månadsarkiv: augusti 2016

Idiotskatten

”Idiot” är alltså det nya epitetet på den skatt på solcellsanläggningar över 255 KW (ca 50 gånger större än en normal villa-installation) som regeringen infört. Detta epitet myntades av alltid vältaliga Åsa Domeij, hållbarhetschef på Axfood och gammalt miljöpartistiskt högdjur, när hon uttalade sig för SvT. Eftersom det var ett så briljant och gnistrande fyndigt retoriskt grepp har den fått ett eget liv och har nu bland annat 11400 träffar i Google.

De som ser den här skatten som en idiotskatt upplever att man beskattar produktion för egen användning, men det är snarare så att små solcellsanläggningar på mindre än 255 KW är undantagna från den energiskatt som all annan elproduktion betalar, inklusive exempelvis den elproduktion som pappersindustrin själv genererar och konsumerar genom förgasning av biomassa-rester. Här är en anläggning på fängelset Alcatraz på 307 KW, något över den svenska gränsen:

alcatraz_pv

Hursomhelst, Schlaug, också gammalt miljöpartistiskt högdjur, spekulerar kring spelet bakom idiotskatten i ett blogginlägg. Han hävdar att miljöpartistiska riksdagsledamöter lurats att tro att skatt på solceller är ett EU-krav, och undrar om partiledning och statsråd också lurats eller om de deltog i en ”kedja av bedrägerier”.  Jag brukar visserligen tro att folk begriper mer än de gör, men jag är övertygad om att miljöpartiets partiledning deltog i bedrägeriet.

Nu har regeringen fallit för trycket och lovat att reducera skatten till ett minimum. För mig är det tydligt att de gröna gräsrötterna inte förstår sitt eget bästa. De borde ha gett skatten sitt stöd. Låt mig förklara den politiska logiken:

Regeringen, inklusive de gröna partiledarna, får förstås dragningar av sakkunniga som förklarar att solceller är vansinne i Sverige, både miljömässigt och samhällsekonomiskt, och att den potentiella andelen solcellsel, även om man driver vansinnet ganska långt, är mycket låg, ca 5%. Statsråden är inte dummare än att de begriper detta, men har å andra sidan aldrig bekymrat sig om huruvida något är vansinnigt, utan funderar istället på hur man maximerar antalet röster som varje samhällsekonomiskt slöseri och varje förlorad skattekrona kan ge.

I det här fallet bedömer man att mängden röster är ganska stor, så länge solcellerna framförallt byggs av gräsrötter som med sin tak får en statusboost på andras bekostnad (se solförlustkalkylatorn). Det kan också ge bra röstutdelning att låta småföretag, lantbruk och smärre flerbostadshus bygga. Det får många att känna sig delaktiga och entusiastiska, och de flesta inser att de har regeringen att tacka för sin förhöjda status och röstar därefter.

Åsa Domeij, däremot, vill att även hennes feta uppdragsgivare ska kunna smita från energiskatter, men i deras fall genom att gömma stora anläggningar på sina industritak och sen göra reklam för det i sin produktannonsering. Då tillfaller PR-värdet förstås företagen och inte regeringen. Värre är att om man tillåter det, så äts mycket av den redan lilla solcellspotentialen i Sverige upp av stora företag, och utväxlingen i röster på detta är mycket låg.

Därför valde regeringen att se till att stora solanläggningar får betala normal energiskatt för sin elproduktion, även den som konsumeras inom fastigheten. Man inser att detta av gröna gräsrötter kan uppfattas som ett hinder för en skinande grön värld där man slipper exempelvis (vintertida) fossil spetskraft. Därför tar regeringen till syndabocken nummer ett: EU. Inget är för stort eller litet för att skylla på EU, så att man själv slipper ta ansvar för sina beslut!

Men det skulle visa sig att det var ett för tunn motivering. Folk trodde inte på EU-förklaringen, eller brydde sig inte. Och utan förklaring kunde de gröna gräsrötterna givetvis inte begripa sitt eget bästa. Hur skulle de kunna inse att många villa-anläggningar kommer bli utträngda av jättarna och att deras solsubventioner kommer sänkas när de ekonomiska kostnaderna eskalerar fortare? Upprördheten mot skatten var enorm – de flesta begrep nog inte ens att det bara handlade om gigantiska kommersiella anläggningar och ännu färre begrep att skatten är likformig med andra energislag. ”Om jag plockar äpplen på mitt eget äppelträd, ska jag skatta för det då?”

Trycket blev till slut för stort. Regeringen har backat eftersom den gör som regeringar brukar – tänker på nästa val. Bättre att försöka bli av med badwill idag och se om man kan klara valet 2018. Konsekvenserna av dålig skattepolitik i slutet av mandatperioden får man försöka hantera under nästa mandatperiod. Det hinner ändå inte bli så illa på den korta tiden mellan avskaffandet och nästa val och blir regeringen inte omvald har man dessutom lämnat över sin Svarte Petter till borgarna.

Idiotskatten var alltså en ganska smart skatt, men, som Schlaug skriver, dess motivering var en kedja av bedrägerier. Så länge man inte är ärlig mot väljarna (och kanske inte ens mot knapptryckarna i riksdagen) och förklarar logiken utan istället gömmer sig bakom exempelvis EU, så får man inte heller förståelse och stöd. Tänk om någon politiker kunde ta detta till sitt hjärta. Då skulle demokratin långsamt, långsamt börja bli på riktigt.

Pluginbilar vs elproduktion

Jag snubblade över den här grafen som visar försäljningsandelar för pluginbilar under första halvåret 2016 i Europa.

PHEV

Det som direkt slår mig är en väldigt stark korrelation med ledarskap inom olika elproduktionsslag. Egen graf med länderna i samma ordning:electricity_shares_2015

Norge, Sverige och Island är ledare inom vattenkraft/kärnkraft och ligger i topp i försäljningslistan. Schweiz, Frankrike och Belgien likaså och ligger stabilt på övre halvan. (Belgien har normalt ca 50% kärnkraft.)

I mitten ligger Österrike, UK och Finland som inte leder något särskilt. Även Nederländerna hör till denna kategori, men ligger relativt högt.

I botten ligger Portugal, Tyskland, Irland, Spanien, Danmark och Italien som alla är världsledare inom antingen solceller eller vindkraft, eller båda! Som sämst är sol-ledaren, Italien.

But why?

Om nu detta inte bara är någon sorts slumpens skördar, så är frågan vad korrelationen kan bero på. Först och främst verkar plug-införsäljningen till stor del vara policydriven. Sverige exempelvis har sin supermiljöbilspremie. Så varför har slumpkraft-ledare taskiga elbilspolicies trots att de uppenbarligen inte tvekar att ha generösa slumpkraft-policies?

Kanske är det så att en uppoffring tränger ut en annan finansiellt. De som måste hälla pengar på elproduktionen kanske inte tycker sig ha råd att hälla pengar på att ställa om persontransporter. Å andra sidan är supermiljöbilspremierna inte så särskilt dyra jämte annat.

Kanske har det med rikedom att göra, PIIGS-länderna ligger lågt och Norges extrema elbilsledarskap skulle knappast vara möjligt utan oljan. Men å andra sidan ligger rika Danmark och Tyskland lågt, och elbils-subventioner är inte särskilt dyrt jämte solceller och vindkraft, vilket PIIGS uppenbarligen orkat med.

Kanske upplevs mindre poäng med elbilar om man har dyrare el, vilket slumpkraft-länderna tenderar ha? Jag har dock inte undersökt om det finns en lika stark korrelation där.

Kanske är det så att en uppoffring eller utmaning överskugga annan politiskt (eller mentalt). De som behöver ställa om och kämpa med elproduktionen lägger mycket tid på att prata om och tänka på hur det ska gå till och mindre politisk och medial bandbredd finns kvar till att fundera på transportområdet. De som har gott om gammal kärnkraft och vattenkraft däremot är hyggligt klara och då faller fokus naturligt på transporter.

För det kan väl knappast vara så väl att länder med hög andel fossilproduktion, vilket råkar sammanfalla hyggligt med länder som satsar mycket på slumpkraft,  inser att elbilar inte hjälper så mycket när elen ändå är övervägande fossil?

Reflektioner

Det sägs ofta att elbilar ska hjälpa slumpkraftslagen att öka sina andelar genom att erbjuda lagring. Det som är tydligt är att detta inte fått avtryck i policy, tvärtom är slumpkraftsledarna samtidigt plugin-bil-eftersläntrare.

Det finns ett antal tänkbara skäl till korrelationen. Den starkaste förklaringen i min värld är den politiska överskuggningen, inte minst för att den har en mest direkt koppling till policies och subventioner.

Hursomhelst, slumpkraftsländerna är ganska miljöskurk-aktiga som det är. Man satsar på fel häst och kommer i allmänhet fortsätta ha höga andelar fossil elkraft under överskådlig framtid. Detta verkar också, på något sätt, hänga ihop med att man håller fast vid fossil-bilar. En olycka kommer sällan ensam?

Elbils-update

Det här blir ett lite blandat inlägg med elbils-observationer.

Min Leaf

Jag har haft en privatleasad Nissan Leaf sen i maj 2015, kört över 2500 mil, och i sommar tog jag den på långresa för första gången. (Jag är tydligen inte så äventyrlig av mig, eftersom det tog ett år.) Hittills är jag nöjd, bilen har varit problemfri och jag kommer fortsätta på elbilsspåret även efter det att leasingen går ut i maj nästa år.

Prisutveckling

En Leaf med 24 kWh batteri kostar ungefär lika mycket idag som när jag köpte i maj 2015. Numera finns dessutom en 30 kWh-version som de tar 19,000 kr extra för (lätt värt det). Nissan stoppade det mycket förmånliga privatleasingprogrammet för nyteckning av Leaf i våras, men nu har det återkommit med högre priser. Jag har förutspått att elbilspriserna ska gå ner, men än så länge har det kommit på skam. Misstänker att Nissans höjning av leasingpriset beror på att Tyskland slutligen satt igång med en supermiljöbilspremie, vilket innebär att Nissan inte behöver sockra lika mycket för att möta sina försäljningsmål för Leaf i Europa. Att Tyskland dröjt så länge med en supermiljöbilspremie beror i sin tur troligen på att tyska biltillverkare inte förrän nu börjat komma med i matchen. Hade man satt in premien tidigare har man i stor utsträckning styrt konsumenternas pengar bort från inhemska märken.

Leaf och långkörning

Bilen fick en semesterresa på cirka 60 mil tur och retur i somras. Jag snabbladdade tre gånger åt varje håll, cirka 20-30 minuter per tillfälle. Till saken hör att snabbladdning till 80% går fort, men sen slår den av rejält på takten för att inte skada batteriet. Det innebär att man inte laddar fullt (även om man givetvis startar med 100%) utan hellre stannar en gång extra.

Snabbladdandet gick smidigt och smärtfritt på Clever-laddstationer vid Statoil/CircleK-mackar, även om det krävdes en stund planering innan jag åkte. Jag behövde aldrig vänta på min tur, dock var en laddstation i Borås lite ostabil, vilket kostade en halvtimme extra. Jag började nämligen ladda och passade på att äta på en pizzeria i närheten, men vid återkomst hade den bara laddat cirka 1 kWh och sen lagt av, så det var bara att börja om.

Farten blev lite lägre i snitt än vad den hade blivit i en bensinbil. Orsaken är förstås att lägre fart ger lägre förbrukning och på någon av delsträckorna ville jag undvika räckviddsångest. Det kostar numera 5 kr/kWh att snabbladda, vilket gör att bränsle under långresor kostar ungefär som bensin.

Hade bilen haft 30 kWh-batteriet som finns i årets modellserie, så hade det räckt med två stopp för snabbladdning istället för tre. Troligen hade farten blivit precis som för en bensinbil också. En 30-mila-resa tar alltså cirka 5h med en 24 kWh Leaf istället för bensinbilens 3h. Det är förstås inget kul, men med 30 kWh skulle tiden snarare bli 4h, vilket är mer acceptabelt om man kan äta under en del av tiden.

Framtiden

Nästa version av Chademo ska upp från 50 kW till 150 kW och andra standarder planerar också ökningar. Oklart när bilarna klarar av att ta emot det. Med framtida 60 kWh batteri och 150 kW-laddare så blir tankningen något av ett icke-problem då en 20 minuters kissepaus/bensträckare ändå är att rekommendera på en långresa. För Tesla-ägare är framtiden redan här, förstås, med stora batterier och snabbladdning upp till 130 kW.

Inget direkt nytt har framkommit när det gäller nya modeller. De mest omtalade är fortfarande Chevrolet Bolt och Tesla Model 3, båda med batterier på ca 60 kWh och med priser i nivå med dagens 30 kWh Nissan Leaf. Dock kommer Bolten att lanseras redan i slutet av detta år, medan Tesla Model 3 kommer i slutet på nästa år. Bolten kommer alltså ha ett försprång på ett år. Det sägs att även Leafen kommer i en omdesignad version med längre räckvidd i slutet på nästa år, vilket jag antar är nödvändigt i den hårdnande konkurrensen. Konceptbil från Nissan:

nissan_ids_concept

”Elbilsmarknaden krymper”

En artikel (som verkar vara ett beställningsjobb från biodrivmedelsindustrin) i DN påpekar att elbilarna just nu minskar sina försäljningsvolymer i Sverige. Och mycket riktigt, enligt SCB så har elbilsförsäljningen minskat från 1728 bilar under januari-juli 2015 till 1508 bilar under samma period i år. Faktum är dock att början av året fram till april gick bättre, och proppen gick sen ur under maj-juli. Jag tror att det beror på två saker: Dels hade Nissan en paus i sitt privatleasingprogram under våren och sommaren. Dels har många ersatt konkret elbilsköpande med att betala 10,000 kr för att förboka en Tesla Model 3.

Det finns en samplingsbaserad uppskattning på antalet Model 3-reservationer per land och Sverige ligger där på hela 8652 stycken. Även om det är en överskattning så är inte en minskning på 220 bilar särskilt mycket i relation.

Batteriförbättringar

Jag har sett så många artiklar om tekniska/vetenskapliga genombrott på batterifronten att jag börjar bli rätt cynisk. Men här är en teknik som lovar i närheten av en fördubbling av kapaciteten och det är inte bara en labb-pryl, utan det finns prototyper, en (ganska konventionell) produktionslina under uppbyggnad och leveranser om ett halvår för konsumentelektronik. Det verkar lovande.

Slutsatser

Det här blev ganska spretigt, men elbilarna fortsätter att etablera sig och framtiden ser ljus ut. Redan nu är det en överlägsen körupplevelse i mina ögon och om ett par år så finns det hyggligt överkomliga modeller där räckviddsbegränsningarna är väsentligen bortbyggda. Sen kommer det ta ytterligare ett antal år att få upp volymerna, komma in på budgetmarknaden, att få riktig fart på laddinfrastrukturen mm, men redan år 2025 är det nog inte så många som är intresserade av bensinbilar längre. Kanske är förbrukningen av flytande drivmedel i personbilsflottan i Sverige halverad till år 2030? Visst, det kan verka extremt optimistiskt, men jag tror att det kommer gå rätt fort i början på 2020-talet.

Energi vs el

Det är ganska vanligt i debatten att se energi och el jämföras på ett tokigt sätt och tyvärr är det ganska omständligt att förklara hur det istället bör göras. Därav denna bloggpostning (alla grunddata enligt BP Statistical Review of World Energy 2016):

Grafen nedan visar Sveriges primärenergiproduktion per energislag, totalt 53 Mtoe (miljoner ton olje-ekvivalenter), plottat direkt från data i fliken ”Primary Energy – Cons by fuel” i BPs excelark.

primary-energy-2015

Som synes är kärnkraft + vattenkraft över 50% tillsammans, utan att räkna in vindkraft mm. Elproduktionen upptar alltså mer än hälften av energiproduktionen i Sverige. Detta är en bra och rättvisande jämförelse!

Nu till det som gör det förvirrat: Enligt samma källa producerar Sverige 170 TWh el, men om vi konverterar svensk totalenergi på 53 Mtoe till TWh så blir det 616 TWh. Det ger vid handen att elen i Sverige bara utgör 170/616 = 28% av totalenergin. Nyss sade vi att det var över 50%. Hur kan det bli så?

Det finns egentligen två skäl. Den första är att i primärenergigrafen ovan räknas kärnkraftens förluster in. Verkningsgraden är bara cirka en tredjedel. Det kan tyckas knäppt att räkna in förluster, men det är tvärtom fullt logiskt. När vi pratar energiproduktion så ska all produktion räknas in. Kolkraftverk och gaskraftverk har liknande förluster. Olja, som främst används i motorer, har liknande eller sämre verkningsgrader i omvandlingen från termiskt energiinnehåll till mekaniskt arbete. Det enkla och logiska är därför att räkna all energi.

Det andra skälet är att om icke-termiska energikällor som vattenkraft, vindkraft och solceller jämfördes rakt av med termiska energikällor så skulle exempelvis svensk vattenkraft se mycket mindre ut än svensk kärnkraft, trots att vattenkraften producerar mer energi åt användarna. Därför har man (de flesta) bestämt sig för att räkna upp sådana energikällors produktion vid primärenergijämförelser. BP skriver det som: ”Converted on the basis of thermal equivalence assuming 38% conversion efficiency in a modern thermal power station.” Man dividerar alltså sådana energikällors produktion med 0.38 för att få fram en jämförbar primärenergimängd.  Detta kallas även för att ”justera med avseende på energikvalitet”.

Alltså, även om elens energiinnehåll är ca en fjärdedel av totalenergins i Sverige, så används mer än hälften av primärenergin inom elproduktionen. Det förra ligger i kategorin värdelöst vetande, medan det senare är något som ger förståelse!

I världen som helhet går cirka 41% av energin till el och man kan se tydligt att mer utvecklade länder tenderar att låta en större andel av energin gå till el. Elandelen ökar dessutom stadigt – år 1990 gick bara ca 33% av världens energi till elproduktion.