Månadsarkiv: juni 2016

Solcellsbubblorna

Jag har räknat fram lite statistik och presenterar grafer som mestadels får tala för sig själva, men kortfattat handlar det om att alla länder som byggt ”mycket” solceller har gjort det genom subventionsbubblor och de allra flesta av dessa har redan spruckit. Underlaget är BPs statistiksamling.

Jag har alltså räknat ut ungefär hur stor marknadsandel respektive års solcellsutbyggnad kapade åt sig i de fjorton nu största solcellsländerna (räknat i andel av elförsörjningen). De sträcker sig från Italien med 9% sol till Chile med 1.8% sol.

När jag lade allt i samma graf så blev det för plottrigt, så jag försökte dela upp dem i logiska grupper. Såhär blev det, först länderna kring medelhavet, som också har de högsta peakarna:

s-europe-solar

Det talar för sig självt. Spanien hade en tidig peak. Nästa graf är norra Europa:

n-europe-solar

Här ser vi att Tyskland har haft ett rejält utdraget förlopp, men peaken är ändå oerhört tydlig. Belgien har följt Tyskland ganska väl. Danmark har gjort en såpass liten och kort peak att de nog har råd med dubbelpeak – vi får se. Storbritannien håller som bäst på att blåsa upp sin bubbla men de senaste rapporterna visar att kollapsen kommer synas redan nästa år. Sen här vi några östeuropeiska pionjärländer:

e-europe-solar

Väldigt tydliga bubblor och punkteringar även här. Nu har vi gått igenom 11 länder och alla dessa är europeiska. Det är också en ledtråd – hur kommer det sig att just progressiva Europa dominerar totalt, trots ganska taskiga solresurser? Jag låter er dra egna slutsatser, medan jag presenterar de tre länder i resten av världen som kvalar in i listan:

rest-world-solar

Detta är inte riktigt några pionjärländer, utan de ligger tidigt i sina bubbelfaser.

Ja, som sagt, mönstret är inte precis svårt att tolka. Tänk på det, nästa gång någon säger att solceller är det bästa och billigaste sen skivat bröd!

Rysslands militära förmåga

Kring millennieskiftet tänkte jag ”fred i vår tid” och stödde militärens omdaning till ett insatsförsvar som kunde agera i konflikthärdar på andra sidan jorden. Sverige hade inte längre någon hotbild, ansåg jag. Det visade sig vara naivt och kortsiktigt tänkt och även om mitt tyckande givetvis inte hade några policyimplikationer så ångrar jag mig.

Det ryska beteendet idag ger helt klart anledning till oro och anledningarna är nästan för många för att räkna upp och svåra att göra rättvisa, men några axplock:

Just det här med militär förmåga tänkte jag belysa lite extra och som vanligt har jag räknat lite på det. Nu ser det ut såhär i termer av per-capita:

military-expenditures-gdp

Det här säger i sig inte så mycket om förmåga, men väl så mycket om intention. Den som har små militära utgifter i förhållande till BNP har heller ingen särskild militär ambition och militära maktanspråk och omvänt. Strax innan millennieskiftet låg Ryssland på 3% av BNP i militärutgifter. Nyttiga idioter ursäktar Ryssland och säger att det är hotat av amerikanska militärbaser och NATOs expansion. Nonsens, säger jag. Ryssland vore oantastligt även med 2% militärutgifter givet sin storlek och sin kärnvapentriad som avskräckning – dessutom talar militärutgifterna ovan sitt tydliga språk.

Utgifter per land

Ryss-vännerna och vänstern gillar också att peka på USAs dominans när det gäller militära utgifter och -styrka. Tyvärr, skulle jag säga, är det en glädjekalkyl. Visserligen dominerar USA militärutgifterna nominellt:

military-shares-exchange-rate

Som synes ligger USA nära 50% av de tio största militärnationernas utgifter och Ryssland ligger på ynka 6%, nära Storbritanniens 5%. Men jag har tagit Big Mac-indexet till hjälp för att justera med avseende på köpkraft och då framträder en helt annan bild:

military-shares-bigmac

USA dominerar fortfarande över Ryssland, men inte med en faktor 8 utan med en faktor 3, och ryssarna ligger långt före alla europeiska länder i termer av köpkraft. Men inte heller det här är hela historien.

Ryssland som militär supermakt

Se på Saudiarabien. De köper enorma mängder västerländsk militär hårdvara som säkert kan fungera relativt väl mot grannar som Iran och Jemen, men de saknar i stort sett egen R&D och får därför nöja sig med förra generationens prylar och de har inga äss i rockärmen. De är en ”tier 2”-spelare. Ryssland, Kina och USA är de tre länder som idag kan sägas satsa på komplett självständig försörjning, med full bredd i R&D, för att kunna dominera globalt och hantera alla hot och dominera sina intressesfärer.

Javisst, världen är fortfarande något mono-polär på så vis att USA ensamt har rejäl förmåga att projicera konventionella militärresurser utanför sitt grannskap. Men då ska man komma ihåg att Rysslands grannskap är rätt stort och att USA på sätt och vis har spritt sig tunt och betalar väldigt mycket för sin globala närvaro. Min övertygelse är att Ryssland idag dominerar Europa och delar av Asien militärt.

Om man jämför konventionella militära krafter så har USA visserligen dubbelt så mycket aktiv personal, men Ryssland är större om man räknar in reservister (Ryssland har fortfarande värnplikt). USA har också uppåt fyra gånger fler flygplan och en fetare flotta, men ungefär där stannar USAs numerära övertag. Ryssland har dubbelt så många tanks och mångfaldigt mer av artilleri, slagfältets kung.

Kostnadseffektivitet och innovation

Där USA på senare tid har satsat mycket av sitt krut på att global närvaro och att kunna behärska tredje rangens militärmakter utan alltför mycket egen blodsspillan, så satsar Ryssland på att behärska slagfältets utmaningar mot en välmatchad fiende. USA förlitar sig mycket på sitt luftherravälde, men med Rysslands mycket kapabla luftvärnssystem med lång räckvidd så är luftherraväldet verkligen inte att ta för given.

Vidare sker nu en utveckling mot olika former av billiga höghastighetsvapen som kan slå ut bland annat skepp. Bloggen War is Boring berättar om hur USAs utgifter på enorma hangarfartyg är missriktad i en tid då exempelvis Kina kan bygga minst 1200 kapabla semiballistiska anti-fartygsmissiler för samma kostnad som ett hangarfartyg, och detta med en räckvidd på 170 mil, dubbelt mot attackflygplanens räckvidd på hangarfartyget. Det innebär att Kina och Ryssland har möjlighet att ganska billigt skjuta tillräckligt många projektiler för att överväldiga ett hangarfartygs försvar:

These new anti-ship missiles “put U.S. forces on the wrong side of physics,” the U.S. Naval War College’s Andrew Erickson warned.

Det här är bara ett exempel av otaliga på hur Ryssland och Kina utvecklar billiga motmedel mot den tekniska överlägsenhet som USA nyttjat med viss framgång i konflikter som involverat mindre avancerat motstånd. Det här gör att USAs dominans i militärutgifter inte garanterar en dominans på slagfälten.

Givetvis studerar USA ingående hur Ryssland agerar i Ukraina och har funnit en hel del att ta till sig av. Ryssland använder massiva mängder drönare för att söka mål till artilleri som kan slå ut ukrainska posteringar och mekaniserade förband. Ukraina har vidare inte lyckats slå ut en enda T90-tank pga dess aktiva motmedel som skjuter ner inkommande missiler. Ryssland kombinerar en effektivitet och innovationsförmåga på slagfältet med en betydligt mer hänsynslös (både mot egna soldater och andras) militärdoktrin med nonchalans inför krigets lagar. Det är något vi behöver bygga beredskap inför.

Några slutsatser

USAs militära överlägsenhet ska inte tas för given, särskilt inte i Rysslands närområde (exempelvis Europa) och när nu USA sedan länge dragit tillbaka sina mekaniserade förband från Europa är det tyvärr dags att försöka återta lite militär förmåga så att vi har någon form av chans att fördröja ryssen och ställa upp en liten tröskel för honom att kliva över vid en militär konflikt. Ett NATO-medlemskap skulle inte skada heller. Att fördubbla militärutgifterna till över 2% av BNP och satsa mycket av pengarna effektivt på tröskelförmåga – artilleri, luftvärn mm, är inte bara rimligt utan börjar framstå som det enda ansvarsfulla.

Jag har tidigare nämnt att Ukraina nog gör bra i att släppa de mest etniskt ryska östra delarna av landet och jag håller fast vid det. På så sätt är jag kanske Rysslands nyttiga idiot. Men det är inte territorium som är grejen, utan att bevara frihet och välstånd för de vi kan försvara det åt.

Det vi behöver nu är bland annat att se till att inte ställa upp alltför enkla måltavlor för bland annat ryska ballistiska robotar, samt stärka beredskapen för att hantera störningar och sabotage av viktig infrastruktur. Mycket är sånt där som många av er säkert läst om hos Cornucopia. Det finns hyggligt sannolika måltavlor för rysk krigföring och ockupation i vårt närområde, ffa baltstater och Gotland. Vår frihet och vårt välstånd bör vara värt ett par procent av vårt välstånd för att försvara, inte genom paranoia, inte genom krig utan genom beredskap, vakenhet, tröskelförmåga och militärt samarbete. Det är sorgligt att vi ska behöva lägga pengar på sån skit även detta århundrade, men det gör vi. Förhoppningsvis slipper vi nästa århundrade.

Brunkolet och naiviteten

Vattenfalls brunkol fortsätter ge skvalp i den svenska ankdammen. Jag ger några axplock och sätter det sedan i perspektiv med lite färsk info och statistik från Tyskland.

Skvalpet

DN Debatt mfl släpper in inlägg efter inlägg på temat. Aktivister genomför diverse aktioner, som att störa riksdagsdebatter och hänga banderoller från Rosenbad:

rosenbad

De kristna hakar på. Även stenrika kulturarbetare rasar förstås.

Det är knappast så att någon utanför Sverige bryr sig om huruvida tjeckiska eller svenska bolag jobbar med lite av det tyska brunkolet, men våra gröna organisationer messar förstås sina kompisar i andra länder och ber dem hojta litegrann:

Supermiljöbloggen och Greenpeace anser att Sverige bryter mot klimatuppgörelsen i Paris om man säljer brunkolet och därför inte längre kvalar in som kandidat till FNs säkerhetsråd:

Det egentliga ansvaret

Det blir förstås närmast parodiskt när Sverige görs ansvarigt för tyska energipolitik till den milda grad att det spekuleras i att vi, om vi inte längre äger tyskt brunkol, skulle förvägras en roterande plats i säkerhetsrådet för att vi förstört det tyska energi-ewendet. Det är fullständigt verklighetsfrånvänt. Det finns givetvis inte skuggan av en chans att de diplomater och regeringar som gör upp om detta bryr sig om en sån här affär eller drömmer om att göra lilla Sverige ansvarigt för G7-landet Tysklands energipolitik.

Vattenfall har skrivit en egen föredömlig artikel som gör klart att ansvaret ligger hos Tyskland och påpekar att tyskarna har en klimatplan och ”löpande anpassar sina styrmedel”. Denna artikel har givetvis fått hätska bemötanden från grönt håll. Men påpekandet stämmer. Tyskland har under några år nu månatligen anpassat feed-in-tarifferna för att hålla sol- och vindutbyggnad inom snäva korridorer, och det senaste är att man börjat överge feed-in-tarifferna för att istället gå över mot kapacitetsauktioner där de företag får bygga som kräver lägst subventioner. Samtidigt börjar man nu styra var i landet man får bygga för att undvika nät-flaskhalsar mm.

När man betänker att EU har ett utsläppsrättssystem som bestämmer storleken på utsläppen på EU-nivå samtidigt som Tyskland styr förnybart-utbyggnaden i detalj och lägger ner kärnkraftverken enligt en sedan länge etablerad plan, så inser vem som helst att fossilproduktionen anpassar sig därefter och att vem som äger kolkraftverken och kolgruvorna spelar ingen roll.

Tysk elproduktion

Om vi betraktar utvecklingen från år 2000, så ser vi att Tyskland har diversifierat från nästan enbart fossilt och kärnkraft, framförallt genom att ersätta kärnkraft:

germany-shares-2000 germany-shares-2015

Utfallet är på ett sätt ganska deprimerande – fossilt har gått från 64% år 2000 till 56% år 2015. Utvecklingen inom det fossila ser dessutom lite bättre ut än vad den egentligen är, eftersom man ökat elproduktionen under perioden. Fossilkraften har i absoluta tal bara krympt från 371 TWh till 360 TWh på 15 år (ca 0.2% reduktion per år), och man har fortfarande 91 TWh kärnkraft kvar att stänga.

Tyskland har nyligen reformerat energi-ewende-lagen i EEG 2016. Den fastställer (fortfarande) att förnybart ska ligga på 40-45% år 2025. Eftersom man ska lägga ner kärnkraften innan dess fastslår lagen därmed även att fossilkraften kommer ligga på 55-60% år 2025, mot 55.6% år 2015.Det här är alltså nyligen fastslagen tysk lag: att om 10 år så ska fossilproduktionen troligen ligga högre än idag! Vad ska Vattenfall göra åt det?

Politisk inriktning förr och nu

Om man tittar på elproduktionsmixens utveckling i ett tvålogaritmiskt diagram så ser man den tyska regeringens nuvarande inriktning framträda tydligt:

germany-log2-2015

Biomassan (other RE) har planat ut kring 8%. Solcellerna har planat ut kring 6%. Vattenkraften har aldrig tagit sig någonstans. Vindkraften däremot gjorde ett rejält skutt 2015. Det beror delvis på att 2015 var ett vind-rikt år, men också på att man kopplat in ett par nya offshore-vindfarmer och även byggt lite mer på land.

Solen levererar nu massor av el under korta stunder och det skapar problem för andra kraftverk att parera. Man vill helt enkelt inte hantera så mycket mer sol. Det finns också gränser för hur mycket biomassa man kan och vill skörda och transportera. Återstår vindkraft, och här finns ännu potential eftersom befintlig tysk vind är ganska gammal och usel. Genom att bygga nya vindkraftverk onshore med mycket högre torn, större rotor och relativt låg generatoreffekt så kan man höja kapacitetsfaktorn avsevärt, dvs dra nytta av låg vind och producera jämnare. Sammalunda om man bygger parker offshore. Med jämnare produktion kan man klämma in mer i el-nätet.

Vi har alltså tekniska begränsningar som krockar med ett politiskt behov. Merkel leder en storkoalition med socialisterna fram till valåret 2017. Energi-ewendet är uppenbarligen på väg att nå vägs ände men Merkel verkar inte sugen på att avsluta sin karriär med att erkänna eller ta strid/ansvar för detta. Det offentliga Tyskland håller därför god min och utnyttjar den enda frihetsgrad som egentligen återstår, nämligen att slänga pengar på vindkraften. EEG 2016 lutar sig i stort sett enbart på vind och fastslår 2800 MW ny vind per år onshore och 730 MW offshore. Tillsammans med mycket måttliga ökningar av sol och biomassa har nu vindkraften fram till 2022 på sig att öka från dagens 14% till att täcka även kärnkraftens 14%. Det är en uppgift som troligen är kraftslaget övermäktigt, men detta är något som Merkel verkar överlåta till sin efterträdare att meddela det tyska folket och övriga världen.

Eftersom sju av åtta reaktorer ska stängas 2021-2022 och dessa alla är giganter från 80-talet (dvs skulle kunna drivas in på 2060-talet, minst) finns givetvis förutsättningar att riva upp nedläggningsplanen. Men idag är detta bara 14% av elen, ner från millennieskiftets 30%. Det räcker bara en bit mot 55% fossilt.

Sammanfattning

Tyskland har i lagen EEG 2016 fastslagit 55-60% fossilt år 2025, mot 55.6% år 2015. Vägen man tar för att ersätta kvarvarande fjorton procentenheter kärnkraft stavas ”vind” och vindkraftsutvecklingen slås fast i lagen med exakt fastslagna effektmål. Om man agerar enligt uppgjord plan så kommer man ha minst 25% vind år 2025 och någonstans där är det den sista frihetsgraden uttömd! Ingen mer intermittent kraft kommer få plats. Tyskland har målat in sig i ett hörn och dess fossilkraft kommer bestå under överskådlig framtid. Detta är inte Vattenfalls fel och företaget har heller inga möjligheter att påverka utvecklingen.

De gröna frågar sig hur målen från klimatmötet i Paris ska kunna uppnås om Vattenfall säljer brunkolet till ett tjeckiskt bolag. Jag frågar mig hur målen ska uppnås om total naivitet och hjärndöd aktivism får råda. För resultat måste ansvar utkrävas av de som faktiskt styr respektive land. Merkel tar inte sitt ansvar utan maskar och mörkar med en ohållbar strategi. Det är där kraften bör läggas.

Solcellernas ERoEI

Signaturen Christopher kommenterade mitt förra blogginlägg med några intressanta länkar till studier om ERoEI (Energy Returned on Energy Invested) för solceller, där resultatet sträckte sig från 0.83 (dvs att solceller skulle ge en energiförlust) till 11-12. Tänkte det kunde vara värt ett inlägg!

Christopher nämner att ERoEI-uträkningar verkar vara lite som att kasta pil full, och jag kan bara hålla med. Jag har kritiserat begreppet förut, läs gärna!

När det gäller just solceller och forskningsrapporten som hävdar en ERoEI på 0.83 så har jag inte lusläst den, men när den passerade i mitt flöde första gången så avfärdade jag den som orimlig på ganska lösa grunder: Jag har nämligen sett ERoEI-siffror om vind och kärnkraft i häraden av 40 och solceller betraktar jag som kanske 5-6 gånger sämre, så någonstans vid 7-8 skulle vara rimligt. Kombinera det med att länken först kom till mig via en gammal peak-oilare (Euan Mearns). Peakare är en underkategori av domedagsprofeter och de har en stark tendens att snacka ner allt som skulle kunna rädda oss.

Om jag ska göra en rimlighetsbedömning på lite mindre lösa grunder, så konstaterar jag att solcellerna ökade från 0.33% till 0.43% av global energiproduktion år 2015, dvs de nya solcellerna kan sägas ha kapat åt sig en promille av energimarknaden. Med 25 års livslängd kan solcellerna som installerades under 2015, under hela sina livslängder, därför ge motsvarande 25 promille av den energi som mänskligheten använde under 2015.

Nu till jämförelsen: Solcellerna årgång 2015 ger 25 års-promille. Hur mycket energi har de krävt? För ERoEI under ett måste de slukat minst 25 promille av energin i världen. Den globala arbetsstyrkan är cirka 3 miljarder men solcellsarbetsstyrkan är mindre än 3 miljoner enligt förra inlägget, dvs solcellerna har konsumerat knappt 1 promille av arbetet. Det blir då orimligt att de skulle dragit 25 promille av energin, även om solceller skulle vara energiintensivare än arbete i allmänhet.

Vi ser också att solcellsinvesteringarna dragit 160 miljarder USD under 2015, vilket är cirka 2 promille av en global BNP på cirka 77,000 miljarder USD. Igen verkar det orimligt att solcellerna skulle dra 25 promille av energin med en så låg andel av ekonomin.

En snabb googling ger vid handen att industri i allmänhet drar cirka 28% av energin i världen och utgör en ungefär lika stor andel av ekonomin. Om jag skulle gissa, skulle jag därför placera solcellers ERoEI runt 12, just eftersom de drar 2 promille av ekonomin och ger 25 årspromille energi. Detta matchar det högre värdet i Christophers länkar. Antagligen ska man dra ner det lite för att ta hänsyn till degradering, inverterarhaverier, risk när det gäller livslängd mm, så säg 10. För svenska förhållanden så skulle jag dra ner ytterligare lite, till kanske 7-8 (och vips är jag där jag började). I Nevada, kanske uppåt 15.

Stor osäkerhet, förstås, men rimlighetsbedömningar avvisar en så låg ERoEI som ett. Enda orsaken till att vi behöver tvivla på om energikällor verkligen är energikällor är att marknaden snedvrids kraftigt av subventioner för utan subventioner skulle givetvis energikällor som ligger nära ett i ERoEI inte ha en snöbolls chans i helvetet. (Om inte konverteringen mellan energikällorna är intressant i sig förstås, exempelvis om man får ut flytande kolväten.)

Förnybart konsumerar 8 miljoner jobb

International Renewable Energy Agency, IRENA, har släppt sin rapport över förnybart-utvecklingen 2015. Där konstaterar man att förnybart har förstört/konsumerat/ockuperat otroliga 8.1 miljoner arbetstillfällen under 2015. De har förstås satt ett positivt spinn på det och skriver att förnybart ”skapat” 8.1 miljoner jobb:

IRENA-jobb

Nationalekonomisk fundamenta

Alla som har minsta känsla för nationalekonomi eller förstår grunderna i ekonomisk historia vet att vårt välstånd bygger på effektivisering – på att vi hela tiden gjort lika mycket eller mer med färre arbetade timmar och därmed frigjort arbetskraft som kan skapa ytterligare nyttigheter. Utan denna utveckling hade vi alla suttit fast i jordbruket eller med att manuellt koppla ihop telefonsladdar när någon vill prata med någon annan. Vägen till välstånd är INTE att energisektorns arbetsstyrka sväller kraftigt med svagt ökande eller oförändrad energiproduktion.

Jobb, dvs arbetstimmar, är alltså en värdefull resurs som förbrukas för att skapa nyttigheter, det är inte en nyttighet i sig! Det är symptomatiskt att just förnybart-förespråkare inte förstår grundläggande ekonomi. Vindkraftsindustrin exempelvis firar att de sysselsätter 1.1 miljoner arbetare, när de i själva verket borde försöka urskulda sig.

Mest jobb per watt

De som tror att det är bra med många jobb jublar över solceller, eftersom de ”skapar” flest jobb. Men det blir ännu bättre om vi skalar om med hur mycket som produceras! Det allra mesta av arbetet i respektive bransch kommer ifrån tillverkning och installation, och solcellerna ökade med 51 GW under 2015, medan vinden ökade med 63 GW.

Det är märkeffekter, dvs det man får ut när solen/vinden är som gynnsammast. Baserat på global produktionsstatistik kan vi sluta oss till att den nybyggda solen år 2015 ger ca 6 GW i snitteffekt och att den nybyggda vinden ger ca 12 GW i snitteffekt. Det betyder att en heltidsanställd solarbetare under hela 2015 ordnade 2 KW snitteffekt (ungefär vad Sverige förbrukar per capita) medan en vindarbetare ordnade 11 KW.

Solceller är alltså ineffektivast och därmed bäst, medan vindkraft är effektivare och därmed sämre, enligt jobb-hyllarna. Vind är ungefär 5 gånger sämre på att generera jobb per effektiv watt. (I Sverige är skillnaden större eftersom vi har sämre sol och bättre vind än genomsnittet.)

Mest BNP per watt

Det stannar inte där. Många förnybart-hyllande texter gör även om direkta kostnader till något positivt! Exempelvis skriver BBC följande:

”Wind energy ‘could deliver £2.3bn boost for economy […] An average of 2,000 jobs a year could be created until 2050 and £2.3bn injected into the Welsh economy by onshore wind farms”

När vindfarmerna kostar 2.3 miljarder pund, så omskrivs det alltså som att det ”boostar ekonomin” eller ”injicerar” så mycket pengar i ekonomin! Enligt en FN-rapport (varför FN rapporterar om detta begriper jag inte riktigt) så var de globala solinvesteringarna 2015 ca 161 miljarder USD och vindinvesteringarna ca 110 miljarder USD. Den uppmärksamme noterar att kvoten mellan solcellsinvesteringar och vindinvesteringar (ca 1.5) är mycket mindre än kvoten mellan respektive jobb (ca 2.6). Det beror delvis på att vindkraften är mer lokalt sourcad, medan solcellerna i stor utsträckning kommer från Kina (1.7 miljoner solcellsarbetare är kineser), vilket gör solcellsjobben billigare.

Vi kan också sluta oss till att solceller kostar (förlåt, injicerar!) cirka 161/51 = 3.1 dollar per watt installerat och klart medan vind injicerar cirka 110/63 = 1.7 dollar per watt. Om man jämför solceller med kärnkraft, så krävs ca 5-15 GW solceller för att matcha en reaktor (beroende på solinstrålning och reaktorstorlek), vilket innebär att solceller motsvarande en reaktor skulle injicera cirka 15-45 miljarder USD i ekonomin, medan riktiga reaktorer bara injicerar runt 3-10 miljarder USD, beroende på land, reaktormodell och byråkratisk omgivning. Kärnkraften är alltså fullständigt värdelös på att injicera jobb och pengar i den globala ekonomin jämfört med solceller! Lägger man till det faktum att reaktorer har åtminstone dubbla livslängden framstår kärnkraften i ännu sämre dager.

Slutsatser

Det här förklarar ganska väl hur det kommer sig att solceller är modernt och lönsamt medan kärnkraft är omodernt och olönsamt. Det handlar helt enkelt om perspektiv; i denna postmodernistiska värld är givetvis inget perspektiv mer rätt eller fel än något annat.

Det som är en kostnad för mig är tydligen en injektion för någon annan. Det som är skapade jobb för någon är en onödigt svällande sektor, en gökunge, för mig. En gökunge som tränger ut såväl effektiva klimatåtgärder som välståndsskapande.

Tyskland, exempelvis, har sitt extremt dyrbara energi-elände som inte sänker den fossila elproduktionen utan bara ersätter kärnkraft, vilket kan förklara varför de först nu börjat fundera på en supermiljöbilspremie. Å andra sidan, vad är poängen när elen kommer från brunkol?

Miljöpartiet kapitulerar

Jag måste givetvis kommentera energiöverenskommelsen som offentliggjordes idag. I grova drag kan man säga att regeringen släpps in i Alliansens gamla kärnkraftsuppgörelse från 2009 (där alla restriktioner mot att bygga ny kärnkraft togs bort) med det stora tillägget att effektskatten på kärnkraft tas bort! Bara Sd, L och V står utanför överenskommelsen.

Kapitulation

Även om man fortsätter med ytterligare förnybart-subventioner, precis som Alliansen gjorde på sin tid, så är det rimligt att karaktärisera detta som en kapitulation av regeringen och framförallt av miljöpartiet. Vattenfall och dess VD Magnus Hall har gått ut hårt och krävt borttagen effektskatt för att driva kärnkraften vidare bortom 2020 och regeringen har helt enkelt vikt ner sig. Det är inget mindre än historiskt att miljöpartiet nu dels förlänger befintlig kärnkrafts livslängd med decennier, dels gått med på att det får byggas nya reaktorer! Dess energipolitiska talesman Lise Nordin såg förståeligt nog väldigt sammanbiten ut under presskonferensen.

För att förtydliga, energiöverenskommelsen säger ordagrant ”Kärnkraftsparentesen är förlängd genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser”. Med tanke på att våra tio befintliga reaktorer är på cirka 9 GW och de största reaktorerna på marknaden är på cirka 1.7 GW stycket, så innebär detta att miljöpartiet nu har öppnat upp för att nästan fördubbla kärnkraften i Sverige, från ca 9 GW till ca 17 GW. Okej, inte så troligt scenario, men principiellt viktigt att politiken inte ska stå i vägen!

Analys av andra detaljer

Energiöverenskommelsens text finns i sin helhet på regeringen.se.

Överenskommelserna sätter upp målsättningarna 2045 för ett klimatneutralt Sverige, samt 2040 för förnybar elförsörjning. Man poängterar uttryckligen att det senare är en målsättning och inte ett stoppdatum för kärnkraften. Den som minns årtalet 2010 för kärnkraften vet att sådana avlägsna datum bara är symboliska och inte har några egentliga konsekvenser. En viktigare symbol med påtagliga konsekvenser är däremot att miljöpartiet gått med på att låta kärnkraften vara kvar både i ord och handling.

Vidare luckrar man upp villkoren för placeringar i kärnavfallsfonden för att möjliggöra högre avkastning. Avfallsavgiften omnämns på ett sätt som kan tolkas lite olika, men i min värld innebär förlängd kärnkraft också att industrin får större underlag för inbetalningar till kärnavfallsfonden (lägre avgift per kWh alltså). Det kapital kärnkraftsägarna måste ha redo vid olyckor höjs till 12 miljarder enligt ett gammalt beslut som legat på is, men detta lär inte få några större konsekvenser.

För vattenkraftens del så tar man bort (nästan) den fastighetsskatt som varit i stort sett lika stor som kärnkraftens effektskatt. Jag undrar över den verkliga orsaken till att man gör detta. Kanske vill man pumpa upp Vattenfalls resultaträkning och stärka dess konkurrenskraft inför de låga elpriser som kommer bli resultatet när man ska pressa in mer förnybart samtidigt som kärnkraften får sänkta kostnader.

Elcertifikatsystemet är oförändrat till 2020 men sen ska 18 nya TWh slumpkraft tvingas fram till 2030. Med de låga elpriser vi kommer se framöver kan man fråga sig om befintliga slump-TWh kommer överleva, eller om det blir kapitalförstöring inom gammal kraft för att bygga nya kraftverk strax bredvid. Den som lever får se.

Man kommer satsa på mer överföring inom landet och till övriga Europa. Det innebär förstås att vi kommer kunna få bättre avsättning för svenska elöverskott. Samtidigt innebär det att vi kommer tvingas betala dyra elcertifikat för att subventionera in kraft som vi sedan antagligen kommer sälja mycket billigt till utlandet. Vi kommer alltså subventionera danskens (bland annat) elförbrukning.

Men ändå, totalt sett blev det här mycket, mycket bättre än jag kunnat hoppas på!

Reaktioner

Ris och ros, förstås. Moderaterna jublar, liksom kristdemokraterna:

moderaterna-saved-nuclear

Liberalerna beklagar att uppgörelsen innebär 100 miljarder helt i onödan till vindkraften, och det var också därför de hoppade av samtalen. Jag håller förstås med dem om det, men ser ändå detta som en stor seger. Och det finns givetvis tid att dra ner på ambitionerna i elcertifikatsystemet framöver.

Foliehattarna rasar förstås (Folkkampanjen Mot Kärnkraft – Kärnvapen):

folkkampanjen-rasar

Vänsterpartiet står utanför uppgörelsen och numera är det enda partiet som säger nej till utbyggd kärnkraft. Man kan förvänta sig att de vinner över ganska många miljöpartister och kanske en del sossar på detta. Och eftersom överenskommelsen innefattar budgetfrågor och vänsterpartiet är regeringens budgetpartner så har Sjöstedt sagt att de måste få ”bra betalt” för att släppa igenom detta. Självklart gnuggar vänsterpartisterna händerna idag. Såhär ser det ut på deras facebook-sida:

vansterpartiet-rasar

Miljöpartiet försöker måla läppstift på grisen, men får mycket stryk i kommentarsfälten. Någon observant person påpekar att vindkraftverken står still och solen är på väg ner:

miljopartiet-sminkar

Naturskyddsföreningens Svante, däremot, som jag skrev om häromdagen, är däremot väldigt inställsam. Kanske klokt med tanke på det kommande karriärbytet?

svante-slickar-rov

Summering

En bra dag! De stora segrarna är Vattenfall och kärnkraften, som går otroligt stärkta ur detta. En något mindre seger står på ett sätt Löfvén för – han tog ansvar för energiförsörjningen och desarmerade energifrågan som antagligen tyngt partiet på sistone och riskerade bli riktigt svår 2018. Han gjorde äntligen sak av sin påstådda förmåga att kunna samarbeta och förhandla. (Sossarnas kongress vill förstås egentligen få bort kärnkraften, men frågan är om den gamla fackmannen Löfvén vill det.)

Miljöpartiet är förstås den stora förloraren – frågan är om man klarar sig kvar i riksdagen efter att man satt sig i knät på NATO, träffat starkt kärnkraftspositiva överenskommelser, sålt Vattenfalls brunkol och haft det enormt turbulent i toppen.

Elandel per källa i pionjärländer

Igår kom BP Statistical Review of World Energy 2016 ut , såvitt jag vet den bästa tillgängliga statistiksamlingen inom energi. Det är därmed dags att uppdatera några av mina favoritgrafer med senaste informationen. Först ut är en graf över utvecklingen för de tre länder som nått högst andel elproduktion inom kärnkraft, vindkraft respektive solkraft:

uptake-pioneers-2016

Solkraft

Först kan vi konstatera att BP reviderat ner den höga solcellsproduktion för Grekland som gav landet förstaplatsen inom sol förra året. Oklart varför. Solcellsutbyggnaden går uppenbart ganska segt i pionjärländerna och högsta penetrationen i ett enskilt land står Italien för med knappt 9% sol-el.

Solcellernas potential när det gäller andel är alltså ännu praktiskt outforskad och om man granskar intermittensproblematiken ser man ganska snart att det kommer bli svårt för ett land kan nå mer än 5-15% solcells-el utan mängder av batterilagring eller solföljare. (Jag anger en rätt stor spännvidd eftersom det är stor skillnad på hur solel matchar förbrukningen mellan exempelvis Nevada och Sverige.)

Kärnkraft

När det gäller kärnkraften så är det uppenbart att vi redan kring 1980 hade förmågan att göra mycket snabba omställningar till kärnkraftsel.

Belgien har en nedåtgående trend framförallt pga politiskt och byråkratiskt motstånd, men även pga en (numera utredd) teknisk osäkerhet. Men som det ser ut just nu är hela flottan operationell igen och siffrorna för 2016 kommer troligen upp i 50% igen.

Vindkraft

När det gäller vindkraft har Portugal stannat av vid ca 20%, Irland gått hyggligt raskt mot 20% och Danmark har gått vidare till smått otroliga 50%. Om man gräver vidare lite i Danmarks situation så ser man att landet importerade över 15% av konsumtionen år 2015, vilket innebär att 50% av produktionen bara är cirka 42% av konsumtionen. Dessutom hade man ett ovanligt gott vindår. Den procentuella ökningen 2015 beror alltså inte på större vindkapacitet utan på ett ovanligt bra vind-år och på att man minskat den egna totalproduktionen. Här är en graf (importdata hämtad från dknet).

something-rotten

Danmark har alltså bestämt sig för att använda större grannar som regulator till sin vindkraft genom extremt stora volymer av både import och export, samtidigt som man är nöjd med att inte vara självförsörjande. De har alltså mycket vind på samma sätt som byn närmast ett vindkraftpark kan sägas ha det. Det innebär att den andel som Danmark uppnått inte utan vidare går att överföra till ett helt elnät eller en större granne som Tyskland. Den bästa andel vi sett för hela elnätsregioner är alltså cirka 20%.

Danmarks regering har på senare tid slagit fast att dess politik är för kostsam och nyligen avbeställt fem planerade offshore-farmer. Dansk vindkapacitet har växt obetydligt sen slutet av 2013.

Slutsats

Förnybart-förespråkare hävdar ofta att deras favoritkraftslag nu är de billigaste på marknaden, men vi ser egentligen inte detta avspeglas i utbyggnadstakter. Dessutom är det tydligt att förnybar utbyggnad ännu är subventionsdriven och subventionspolitiken har hittills kollapsat under sin egen ekonomiska tyngd i ganska tidiga skeden och låga andelar i olika länder.

Kärnkraft fortsätter alltså att ensamt vara den snabba, obegränsat skalbara icke-fossila kraftkällan. Den står redo om och när politikerna bestämmer sig för att prioritera CO2-utsläppen framför kärnkraftsalarmism och grön dogmatik.