Journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman är känd för att stå upp för de förtryckta. (Med risk för att anklagas för att förminska henne kommer jag använda hennes förnamn, eftersom efternamnet känns lite meckigt.)

3 februari skrev Kajsa på FB att hon var beklämd av ”krigspropagandan” mot Venezuela och att vi inte behöver ”ytterligare en som lägger sitt ideologiska raster på en situation de inte känner till” och att hon därför skulle åka dit för att bilda sig en uppfattning. Två veckor senare var hon åter i Sverige, helt befriad från ideologiskt raster och fullt insatt i situationen efter sin vistelse på ett vänsterkollektiv i Caracas. Produkten blev två krönikor i Aftonbladet, nummer ett samt nummer två.

Krönikorna i sammanfattning

Krönikorna målar upp en bild upp av ett starkt civilsamhälle i Venezuela som vill bevara den i grunden rättfärdiga chavismen medan oppositionen är kapitalisternas lakejer. Landet beskrivs som ett offer för en konspirerande, hänsynslös, kapitalistisk och makthungrig västvärld med USA i spetsen. Den andra krönikan avslutas såhär, angående USAs angreppssätt: ”fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje. Det är den vägen som Sverige också har valt.” Svenska UD och Margot Wallström vill alltså ha svält i Venezuela.

För att stärka trovärdigheten och bereda mark för angreppen på västvärlden och kapitalismen nämns, på ett abstrakt plan, att det finns ett visst missnöje med delar av eliten kring Maduro, samt att denna agerat ekonomiskt oklokt. Kritiken mot väst görs däremot väldigt konkret, exempelvis med den tolvåriga pojken med cancer som inte får cellgifter för att väst, enligt Kajsa, blockerar mediciner.

Det narrativ hon för ut angående Venezuelas problem är hämtad från regimens propaganda och är givetvis inget hon inhämtat på plats. Den har hon tillgodogjort sig redan innan när den ekat bland medier och vänstersiter.

Bit för bit

Här nedan citeras viktiga avsnitt i Kajsas krönikor med mina reflektioner efteråt.

”Jag bor i ett övergivet lager som fattiga människor ockuperat och håller på att bygga om till bostäder. De har en deal med staten att de får mark och material gratis, men de måste bilda en förening och bygga husen själva.”

Ni ser, en socialistisk idyll på ockuperad (fd privat, får man förmoda) mark men …

”Jag delar säng med Iraida. Hon vaknar varje natt, går av och an och dricker kaffe med pulvermjölk. Hon oroar sig för kriget: tänk om det kommer bombplan?”

… idyllen bryts av med oron för hotet från USA.

”Sedan ett tag tillbaka står byggandet av husen stilla. Det kommer inte längre någon cement. Det kan de leva med, värre är att det inte finns mediciner.”

Eftersom byggmaterialet inte kommer så återstår alltså statens expropriering av mark och utdelning till Maduro-positiva. Värre är att det inte finns mediciner. Vi får strax veta varför:

”Sedan två år tillbaka är Venezuela utsatt för blockad, som hårdnat successivt. Alla transaktioner som landet försöker göra genom amerikanska eller europeiska banksystem stoppas. Ett köp av mediciner för 450 miljoner dollar har frysts av värdepapperscentralen Euroclear”

Först kan vi notera ”sedan två år tillbaka”. 2017 alltså. Det stämmer att vissa lite tuffare sanktioner dök upp då. Obama var givetvis otroligt försiktig med sanktioner, för den ekonomiska katastrofen har eskalerat sen mer än 10 år tillbaka och det var viktigt att Venezuela inte skulle kunna skylla ifrån sig.

Wikipedia-sidan Shortages in Venezuela, säkert redigerad av CIA, påpekar att ”Diphtheria, which had been eradicated from Venezuela in the 1990s, reappeared in 2016 due to shortages of basic drugs and vaccines.^” Man kan lätt hitta artiklar om medicinbrist även tidigare år.

När det gäller ”blockad” och stoppade transaktioner så upprepar Kajsa Maduro-regimens narrativ. Det som hänt, sommaren 2017, var att USAs regering bestämde att man inte fick förnya lån till den konkursmässiga venezuelanska staten. Det är dock inte frågan om blockad, utan de får handla. Dessutom får lån ges för typiska humanitära varor. Från USAs officiella FAQ: ”With the exception of Specially Designated Nationals, the Venezuelan people are not subject to U.S. sanctions. Furthermore, E.O. 13808 does not impose blocking sanctions on the Government of Venezuela. Sanctions do not preclude U.S. persons from exporting or re-exporting items to Venezuela if doing so is authorized under other applicable U.S. laws and regulations. OFAC has also issued General License 4 to authorize all financing and other dealings in new debt related to the exportation or reexportation of agricultural commodities, medicine, medical devices, components, or replacement parts for medical devices, to Venezuela”

Även när det gäller de 450 miljonerna upprepar Kajsa Maduros propaganda. Det enda man hittar när man googlar detta är ett tal av Maduro i november 2017 där påståendet görs, och upprepanden av detta från vänsterskribenter och regimtrogna.

”Den colombianska regeringen har förbjudit all försäljning av malariamedicin till Venezuela.”

Detta är en ganska färsk anklagelse från Maduro-regimen. Forskningen om malaria antyder att saker hänt tidigare: ”Venezuela was the first WHO-certified country to eradicate malaria in its most populated areas back in 1961. However, the situation in this country is currently alarming. In 2012 Venezuela reported the highest incidence of malaria in its history until then.” Alla länder i regionen utom Haiti har minskat malarian, men Venezuela ökar kraftigt.

The International Crisis Group rapporterar ”Venezuelan NGOs have made repeated requests to the government to be allowed to bring in vital medicines but have been denied permission. In November 2016 the customs service seized a shipment of medicines and food supplements belonging to Caritas, arguing the charity had not completed the requisite paperwork.”

För att översätta till ren svenska: Regimens hantlangare ger antingen inte tillstånd för införsel för att mutor inte betalats, eller, om sändningarna ändå knackar på dörren, så snor man åt sig varorna för att sedan sälja dem på svarta marknaden.

Återigen så är Kajsas påstående om förbud mot export av malariamedicin från Columbia ett eko av Maduros propaganda, rakt från hans mun till pressen. Det finns inget oberoende stöd för detta. Tvärtom vaccinerar Columbia alla venezuelanska migranter och försöker skicka in malariamedicin i landet. Spridningen utgör förstås ett folkhälsohot för Columbia eftersom sjukdomarna spiller över.

”Venezuela har blockerat vägarna in i landet med tankbilar och containrar […] Det här är höjden av hyckleri: konfiskera ett lands tillgångar, förbjuda det att handla och därefter erbjuda allmosor. Och att sedan få med sig världens medier på myten!”

Oklart vilken ”myt” Kajsa menar, men upprörd är hon! Det handlar alltså om att man vill att Venezuelas guldreserver utomlands ska nyttjas av den alternativa regeringen, så att inte Maduros elit  antingen använder den till att köpa stöd av militär/polis eller helt enkelt förskingrar den mot slutet. Man har inte förbjudit Venezuela att handla. Och när nu Venezuelas folk uppenbart lider så bör kanske Maduro svälja sin stolthet och låta hjälpsändningarna komma in?

”Mat har de dock där jag bor, och köer ser man inte längre sedan regeringen infört Caja Clap, en låda med basvaror som distribueras hem till alla familjer som skaffar ID-kort. […] På sociala medier skämtar människor: ”Kan någon säga hur man skriver LINSER på engelska för att säga till gringos att de inte ska lägga det i sina lådor””

Översättning: Maduro-trogna får en matlåda och övriga får klara sig bäst de kan. Och alla förstår att maten är ompaketerade hjälpsändningar.

”Landet har världens största oljereserver och oljan står för 98 procent av exporten. Så har det varit oavsett regering sedan oljan upptäcktes för nära hundra år sedan.”

Nej, det har det inte.

”Det är nu som amerikanska bolag börjar kretsa som gamar över det blödande landet. Nu ser de sin chans. USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton säger: ”Det skulle göra en stor skillnad för den amerikanska ekonomin om vi kunde ha amerikanska bolag som investerade i och producerade oljan i Venezuela.” Men först måste offret dö.”

Bolton påpekade givetvis att venezuelanerna skulle tjäna på det. Om det blir ett regimskifte måste naturligtvis allt göras för att få Venezuela på rätt köl igen, men i Kajsas värld är givetvis allt bara en stor konspiration för att sno landets olja och kväsa socialismen.

Trump erkänner öppet att hans administration försöker locka över venezolansk militär på sin sida.

Det kanske är dags, faktiskt.

”Juan Carlos från taxiförarnas fackförening är upprörd. På flera håll i Caracas får jag samma reaktion. Mannen som USA, EU och Margot Wallström har bestämt är Venezuelas president är helt okänd här.”

Som av en händelse pratar Kajsa med en fackpamp. Juan Gauido är alltså talmannen i Venezuelas parlament…

Utanför står fattiga tidningsförsäljare och skriker glåpord åt de kostymklädda ledamöterna: ”Vendepatria! Ni säljer ut vårt land! En låtsaspresident i en låtsasförsamling!”

Detta anser alltså regimtrogna om landets parlament. En låtsasförsamling.

”Jag har nog aldrig varit i ett så polariserat land som Venezuela. Här finns ingenting som är neutralt. Alla har valt sida, ner till minsta bageri.”

Därför är det tur att Kajsa har inhämtat information om hur det verkligen förhåller sig så att hon kan uttala sig utan något ideologiskt raster.

”Nästa generations högerledare, födda på 70- och 80-talen och många från samma familjer, skickades på utbildning under ledning av USAID och CANVAS. De lärde sig att protester bör utgå ifrån universiteten; att framkalla sammanstötningar för att provocera staten till övervåld; att vägra all form av dialog samt att bojkotta val hellre än att förlora.”

Hmm, var kan detta narrativ hämtats ifrån? Tänka, tänka… Jomenvisst, oppositionen är helt omöjlig, en hård kärna av CIA-tränade operatörer som vägrar all form av konstruktiv dialog och demokratiskt deltagande.  Den socialistiskt besjälade och rättfärdigt valda presidenten vill däremot gärna ha en dialog. Att utländska NGO-er omtalar Venezuela som ett av de värsta länderna vad gäller pressfrihet, demokratiska rättigheter mm är förstås bara propaganda styrd från USA, för om oppositionen tog reson så skulle det här lösa sig!

Faktum är att det är presidentval igen redan 2024, och om oppositionen då ställer upp en bra kandidat så kommer denne ha goda möjligheter att vinna i ett rättvist val och Maduro kommer självklart att lämna över makten fredligt. Lite malaria, AIDS, difteri, TBC och svält under tiden ska väl en karl tåla!?

”Men vad har de för bas inne i landet? – Ingen alls, säger en venezolansk högerpolitiker och affärsman till mig. Vi har inte militären, vi har inte institutionerna och vi har inte en tillräckligt stor del av folket. Vårt stöd är framför allt utomlands samt hos företagarna.”

Nämen hoppsan! På något sätt har Kajsa satts i kontakt med en högerpolitiker och affärsman som utan omsvep erkänner att den opposition han ingår i bara är kapitalismens och utlandets marionetter. Det här bär verkligen sannolikhetens prägel.

”Och folket förvandlas inför mina ögon, växer och växer, de är inga undersåtar längre, de vill visa mig: Vi har lyft oss, vi har bildat oss, vi är stolta! Och detta, det är också chavismen, och det är vad ingen i utländska medier förstått”

Men Kajsa, hon har förstått hon, vad det socialistiska kollektivet vill. Men svenska regimen och svenska media, vad vill de? Jo, som sagt, samma som USA:

Att fortsätta svälta ut Venezuela genom ekonomisk blockad, försöka skapa kaos, hunger och missnöje. Det är den vägen som Sverige också har valt.

Slutsats

Man kan verkligen fråga sig i vilka lägen Kajsa tycker att det skulle vara befogat med sanktioner och interventioner. Vilka kriterier bör gälla, om några?

Inlägget blev lite för långt, och jag kunde ändå skrivit tio gånger mer. Dels om vad Kajsa skrivit, dels om hur prostitutionen ökar, liksom AIDS-fallen och diverse sjukdomar. Hur kidnappare inte längre accepterar lösensummor i lokal valuta. Hur den ekonomiska kollapsen och de tomma hyllorna redan var ett faktum innan oljepriset sjönk från $100. Hur folk flyr till grannländerna. Hur mycket venezoelanerna gick ner i vikt redan år 2016. Hur och i vilken ordning Chavez demonterade demokratin, samlade makten i presidentens händer och betvingade media. Etc.

Men strunt i såna detaljer! Det viktiga här är ändå att Kajsa, som nu varit på plats och inhämtat information, kan rapportera utan ”ideologiskt raster”. Redan år 2010 förärades hon Jan Myrdals lilla pris: Robespierrepriset. Undrar om hon inte genom den här storartade journalistiska insatsen är väl kvalificerad för Jan Myrdals stora pris, dvs Leninpriset? Jag tycker det!

Jag blev lite överrumplad av att Svenska Kraftnät publicerat timvis statistik för 2018, tydligen redan i slutet på januari. De har tidigare haft många månaders eftersläpning. Underbart när det går framåt!

Total förbrukning inom landet låg oförändrad på ca 135 TWh. Kärnkraften levererade 66 TWh mot vattenkraftens 62 TWh. Den subventionerade vindkraften låg på 17 TWh, precis som nettoexporten! Leveransen från vindkraft var cirka 2% lägre än förra året, trots att installerad effekt ökade med ca 11%. Utmatad solcellsproduktion ökade 86% till 0 TWh. (Ok, till 0.15 TWh om man vill avrunda lite mindre.)

De intressantaste energislagen ur ett svenskt systemperspektiv är kärnkraft och vind, eftersom det pågår ett politiskt drivet skifte mellan de två. Såhär såg den timvisa produktionen ut (klicka för förstoring)

Vindkraften varierade mellan 5874 MW och 39 MW med ett genomsnitt på 1905 MW. Om vi normaliserar respektive produktion, dvs sätter bägges genomsnittliga timproduktion till 1, så framträder vindkraftens extrema slagighet tydligare:

Här ser vi alltså att kärnkraften kör 100-125% av sitt medelvärde under vintern, medan vindkraften producerar mer slumpmässigt ca 5-300% av sitt medelvärde. Om vi tänker oss att vi skalar om kärnkraften respektive vindkraften så att de ensamma, var för sig, ska stå för hela den gemensamma produktionen, så ser det ut såhär:

Det är ganska tydligt att vindkraften inte bidrar med någon pålitlig kapacitet. Det måste alltid finnas vattenkraft, batterier eller bränslebaserad kraft som kan tillgodose hela efterfrågan. Svensk vattenkraft är på cirka 16 GW medan toppförbrukningen är cirka 26 GW, så vattenkraften ensamt kan inte fixa biffen. Kärnkraften bidrar idag med runt 7 GW pålitlig kapacitet och värmekraften kan ge 2 GW till ungefär. Så idag täcker kärnkraft, vattenkraft och biomassa upp.

Notera i grafen ovan vindkraftgapet timme 1100-1300, ungefär. Zoomar man lite ser det ut såhär, se det färgade området:

Gapet är på 230h eller nästan 10 dygn. Det är alltså en sammanhållen period då vindkraftsproduktionen i det uppskalade scenariot understiger kärnkraftsproduktionen med ca 1.8 TWh. Om man skulle vilja lagra detta underskott i batterier så handlar det om sisådär 25 gånger mer än vad Tesla hittills har producerat till sina bilar, och en batterikostnad på ungefär 6700 miljarder SEK om man ska gå på dagens priser för färdiga och installerade system för elnätsändamål ($400/kWh). Dessutom skulle det varit svårt att fylla på batterierna inför de 10 dygnen med tanke på att hela januari till mitten av mars utgjorde en svag vindperiod.

Slutsatser

Att ersätta kärnkraften med vindkraft, som är politikens ambition, medför uppenbart en helt annan leveranskvalitet.

Hur kommer det se ut efter omställningen? Förnybart-entusiasterna pratar ibland om att förnybart kommer bli så billigt att vi kan ”överbygga” och helt enkelt spilla överskottskraft, men det hjälper inte stort under 10-dagarsperioden ovan. Som jag ser det så är det troligare scenariot det omvända; att kärnkraftsnedläggningarna med tiden tillåts äta upp vår nettoexport och lite till, så att vi blir nettoimportörer av kraft från våra grannar. Denna kraft och den balanskraft som behövs kommer framförallt vara fossilt bränslebaserad, i den mån vi inte kan nyttja norsk vattenkraft.

Den möjlighet Norden idag har att hjälpa grannarna med spetskraft, så att de slipper nyttja så mycket rysk naturgas, kommer alltså till stor del trängas ut av balanseringen av inhemsk vindkraft. Där vi idag har möjlighet att medvetet utnyttja höga elpriser i vår omvärld, kommer vi i framtiden studsa mellan prisextremer utom vår kontroll när vi blir ett i raden av länder som bara kan hoppas på att grannarna inte har likartat väder.

Lazard är en konsultfirma inom bland annat finansiell rådgivning som ger ut en årlig rapport som jämför kostnader för olika sorters elproduktion. Signaturen Anders tipsade om att årets utgåva nyss utkommit och undrade hur jag såg på den. Eftersom rapporten används mycket i den internationella debatten och ger en översiktsbild av energikostnader så är den väl värd ett inlägg.

En förenklad version av nyckelgrafen i rapporten på sidan 2 av Lazard’s Levelized Cost of Energy Analys v12.0 ser ut såhär:

Det här är en ganska spektakulär jämförelse eftersom solcellfarmer hamnar näråt 32 öre/kWh, vindfarmer neråt 25 öre, vilket är billigare än ”konventionell energi”, ofta med stor marginal dessutom. Här följer fördjupningar som syftar till att förmedla en förståelse av vilka delar av verkligheten som speglas av grafen.

Korrekt utförd matematik

Såvitt jag kan bedöma finns inget att invända mot beräkningarna i sig – de är kompetent genomförda. Däremot vill jag belysa hur parametrarna in till beräkningarna och de avgränsningar man gjort påverkar resultatens relevans. (Lazard själva framhåller de flesta av dessa avgränsningar och redovisar på ett föredömligt sätt känslighetsanalyser som varierar parametrarna, men det är definitivt värt att fördjupa ytterligare.)

Amerikanska solkostnader

Kostnaderna som anges i nyckelgrafen är rent generellt amerikanska. När det gäller solceller och vind så handlar det inte ens om ett amerikanskt genomsnitt, utan kostnaderna är illustrativa för de allra bästa områdena i USA. För solceller så handlar det om ”US Southwest” (detta faktum är gömt i en liten fotnot på sidan 16) vilket är ett område i absolut världsklass och man antar en kapacitetsfaktor med solföljarutrustning på 32%:

Det är att jämföra med de folkrika delarna av Kina och Indien i kartan ovan, för att inte tala om svenska kapacitetsfaktorer på 10% utan solföljarutrustning. (Det är frågan om det går att räkna hem solföljare när de utsätts för rejäla vintrar.) På sidan 9 finns en graf som listar kostnader för olika världsdelar, men ”Northern Europe” antas ha 13-16% kapacitetsfaktor, vilket jag betraktar som väldigt högt. Som jag förstår det måste man ner i södra Tyskland för att få 13% och ner i Spanien för att få 16%. Ändå beräknar Lazard nordeuropeiska solcellskostnader till minst $80/MWh (72 öre/kWh). (Och det gäller för stora farmer – för takprojekt är kostnaden skyhög.)

Amerikanska vindkostnader

Den låga änden av kostnadsspannet för landbaserad vind bygger på en kapacitetsfaktor på 55%, vilket tycks gå att uppnå i vissa projekt på de stora slätterna i USA, men är väldigt, väldigt långt ifrån bredare genomsnitt. Dessutom gäller det att vindprojekt som placeras i sådana områden med optimal vind kräver ofta lång transmission istället.

Amerikanska kärnkraftskostnader

För kärnkraft, kolkraft mm bygger beräkningarna på amerikanska erfarenheter av nybyggen enligt deras regelverk och krav på säkerhet och miljöhänsyn. Som bekant hade USA en 30-årig paus i reaktorbyggandet, varpå man började bygga fyra reaktorer av en ny modell, AP-1000. Pga osäkerheter i regelverket och svårigheterna det inneburit att bygga enligt en ny design med en ovan leverantörskedja har allt dragit ut på tiden, vilket innebär att kostnaderna dragit iväg proportionellt. Därför har Lazard antagit en kapitalkostnad på $6500-12250/KW och en byggtid på 5.7 år. Det inte alls fel som en illustration av det som varit, men för ett serieproduktionsprogram är det pessimistiskt. Från Sydkorea och Kina rapporteras kostnader neråt $3000/KW och byggtider som i flera fall kommit under 4 år. Och då har dessa länder ändå inte kommit igång med riktig massproduktion. Här är industrins kostnadsspann enligt en något äldre analys:

AP-1000 är designad för billigare drift- och underhållskostnader med diverse förenklingar och smarta lösningar, vilket inte tycks reflekteras i Lazards antaganden. Vidare är dess designade livslängd 60 år, men Lazard antar 40 år.

Amerikanska kolkraftskostnader

Vad gäller kolkraften finns trots allt hyggligt hårda miljökrav i USA, förstärkta av Obama-administrationen. Kolutvinningen ska ske med återställning mm och förbränningen ska ske efter att kolet skrubbats från föroreningar, med diverse filter på plats och med relativt strikta krav på hantering av aska mm. Det är ett skäl till att Lazards kostnader är högre än i länder som Kina och Indien. Samtidigt är det förstås så att rapporten inte tar hänsyn till externa kostnader i form av luftkvalitetsförsämringar och växthuseffekt, vilket innebär att kolkostnaderna även underskattas på ett sätt som inte (heller) värderas av marknaden.

Ränte-parametern

Lazard-rapporten använder sig av en ganska hög kalkylränta på 7.7% efter skatt. Det får till följd att sol, vind och kärnkraft som har höga byggkostnader och låga drifts- och bränslekostnader får en förhöjd kostnadsbild gentemot andra energislag som har omvänd kostnadsrelation. Faktum är att det finns många solentusiaster som gnäller på Lazardrapporten pga detta, eftersom förnybartprojekt i USA normalt åtnjuter lägre ränta. Men faktum är att en sådan relativt hög ränta är fullt motiverad eftersom dagens förnybartprojekts låga räntor bygger på att skattebetalare och konsumenter säkrar projekten genom direkta subventioner och garanterade priser, s.k. PPAs.

En viktig effekt av hög ränta är däremot att produktion som sker bortom ett par decenniers tidshorisont betraktas som i stort sett värdelös. Idag byggs reaktorer för 60 års livslängd och fixar antagligen det dubbla om man så önskar. Lägre ränta uppvärderar långlivade energislag. Om man tittar noga illustreras detta av att vindkraften i känslighetsanalysen på sidan 5 blir 19% billigare vid 5.4% ränta medan kärnkraften blir 28% billigare. Ur ett långsiktigt miljö- och resursperspektiv går det att diskutera hur långlivade produktionsresurser bör värderas.

Ignorerad intermittens

Lazardrapporten påpekar att man inte tar hänsyn till ”capacity value vs. energy value; stranded costs related to distributed generation or otherwise; network upgrade, transmission, congestion or other integration-related costs”. Jag har tidigare visat hur vindkraftsintegrationen i Sverige medför avsevärda kostnader och detsamma gäller förstås solceller.

Förutom dessa osynliggjorda integrationskostnader är slumpkraft helt enkelt mindre värd på spotmarknaderna när produktionen börjar bli signifikant. I Tyskland, exempelvis, är en kWh kol- eller gaskraft värd i genomsnitt ca 50% mer än en kWh vindkraft enligt en presentation av Fraunhofer av ”market value factors” för 2017:

Sammanfattning

Lazardrapportens jämförelser är relevant för statiska amerikanska förhållanden under antagandet att den intermittenta produktionen kan byggas där det finns elnätskapacitet och balanskraft ledig. Det går att argumentera för att kärnkraftskostnaderna inte är representativa för ett serieproduktionsscenario och att kraftslaget missgynnas i allmänhet, men illustrerar samtidigt på ett acceptabelt vis varför kärnkraft inte kan komma igång i USA utan stöd. Den illustrerar även varför USA rör sig mot en kraftproduktion främst byggt på frackad naturgas utdrygat med vind och sol.

Genomgången i den här bloggpostningen förklarar varför man bör vara mycket försiktig med att överföra en kostnadsjämförelse som bygger på världsklass-resurser av sol och vind samt höga kol- och kärnkraftskostnader med sina motsvarigheter i exvis Asien eller Europa. Det går att diskutera om relevansen ens sträcker sig till USAs folkrika östkust.

Den intresserade kan läsa även en annan Lazard-rapport, Levelized cost of storage för att få en känsla för hur långt bort storskalig batterilagring av el egentligen är. Jag kan återkomma till den.

Alf Hornborg, professor i Humanekologi vid Lunds universitet, kritiserar Hans Roslings ”glättiga världsbild” i en lång artikel i Ordfront (tryckt medium), som nu återpubliceras i delar på siten globalpolitics.se. Artikeln passade bra såhär i Halloween-tider, för i allafall jag blev mörkrädd när jag läste den. Här är första delen, och här är andra. Tredje delen är i skrivande stund ännu inte publicerad.

Jag försöker strukturera min kritik med ett liten kommentar före varje citat från artikeln. Det blir ganska långt, men ger förhoppningsvis ändå snabba inblickar.

Hornborg börjar starkt, såsom anstår en professor, med en ”guilt by association” baserad på att Bill Gates gillar Roslings bok Factfulness:

”Det kan knappast vara en tillfällighet att böcker som hyllar världssamhällets nuvarande utveckling får beröm av en av dem som tjänar mest på den.”

I postmodern antikolonial historieskrivning är normalt att världshistorien består av ”kolonialismen” i bestämd form. Andra imperiers kolonier, mongolernas slaktande, islams spridning via svärdet, det interna slaveriet i Afrika etc existerar inte, utan före Europas härjningar så ägde mänskligheten sin frihet och åtnjöt en jämnt fördelad rikedom:

”De flesta av hans historiska diagram börjar med året 1800, alltså efter att världen har formats av sekler av europeisk exploatering, slaveri och erövringskrig. Men kolonialismen nämns över huvud taget inte. Att mäta framsteg i förhållande till en punkt i tiden som för större delen av världen var ett extremt lågvattenmärke är att göra det felaktiga antagandet att genomsnittlig livskvalitet år 1800 kan ses som representativt för mänskligt liv genom hela vår arts förflutna.”

Att Kinas BNP år 1800 ännu var större än Västeuropas pga industrialiseringen ännu inte kommit igång ordentligt kanske Hornborg inte känner till, ej heller att USA knappt fanns på BNP-kartan då?

Kommunismen har stått för många övertydliga experiment som visar hur välståndsutvecklingen genom institutionell påverkan kan fås att ta paus i länder som i övrigt har utmärkta förutsättningar. Detta är inget Hornborg tagit notis om:

”I Roslings berättelse – liksom i Rostows, Pinkers och Norbergs – är alla människor på väg mot den översta nivån och framsteg är en fråga om att »komma ikapp«, som om ojämlikheten i världen handlar om skillnader i tiden snarare än i rummet.”

En av Roslings mest tydliga och välkända statistiska demonstrationer är hur världens välståndsklyfta försvunnit (kamelformen har blivit en dromedar):

Hornborg sov under ovanstående Rosling-lektion:

”Det finns i den berättelsen ingen egentlig klyfta mellan rika och fattiga – tydligen bara en illusion som bygger på att vi tänker fel – utan ett kontinuum av sju miljarder människor som alla är på väg åt samma håll.” 

Den vite mannens börda är uppenbarligen så djupt inetsad i Hornborgs världsbild att allt folk skriver omtolkas i ljuset av detta:

”Det underförstådda budskapet är att vi kan hjälpa alla människor nå fram till målet genom att fortsätta att göra det vi har gjort de senaste två hundra åren.”

(I själva verket så har varje land möjligheten att välja framgångsreceptet, dvs att anamma och vårda kapitalistiska institutioner! Det handlar inte om att ”vi” ska hjälpa.)

Ett vanligt tema i postmoderna antikoloniala irrläror är att västerlandets välstånd baseras på utsugning av u-länder. Det är helt enkelt fel – vår BNP producerades i allt väsentligt hos oss, uppfinningarna gjordes här och det hårda fabriksarbetet utfördes här, kolet utvanns här, stålet här. Visst, lite bling (guld), bomull, kryddor, porslin hämtade vi, men det var knappast avgörande. Inte ens gummit. Kolonialismen hade ingen avgörande betydelse för västerlandets välstånd, annat än vad gäller dess effekt på hur regelverket för handel och konkurrens påverkades i en gynnsam riktning. Hornborg tror annorlunda:

”systemet präglas av motsättningar och maktrelationer. De låga lönerna på nivå 2 och 3 är vad som gör det möjligt för de som befinner sig på nivå 4 att köpa en bil – och vad som gör det omöjligt för dem på nivå 2 och 3 att göra det. Även om vi inte kan urskilja en enkel klyfta mellan rika och fattiga finns det alldeles tydligt en polarisering mellan de som har mycket pengar och de som har lite, och den polariseringen drivs fram av globaliseringen. Som länder som Kina har upptäckt är låga löner bra för affärerna.”

(Sista meningen, att ”Kina upptäckt att låga löner är bra för affärerna” är rätt och slätt ekonomisk analfabetism. Varje land har lönelägen som motsvarar produktiviteten i deras ekonomiska sektorer. Och med Kinas snabba produktivitetsutveckling har givetvis löneläget ökat i motsvarande takt. Globaliseringen driver fram konvergens, inte polarisering.)

Hornborg tar lätt på statistiska sanningar:

”Tvärt emot vad Rosling, Pinker och Norberg hävdar har den globala ojämlikheten ökat mellan 1980 och 2016.”

Ourworldindata förklarar det faktiska läget i följande infografik.Du som bloggläsare vet med säkerhet att Bill Gates tjänade sina pengar inom ett mjukvaruföretag som ur ett makroperspektiv knappt haft någon fysisk tillverkning och vars arbetskraft främst består av högavlönade programmerare, och vars kunder främst varit rika västerländska företag, alltmedan privatpersoner och småföretag världen över traditionellt piratkopierat produkterna. Hornborg har föga förvånande en annan syn på saken:

”Sådana kategorier hjälper oss inte förstå hur Bill Gates tjänade ihop sin förmögenhet genom att använda sig av lågavlönad arbetskraft runt om i världen.”

Vi lever idag mitt i ett mirakel av välstånd, demokrati och tolerans. Men en postmodernist ser det förstås inte så:

”Liksom den biologiska evolutionen saknar människans historia en övergripande riktning. Frågan om världen blir bättre kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej.”

Man kan fråga sig hur mycket ljus som skulle observerats från en omloppsbana kring jorden för 200 år sen. I stort sett inget, förstås, vilket visar att resurser skapats. I den postmoderna världen har resurserna däremot mest flyttats, sugits ut:

”Att titta på satellitbilder på nattlig belysning är som att titta på de bilder som brukar användas för att illustrera optiska illusioner. En klassisk sådan teckning kan antingen tolkas som en hare eller en fågel. Satellitbilderna kan få oss att se ekonomisk och teknisk tillväxt antingen som ett ymnighetshorn eller som en ansamling av resurser från andra delar av världen.” 

Alla som förstår ekonomi bättre än Hornborg är förstås nyliberaler, även gamla sossar som Rosling:

”Eftersom framgångsrik miljöpolitik brukar korrelera med tillväxt är det lätt att dra slutsatsen att tillväxt gynnar miljökvalitet. Rosling, Pinker, Norberg och andra nyliberala optimister tänker sig därför att tillväxt och teknikutveckling är bra för miljön, snarare än en destruktiv kraft.

Som den ideologi-befriade professor han naturligtvis är, passar Hornborg på att ta avstånd från ekomodernismens idéer:

”som andra nyliberala ekomodernister ser han teknisk intensifiering – de lysande områdena på satellitbilderna – som nyckeln till global rättvisa och hållbarhet.”

(Låt oss vid sidan av ekomodernismen även ignorera att i princip såfort kvinnorna flyttar in till stan så ”normaliseras” födslotalen och övergången till utbildad och emanciperad medelklass påbörjas.)

Decouplingen i väst är ett faktum, men materialbehovet är förstås stort i Asien där man snabbt bygger upp ett modernt samhälle med betong och stål.

Dessa två faktum är tydligen svåra att hålla isär, trots att Rosling, Pinker mfl givetvis är tydliga:

”En av hans optimistiska förutsägelser som genast kan avfärdas är att teknikutvecklingen skulle leda till avmaterialisering – att vi nu kan »göra mer med mindre«. Denna vision motsägs bestämt av en rapport från United Nations Environmental Programme (UNEP) som visar att den ekonomiska tillväxtens materialintensitet i stället har ökat under det senaste årtiondet.”

Kärnkraften som lösning bemöts smidigt med ett avfärdande med ”fantasifullhet” samt ett påstående rakt ut i det blå att ”ojämlikhet” är en förutsättning för att utveckla och anamma kärnkraften:

”När det gäller hur vi ska undvika dramatiska klimatförändringar är det knappast förvånande att Pinkers främsta förslag är att bygga ut kärnkraften. Den närmast universella tilltron till tekniska framsteg – som illustreras av Pinkers och Norbergs fantasifulla vision om kärnreaktorer som drivs av sitt eget avfall – utgår från ofullständiga insikter om vad modern, globaliserad teknik egentligen är, ur ett globalt perspektiv. Standardberättelsen utgår ifrån att snillrika personer sedan industriella revolutionen har upptäckt nya teknologier för att utvinna energi ur naturen. Men i den berättelsen ingår inte världsekonomins ojämlikhet som en del av förutsättningarna för att utveckla och anamma sådana teknologier.”

Hornborg redovisar en ideologiskt betingad och felaktig bild av industrialiseringens förutsättningar. De tekniska grundvalarna för industrialiseringen fanns i Kina långt innan processen tog fart i Europa. Kina var ett imperium med betydligt större BNP än Europa och hade kunnat dra igång en industrialisering OM man hade haft de institutionella förutsättningarna, dvs fri företagsamhet istället för toppstyrt feodalvälde:

Investeringarna i ångkraft i 1700- och 1800-talens Storbritannien skulle ha varit omöjliga utan den atlantiska slavhandeln, de koloniala bomullsplantagerna och ansamlingen av kapital i det Brittiska Imperiets kärna.

Hornborg talar om perifera områden och asymmetriska flöden, men varför periferier som Skandinavien och USA snabbt blev rika förklarar inte modellen:

”Arbets- och miljöbelastning försköts i stor skala till periferin, vars billiga arbetskraft och mark användes för att producera varor som gjorde köpmän och fabriksägare rika. Eftersom en del av rikedomen investerades i nya maskiner blev de asymmetriska flödena av nedlagd arbetstid och ianspråktagen mark mellan kärna och periferi allt mera ojämna.”

Som av en händelse råkar Hornborg cherry-picka effekter av statliga subventioner i sin observation att olika lönelägen och mark-tillgångar spelar viss roll (oavsett om det är inom eller mellan länder, min kommentar):

”Som vi har sett på senare år hänger Europas benägenhet att investera i solpaneler eller etanolbilar till stor del på priset på kinesisk arbetskraft och brasiliansk odlingsmark.”

Hornborg gör ett mycket tydligt ställningstagande för fattigdom och tycks se det som en bättre form av optimism än Roslings variant:

”Det finns en annan källa till optimism som utgår från den statistik och de diagram som de nya optimisterna presenterar. Att Rosling gratulerar de fem miljarder människorna på nivå 2 och 3 till sina framsteg bekräftar att det går att leva friska, trygga och meningsfulla liv med bara en bråkdel av de inkomster som människor har på nivå 4.
När man tänker på de stora ekologiska fotavtryck och koldioxidutsläpp som hör till de överkonsumerande livsstilar som är vanliga på nivå 4 framstår Roslings solskenshistoria plötsligt som ett argument för »nerväxt« (degrowth).”

Likt den druckne som letar efter sina borttappade nycklar i gatlampans sken finner Hornborg att alla politiska ideologier är ett resultat av globaliseringen:

”I själva verket har ju globaliseringen gett upphov till minst tre skilda politiska ideologier: liberaler som hyllar marknaden, socialister som kräver rättvisa och populister som slår vakt om sitt nationella territorium.”

Ovanstående bygger upp till ett sorts anti-kapitalistiskt crescendo som avslutas med nedanstående. En fabrik, en reaktor, ett nobelpris i fysik och ett handelsutbyte bör tydligen alla främst betraktas som antihumanistiska ”strategier för exploatering”:

”Den illusion som har formats av liberaler från Adam Smith till de nya optimisterna är att marknadshandel och teknik är neutrala företeelser som inte skall betraktas som strategier för exploatering. Med andra ord: att kapitalism inte strider mot centrala humanistiska värderingar. Den övertygelsen är naturligtvis ytterst ideologisk.”

Sammanfattning

Ja, vad ska man säga? Professor Hornborg sammanfattar själv sin forskargärning på Lunds universitets hemsida: ”The central ambition has been to examine how specific cultural assumptions constrain human approaches to economics, technology, and ecology, and how such assumptions tend to serve as ideologies that reproduce social relations of power.”

Det är inte precis något unikt. Postmoderna teoribildningar och akademiker, som idag dominerar västerlandets universitet, har gemensamt att de kokar ner samhället och dess dynamik till en maktkamp där de själva positionerar sig som försvararna av de förtryckta. I den maktkampen betraktas själva sanningen blott som ett patriarkalt förtryckarredskap.

Vi som inte är postmodernister borde/måste tyvärr agera därefter, i en maktkamp. Akademisk frihet be damned – den här typen av akademiker borde inte få ett öre av våra skattemedel! Men tyvärr, det kommer bli värre innan det blir bättre (om det blir bättre). Postmodernismen kommer fortsätta stärka positionerna framöver, för medvetenheten om vad som händer är för låg och motkrafterna är för svaga.

Mandatfördelningen är klar sedan länge, men regeringsbildningen drar ut på tiden. Egentligen är det mycket enkelt – det finns egentligen bara två alternativ och Centerpartiet bestämmer vilket det blir. Tänkte förklara kort varför:

Nästa statsminister måste tolereras av en majoritet av riksdagen, vilket innebär att minst 175 ledamöter antingen röstar ja eller lägger ner sina röster. Under antagandet att alla riksdagsledamöter röstar enligt partilinjen så är det ganska lätt att räkna upp och utesluta toleransmajoriteter.

Det går att kombinera åtta riksdagspartier på 256 olika sätt. 128 av dessa kombinationer samlar en majoritet av mandaten. Men av dessa majoriteter är bara 26 stycken minimala, dvs innehåller inget parti som är onödigt för att bilda majoritet.

Denna mandatperiod är det uteslutet att Sd kombinerar sig med partier i vänsterblocket S, V, Mp. Av de 26 minimala kombinationerna återstår då 13 stycken.

Om vi dessutom antar att S och M inte tolererar samma statsminister, vilket är rimligt eftersom ingen nationell kris föreligger, så återstår bara 8 kombinationer.

Om vi slutligen förutsätter att Kd vägrar tolerera samma statsminister som S, och att V vägrar tolerera samma statsminister som M, så återstår endast följande fyra alternativ:

M+Sd+C+Kd: Här behöver bara C övertalas.
M+Sd+C+L: Här behöver både C och L övertalas.
S+C+V+Mp: Här behöver bara C övertalas.
S+C+V+L: Har behöver både C och L övertalas.

Det här ger vid handen att liberalerna och miljöpartiet är irrelevanta, även om de kanske ger aktivt stöd eller tillochmed kan få vara med i regeringar ändå av gemenskapsskäl. Annie Lööf kommer förr eller senare välja om hon hellre tolererar en borgerlig regering med Sd-stöd än en S-regering med V-stöd. Vägrar hon bäggedera blir det nyval, om inte ett av mina ovanstående antaganden om omöjliga kombinationer faller.

Det framstår som uppenbart att genomslaget för Centerns politik blir mycket större i Alliansen med någon liten eftergift åt Sd än i vänsterblocket med tunga S+V som motpol. Däremot kanske sveket att stödja S upplevs som betydligt mindre än sveket att stödja samma regering som Sd stödjer.

Denna (brist på) dynamik är förstås ingen hemlighet. Alla inblandade känner hur maktbalansen ser ut, men de behöver spela en ganska lång teater av manövrerande för att framstå som ansvarstagande och öppna. I själva verket är dock läget låst och bara Annie har nyckeln. Och hon har förstås ett särskilt behov av att visa att hon vill samarbeta över blockgränserna för att mildra svekdebatten när hon till slut ”tvingas” göra det ena eller det andra. Med all sannolikhet har hon redan bestämt sig, men det kan ta uppåt en månad av teater innan hon avslöjar hur det ska bli.

Den som följt mina inlägg tidigare förstår att jag inte är helt nöjd med att Centerns roll som mandatperiodens kungamakare. Vi kan förvänta oss en centerpartistisk energiminister och att de planterar in ytterligare en i raden av lojala kärnkraftsmotståndare på posten som generaldirektör för Energimyndigheten.

När jag påpekar att solcellsägare smiter från skatt och infrastrukturkostnader och att alla inte kan göra detta, att det är ett sorts pyramidspel som bygger på att ett fåtal pionjärer extraherar värde från den större basen av konsumenter, så möter jag oftast avfärdanden av följande typ: ”Så det är att smita från skatten att odla sina egna äpplen istället för att köpa i affären!? Lägg ner, jämrans kapitalistlakej!” Ytligt sett finns förstås en viss logik i denna invändning, men jämförelsen faller vid en närmare betraktelse. Låt mig förklara.

Elens kostnadsstruktur

Jag är helkund hos Vattenfall med rörligt elpris och tidstariff. Senaste årets summerade räkningar ser ut såhär när jag visualiserar det i ett tårtdiagram:Här är abonnemang och elöverföring inräknat i ”distribution”, medan årsavgift, spotpris och spotpåslag är inräknat i ”el”, och slutligen energiskatt, elcertifikat och moms inräknat i ”skatter”.

Kostnaden för elen är alltså ca 28% av elräkningen eller ca 43 öre/kWh under senaste året. Värdet av solcellers produktion är denna, ca 43 öre/kWh. Man smiter från ca 72% kostnader i form av skatter och distribution. Skatterna måste antingen öka eller förmånerna skäras ner som kompensation. Samhällskostnaderna för distribution påverkas inte nämnvärt av solcellers produktion eftersom elnätet dimensioneras för maximal belastning vintertid. Inga investeringar eller driftskostnader kan undvikas då solcellerna stöttar upp under sommarhalvåret när lasten är långt under sitt max.

Äpplets kostnadsstruktur

Situationen när du odlar äpplen i din trädgård är väsensskild. Du smiter visserligen från livsmedelsmomsen på 12% men antagligen använder du istället pengarna till en vara med högre momssats.

Distributionen är inbakad i äpplekostnaden eftersom den skalar med efterfrågan. Det går åt färre lastbilar, mindre transportbränsle och det blir mindre fruktdiskar etc när den kommersiella försäljningen av äpplen minskar.

Det här betyder att smitandet i äpplefallet faktiskt inte är något smitande överhuvudtaget!

Moraliska synpunkter

De flesta har en rimlig instinkt – man måste få producera för husbehov utan att bli brandskattad eller att få sin moral ifrågasatt. Så är det, men skattar vi energi hårt är det inte orimligt att punktbeskatta privatinköp av solcellsanläggningar för att uppnå en jämnare spelplan. Alternativt, och rimligare, är att avveckla energiskatten som inte fyller något vettigt syfte. Energi är något gott och det finns inga starka skäl att pressa ner dess användning.

Ordet jag använder för att beskriva fenomenet, ”smita”, har förstås negativa konnotationer men jag ser egentligen inte detta som en privatmoralisk fråga. När samhället ställer upp incitamentsstrukturer som leder till suboptimeringar så är det samhället som gör snedsteget, inte individen. Skulle subventionerna bli tillräckligt extrema skulle jag själv dagtinga med mitt samvete och skaffa solceller.

Andra liknelser

En annan invändning jag hört är ”Är det inte bättre med solceller än ett nytt kök?”. Mitt spontana svar är nej. Ett fint och ändamålsenligt kök har medför avsevärd nytta och ett nytt sådant kan hjälpa en familj att stärka sin matkultur, avstyra skräpmats-inköp och reducera långsiktig fetma och ohälsa. Men invändningen är i grunden en sorts ”red herring” – den är irrelevant för mitt påpekande att alla inte kan smita från en gemensam kostnadsbörda.

En tredje invändning är ”Då är det smitning att skaffa värmepump också.” Och ja, det är det förstås. Det måste ske kompenserande förändringar av skatter och distributionsavgifter när många skaffar värmepump och staten bör göra en seriös analys för att skapa en neutral incitamentsstruktur. I de fall det kräver mindre resurser att producera en kWh än att spara en kWh så bör samhället undvika incitamentsstrukturer som gör att folk ändå väljer besparingen och vice versa.

Slutsatser

Den eventuella privatekonomiska vinsten med solceller, utöver olika subventioner, härrör från att man smiter från en gemensam kostnadsbörda. Den kostnadsbördan kommer alltid fördelas på kollektiven av elkonsumenter och skattebetalare. En del kostnader kommer belasta solcellsägaren själv på olika mer eller mindre subtila sätt, men så länge solcellsägarna är i minoritet kommer övervältringen av kostnader självfallet mest belasta icke-solcellsägare.

Vi fick ungefär ett så oklart valresultat som förväntat. Eller fick vi? Och är alla verkligen vinnare? Som vanligt kan jag inte riktigt hålla mig borta från matematiken…

Se graf nedan för regeringsfärger och vänsterandelen av rösterna sen 1932. Samlingsregering under kriget, borgerliga regeringar i slutet på 70-talet, Bildt-regeringen 1991 och Reinfeldts två mandatperioder. Och nu ett sk ”oklart läge”.Regeringsbildningen 2014 är en tydlig anomali. Ett röstetal på 47% för vänsterblocket (av vilka 3% dessutom slösades på F! utan att ge mandat) har historiskt sett medfört högerregeringar. Vänsterblocket har alltså regerat tack vare passivt stöd av högern sedan 2014. År 1991 däremot regerade högern med stöd av Ny Demokrati, ett populistiskt invandringskritiskt parti.

Nu, 2018, har vänsterblocket fått ett historiskt lågt stöd. Inte sen 1928 har vänstervindarna blåst så svagt. En högerdominans 59-41 är helt enkelt enorm. Läget är alltså inte ”oklart” utan tvärtom ovanligt klart. Alla är inte vinnare! Den samlade vänstern har lidit ett svidande nederlag.

Om det inte funnes så stora låsningar kring Sd och blockpolitiken, så skulle detta garantera kanske bara en enda sak: Att vänsterpartiet är i ren opposition! Alla andra skulle kunna ingå i någon form av regeringsunderlag eller koalition, men med en så kraftig högermajoritet BORDE det lilla ytterkantspartiet på vänstersidan omöjligt kunna skapa sig inflytande. Men å andra sidan skulle det rätteligen varit så redan förra mandatperioden!

För mig får man gärna skapa mittenregeringar om det är det mest harmoniska och enkla, men INTE om det kommunicerade syftet är att behandla Sverigedemokraterna som pestsmittade. Man kan tycka vad man vill om dem, men ju förr plåstret rivs av och partiet börjar hanteras normalt desto bättre. Oberörbarheten polariserar och göder dem, men gör föga nytta. Jag hoppas Alliansen inser det och agerar därefter, efter det ofrånkomliga initiala poserandet och positionerandet i regeringsförhandlingarna.