I den här artikeln påbörjar jag ett arbete att ge kvantitativa översikter av olika universitetsmiljöer, med början en institution i Lund. Det som triggade detta var en artikel av dess professor Alf Hornborg och du kan läsa om min reaktion på denna i förra bloggpostningen.

Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet har ca 60 anställda akademiker. Förutom att producera avhandlingar, vetenskapliga artiklar, böcker, tidningsartiklar mm, så undervisar dessa anställda ca 400 universitetsstudenter.

Några tongivande professorer vid institutionen är nämnda Hornborg som sysslar med humanekologi, Agnes Andersson Djurfeldt som sysslar med Afrikastudier och Tomas Germundsson som sysslar med svensk kulturgeografi. För att få en bild av vad de anställda gör i forskningsväg har jag ganska ytligt gått igenom samtligas färskaste publikationer och klassificerat dem på olika sätt. Min toppnivå-klassificering av hela avdelningens forskningsarbete formar tre ungefär lika stora delar:

• normala ekonomiska eller tekniska utredningar
• rotande i utländsk djup fattigdom
• postmodernt ideologiserande samt övrigt flummande

Var och en av dessa huvudgrupper får en rubrik nedan. Notera att att jag med varje nämnd titel representerar varsin distinkt författare. De flesta författare har mer i samma stil som den citerade titeln.

Normala ekonomiska och tekniska utredningar

Den här tredjedelen har publicerat artiklar som åtminstone på ytan saknar ideologiskt innehåll. Det kan vara ekonomiska undersökningar som ”Explaining long-term regional growth: Towards an integrated framework” eller tekniska som ”Adopting hydrogen direct reduction for the Swedish steel industry”. Det låter helt ok och borde även platsa på vanliga nationalekonomiska och tekniska fakulteter.

Rotande i utländsk djup fattigdom

Här finns ett två större undergrupper. Den största är den som på olika sätt vänder ut och in på villkor och förutsättningar för afrikanska/asiatiska småskaliga lågintensiva farmare samt nomadiserande boskapsdrivare, till avsevärd del finansierat av SIDA. Nu när 65 miljoner afrikaner årligen flyttar in i städerna med enorma utmaningar som följd så tvivlar jag på att den här forskningen om de allra fattigaste bönderna/nomaderna är särskilt framtidsrelevant. Jag förstår därför inte varför det ska vara stort i Lund.

Jag förstår inte heller riktigt hur det kan vara effektivt att svenskar forskar om detta. Vi finner artiklar som ”Is there such a thing as sustainable agricultural intensification in smallholder-based farming in sub-Saharan Africa? Understanding yield differences in relation to gender in Malawi, Tanzania and Zambia” av Agnes Andersson Djurfeldt. Eller varför inte ”From dystopia to utopia – and back again : The case of the Van Gujjar forest pastoralists in the Indian Himalayas” av Pernille Gooch.

Jag har mer förståelse för gästforskare, som Ibrahim Wahab från Ghana med sin ”In-season plot area loss and implications for yield estimation in smallholder rainfed farming systems at the village level in Sub-Saharan Africa” men även här kan man undra över fokuset på det fattiga och småskaliga. Visst, biståndet ska gå till något och detta är nog inte sämre än det mesta annat, men ändå?

En annan grupp diskuterar utländska maktförhållanden och orättvisor av olika slag. Vi har exempel som:

• Canadian mega-mining in Central Mexico: Ecologically Unequal Exchange, Violence and Organized resistance 1992-2016.
• Enclosures from Below : The Mushaa’ in Contemporary Palestine
• Landscapes of Dispossession : The Production of Space in Northern Tanintharyi, Myanmar.

Den sistnämnda är en färsk doktorsavhandling vari en textsökning på ”marx” ger 73 träffar…

Att sånt inte skapar någon nytta för Sverige är ganska uppenbart men jag ställer mig även lite undrande till om det får något genomslag överhuvudtaget. Hur många läser dessa artiklar?

Postmodernt ideologiserande samt övrigt flummande

Har har vi alltså en tredjedel som är ideologiserat utan att direkt rota i u-länder. En undergrupp av denna tredjedel är forskning om boende (inklusive favoriten kollektivboenden). Artikelexempel:

• Fair Shared Cities-The Impact of Gender Planning in Europe.
• Housing activism, neoliberalization and the right to stay put.
• Land Rent, Crisis Theories, and Radical Geography.
• Three phases of Danish cohousing: tenure and the development of an alternative housing form.
• Gentrification and revanchist urbanism in Taipei?

Ytterligare en grupp är de ekologiskt grönskimrande ansatserna. Förutom Hornborgs artikel som nämndes i början har vi följande exempel:

• Bör nationalparker tillerkännas mänskliga rättigheter?
• Lifeblood, climate change, and the confrontation of fossil capital’s “other moments“.
• 171 forskare: ”Vi vuxna bör också klimatprotestera”.
• Degrowth as part of the mosaic of alternatives for a socio-ecological transformation.

Det finns också några vars artiklar får placeras i en mer allmän vänsteraktivism-kategori, med exempel som:

• Challenging fascist spatial claims : The struggle over the 30 November marches in southern Sweden.
• Marx on Steam: From the Optimism of Progress to the Pessimism of Power.

Så har vi en grupp som framstår som snäppet mer navelskådande/filosoferande. Exempel här är

• Where are the storytellers? : A quest to (re)enchant geography through writing as method.
• What about landscape in time-geography? The role of the landscape concept in Torsten Hägerstand’s thinking.
• Into the Paucity of Anxious Isolation: Time-Space Appropriation and the Liberalization of Suffering.

Jag bara måste citera abstract för det sistnämnda verket! Jag tror att DRM står för ”Disaster Risk Management” i det här sammanhanget.

“Capacity building” in DRM is typically approached through an access model that normalizes technical transfers of innovations from ‘developed’ to ‘developing’ areas. Through a framework of world systems political ecology, normalization of this flow is shown to be a mystification of the social relations of exchange that undergird the manufacture of such innovations. “Capacity building” turns out to be a problem of material distribution in the appropriation of time-space through unequal exchange. Developed areas benefit from such exchange not least by the displacement of environmental loads, which ever more often now make necessary technology transfers of disaster assistance to begin with. Another benefit is the engraining of a liberalist model of personhood in areas where it had not been extant, an appropriation of time-space that transforms subjectivity not least by converting difficult moral problems into mere technical ones. Hinged on a deontological framing of personhood, attribution of ‘vulnerability’ in this way conceals the magnitude of horrors in the global system in liberalization of the experience of suffering.

Helt hysteriskt! (Min fria översättning: ”Om vi hjälper underutvecklade regioner att bli mer robusta mot katastrofer så gör vi dem samtidigt mer som oss västerlänningar, och det är dåligt!”)

Sammanfattning

Okej, en tredjedel arbete kring ekonomi och teknik som möjligen är vettigt, en tredjedel tveksamt inriktad biståndsforskning och en tredjedel postmodern ideologiproduktion. Visst överlapp finns förstås. Aningen bättre än befarat när jag startade.

Jag säger inte att all forskning måste ge direkt nytta. Det finns plats för historisk forskning och samhällsvetenskaplig kunskapsproduktion av många olika slag, men sådan ideologiproduktion som nämnts här bör identifieras och avfinansieras av det offentliga. De som vill syssla med dylikt kan göra det utan skattemedel, och utan statlig välsignelse att förstärka ideologiskt motiverad aktivism hos blivande byråkrater. För en lite djupare genomgång av hur jag motiverar en sådan avfinansiering rekommenderas min bloggpostning om akademisk frihet.

Detta är ett sorts förord till en genomgång av den vetenskapliga produktionen vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet. Denna genomgång kommer i nästa blogg-inlägg.

En av de som arbetar vid institutionen är professor Alf Hornborg och jag har tidigare kritiserat idéer som framförs av honom. Nu blev jag triggad av hans senaste artikel: A globalised solar-powered future is wholly unrealistic – and our economy is the reason why. Här argumenterar han för att teknologi och ekomodernism inte kan fixa våra problem, eftersom roten till problemen är att pengar fungerar för bra:

In making it possible to exchange almost anything – human time, gadgets, ecosystems, whatever – for anything else on the market, people are constantly looking for the best deals, which ultimately means promoting the lowest wages and the cheapest resources in the global South.

Som vanligt för dessa ideologer så är det ett problem att kapital och jobb tenderar att strömma till de fattigaste områdena i den globala ekonomin, om inte inbördeskrig och vansinniga ekonomiska policies förhindrar det. De påstår tillochmed rutinmässigt att detta faktum främjar låga löner, när de i själva verket främjar uppåtgående spiraler och utjämningar.

I sin motivering till att teknologi inte kan fixa problemen hänvisar han till Storm van Leeuwen angående kärnkraften. Du kan läsa mer om van Leeuwen i mitt skräckgalleri över ”forskare” som gjort sig till parior för att ha publicerat grava felaktigheter eller rent fusk.

Hornborg formulerar en lösning på pengaproblemet:

In order to accomplish economic “degrowth” and curb the treadmill of capital accumulation, we must transform the systemic logic of money itself.

National authorities might establish a complementary currency, alongside regular money, that is distributed as a universal basic income but that can only be used to buy goods and services that are produced within a given radius from the point of purchase.

Med ”degrowth” menas fattigdom som lösning på problem med rättvisa och miljö. ”Universal basic income” är engelska för medborgarlön. Han vill alltså att en relativt stor del av alla pengar ska göras byråkratiserade och svåranvända, och att alla får lika mycket. Detta för att skjuta globaliseringen och kapitalismen i sank, göra oss fattigare och mer beroende av lokala småpåvar och på så vis åtgärda miljöproblem och inkomstklyftor.

Notera att för att det ska vara någon poäng med denna parallella valuta så måste den vara icke-konvertibel, dvs officiellt icke växlingsbar. Exempel på sådana valutor idag är nordkoreanska won, transnistriska rubel och den kubanska peson. Hur mycket polis- och domstolsresurser man kommer behöva lägga på att förhindra svartväxling samt avståndsfusk vid transaktioner förtäljer inte historien, givetvis. Inte heller den GPS-övervakning mm som skulle krävas.

Antar att det är att slå in öppna dörrar att rada upp argument emot detta? Men det triggade mig att undersöka hur det står till där han jobbar. Varningssignalerna från universitetsvärlden kommer i en relativt strid ström, men det börjar bli dags att skaffa överblick. Så låt oss börja på Hornborgs arbetsplats i nästa inlägg!

Greta besökte USAs kongress häromdagen och höll ett tal (transkribering här) som jag, den här gången, inte har några starka invändningar mot. Kanske som en anpassning till det land hon rest till, använde hon inte grönvänsterns idégods från 70-talet som fond. Hon förmanade däremot åhörarna: ”Stop pretending that you, your business idea, your political party or plan will solve everything”. Som kärnkraftsentusiast skulle jag förvisso kunna ta åt mig, men det är måhända intressantare att ge Greta stöd genom att titta på den numera förhärskande synen, nämligen att slumpkraften, dvs sol och vind, globalt sett växer snabbt, är tokbillig och snart kommer tränga undan fossilkraften.

Jag har problematiserat kostnadsbilden i min analys av Lazardrapporten, men värre är att kraftslagen producerar ryckigt, ofta knappt något alls och ofta mer än man behöver, och är därför svåra att skala upp förbi en viss nivå. Vilken nivå? Jo, slumpkraftens penetration, dvs dess andel av den totala elproduktionen, får det allt svårare med marknadsvärde och överskott när man närmar sig respektive energislags lokala kapacitetsfaktor. (Kapacitetsfaktorn är i procent räknat hur mycket energi kraftslaget producerar i genomsnitt under året i förhållande till vad det skulle producerat om det hade kunnat utveckla sin fulla effekt konstant.) För Sverige och solceller är kapacitetsfaktorn ungefär 10%, exempelvis, och det innebär att man också kan förvänta sig att 10% sol-el är svårt att hantera.

Baserat på BP-rapportens data har jag gjort ett par grafer, först för solceller:

Till vänster i grafen är de 10 främsta sol-länderna räknat i penetration och därefter ett urval stora och intressanta länder. Här ser vi att inget land är i närheten av att få en penetration högre än sin lokala kapacitetsfaktor. Vi kan också se hur kapacitetsfaktorerna varierar kraftigt. Notera att Kina har en taskig kapacitetfaktor, medan Chile ligger extremt högt. De senare subventionerar tydligen nätanslutning till höglänta områden i landet (dit man också förlagt rymdteleskopssatsningar då luften är såpass klar och molnfri).

Den andra grafen är för vindkraft:

Här är de sex högsta penetrationerna med, sedan ett urval intressanta länder. Vi ser att Danmark har långt högre penetration än kapacitetsfaktor, vilket möjliggjorts genom att agera som en ”by med en vindkraftspark” i ett mycket större elnät. Det är ganska ointressant, men tvåan Irland är desto intressantare. Irländarna har uppenbarligen kommit upp i ungefärlig paritet. Frågan är hur lätt det varit. Rapporten Annual Renewable Energy Constraint and Curtailment Report 2018 har en graf som tyder på att mängden el som behöver strypas bort vid den här penetrationen inte är så fasligt hög:

Men om man tittar närmare på förändringen till 2018, att total vindgenerering ökade med 1796 GWh och total strypt vindkraft ökade med 321 GWh, så inser man att ett marginaltillskott av vindkraft vid den lägre nivå som gällde 2017 medfört en kostnadsoverhead på ca 321/1796 = 18%. Irlands elproduktion är för övrigt naturgasdominerad, vilket är idealiskt för integration av slumpkraft. Kärnkraft däremot är förbjudet.

I övrigt kan man konstatera att inte mycket hänt på 3 år sen jag gjorde en variant på det här inlägget senast. På solsidan har inga länder tagit sig förbi de mer eller mindre stillastående ledarna Italien, Tyskland och Grekland och inga är ännu nära kapacitetsfaktorn. På vindsidan har Danmark, Portugal och Spanien inte rört sig märkbart, medan Irland och Tyskland har tagit sig upp till intressanta nivåer. Inget tyder på att fler länder kommer testa gränserna under de kommande 3 åren heller. Segt.

Med nya BP-rapporten finns underlag att återigen ta en titt på hur sol och vind utvecklar sig i pionjärländerna, dvs de länder som har störst procentuell andel av respektive energikälla i sin elmix. Jag har hoppat över plutt-landet Luxemburg, samt även Litauen pga att landet importerar ca 70% av sin el.

Över en längre tidsperiod är det instruktivt att jämföra med kärnkraftens historiska tillväxt i pionjärländer.

För att få en bättre bild av solens utveckling måste vi zooma in och betrakta fler länder:

Inget land har klättrat högre än de ca 8% som Italien uppnådde redan 2014, vilket skär sig en aning mot narrativet att sol-el är tokbilligt och växer exponentiellt. Av de europeiska pionjärer som stått still länge har de rikare länderna Tyskland och Belgien vänt uppåt och kapat åt sig någon procent ytterligare, medan övriga fortsätter stå still. I Spanien och Italien verkar dock solcellsmarknaden vakna till liv något igen nu. Japan, Chile och Australien har fortsatt tugga på uppåt men åtminstone takten i Japan sjunker nu kontinuerligt pga sänkta bidrag.

För vind ser det ut såhär:

Som sagt, här är Litauen överhoppat pga extrem import, medan Danmark fått vara kvar trots att även det har ett visst underskott i elproduktionen och egentligen bara är en liten del av ett större regionalt elnät. De som inte förstår intermittensproblematiken ser förvisso inget problem med detta.

Irland har låg import/export av el och har växt till 27% vind-el år 2018, vilket visar på en bred potential åtminstone upp till den nivån. (Visserligen har Irland ovanligt goda vindresurser, men ändå.) Den iberiska halvön ligger still runt 20%. Tyskland och UK klättrar långsamt och närmar sig 20%-strecket. USA anses ligga i en vind-boom just nu då operatörer försöker få in mycket kapacitet innan en utfasning av federala subventioner, men i jämförelse med pionjärländerna växer marknadsandelarna relativt långsamt.

Globalt sett tog vindkraften 0.38% ny marknadsandel år 2018 och landar på 4.8%, medan solcellerna tog 0.43% ny marknadsandel och landar på 2.2%. Sammanlagt tog de alltså ca 0.8% marknadsandel. Kärnkraften växte som bäst 1984-1985 då den globalt tog ca 2% marknadsandel årligen.

Årets utgåva av världens främsta energi-statistiksamling, BP World Statistical Review of World Energy, släpptes tidigare i veckan. Jag har bearbetat siffrorna och skapat en bunt grafer för att ge den övergripande bilden.

Glädjande nog ökar världens totala energianvändning med 2.9% (ca 1.8% per capita). Tonvikten ligger som alltid på de fattiga icke-OECD-länderna som ökade med 3.9% (2.7% per capita) medan de rika länderna ökade med 1.5% (0.9% per capita). Några notabla länder:

Av dessa är det bara Venezuela som verkar ta klimathotet på riktigt allvar!

I det långa perspektivet, över de senaste tio åren, har de rika länderna stått still i total energiförbrukning (-5% per capita). medan de fattiga ökat 35% (+19% per capita). Förändringarna i absoluta tal de senaste tio åren domineras helt av icke-västliga länder:

Per energislag såg det ut såhär:

Fossiler stod alltså för ca 72% av energi-tillskottet år 2018. Den långa historiska trenden i miljoner ton olje-ekvivalenter visar alltjämt på mycket måttliga ökningar av icke-fossil energi:

Sol står just nu för ca 1.0% av global energi-tillförsel och vind står för ca 2.1%, fossilt för 85.5%, kärnkraft för 4.4%, vattenkraft för 6.9%. (Notera att andelarna för vissa energislag vore högre om man tittade på el enbart.)

Men växer inte sol och vind exponentiellt, säger kanske någon. Kommer inte solen att dominera om bara några år? Nej, tyvärr växer inte sol och vind exponentiellt för närvarande. De årliga installationerna antyder att energislagen nu växlat in på linjära tillväxtbanor (vid en nivå där deras gemensamma andel av totalenergin ökar med ca 0.37% per år):

Du som har läst hit är inte förvånad över att de globala koldioxidutsläppen år 2018 ökade med ca 2.0%. De fattiga länderna utanför OECD står nu för ca 64% av utsläppen. EU står för ca 10%, Sverige för ca 0.12%. (Skurkstaten Tyskland ca 2.1%, trots bara 8x högre befolkning än Sverige.)

Trots allt detta är det alltjämt så att bara miljövänner vill bygga kärnkraft, medan gröna vill lägga ner kärnkraft. Kan det förändras under 2020-talet, tro? Kan klimatrörelsen växa upp och frigöra sig från sina gröna föräldrar eller är det ett nejdetkanviinte?

Jag ställde mig frågan häromdagen varför det annars dominanta Saudiarabien med ca 33 miljoner invånare och enorma oljerikedomar inte leder Mellanöstern i termer av förnybart och kärnkraft. För det gör man inte. Storvulna planer med bland annat 16 reaktorer och extrema solparker har formulerats, men det är väldigt lite verkstad. Kontrasten till UAE (10 miljoner invånare) och dess snart färdiga bygge av fyra feta kärnreaktorer samt stora solcellsparker är rejäl. Efter att ha funderat en stund har jag en teori som jag tänkte presentera, som vanligt tillsammans med lite storleksordningar.

Marknadskostnaden för olja

Saudiarabien genererade 2017 ca 154 TWh el från olja, 221 TWh från naturgas och 0.1 TWh från förnybart. UAE genererar 2 TWh från olja och 134 TWh från naturgas. En servettkalkyl ger vid handen att Saudiarabiens oljekraftverk sväljer i storleksordningen 230 miljoner fat olja per år eller 6% av oljeproduktionen. Med ett oljepris på $72/fat så motsvarar det ca $17 mdr/år.

Olja innehåller ca 1700 kWh termisk energi per fat, eller vid 40% verkningsgrad i ett oljekraftverk ca 680 kWh el. Med $72/fat så blir det alltså över 10 cent per kWh eller ca 1 krona/kWh i bränsle. Det är ganska dyrt som produktionskostnad betraktat; svenskt spotpris brukar ligga mellan 20 och 50 öre i snitt.

Alternativkostnad

Okej, så oljan kostar $17 mdr/år.

Om man bygger bort den med kärnkraft så krävs ca 20 GW kärnkraft för kanske $140 mdr för 60-80 års livslängd.

Om man istället bygger bort oljan med solceller och ignorerar allt vad lagring etc heter, så kräver det runt 86 GW och ca $86 mdr för 20-25 års livslängd.

Tittar man på dessa fundamenta borde det gå att räkna hem investeringar i sådan alternativ produktion. Men…

Saudikostnaden för olja

Saudiarabien är fortfarande den dominerande OPEC-producenten med reservkapacitet. Man säljer helt enkelt så mycket olja på de internationella marknaderna som man vill sälja. Skulle man sälja mer så skulle man påverka priset mer och störa överenskommelser med andra länder om utbudsbegränsningar! Det betyder att olja som man sparar internt genom att bygga alternativ till oljeverken inte automatiskt leder till intäktsökningar genom ökad försäljning internationellt. Oljan sparas istället i marken.

Saudiarabien har en totalkostnad inklusive kapital i sin oljeproduktion på löjligt låga $10/fat.

Saudiarabien producerar alltså oljekraft med en bränslekostnad på inte 1 kr/kWh utan snarare 14 öre/kWh. Oljekraftens kostnad är inte marknadspriset på $17 mdr/år, utan snarare $2 mdr/år!

Long game

Att bygga solceller, kärnkraft eller liknande för att spara olja skulle alltså innebära att man investerar för perioden då Saudis oljeproduktion peakat, eller när efterfrågan är sådan att man skulle kunna sälja allt man kan producera utan hänsyn till prispåverkan.

Att ta en så lång vy måste vägas mot en diktators behov av att ha pengar i nuet, att använda för att köpa lojaliteter, bygga sånt som medborgarna ser en omedelbar nytta av, eller åtminstone spektakulära byggen inom synhåll från storstäderna, militära utgifter för att dominera över Iran och Jemen etc.

UAEs dominans

Så varför är just UAE (som består av bland annat Dubai) större på fossilfria investeringar? Egentligen förklarar min teori inte detta. UAE har likartade storleksordningar i sin oljeproduktion med hänsyn taget till befolkningsmängden. Vi kan ändå konstatera att UAE har varit betydligt mer aktiv i att diversifiera sin ekonomi än oljegrannarna Kuwait, Quatar, Oman, Bahrain och Saudi,  så  det  handlar  inte  bara  om  energi.

Det kan vara så enkelt att det handlar om en ledning som känner sig lite mindre hotad och är lite mer idealistiskt lagd.

Per Bolund valdes nyligen till miljöpartiets nya språkrör. Ikväll intervjuades han i SVTs Agenda och uttalade sig om kärnkraften. Han sa (-38:30) om frågan att driva befintliga reaktorer vidare:

”Ja det är ju dom dom finns ju möjlighet att köras om det finns marknadsförutsättningar dvs om de är ekonomiskt lönsamma. Nu säger ju de som kör dem att de faktiskt inte är lönsamma, de blir utkonkurrerade av vindkraften som ökar jättemycket i Sverige av solkraften som kommer mer och mer och finns det ingen lönsamhet i att köra kärnkraftverken ja då är det väl bättre att de blir ersatta av av andra och ännu bättre miljöenergislag.”

För en månad sen publicerade regeringen följande i samband med vårändringsbudgeten:

– Det ska vara enkelt och lönsamt att investera i förnybar energi för eget bruk. Det här är ett stöd som varit oerhört efterfrågat och det känns bra att kunna hjälpa den gröna omställningen på vägen, säger finansmarknads- och bostadsminister Per Bolund.
[…]
I vårändringsbudgeten tillförs 300 miljoner kronor i budgeten för 2019. Det innebär en nivå på 736 miljoner kronor som får direkt stöd till utbyggnaden av solceller.

Kärnkraften ska bort eftersom den inte är lönsam, medan det SKA vara lönsamt med solceller? En lätt illamåendekänsla infinner sig. Men låt oss ta en titt på ”olönsamheten” för kärnkraften. Från Vattenfalls hemsida:Det står inte uttryckligen, men den matematiskt literate kan räkna ut att produktionskostnaden för RInghals är 5.2/24% = 22 öre/kWh. Elpriset 2018 var i genomsnitt strax över 45 öre. Är slutsatsen att kärnkraften är olönsam? Knappast, va?  Vattenfall spelade högt ett högt politiskt spel genom att offra Ringhals 1-2 och hota att lägga ner resten på kort tid och fick då energiöverenskommelsen som tog bort effektskatten. (Nedläggningen av dessa genomförs under 2019 respektive 2020.)

Och solceller då, som får 60 öre/kWh i skattereduktion + 700 miljoner/år i investeringsstöd + elcertifikat + möjligheten att smita från skatt och nätavgifter? Jo, det blev förstås ”lönsamt”.

Per Bolund tvekar alltså inte att slira på sanningen, och tvekar inte heller att föra fram skräpforskning. Här på bloggen har ofta en prominent skräpforskare figurerat, en viss Chris ”Baskern” Busby, bland annat i skräckgalleriet. Denne man bjöd Per Bolund in till riksdagen för att på skattebetalarnas bekostnad föra fram sitt forskningsfusk. Busby är samma man som Johan Swahn på miljöorganisationernas kärnkraftsgranskning absolut inte vill kopplas samman med.

Sedan har vi Miljöpartiets andranamn till EU-parlamentet, Pär Holmgren, den gamla TV-meterologen. Han twittrar:Låt oss bena ut det här: På DN Debatt hänvisar alltså Jonny Hylander, professor i förnybar energi, samt Göran Sidén, universitetslektor i elkraftteknik, båda vid Högskolan i Halmstad, till en rapport från Stanford. Gissa, vem tror du står för Stanford-studien? Jo, en viss Mark Z Jacobson som också han omtalats i skräckgalleriet. Just det, det är den rapporten där kärnkraft leder till kärnvapenkrig och de brinnande städernas CO2-utsläpp läggs till kärnkraftens livscykelutsläpp. Ett par aktiva akademiker för alltså fram ökänd och utskrattad skräpforskning på Sveriges främsta debattplats och detta retweetas av Pär Holmgren!

Ett ärligt misstag, säger du? Stackars Pär måste väl lita på de extremt pinsamma akademikerna? Nej, jag har från källor jag litar på att han informerats om just denna rapport tidigare och mer än en gång. Har dock inga fotobevis på detta just nu, så du får tro det om du vill. Man kan ju tycka, oavsett, att har man gjort klimatet till sitt levebröd så är man skyldig att kunna detta och att NRELs livscykelsöversikt (som är den bästa och mest respekterade översikten, mig veterligen) sätter kärnkraftens CO2-utsläpp till 12 g/kWh, ca en fjärdedel av solcellernas.

Kombinera intellektuell hederlighet med politik? Nejdetkanviinte, tydligen.