Kategoriarkiv: Uncategorized

Global solstatistik 2018

I förra blogginlägget gav jag en övergripande bild av energiproduktionen i världen efter släppet av BP-rapporten. Detta inlägg fokuserar på sol-el. Sol-elen globalt utgjorde cirka 1.7% av all el-genering och 5% av all fossilfri el år 2017:

Den årliga tillväxten i genererad sol-el har sjunkit från 2008-2012-nivån på över 50% årligen till mer beskedliga, men fortfarande kraftiga, ca 30% idag:En kärnreaktor producerar runt 8 TWh/år, beroende på storlek. Precis 10 länder har nått en solcells-produktion som överstiger den nivån. Föga förvånande är de ekonomiska jättarna störst även på solceller:Pionjärländer, dvs de som har hög andel sol-el eller väldigt stor sol-produktion, har historiskt tenderat att plana ut på ganska låga andelar sol-el:Som synes har USA och Kina egentligen inte imponerande mängder sol-el i förhållande till sin storlek – de har hela tiden legat ungefär på världssnittet. Japan och Chile har just seglat upp som länder med relativt hög penetration sol-el. Det blir spännande att se var de planar ut – särskilt Chile borde kunna nå högre än europeiska pionjärer tack vare väldigt hög solinstrålning. En orsak till utplaningen är annars den mättnad man kan man se i tyska elproduktionsgrafer:Notera hur man dumpar ganska mycket sol-el på grannarna.

 

Framtiden

Hos vissa grupper finns det en närmast religiös övertygelse om att sol-el nu är den billigaste energikällan och att allt som står ivägen för fullt genomslag är fossil-lobbyns makt över politikerna. Tyvärr har inte den typen av konspirationsteorier någon verklighetsförankring, och även om sol-elens kostnader nu är överkomliga så är det måttligt hett med en energikälla som producerar så ojämnt och slumpartat.

Då solcellerna har en penetration (marknadsandel) på bara cirka 1.7% globalt så finns dock höjd att växa. Världen har lagt ca 150 miljarder USD på solceller årligen de senaste sju åren enligt GTM/BNEF:

Min gissning är att den nivån kommer upprätthållas kommande år, vilket leder till en fortsatt stadigt sjunkande procentuell tillväxttakt trots sjunkande kostnader enligt ”Swansons lag”. 2018 kommer landa på cirka 2% global penetration vid ca 500 GW totalt installerad effekt. 4% penetration kommer nås 2022 vid ca 1000 GW installerad effekt. Men sen dröjer det till 2028 innan vi når 8% penetration och 2000 GW installerad effekt, därefter 2039 för att nå 16% penetration och 4000 GW installerad effekt. (Total global elgenerering växer med ca 2.7% årligen, vilket jag inte tagit hänsyn till i penetrationssiffrorna som alltså kan bli snarare 12% år 2039.) Min kristallkula ser alltså följande graf: Och den blå linjen är mitt optimistiska scenario som inte tar hänsyn till att såna här kurvor brukar gå över i en S-form med utplaning. Det hör också till saken att Kina just har bromsat tillstånden för nya solparker vilket förutspås leda till kraftigt minskad utbyggnad på den i särklass största marknaden.

 

 

Global energistatistik 2018

Igår släpptes BPs årliga rapport Statistical Review of World Energy. Det finns de som börjar fräsa konspirationsteorier när källan är ett oljebolag, men detta är kanske den mest högkvalitativa, ansedda och citerade källan i sitt slag. Jag har utgått från BPs råa siffror och snickrat ihop en uppsättning grafer som visar den globala utvecklingen.

Glädjande nog ökade energikonsumtionen i världen med ca 2.2% förra året. I nedanstående graf kan man se hur det såg ut per energikälla. (Icke-termiska källor som vattenkraft, solceller och vindkraft justeras upp av BP genom att multiplicera med cirka tre för att bli jämförbara.)

Som synes är vindkraft och solceller fortsatt väldigt små. År 2017 uppgick de tillsammans till totalt ca 2.65% av primärenergin, en ökning från 2.22% året innan. Med den takten tar de alltså 4-5% marknadsandel per decennium.

Förra året ökade naturgas mest, följt av olja:Att naturgasen ökar är inte så konstigt. Det är den ideala partnern till slumpkraft (dvs sol och vind). Naturgas-verk är väldigt billiga att bygga och produktionen i dem kan relativt lätt justeras så att bränsle sparas när det är bra produktion i slumpkraft-verken. En politisk bonus är att naturgas bara ger halva CO2-utsläppen mot kol, vilket gör att man relativt billigt kan reducera utsläppen enligt plan genom att göra sig långsiktigt beroende av denna energikälla.

Från millennieskiftet har den fossila andelen av energiproduktionen minskat obetydligt från 87% till 85%. Samtidigt har den totala energiproduktionen ökat kraftigt, så fossilerna växer fortfarande:

Förra året växte den fossila energiproduktionen ca 1.5% (trots att året innan dess hade en dag extra pga skottår). Det här får givetvis förutsägbara konsekvenser för CO2-utsläppen:CO2-utsläppen hade inte rört sig särskilt mycket några år, men tog 2017 ett skutt uppåt igen och ökade med ca 1.6%, justerat för skottår.

Om man vill avsluta med att vara lite positiv mot slumpkraft, så kan man betrakta deras tillväxter i en logaritmisk graf:Här ser man att vindkraft idag ligger på ca 1.9% av primärenergin (vilket inte är samma sak som andel av elektriciteten), och solkraft ligger på ca 0.75%. De ligger alltså på ungefär samma punkter på kurvan som kärnkraft låg på ca 1977 respektive 1973. Grafen visar att den procentuella tillväxten fortfarande är hyggligt god för dessa energislag och om man inte kände till intermittens-problematiken skulle detta, trots de små absoluta volymerna, ge anledning till långsiktig optimism.

Återkommer med ytterligare statistik kring viktiga detaljer.

Elbilens samhällsekonomi

Folk tycker olika om elbilar, uppenbarligen. En del av spektrumet representeras av en fackföreningsboss i Sydkorea, som säger:

“Electric cars are disasters. They are evil. We are very nervous,”

Orsaken är att facket förutspår att uppåt 70% av jobben kan gå förlorade i sydkoreanska bilfabriker pga elbilens betydligt enklare drivlina. Ändå är det förstås så att elbilarnas högre kostnader indikerar att det totalt sett krävs fler arbetstimmar och genererar större utsläpp av CO2 att skapa en elbil pga batteri-tillverkningen. Det här blogginlägget är tänkt att göra en realistisk beräkning på elbilarnas ekonomi ur ett samhällsperspektiv.

Ingångsvärden

För att räkna ut den samhällsekonomiska skillnaden i kostnad mellan elbil och bensinbil behöver vi hitta oskattade kostnader för batterier och drivmedel. BNEF redovisar en genomsnittlig batteripacks-kostnad idag på ca $209/kWh. Bensinen verkar kosta ca 50 cent/liter på amerikanska spotmarknader, och elen ca 3.5 cent/kWh. Ett ytterligare ingångsvärde är en killgissning om att en batteribil sparar ca $1000 genom förenklad drivlina i övrigt.

Om vi antar att en bensinbil drar 0.5 liter/milen och att en elbil drar 1.8 kWh/milen, så sparar samhället kostnader på 0.5*50-1.8*3.5 = 18.7 cent/mil.

Break-even

Här har jag plottat den sträcka som krävs för att man ska nå samhällsekonomiskt break-even med sänkta bränslekostnader, som funktion av batteristorlek:

Det är ganska tydligt att även bilarna med minst batteripack mycket svårt att nå break-even idag. För nya Leafen på 40 kWh har vi en samhällsekonomisk break-even först vid ca 40,000 mil. För att en elbil på 80 kWh ska bära sig samhällsekonomiskt efter 20,000 mil krävs att batterikostnaderna halveras två gånger(!).

Miljövinster

Genomgången ovan tar inte hänsyn till miljövinster. Här finns en genomgång av miljökostnaderna för traditionell privatbilism och i Sverige placeras luftkvalitets-kostnaderna på runt 320 miljoner euro och klimatkostnaderna på 1-4 miljarder euro. Med tanke på ca 5 miljarder mil avverkade på våra vägar årligen, så handlar det om ca 8 cent/mil i luftkvalitetsvinst och 20-80 cent i potentiell klimatvinst, att jämföra med 18.7 cent/mil i bränsle-vinst.

Klimatvinsten är omdebatterad, dels eftersom en del inte tror på klimathotet och dels eftersom man kan driva elbilar med kolkraft. Om man bara tittar på luftkvalitetsvinsten så sänker det break-even-punkten med ca 30%. Om man antar luftkvalitetsvinst plus maximal klimatvinst så når man break-even redan vid 7000 mil för 40 kWh.

Andra effekter

Jag har inte räknat med ränta ovan. En ränteberäkning missgynnar elbilen, som har en stor initial kostnad.

En samhällsekonomisk effekt som är lite svår att värdera är elbilens tendens att förändra bilarnas egenskaper i övrigt. En elbil kanske inte alltid ersätter en motsvarande liten och snål bensinbil, utan en betydligt större och törstigare. Batteribilarna leder till en annorlunda tradeoff när det gäller storlek, aerodynamik, materialval/vikthänsyn, däckval (lågfriktion etc) och detta kan, med lite god vilja, ses som samhällsekonomiskt positivt.

Elbilar bör vara lite billigare att underhålla, eftersom inte lika mycket i drivlinan kan gå sönder, och eftersom man slipper olje- och filterbyte. Ändå bör försäkringskostnaden vara högre, eftersom mer av kostnaden ligger i bilen, snarare än i bränslet, och bilens kostnad givetvis påverkar försäkringspremien.

Slutsatser

En rå kostnadsberäkning ger vid handen att rena elbilar innebär en rejäl samhällsekonomisk förlust, särskilt vid lite större batteripack, och att break-even är relativt långt borta. Beroende på hur man värderar miljöeffekter mm kan elbilarna eventuellt ändå motiveras samhällsekonomiskt.

För mig står det ändå klart att elbilen är vägen framåt, inte minst pga diverse attraktiva egenskaper hos eldrift (som tystnaden, mindre vibrationer, pålitlighet, linjär och kraftig acceleration mm) uppväger en del merkostnader. Trots det innebär den samhällsekonomiska nackdelen en stor utmaning när det gäller uppskalningen av rena batteribilar. Jag planerar ytterligare inlägg som tittar i kristallkulan när det gäller elbilens genomslag framöver samt framtida batterikostnader.

CO2-utsläpp och hjärnsläpp

Snickrade ihop två grafer som visar utvecklingen i CO2-utsläpp i framförallt de stora europeiska länderna. Graferna omfattar de fem största ekonomierna i EU, samt USA och Sverige som referenser. USA får vara med pga sin storlek och ledande roll i västvärlden, Sverige pga, well, det är vårt land och är intressant av det skälet.

Deras CO2-utsläpp per capita sedan millennieskiftet ser ut såhär (källor BP-rapporten + Gapminder):Notera att grafen har en logaritmisk skala för att visa procentuella förändringar tydligt (samma procentuella förändring ger samma lutning oavsett utgångspunkt).

Det vi ser är relativt välkänt. USA ligger högt, men reducerar i takt med övriga procentuellt sett. Kolkraftens förlovade land Tyskland ligger stabilt mycket högt i ett europeiskt perspektiv, medan kärnkraftsländerna Sverige och Frankrike självklart ligger lågt.

Förändringarna blir tydligare om vi använder index 100 för år 2000:

Det är värt att nämna de viktiga faktorerna och strategierna i respektive land:

  • USA reducerar hyggligt genom att tränga ut kol med frackad naturgas.
  • UK går bäst genom en medveten satsning på att avskaffa kolkraften.
  • Tyskland är sämst i klassen genom att agera grönt föregångsland som satsar helhjärtat på att lägga ner kärnkraft.
  • Frankrike och Sverige reducerar bra, trots att man inte har den lågt hängande frukt som fossil elproduktion innebär, utan måste jobba med ffa transporter och fossilanvändande industri. (Intressant nog sker den svenska reduktionen under mandatperioder då regeringen inte samarbetar med miljöpartiet.)

Det mesta tyder på att den här utvecklingen kommer fortsätta på likartat sätt de närmsta fem åren eller så. USA fortsätter med frackingrevolutionen och drygar dessutom ut naturgasen framöver med lite mer vind och sol. Tyskland har fortfarande en handfull stora reaktorer att lägga ner. UK satsar på nya reaktorer och lite offshore-vind. Sverige och Frankrike fortsätter pressa CO2-utsläppen inom transporter och industri.

Global vindkraftsutbyggnad

GWEC, vindbranschens globala samarbetsorganisation, släppte idag statistiken för 2017. År 2015 byggdes ca 64 GW vind, 2016 byggdes ca 55 GW och 2017 sjönk utbyggnaden vidare till 53 GW.

Första paragrafen i pressmeddelandet innehåller texten ”The 2017 market remained above 50 GW […]”. Det är alltså en sorts seger att man lyckas hålla sig kvar över 50 GW, vilket tyder på att det skett en viss tillnyktring sedan 2015, då organisationen hade väldigt optimistiska prognoser:Det här betyder att den procentuella tillväxten sjunker och nu är nere på ca 10%:År 2009 var det sista då man med visst fog kunde hävda att vindkraften hade ”exponentiell tillväxt”. Sedan dess har man etablerat sig allt tydligare i den ”linjära” mittersta delen av en S-kurva. Om man krasst antar att 55 GW är den typiska byggtakten och livslängden är 25 år, så kommer vi plana ut kring 1300 GW total global kapacitet, vilket med 30% kapacitetsfaktor räcker till ca 3500 TWh, motsvarande ca 15% av världens elproduktion idag.

Vindkraftsel är idag billigare än solcells-el, men solcellerna växer ännu exponentiellt. Solcellerna växte häromåret med i storleksordningen 100 GW, och vindkraften växer som sagt i storleksordningen 50 GW. Med tanke på att vindkraften har ungefär dubbelt så hög kapacitetsfaktor (dvs producerar ungefär dubbelt så mycket energi per installerad watt), så byggs energislagen idag ungefär jämnbördigt. Med tanke på att även solcellerna producerar intermittent så förutspår jag att deras utbyggnadstakt också är nära sin peak.

Asketernas vilsna moral

En svensk släpper ut ungefär lika mycket CO2 (4.9 ton/år) som en genomsnittlig människa i världen (4.6 ton/år).

Det finns cirka 7.5 miljarder människor i världen och det är bara 2.6 miljarder sekunder kvar till år 2100. Det innebär att om du lever i en trepersonersfamilj och tar ert gröna ansvar genom att varaktigt sänka era CO2-utsläpp till noll så kommer ni fördröja utsläppen fram till år 2100 med cirka en sekund.

Men vi kan förstås inte nolla våra utsläpp bara sådär. För det första är mycket av dina per-capita-utsläpp relaterade till samhällsfunktioner som sjukvård, skola, försvar, arbetsplatser, infrastruktur mm. För det andra vill även hippies oftast ha mat, ett uppvärmt boende, kläder, cykel, lite elektronik och internet mm. Går du inte all-in som eremit så är det inte troligt att du sänker ditt avtryck till mer än hälften.

Forskning visar att när några sänker sin energikonsumtion, så sjunker priserna en aning och andra kommer reagera på det genom att öka sin konsumtion. Hur stor den effekten är, är inte helt lätt att klarlägga, men man räknar med 10-30% i mogna ekonomier och mer i omogna:

Så nej, det kommer inte göra någon praktisk skillnad hur du och din familj hanterar era CO2-utsläpp. Inte ens om ni samarbetar med 100 miljoner andra medvetna i västerlandet så kommer ni göra någon större skillnad. Det som har potential att göra skillnad kan sammanfattas såhär: försämringar av det relativa kostnadsläget för fossil energianvändning i mycket stora delar av världen. Mitt främsta förslag är som alltid nationella CO2-skatter med globalt överenskommet golv.

Hanna Lidström, språkrör hos Grön Ungdom, har alltså lite rätt när hon flygpendlar till pojkvännen i London och åker på solsemester till Kap Verde. Hon kommenterade:

– Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.

Men felet ligger inte hos de mäktiga och rika männen. Felet ligger hos de gröna själva. De utgör den politiska kraft som borde se till att det största problemet inom den egna domänen löses, och det gör de inte. Istället för att fokusera på realistiska politiska lösningar är de väldigt upptagna med att skämma andra för otillräcklig asketism, vilket gör att deras politiska stöd minskar istället för att öka. Och att de tutar i varandra desinformation om kärnkraft och är överoptimistiska när det gäller förnybart hjälper förstås inte.

Asketismen levererar helt enkelt inte, och då måste man fråga sig: Kan det som är praktiskt meningslöst ändå vara moraliskt bjudande? Ska jag förvägra familjen resor, god mat, långa varma duschar, ett rejält hus mm för att fördröja världens klimathaveri med en bråkdel av en sekund? Skulle inte tro det. Om världen ändå ska gå under (vilket inte alls är säkert av flera anledningar) så ska vi förstås delta i festen på vägen dit. Jag vet att det finns de de som tänker annorlunda och ser mig som omoralisk (ett exempel finns i kommentarsfältet här), men det bekymrar mig föga. För mig är det tvärtom moraliskt mycket tveksamt att försöka rädda världen till skada för sin närmaste omgivning!

Så nejtack. Jag och Grön Ungdoms ordförande hjälps åt att fylla de flygstolar som Malena Ernman, Isobel Hadley-Kamptz, Heidi Andersson mfl lämnar tomma.

Tysklands energiewende 2018

Tysklands parlamentsval i slutet av förra året gav inte ett solklart resultat och koalitionsförhandlingarna är svåra. Det förhandlas nu mellan kristdemokraterna CDU, deras systerparti CSU, samt socialdemokraterna SPD, och en sak de är rörande överens om är att CO2-utsläppsmålet för 2020, det kan man glömma. Det varit uppenbart en längre tid, men såhär efter ett val är det ett bra läge att dra av plåstret och erkänna misslyckandet. Såhär har utvecklingen sett ut, enligt graf från Clean Energy Wire:Dvs regeringens experter tror att man kan nå -32%, medan målet varit -40%. Såhär såg elproduktionen ut 2017:Det är relevant att CO2-målet fastslogs år 2007 och att kärnkraften fram till Fukushima låg på ca 140 TWh, så utan Merkels tokryck så hade kärnkraften legat kvar där och brunkolet hade istället pressats ner till ca 65 TWh. Det hade kunnat spara 70 miljoner ton CO2, vilket är ca 7% av utsläppen år 1990. Det betyder att utan kärnkraftsnedläggningarna hade man legat ungefär på plan idag.

Nästa år blir det troligen lägre kärnkraftsproduktion, eftersom nu vid årsskiftet stängdes Gundremmingen B, en utmärkt och stor reaktor från 1984, på 1287 MW, enligt det politiskt beslutade nedstängningsschemat. Återstår 7 andra stora och moderna reaktorer i Tyskland som kommer stängas ner 2019-2022.År 2017 ökade vindkraften relativt mycket. Den installerade effekten vindkraft ökade med 10%, men den producerade energin ökade med 33%, vilket tyder på ett gott vind-år. Solcellsproduktionen i landet var dock sämre 2017 än 2015, trots att den installerade effekten solceller under de två åren har ökat från ca 39 GW till ca 43 GW.

År 2017 ökade vindkraften därför till ca 19% av tysk el, medan solcellerna står still på 7%. Tyskland börjar alltså närma sig den högsta andelen vind som finns i världen, ca 20%, om vi räknar bort Danmark som förlitar sig på mycket större grannars förmåga att reglera. Därför ska det bli intressant att se om Tyskland kan fortsätta öka vindkraften. Om man leker en stund med energycharts.de så ser man lätt att Tyskland redan dumpar ganska mycket sol och vind på grannarna, vilket också bidrar till att importen är cirka 7% dyrare per kWh än exporten.Nord Stream 2, en enorm andra gas-pipeline från Ryssland, ska bli klar i slutet av 2019 till en kostnad av ca 100 mdr, och hälften av finansieringen kommer från energibolag i EU. Det ger Tyskland en öppning att reducera sina CO2-utsläpp och att klämma in lite mer slumpkraft i systemet, eftersom naturgas flexibelt kan följa snabba skiften i sol och vind. Socialdemokraterna SPD är starka förespråkare av denna nya pipeline.

Frankrikes per-capita-utsläpp ligger idag på runt 4.7 ton CO2/år, medan Tyskland ligger på 9.2 ton/år. Det är även fortsättningsvis skillnaden mellan ett kärnkraftsland och ett grönt föregångsland!

Women Peace and Security Index

De muslimer jag bekantat mig med är, iallafall såvitt jag kunnat se, på många sätt bättre människor än jag själv. Ändå tycks det mig som att islam i muslimska majoritetssamhällen, pga religionens design och uppkomst, hämmar samhällsutvecklingen. Min tes är att när religionen designas av en härskare och härförare, delvis med syfte att stärka sin makt och rättfärdiga konkreta beslut och lagar, så blir resultatet inflexibelt och problematiskt i jämförelse med religioner som designas av sektledare i opposition mot makten.

Ett tillfälle att testa den hypotesen uppenbarade sig nu när organisationen GIWPS lanserar ett nytt index som poängsätter och rankar världens alla (i stort sett) länder efter hur de behandlar sina kvinnor med avseende på inkludering, juridisk likabehandling/rättvisa och frihet från våld.

Om man kombinerar index-siffrorna ur rapporten med World Banks BNP-per-capita-siffror (köpkraftsjusterade) och delar upp i länder med muslimsk majoritet och övriga länder så ser det ut såhär i en scatterplot med logaritmisk BNP-skala (klicka för förstoring):

Som man kan förvänta sig har länder med högre BNP även högre poäng i WPS-indexet, dvs kvinnor tenderar att vara fysiskt säkrare, mer inkluderade och garanteras mer rättvisa och likabehandling i rikare länder. Sambandet tycks dock vara betydligt svagare för länder med muslimsk majoritet, vilket är precis vad min tes förutspådde.

En ytterligare reflektion är att de muslimska länder som ligger högt i WPS-poäng är de X-istans som varit under sovjetiskt styre i ca 70 år, från 1920-talet till 1990-talet, plus ett par ex-kommuniststater i Östeuropa. Det kan också ses som en sorts bekräftelse att de muslimska länder som har relativt höga WPS-tal råkar vara länder där man under ca 3 generationer utövat tung repression mot religionen.

Några krigshärjade länder ligger extra lågt (saknar Syrien pga inga BNP-siffror), men även, av någon anledning, Pakistan. Turkiet imponerar inte heller, strax under den muslimska trendlinjen, trots Atatürks tidiga sekularisering av landet. Man kan notera att de 41 främsta länderna i WPS-rankingen inte har muslimsk majoritet, medan 15 av de värsta 20 länderna har det.

Slutsatsen av helgens övning får bli att tesen om muslimska regioners interna motvind stärktes något.

COP23 och kontrafaktisk kärnkraft

Vi är mitt inne i COP23, FNs klimatkonferens i Bonn, och av någon anledning tycks den vara i medieskugga. Kanske beror det på att man för ett par år sedan gemensamt, dvs politiker och de flesta gröna, beslöt sig för att det får duga med frivilliga åtaganden och planer, vilket innebär att nya klimatkonferenser bara kan göra ganska ospännande avstämningar. Jag antar att överenskommelsen drevs av en gemensam vilja av att rädda ansiktet och av möjligheterna att sedan i lugn och ro kunna avlöna varandra att följa och administrera en överenskommen byråkrati.

Det kan ändå vara värt att reflektera lite över storleksordningarna. Någonstans 2015 passerade vi 400 ppm (miljondelar) CO2 i atmosfären med en ökningstakt på ca 2.6 ppm/år. Det sägs att vi behöver stanna runt 475 ppm för att nå 2-gradersmålet och att vid 670 ppm ligger 3.5 grader. Om vi fortsätter på dagens utsläppsnivåer når vi 475 ppm ca 2044, om 27 år.

Hade vi inte haft någon kärnkraft nu eller historiskt, så hade vi nått 475 ppm redan 2040. Kärnkraften som den varit hittills kommer alltså ge oss cirka 4 år extra. Ingen jättestor skillnad, men kärnkraften har förlorat ca 30 år då nybyggen i världen motarbetats och mer eller mindre omöjliggjorts av extrem byråkrati, gröna protester, fossil-lobbying och direkta förbud. Bara i USA avbeställdes ca 120 reaktorer, de flesta i början av 80-talet.

Tyvärr är de gröna kallhamrat konsekventa. Nu under COP23 utses varje dag ”Fossil of the Day” av organisationen The Climate Action Network och ett land som utnämndes tidigt var Frankrike(!), för att den nya presidenten inte vill fullfölja föregångarens löfte att snabbt avveckla en stor del av landets kärnkraft. Så viktigt var det med ”climate action”, alltså.

Jag har plottat några alternativa scenarier för kärnkraft för perioden fram tills idag:

”Actual” är de CO2-koncentrationer vi faktiskt haft. ”Without nuclear” är de högre nivåer vi fått utan kärnkraft. ”Low red tape” är ett scenario med en fortsatt smidig och välvillig tillståndsbyråkrati och en låg grad av byråkratisk övervakning. Då sådan policy råder är kärnkraften väldigt billig att bygga och mitt antagande är att den då hade skalat vidare till ca 60% av global elproduktion till år 2000 och sen stannat ungefär där. USA exempelvis stannade vid 20%, men man hade nått bortåt 45% bara på de reaktorer som en gång beställts. Scenariot ”very supportive policies” bygger på att man aggressivt hade ersatt även hälften av naturgasen med kärnkraft och minskat oljeanvändningen något med mer elektrifiering.

Med ”low red tape”-scenariot hade vi inte haft dagens 27 år på oss, utan snarare 58 år, till 475 ppm. Vi hade idag legat på 2009 års nivåer av CO2 i atmosfären och samtidigt skulle många miljoner liv räddats årligen tack vare förbättrad luftkvalitet. Men nejdetkanviinte, eller åtminstone nejdetgjordeviinte. Läget är som det är och de etablerade gröna fortsätter förhindra framväxten av en sann klimatrörelse.

Ernman och det gröna misslyckandet

Jag gissar att ingen (utom jag) kan tvivla på Malena Ernmans klimatengagemang med tanke på att hon numera är minst lika känd för detta som för sina framgångar som mezzosopran. Hon fick Martin Luther King-priset 2016, blev Årets miljöhjälte 2017, lever miljömedvetet, begränsar sitt resande och skriver starka texter om klimatet. Just nu skriver hon bland annat en artikel-serie i ETC, en ”miljöhjälteskola”. Del 3 kom ut igår, och går ut på att vi kan för lite, bryr oss för lite, är flockdjur med för dåliga ledare etc. Hon konstaterar mot slutet av artikeln, när det gäller hållbarhet, att:

”Kapitalismen har misslyckats. Socialismen har misslyckats. Precis som socialdemokratin och liberalismen.”

Jag skulle vilja vända på det. Kapitalismen har löst problemen inom sin domän (utan att särskilt många är övertygade kapitalister, märk väl); den ger oss välstånd och effektiv produktion. Liberalismen har också lyckats på sitt område, den har gett oss frihet att uttrycka oss och en rätt till privatliv och ägande, och det utan ett seriöst liberalt parti i riksdagen. Och åtminstone socialister tycker nog att socialismen/socialdemokratin lyckats väl med exempelvis universell sjukvård och utbildning. Men varför har inte den gröna ideologin löst huvudproblemet i sin domän, nämligen klimathotet!?

Läser man Ernmans texter kan man lätt förledas att tro att det beror på just du inte är en miljöhjälte som hon. 10 av 11 punkter i hennes text om ”Hur DU kan rädda klimatet” handlar om den personliga asketismen. Det handlar om att bli vegan, sluta flyga, skaffa solceller, inget flaskvatten, second-hand-kläder etc. Men i en punkt, ”3. Organisera er. Skapa opinion”, konstaterar hon att det inte duger:

”det räcker inte. Eftersom för varje vegan, för varje elbil, för varje solpanel och för varje människa som ställer bilen eller slutar flyga så finns det alltid en ny stadsjeep, en brasiliansk oxfilé, en Thailandresa, en vattenskoter eller shoppinghelg på Manhattan. Valfrihet är ett ekologiskt nollsummespel.”

Smaka en gång till på sista meningen: ”Valfrihet är ett ekologiskt nollsummespel.” En vag men ändå oroande antydan om vad som komma skall… Men ok, det stämmer såtillvida att det inte finns en snöbolls chans i helvetet att ett ökande antal hippies i tid ska vända resursbehovstrenden som den snabbt växande globala medelklassen medför.

CO2-halten i atmosfären fortsätter öka. Det främsta gröna föregångslandet, Tyskland, är bland de värsta i Europa vad gäller CO2-utsläpp. Ansvaret för utvecklingen måste tydliggöras. Misslyckandet beror INTE på kapitalismen, socialismen, liberalismen eller de icke-gröna, utan just på de gröna och deras ideologi. Det är de och inga andra som har ansvar för att deras systemtänkande, likt kapitalismen och liberalismen, ska leverera godtagbara resultat inom den egna domänen! Acceptera inga ursäkter och svälj inte struntsnacket om att ”men det är ju vi som försöker”. Som Yoda sa: ”Do. Or do not. There’s no try.”

Misslyckandet är lätt att förstå som ett resultat av interna faktorer. Med den gröna fundamentalismen och fokuseringen på personlig försakelse och asketism som det högsta goda blir åtgärderna verkningslösa och omöjliga att tillämpa brett. Asketismen är oaptitlig men framförallt irrelevant när vi ska minska utsläppen med 80% samtidigt som vi tripplar medelklassens storlek. Fundamentalismen innefattar nej till befintliga tekniska lösningar: nej till kärnkraft som är vår miljövänligaste energikälla, nej till GMO som kan ge oss mer näringsrika grödor på mindre arealer och med mindre insatsvaror, nej till dammprojekt i utvecklingsländer som ger tillgång till sån ren energi som vi redan har, nej till kapitalism som producerar saker effektivt etc. Nej till allt innebär också nej till avgörande framsteg!

Vad har Ernman att säga om detta? Jo, detta, i artikel två:

”om det fanns en möjlig lösning som åtminstone på sikt skulle kunna möjliggöra att vi kan fortsätta med vår livsstil, skulle du inte ha hört talas om den? Är det troligt att alla världens marknadsavdelningar och universums samlade ekonomiska intressen skulle ha missat att förmedla den lilla detaljen?”

Det är också därför jag tvivlar på Malenas engagemang för miljön. Jag tvivlar däremot inte på hennes uppenbart starka vilja att engagera sig i en grön rörelse. Hon kommer enligt wikipedia från en familj som haft framskjutna positioner i kyrkan och har måhända ett inlärt eller nedärvt behov av att utföra ritualer, leva asketiskt och delta (eller tillochmed stå främst) i en rättfärdig gemenskap. Men det är sociala skäl, medan ett verkligt intellektuellt engagemang för själva sakfrågan egentligen bara kan påvisas genom motsatsen, genom att man bryter med församlingens ortodoxi för att nå resultat! Det Ernman skriver i ämnet är dock tydligt riktat mot yttre fiender: ”Lobbyistens största fiende är idealisten.”

Malena efterfrågar folkets engagemang och kunskap. Det gör inte jag. Jag väntar tvärtom på att de gröna ska bli vuxna, komma in i matchen, slakta ett par av sina gamla heliga kor och överge 70-talsdogmerna för att skapa en fräsch ideologi som ger resultat. Tills dess är det dödläge och business as usual. Avvärja klimathotet genom ”miljöhjältar” och dagens gröna ideologi? Nejdetkanviinte!