Demokratifetischismen

Så här Castro äntligen dött, och jag är som vanligt sen på bollen. Reaktionerna är många, bland annat har Kanadas premiärminister skrivit en vacker euologi som triggat folk att försöka härma hans anslag men med andra personer i fokus:

Osama Bin Laden was certainly a controversial figure, but his contribution to airport security is unparalleled. #trudeaueulogy

Today we fondly remember Hannibal Lector; renowned psychiatrist, lover of fine cuisine, who held the best dinner parties. #trudeaueulogy

While controversial, Darth Vader achieved great heights in space construction & played a formative role in his son's life. #trudeaueulogy

Castros död riskerar att uppmärksamma problemen med socialism, och vänstern, som inser att anfall är bästa försvar, slänger därför in Pinochets Chile och USAs inblandning i Latinamerika i varje diskussion om Castro. Åsa Linderborg erbjuder otaliga relativiseringar av hans över 50-åriga strypning av Kuba – en av dem påståendet att Haitis problem orsakas av kapitalismen. Men att relativisera kanske inte är en så dum idé ändå:

Inte diktatorkramare men…

En del länder saknar institutionella, kulturella och ekonomiska förutsättningar för en lyckosam övergång till demokrati. Det har inte fungerat att i Syrien, Irak, Afghanistan säga ”varde demokrati”, tyvärr. När en demokrati inte är möjlig, så vill man ha en så bra diktatur som möjligt. Relativisering alltså. Men vad är en ”bra” diktatur?

Åsa Linderborg tycks mena att en bra diktatur är en som ger ”sociala rättigheter”. Det handlar alltså om att exempelvis fuska med hälsostatistiken så att den blir i paritet med USAs, eller att undvika att Havanna blir ett ”Disneyland för casinospelare”. Skräckvisionen är måhända casinotäta och marknadsliberala Singapore:

singapore

För mig är en ”bra diktatur” en som ger en god utvecklingstakt när det gäller institutioner, befolkningens bildning, ekonomi, sekulära värderingar mm. Därför föredrar jag exempelvis Pinochet, Atatürk, shahen av Iran och Sydkoreas fd högerdiktaturer framför mullah-styren, Chavez, Castro och Kim-dynastier. Några reagerar förstås starkt på det, men de förra ger förutsättningar för övergång till demokrati, medan de senare förstör förutsättningarna.

Demokratifetischim

En reaktion är att Chavez minsann vann demokratiska val och därmed står över de andra, och att vunna demokratiska val ursäktar allt. Men demokrati har man inte när man vinner demokratiska val, utan när man förlorar dem, och Chavez och efterträdare har slutat förlora, precis som Putin. Chavez demonterade målmedvetet Venezuelas demokratiska institutioner, maktdelningen, domstolarnas oberoende, fria media mm, för att samla makten i egna händer. Detta hyllas av de lite mer revolutionsromantiska delarna av vänstern. Inte konstigt – maktdelning är ju ett hot mot den egna revolutionära kraften och ens möjligheter att omstöpa samhället om man skulle råka vinna ett val. Det finns många exempel på det även ifrån Sverige – exempelvis tycker vänsterpartiet att riksbankens grundlagsfästa oberoende är ”odemokratiskt”.

För mig är inte demokrati nödvändigtvis det högsta goda och inte heller en garant för rejäla framsteg. Det ideala är inte att en majoritet gaddar sig samman om att välja representanter som får bossa över medborgarna i 4-6 år i taget, ofta till skada för alla och särskilt den förlorande minoriteten. Det ideala vore istället att leva i fred och frihet och att de som vill samarbeta eller köpslå finner former för det, oavsett om det gäller mat, tv-apparater, skola eller sjukvård, och låter de som inte vill vara med i varje enskilt samarbete få slippa. Men det kan (förhoppningsvis) vara en fas efter demokratin, precis som demokrati kan vara en fas efter en ”bra diktatur”.

Men i samhället i stort så finns som sagt en utbredd uppfattning om att inget duger utom full demokrati och att alla som inte är där är klandervärda, och dessutom att alla som har samröre med länder som inte är där är klandervärda. Det leder till problem när vi hanterar omvärlden. Det bästa blir lätt det godas fiende.

Obekväma tankar

Tänkte avsluta med att rada upp några relaterade tankar, utan att utveckla dem särskilt mycket. En del ser dem nog som ett utslag av cynism, men för mig handlar det mer om att försöka förstå vad som leder någon vart och vad som är återvändsgränder. Var och en av punkterna skulle kunna göras till en egen bloggpostning.

  • Göran Persson gjorde helt rätt i att berömma Kina för stabilitet. Något som är värre än diktatur är sönderfall, som vi sett i Afghanistan, Somalia och Syrien.
  • USA borde antagligen inte hjälpt afghanska mujahedin mot Sovjet. Inte direkt pga framväxten av Al Qaida mm, utan mer generellt för att kommunistisk diktatur, trots allt, är ett steg framåt jämfört med ett djupt religiöst stamsamhälle.
  • Märkligt att dissa Syrien och Ryssland för brutalitet i inbördeskriget. Vi är bortskämda av att USAs dominans gjort att ”vi” kunnat bedriva konflikter halvkirurgiskt. Men riktiga krig är brutala och kommer vara brutala även här, om kriget kommer! Minns terrorbombningarna av tyska städer, exempelvis.
  • Som sagt, västvärlden har slutat acceptera brutalitet. Det är ett sundhetstecken, men också en svaghet. Det gör oss definitivt impotenta när det gäller statsbyggande och det verkar provocera opportunister som Putin att ge sig på oss.
  • Det är lite förståeligt att vi stödde Syriens rebeller någon månad i samband med arabiska våren, men varför inte därefter inse att Assad är bättre än inbördeskrig och tillochmed bättre än sina motståndare? Varför inte stödja honom och försöka få i utbyte lite inflytande med policies som leder framåt?
  • 30-åriga kriget var 30-årigt. Kanske ser vi ett 30-årigt krig i Syren/Irak nu. Kanske behövs krigströtthet för en ny ordning?
  • Apropå det: Efter 30-åriga kriget följde den Västfaliska freden med sina nationsstater och allt rigidare nationsgränser. Kanske har inte det systemet tjänat oss så väl som vi tror, och vi skulle må bra av mindre rigida gränser och statsbildningar. Freden tjänar oss förvisso väl, men inte att kurderna inte kan bygga en egen stat, exempelvis.
  • Kanske borde Saddam tillåtits att ta över Kuwait och resten av den arabiska halvön, inklusive Saudi? Den tämligen sekulära baath-ismen bör vara att föredra framför kungadömen och deras stöd till wahhabbism.
  • Fördelen med IS ockupation av städer som Mosul är att det bör fungera som en vaccination. När IS kom flydde den irakiska armé som på papperet borde vara överlägsen. Nästa gång kanske fler vill strida för att hålla sin stad? Kanske är det inte lika coolt med fundamentalism längre, när man smakat på det?
  • Nordkorea är ett av världens riktiga helveteshål. Hoppas Sydkorea slipper ångra att man inte redan rivit av det plåstret.

Som sagt, på gott och på mycket ont så har vi en övertygelse om vår egen förträfflighet och att andra ska bli som vi, nu genast, och vi tänker inte långsiktigt på steg 1, 2, 3 och 4 i en utveckling mot ett modernt samhälle. Det gör att vi inte kan agera effektivt, och när vi inte kan agera effektivt så bör vi låta bli. Låt barbariet fortgå i fred tills en ny ordning uppstår. Men där det finns ordning, hjälp till att försvara den och uppmuntra utveckling i rätt riktning. Tänk på att det finns icke-demokratiska ordningar som är mycket sämre än andra.

  •  
  •  
  •  
  •  

4 reaktioner på ”Demokratifetischismen

  1. Tycker inte du är cynisk, snarare klok och långsiktig.

    Sönderfall värre än diktatur: helt klart att det är rätt. Om man ser till folkmord och massdödanden så har nästan samtliga inträffat när våldsmonopolet redan har brutits upp, genom krig eller sönderfall. Diktaturer som inte befinner sig i krig/undantagstillstånd tar inte död på särskilt många människor, de har inget att tjäna på att göra det.

    Märkligt dissa Ryssland f Syrien: absolut, inte minst hyckleriet att när väststödda trupper befriar Mosul så nämns inte ett dödsoffer, men när rysstödda trupper befriar Aleppo så är det katastrof.

    Helt klart är den alawitiska regeringen i Syrien bättre än det föreliggande islamistiska alternativet. De ”moderata rebellerna” är en myt. De nu regerande alawiterna är den högst utbildade och minst religiösa gruppen i Syrien. Om de sunnitiska islamisterna vinner väntar massmord på shiiter, alawiter och kristna. Shiitiska Iran, Irak och Libanon kommer inte att acceptera det. Därför kommer kriget bara att fortsätta om Syriens regering faller, i stil med i Irak.

    Västvärlden borde tillåta den Syriska regeringen att besegra islamisterna precis som den gjorde i början av 80-talet (därefter följde 30 år av fred).

    Argumentet om ”krigströtthet” tror jag däremot inte på, det typiska är snarare att krig genererar mer krig, se Afghanistan mfl. Det viktiga verkar därför vara att få slut på krigen så snart som möjligt. Och framför allt att aldrig starta eller göda dem, som USA+allierade fortsätter att göra.

    ”Mindre rigida gränser” tror jag inte heller på: snarare är just problemet att gränserna inte har varit tillräckligt klara. Om man ska jämföra med ekonomisk teori kan man uttrycka det som att ”äganderätterna har inte varit varit tillräckligt väl definierade” vilket resulterar i ”transaktionskostnader” – dvs krig och konflikter. Se tex krigen Irak-Kuwait, Indien-Pakistan-Kina eller hela konflikten om Israel för krig som är starkt relaterade till luddiga gränsdragningar.

    Bättre om Saddam tagit över Arabien: kanske, om det hade gått att göra snabbt och utan skapande av påföljande krig eller inbördeskrig. Historiskt sett så har dock hela Arabiska halvön sällan styrts av en och samma makt (inte ens ottomanerna), vilket indikerar att en sammanhängande statsbildning antagligen inte skulle bli stabil. Se tex det nuvarande kriget i Jemen.

    Koreakriget var extremt blodigt, att ta om det vore mycket dumt.

    Kriget var en invasion av USA med syfte att förhindra att en genuint folkligt populär rörelse av bondekommunister skulle ta över landet. Kriget startade inte efter en aggression från Nordkorea såsom USA vill skriva historien. Bondekommuniströrelsen hade majoritet även i Sydkorea. USAs invasion gick ut på att stödja de befintliga japanska förtryckarstrukturerna. Det är det yttre angreppet, kriget, som är orsaken till att Nordkorea har blivit så hårt som det har blivit (se tex Bruce Cummings ”The Korean War”).

    Det man snarare borde ha gjort är att strunta i att kommunister fick ta över i Korea. Det enade Korea som då utvecklats hade varit betydligt mjukare och inte alls lika militaristiskt. Det är mycket sannoligt att detta Korea hade utvecklats i likhet med Kina, och därmed varit de facto kapitalistiskt idag.

    1. Tack för ett intressant svar. Jag kommenterar de punkter där våra perspektiv skiljer sig lite:

      Krigströtthet var ett dåligt valt begrepp av mig. Det jag vill sätta ord på kanske snarare borde kallas ”krigsövertygad”. Dvs man har verkligen prövat sina vingar i krig och det har gett ett tydligt och övertygande utslag. Olika parter sitter inte och tänker att ”okej, men om vi bara skulle…”. Kontrastera med USAs ockupation av Irak, som följde på en invasion (inte ett krig). Motståndet bara försvann och formerade om sig. Inga grupperingar kände sig i grunden besegrade, möjligen förödmjukade. USA hade en naiv bild av hur situationen kunde hanteras iofs – vi kommer aldrig få veta om USA genom mer skickligt agerande i det ockuperade Irak de första månaderna hade kunnat få ordning på landet.

      Mindre rigida gränser” tror jag inte heller på: snarare är just problemet att gränserna inte har varit tillräckligt klara.

      Jo, men rigida respektive klara ur vems perspektiv? Det vore bra om gränserna vore internationellt klara och att omdragningar kan göras flexibelt då väldefinierade kriterier föreligger. Omdragningarna bör göras för att i möjligaste mån minimera konflikt. Det är dåligt om gränserna är bilateralt oklara, eller snarare omstridda, och samtidigt extremt rigida i varje lands ögon. Ta Taiwan – hur rimligt är ett-Kina-politiken efter 70 år av separation?

      När en konflikt uppstår, så skulle det internationella samfundet kunna säga ”Parterna har visat att de inte kan hålla sams. Vi tror att dessa nya gränsdragningar skulle bidra till fred.” Så ritar man om kartan baserat på etniska och religiösa realiteter och kanske betalar en nystartspeng till de minoritetsmedlemmar som kan tänka sig att flytta. Man skulle tillochmed kunna förklara ett land som Afghanistan en icke-stat och konstatera att omgivande länder har rätt att annektera och inkorporera landområden vars befolkning matchar ens egna etniskt och religiöst.

      Det som talar emot är kanske att omgivande länder inte vill sticka ut hakan och ta sig an svåra områden även om de är etniskt lika, och att det skulle kunna främja förebyggande etnisk rensning för att bygga fakta på marken. Men påtvingade rensningar är ett brott mot folkrätten. Det här bör förstås kombineras med en mindre territoriell hållning – tongivande länder bör deklararera och visa att det är rimligt att flytta gränser baserat på folkomröstningar och skiftande demografiska realiteter. Idén ser givetvis omöjlig ut i dagsläget, men det här är trots allt nejdetkanviinte-bloggen.

      Koreakriget var extremt blodigt, att ta om det vore mycket dumt.

      Givetvis bör man försöka undvika krig, men att lägga rejält fokus på regimskifte i Nordkorea (även ett våldsamt sådant) behöver inte med nödvändighet betyda att fullskaligt krig bryter ut. Och det är svårt att väga det här, men Nordkorea kan ses som världens största koncentrationsläger. Troligen har miljoner dött av svält, exempelvis. Det är oklart om ett krig ökar eller minskar det långsiktiga lidandet (givet att rätt sida vinner, men det antar jag) och det är oklart om inte kriget kommer ändå till slut. Det känns lite bekymmersamt att Nordkorea snart kommer ha förmågan att kärnvapenbomba Seoul. Det ökar väntevärdet för de framtida krigskostnaderna litegrann, även om nordkoreanerna redan har konventionellt artilleri, kemvapen mm så det räcker för att göra slarvsylta av staden.

      Kriget var en invasion av USA med syfte att förhindra att en genuint folkligt populär rörelse av bondekommunister skulle ta över landet. Kriget startade inte efter en aggression från Nordkorea såsom USA vill skriva historien.

      Jag har matats med USAs version och har lite svårt att tro på att Nordkorea inte startade Koreakriget. Rapporterna om att Mao och Stalin var medkonspiratörer till invasionen och att den planlades efter deras strategiska överväganden kan givetvis vara struntsnack, men en tydlig och mer verifierbar indikation är att Nordkorea var militärt starkare både numerärt och vad gäller hårdvara. De var bättre förberedda och USA tycktes bli tagen på sängen och hade inte de militärresurser tillhanda som man skulle behövt, och hade inte heller försett Sydkorea med tung hårdvara. Varför skulle USA invaderat från en så svag position? Däremot kan jag tro på att kommunismen var poppis i breda lager vid den här tiden.

      Det man snarare borde ha gjort är att strunta i att kommunister fick ta över i Korea. Det enade Korea som då utvecklats hade varit betydligt mjukare och inte alls lika militaristiskt. Det är mycket sannoligt att detta Korea hade utvecklats i likhet med Kina, och därmed varit de facto kapitalistiskt idag.

      Det finns en bra poäng i det, men var nog lite svårt att se i kristallkulan på den tiden. Och med facit i hand tycks det som att en ”utveckling i likhet med Kina” hade inneburit 40 förlorade år i Sydkorea (fram till tidigt 90-tal) och såna katastrofer som det ”Det stora språnget” under tiden. Det är inte självklart bättre med tanke på att det gick såpass hyggligt för Sydkorea efter kriget.

  2. Skummade bara igenom inläggen ovan.

    Men har också svårt att förstå varför vi inte ska dissa syrien+ryssland för brutalitet. Vi tänker kanske på olika saker men när man systematiskt bombar ned sjukhus. Hur bra som helst att USA agerade världspolis och sa att en gräns passeras om man använder kemiska vapen. Men ja, vi har varit bortskämda.

    1. Visst, man kan begära att krigslagar ska följas på någon sorts makronivå iallafall, men krig är brutala. Hela stadskvarter kommer utplånas i flygräder och sjukhus och skolor kommer träffas pga man siktar dåligt, inte vet vad som är vad eller fått dåliga/elaka underrättelser. Jag tvivlar på att ryssen systematiskt bombar sjukhus. Varför medvetet dra på sig badwill utan militär nytta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *