politiskt tryck på att provinser ska visa upp både minskade utsläpp och ökad ekonomisk aktivitet så ska man inte bli förvånad om underrapporteringen just nu ökar.

Greenpeace hävdar vidare att:

”China’s power sector has reached a “green tipping point”. Since the end of 2013, China’s electricity consumption growth has been entirely covered by growth in power generation from renewable sources”

Det man inte nämner i sammanhanget är att det är vattenkraften som står för i stort sett allt det, och vattenkraft är som vi vet inte obegränsat skalbart och inte sådär särdeles miljövänligt heller. Det syns dock om man tittar lite närmare på en välgjord graf i rapporten:

coal-change-china

Kärnkraften finns med i ett par av graferna som den ovan, men inte i rapportens brödtext. Greenpeace vill inte låtsas om kärnkraften och det är nog klokt ur deras perspektiv. Som synes börjar kärnkraften i Kina rampa nu och under 2015 hittills har 8 nya reaktorer fasats in på nätet. Dessa åtta kommer troligen ge en högre årlig elproduktion än hela världens installationer av solceller år 2015 (prognosticerat till ca 55 GW).

Rapporten innehåller en fullständigt vansinnig graf som man kallar ”projektion” när den i själva verket är ett ”high renewable scenario”.

China-dream

Hur man ska klämma in så mycket väderberoende kraft och matcha med timvis efterfrågan förtäljer inte historien, och det stämmer dåligt med Kinas uttalade målsättningar om att rampa kärnkraften snabbare och med färska nyheter om att man givit grönt ljus att börja bygga kärnkraft inne i landet igen (och inte bara vid kusterna) med en första batch om 31 reaktorer. Sen att man har satt 700 kärnkraftsingenjörer bara på att utveckla smältsalt-torium-reaktorn säger en del.

Slutligen, ingen Greenpeace-rapport vore komplett utan ett rejält appeal to capacity:

europe-appeal-to-capacity

Trogna läsare vet att vind och särskilt solceller har mycket låg kapacitetsfaktor, och ser att det som hänt är att mycket rysk gas kombinerats med vind för att tränga ut lite kol. Ett fall framåt, men inget dramatiskt. Kärnkraften har inte rört på sig särskilt mycket, iaf inte om man ser till produktionssiffror (man har stängt verk som ändå inte gått så bra och förbättrat tillgängligheten på övriga).

Kolet i ”terminal decline”? Alldeles för tidigt att säga, men Greenpeace har förstås ett intresse av att ge sken av framsteg. Så länge man kan göra det sannolikt för den stora massan att sol och vind kan fixa biffen, så länge hindrar man stöd för kärnkraftsprojekt och så länge kan man fortsätta utverka subsidier för förnybart.

#klimatmaxa

Ni har säkert läst att det nu finns nedläggningsbeslut på fyra av tio reaktorer, nämligen:

  • Oskarshamn 2, 850 MW (efter pågående uppgradering), stängs nu
  • Oskarshamn 1, 492 MW, stängs troligen 2017
  • Ringhals 2, 847 MW, stängs 2019
  • Ringhals 1, 910 MW, stängs 2020

Gröna jublar. Naturskyddsföreningen skriver bland annat:

 Vi ser det här som ett tecken i tiden – förnybart är framtiden! Nu klimatmaxar vi Sverige! #klimatmaxa

NSF är förvisso stollar, men hur man orkar yra om att ”klimatmaxa” i det här sammanhanget övergår ändå mitt förstånd. En barnunge inser ju att om vi drar ner på kärnkraftselen i världen så blir det dominerande resultatet att kol bränns för att kompensera.

Förlusten av produktionskapacitet i Sverige blir ca 850+492+847+910 ~= 3100 MW. Ett understatement är att det kraftigt påverkar effektreserven. I termer av elproduktion tappar vi vi ca 23 TWh per år, dvs dubbelt så mycket som vindkraften producerade under 2014. När kol i Tyskland mfl länder kompenserar, medför detta cirka 20 miljoner ton ökade CO2-utsläpp per år. Det är något mer än Sveriges hela transportsektor som ligger på cirka 18.5 miljoner ton, inklusive bilar, taxis, bussar, lastbilar mm.

Idag bör vi alltså gratulera våra politiker – Anna-Karin Hatt, Ibrahim Baylan, Stefan Löfvén och Åsa Romson. De har tillsammans, genom målmedvetet arbete, sett till att utsläppen i EU ska öka motsvarande Sveriges transportsektor. Vattenfalls kolgruvor i Tyskland kommer vara bland de som får svara upp mot utmaningarna, oavsett framtida ägare.

Apropå Tyskland… Elproduktionen i Tysklands solceller har vuxit med ungefär så här mycket sen 2010. Det giganten Tyskland med investeringar i 1000-miljardersklassen har skapat under fem år med hjälp av solceller ska alltså lilla Sverige kompensera med en motsvarande kärnkraftsnedläggning under kommande fem år. Även om det inte är direkt relaterat så ligger det en tilltalande symmetri i detta, inte sant? Det som byggs upp med möda är mycket lätt att riva ner. Det är ju inte Baylans och Löfvéns egna pengar, trots allt.