Månadsarkiv: juli 2018

Ocker eller klimatkompensation

Ehrenberg är en framgångsrik och besjälad bidragsentreprenör som varit ganska omskriven på sistone pga att hans ETC-imperium fått presstöd på oriktig grund och nu upplever ekonomiska problem då detta åtgärdats av myndigheterna. Det här inlägget handlar inte om detta, utom om hans ETC-sfärs erbjudande om ”klimatkompensation” byggd på solceller.

Poängen med erbjudandet är att man donerar pengar som ETC bygger solceller för i Sverige, och detta påstås minska CO2-utsläppen. Påståendet granskas senare i denna text, men låt oss först granska priset:

En resa Arlanda-Heathrow ToR för en person släpper ut 798 kg CO2 och för detta tar Ehrenberg 567 kr enligt deras webbshop. Det ger vid handen att hans variant på klimatkompensation kostar ca 710 kr/ton.

Förr gick det att köpa utsläppsrätter från det europeiska systemet ETS som privatperson, men jag hittar inget just nu (du som läser får gärna tipsa i kommentarsfälten). De stora siter som säljer klimatkompensation till privatpersoner som jag hittar just nu är Zeromission (242 kr/ton) och klimatkompensera.se (185-360 kr/ton). Båda dessa ansluter sig till certifierade klimatkompenseringsprojekt, till skillnad från ETC som kreativt räknat fram klimatnyttan på egen hand och tar ett 2-4 gånger högre pris.

Att ta ett ohemult överpris må ju vara hänt, om marknadsföringen är hederlig och produkten håller vad den lovar. Läsaren får själv bedöma om följande är falsk marknadsföring eller inte, från ETCs hemsida:

”500 kr i klimatkompensation betyder 100W solceller i en solcellspark. Den producerar 100 kWh per år och innebär en minskning av utsläppen på jorden. Jämfört med kolkraft betyder solceller en minskningmed 1 100g per kWh. Jämfört med gaskraft ligger kompensationen på 400g per kWh. Vi räknar därför med en reduktion med cirka 700g per kWh i den nordeuropeiska elmixen. (Och det är den vi tillhör i Sverige).

Efter ett år har du alltså kompenserat 70 kg koldioxidutsläpp. Efter tio år 700 kg. Och efter 20 år 1400 kg. För att inte gå alltför långt i framtiden räknar vi därför med att du ska kompensera ditt utsläpp på 10 år. Det är det pris vi anger i kalkylatorn ovan.”

Ehrenberg påstår alltså, med ett enormt mått av godtycke, att en kWh solcells-el i Sverige ersätter ca 0.5 kWh kol och 0.5 kWh gas. Trots att svensk produktion domineras av vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Trots att ett lägre pris på el (när vi donerar pengar till solceller) ökar efterfrågan och minskar incitamenten att behålla reaktorer och bygga fler vindsnurror. Trots att vi har ett system med europeiska utsläppsrätter som syftar till att hålla utsläppen på en förutbestämd kurva. (Fler solceller gör utsläppsrätterna billigare.)

En annan godbit i marknadsföringen är denna:

”Vi monterar i ETC:s solcellsparker i Sverige och på stora tak (ofta kommunala tak). Vår idé är att börja där vi bor och verkar och först senare montera solceller i andra länder.  Klimatnyttan är lika stor var solcellen än monteras. (Men den är kanske lönsammare i soliga Iran, men det är inte vinster vi jagar. Det är minskade utsläpp.)”

Så det gör lika mycket klimatnytta att montera en solcell i Sverige som i Iran, där solinstrålningen är dubbelt så hög och elen produceras av gas och olja? Yeah, right!

Notera för övrigt priset på 500 kr för 100 watt solceller. Ehrenberg söker förstås alla övriga bidrag som går att få och säljer elen som produceras, gärna till egna kunder hos ETC El för ett överpris, och tar dessutom in dessa extra gratispengar från folk som vill klimatkompensera, motsvarande drygt 50 öre/kWh för de första tio åren. Visst, hans svar skulle troligen vara att pengarna går till solceller och ju mer som kommer in desto mer solceller blir det. I mina ögon ser det ändå rätt illa ut.

Jag rekommenderar alla med dåligt samvete att köpa sina klimatkompensation någon annanstans än i ETCs webbshop!

Låt rättsväsendet fokusera

Sverige är ju ett strålande land på många sätt och de flesta av oss lever i stor fred och välmåga, men det är svårt att blunda för att vi har vissa problem när det gäller rättsväsendet. Polisen fyller inte utbildningen, våldtäktsutredningar läggs på hög för att de många gängmorden sväljer resurserna, gruppvåldtäkter i Malmö saknar gärningsmän, blåljusmyndigheter utsätts för bakhåll och retirerar, vi lyckas inte utvisa ”statslösa” kriminella eller kriminella vars hemländer vägrar ta emot dem.

Rikspolischefen vädjar nu om allmänhetens hjälp med anledning av de senaste skjutningarna och Stefan Löfven har ”bett Morgan Johansson” att sätta sig ner med polisledningen för att se om det är ”något ytterligare vi kan göra”. Här tänkte jag hjälpa till litegrann. Här kommer ett antal mer eller mindre radikala förslag för att snabbt stärka rättsväsendets levererade samhällsnytta. Känsliga läsare varnas, vissa förslag kommer troligen upplevas som magstarka. Jag presenterar förslagen direkt här i punktform, och ägnar sen ett litet förklarande stycke åt varje förslag:

  • Nedprioritera uppgörelser som saknar kollateralskada.
  • Förenkla domstolsförhandlingarna.
  • Avkriminalisera offerlösa brott.
  • Etablera kontroll med den våldsnivå som krävs.
  • Optimala straffskalor och påslag vid upprepad kriminalitet.
  • DNA-tester och utvisningar av kriminella icke-medborgare.
  • Höj polislönerna.
  • Gillra fällor för våldsbrott/skadegörelse.

Nedprioritera uppgörelser som saknar kollateralskada

Idag blir alltså våldtäktsmål liggande utan utredning, men i Malmö hade man 150 personer som jobbade med 13 mordfall för ett år sen. Så sent som idag säger rikspolischefen till Ekot angående uppgörelserna i den undre världen: ”Vi jobbar allt vad vi kan över hela Sverige” på detta. Jag föreslår att de slutar med det! Nedprioritera gängkriminella uppgörelser och lägg utredningsresurserna på annat. Givetvis ska ingen vara rättslös och om utredningen av en uppgörelse är lätt att göra ska den givetvis drivas i mål (med minsta möjliga ansträngning). Det är ett utmärkt sätt att spärra in farliga personer.

MEN, om ett mord eller våldsbrott uppenbart är inomkriminell och utredningen inte är lätt att ta i mål, och om attacken inte skadade tredje man, lägg då ner utredningen i ett relativt tidigt skede pga ”brist på spaningsuppslag”. Ägna de frigjorda resurserna till brott där folk utanför gängen är offer och lägg heller ingen kraft på att medla och lugna ner. Det är liksom ingen nackdel att det är riskabelt att vara kriminell.

Förenkla domstolsförhandlingarna

Extremfallet är kanske terrorattentatet på Drottninggatan och Akilov. Utredningen och domstolsförhandlingen är i mina ögon oförsvarligt omfattande. Jag begriper självklart att man måste sätta in rejäla resurser för att gräva efter medhjälpare och uppviglare. Det jag däremot inte accepterar är en 9000 sidor lång förundersökning om ett enkelt fall med en enda gärningsman och en rättegång som börjar 13 februari och avslutas 7 juni efter att nästan alla skadade och anhöriga till döda fått prata ut om sina upplevelser. Om domstolsförhandlingen har en terapeutisk verkan, gott så, men det får inte ta extra resurser! Finns överväldigande bevisning, låt åklagaren sammanfatta denna och genomför rättegången på 2-3 dagar. Det hade säkert gått att klara upp ett relativt stort antal andra brott om kraften lagts rationellare.

Avkriminalisera offerlösa brott

Offerlösa brott är oftast äckel-relaterade. Droghandel, sexköp/koppleri, barnporr etc. Enklast är att helt enkelt avkriminalisera och låta poliserna jobba med riktiga brott. Nu har också en förundersökning inletts mot komikerna bakom Mr Cool, vilket inte bara bortkastad möda, utan även ett slag mot yttrandefriheten. (Jag funderar på att skriva ett blogginlägg om det nya ”det är inte ok”-samhället, men hinner inte på ett par veckor nu.)

Etablera kontroll med den våldsnivå som krävs

Polisen utmanas allt oftare, och de tycks ha instruktioner att de-eskalera, backa etc. Man har enorma problem att hantera ungdomar i grupp, men även enskilda:

Problemet här är inte att poliserna är kvinnor, för vilken polispatrull som helst kan råka ut för en grupp proffswrestlare som man svårligen kan dominera i en kram-kamp.

Grundregeln måste alltid vara denna: använd den mängd våld som behövs för att säkert och i tid (innan ytterligare skador uppstår) etablera kontroll. Svensk polis bör antagligen ha tasers för såna här fall. Att gå på med batong eller sätta en kula i honom är mindre attraktivt, men om man måste så måste man. Att ge honom så mycket rörelsefrihet som han fick är enligt min mening inte försvarligt.

Om en grupp ungdomar kastar sten eller plundrar affärer, däremot, så bör polisen troligen använda sina skjutvapen tills dess att brottsligheten upphör. Rent allmänt sätter vi lite för stort värde på livet i Sverige.  Jag har full respekt för att killen i filmen kanske har en psykos eller liknande och man vill förstås undvika att ta livet av honom, men polisen måste prioritera kontroll och ska vara instruerade att etablera kontroll.

Vi måste också självklart återupprätta arealtäckande polisnärvaro. Många poliser på gatan och blotta misstanken om att det finns no-go-zoner måste bort!

Optimala straffskalor och påslag vid upprepad kriminalitet

Först lite grundläggande teori: Straff spelar roll, tvärtemot vad vissa ideologer påstår, och befolkningen reagerar på hårdare straff genom att begå färre brott och mindre grova brott. Steven D Levitt vid Chicago-universitetet (medförfattare till boken Freakonomics, som för övrigt rekommenderas varmt) har gjort en utmärkt översikt.

Vi har också färsk forskning som visar att tuffare straffskalor är verkningsfulla:

”Indeed, we find that in states where punishment-severity schedules are steeper, an increase in the slope of this schedule is associated with a significant reduction in the average offense level. Moreover, we find that steeper schedules are associated with relatively fewer inmates committing more serious crimes.”

Den här forskningen bör användas till att sätta optimalt verkningsfulla straffskalor ur både avskräcknings- och preventionshänseende, men även med hänsyn till kostnaden för inspärrning. Upprepad kriminalitet bör ge straffpåslag med exvis dubbla strafflängden om det kan visas fungera brottspreventivt.

Koppla även rätten till bidrag till straffregistret för att inte ge yrkeskriminella en bekväm ekonomisk plattform.

DNA-tester och utvisningar av kriminella icke-medborgare

Tiden fram till medborgarskap är en sorts prövotid och med tanke på att vi har dålig koll på identiteter etc så är DNA-register ett vettigt sätt att få bättre koll. Det kan även ha den positiva bieffekten att misstankarna INTE riktas mot närmaste flyktingförläggning så fort något händer.

Icke-medborgare som begår grövre brott bör fortsatt dömas till utvisning, bland annat för att den som begår brott här kanske skulle vara en relativt skötsam medborgare i sitt hemland där den sociala kontrollen fungerar annorlunda. Om vi anser att vi inte kan utvisa en brottsling pga skyddsskäl, så bör förvaringen upprätthållas tills dess personen antingen formellt saknar skyddsskäl, eller själv accepterar att resa tillbaka till sitt hemland.

Höj polislönerna

Eftersom vi har problem med rekrytering och avhopp är detta ganska självklart. Dessutom är det billigt eftersom bara ca tre promille av de sysselsatta är poliser. Polismyndigheten får bara ~24 mdr av statsbudgetens ~1000 mdr. I ett första steg bör man höja lönerna med kanske 20%. En uppvärdering tycks ha påbörjats, men det kan definitivt gå snabbare.

Gillra fällor för våldsbrott/skadegörelse

Man ska självklart försöka hålla sig långt bort från gråzonen av brottsprovokationer där folk kan lockas att bli förstagångsförbrytare, men polisen bör kunna gillra fällor, både för att snabbare få bort vanekriminella från gatorna och för att öka risken för den kriminelle vid varje brottstillfälle.

Sammanfattning

Det kortsiktiga målet med förslagen är att rättsväsendet ska få högre verkningsgrad och fokus (vilket rimligen förbättrar arbetsmiljön i sig – det måste vara demoraliserande för poliser att känna sig otillräckliga och att inte ha rätt verktyg). En gemensam nämnare för de flesta av mina förslag är ”hårdhet”, men hämnd och repression är något jag egentligen helst undviker, allt annat lika! Det långsiktiga målen är istället självklart att försvara enskildas liv och egendom, samt att stärka tilliten i samhället. Inte minst de som bor i socioekonomiskt utmanade områden ska veta att rättsväsendet alltid kan hjälpa dem. De ska kunna skapa affärer och andra näringar på hemmaplan utan att att oroa sig för rån och bråk. Alla ska kunna gå på gatorna i hela landet i relativ trygghet.