Månadsarkiv: februari 2018

Global vindkraftsutbyggnad

GWEC, vindbranschens globala samarbetsorganisation, släppte idag statistiken för 2017. År 2015 byggdes ca 64 GW vind, 2016 byggdes ca 55 GW och 2017 sjönk utbyggnaden vidare till 53 GW.

Första paragrafen i pressmeddelandet innehåller texten ”The 2017 market remained above 50 GW […]”. Det är alltså en sorts seger att man lyckas hålla sig kvar över 50 GW, vilket tyder på att det skett en viss tillnyktring sedan 2015, då organisationen hade väldigt optimistiska prognoser:Det här betyder att den procentuella tillväxten sjunker och nu är nere på ca 10%:År 2009 var det sista då man med visst fog kunde hävda att vindkraften hade ”exponentiell tillväxt”. Sedan dess har man etablerat sig allt tydligare i den ”linjära” mittersta delen av en S-kurva. Om man krasst antar att 55 GW är den typiska byggtakten och livslängden är 25 år, så kommer vi plana ut kring 1300 GW total global kapacitet, vilket med 30% kapacitetsfaktor räcker till ca 3500 TWh, motsvarande ca 15% av världens elproduktion idag.

Vindkraftsel är idag billigare än solcells-el, men solcellerna växer ännu exponentiellt. Solcellerna växte häromåret med i storleksordningen 100 GW, och vindkraften växer som sagt i storleksordningen 50 GW. Med tanke på att vindkraften har ungefär dubbelt så hög kapacitetsfaktor (dvs producerar ungefär dubbelt så mycket energi per installerad watt), så byggs energislagen idag ungefär jämnbördigt. Med tanke på att även solcellerna producerar intermittent så förutspår jag att deras utbyggnadstakt också är nära sin peak.

Asketernas vilsna moral

En svensk släpper ut ungefär lika mycket CO2 (4.9 ton/år) som en genomsnittlig människa i världen (4.6 ton/år).

Det finns cirka 7.5 miljarder människor i världen och det är bara 2.6 miljarder sekunder kvar till år 2100. Det innebär att om du lever i en trepersonersfamilj och tar ert gröna ansvar genom att varaktigt sänka era CO2-utsläpp till noll så kommer ni fördröja utsläppen fram till år 2100 med cirka en sekund.

Men vi kan förstås inte nolla våra utsläpp bara sådär. För det första är mycket av dina per-capita-utsläpp relaterade till samhällsfunktioner som sjukvård, skola, försvar, arbetsplatser, infrastruktur mm. För det andra vill även hippies oftast ha mat, ett uppvärmt boende, kläder, cykel, lite elektronik och internet mm. Går du inte all-in som eremit så är det inte troligt att du sänker ditt avtryck till mer än hälften.

Forskning visar att när några sänker sin energikonsumtion, så sjunker priserna en aning och andra kommer reagera på det genom att öka sin konsumtion. Hur stor den effekten är, är inte helt lätt att klarlägga, men man räknar med 10-30% i mogna ekonomier och mer i omogna:

Så nej, det kommer inte göra någon praktisk skillnad hur du och din familj hanterar era CO2-utsläpp. Inte ens om ni samarbetar med 100 miljoner andra medvetna i västerlandet så kommer ni göra någon större skillnad. Det som har potential att göra skillnad kan sammanfattas såhär: försämringar av det relativa kostnadsläget för fossil energianvändning i mycket stora delar av världen. Mitt främsta förslag är som alltid nationella CO2-skatter med globalt överenskommet golv.

Hanna Lidström, språkrör hos Grön Ungdom, har alltså lite rätt när hon flygpendlar till pojkvännen i London och åker på solsemester till Kap Verde. Hon kommenterade:

– Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.

Men felet ligger inte hos de mäktiga och rika männen. Felet ligger hos de gröna själva. De utgör den politiska kraft som borde se till att det största problemet inom den egna domänen löses, och det gör de inte. Istället för att fokusera på realistiska politiska lösningar är de väldigt upptagna med att skämma andra för otillräcklig asketism, vilket gör att deras politiska stöd minskar istället för att öka. Och att de tutar i varandra desinformation om kärnkraft och är överoptimistiska när det gäller förnybart hjälper förstås inte.

Asketismen levererar helt enkelt inte, och då måste man fråga sig: Kan det som är praktiskt meningslöst ändå vara moraliskt bjudande? Ska jag förvägra familjen resor, god mat, långa varma duschar, ett rejält hus mm för att fördröja världens klimathaveri med en bråkdel av en sekund? Skulle inte tro det. Om världen ändå ska gå under (vilket inte alls är säkert av flera anledningar) så ska vi förstås delta i festen på vägen dit. Jag vet att det finns de de som tänker annorlunda och ser mig som omoralisk (ett exempel finns i kommentarsfältet här), men det bekymrar mig föga. För mig är det tvärtom moraliskt mycket tveksamt att försöka rädda världen till skada för sin närmaste omgivning!

Så nejtack. Jag och Grön Ungdoms ordförande hjälps åt att fylla de flygstolar som Malena Ernman, Isobel Hadley-Kamptz, Heidi Andersson mfl lämnar tomma.